En doft av offentlig pissoar

I ett land där solen förärar oss med sina strålar varje dag och där det bara i sällsynta fall regnar under sommarmånaderna, är det kanske inte så konstigt att det i var och varannat gathörn börjar lukta offentlig pissoar efter ett tag. Tids nog lär man sig vilka av alla stadens gathörns som används för att uträtta mänskliga behov. Då är det bäst att börja hålla in andan ett halvt kvarter i förväg när man vet att det närmar sig.

Jag minns när jag bodde i Madrid och rumlade hem sena kvällar eller tidiga morgar. Då åkte stora bilar omkring på gatorna och sprutade dem rena med vatten. Ett såväl tidsödande som kostsamt projekt för staden Madrid kan jag tänka mig eftersom denna procedur upprepades natt efter natt. Ännu märkligare ter det sig när man betänker alla de plakat och anslag som sätts upp i staden under sommartid för att uppmana invånare att spara på Madrids knapphändiga vattentillgångar.
Till stadens försvar bör dock sägas att det i varje fall inte fanns ett enda gathörn i Madrid som luktade offentligt pissoar.

Abanico

Bild från Wikipedia

Under de hetaste sommarmånaderna när hettan i Madrid är ytterst obarmhärtig och svår att undfly dyker de upp i var kvinnas handväska; los abanicos eller solfjädrar som det heter på svenska.
Jag har alltid sett solfjädrar som något genuint spanskt. Trots att jag aldrig har varit i södra Spanien kan jag lätt föreställa mig Andalusiens 1800-tals damer i tjusiga kreationer lojt viftandes med en solfjäder i skuggan av ett parasoll under siestans timmar.
Men solfjädern är faktiskt inte spansk utan japansk till sitt ursprung. Jag har aldrig varit i Japan och vet således inte hur vanligt förekommande solfjädrar är där.
I Madrid, en stad som jag har bott i, har jag emellertid kunnat konstatera att en solfjäder i väskan i augustimånad är lika vanligt förekommande som vätesuperoxid är i håret på spanska kvinnor. Åker man tunnelbana så får man ofta tillfälle att studerar hur en solfjäder åker upp ur väskan så snart en kvinna har hunnit slå sig ned. Solfjädrarna finns i alla upptänkliga färger och mönster och de får gärna matcha klädseln eller handväskan.
Jag tyckte alltid det såg så eleganta ut, de där graciösa handrörelserna som uppstår då man försöker vifta bort en del av hettan med en solfjäder. Dessutom är solfjädern ett bra redskap att svalka sig med när inga andra medel står till buds. Den tar ingen plats alls och vecklas ut i ett nafs. Numera bär även jag runt på en i väskan, min är helsvart, mycket neutral och har kommit väl till pass i santiagovärmen.

Om kläder och utseende i Chile och Spanien

När jag bodde i Spanien förundrades jag över hur spanjorskorna alltid lyckades vara så välklädda och välsminkade. Själv orkar jag knappast klä mig som om jag vore bortbjuden på finmiddag bara för att dra ner till ICA och köpa en liter mjölk.
Säkerligen är det stor skillnad på hur människor klär sig på den spanska landsbygden och i större städer men i Madrid ser man aldrig någon över tjugo klädd i mysbyxor med tillhörande urtvättad t-tröja från 1986. Vuxna män bär aldrig kortbyxor och även små barn kläs i lackskor, plisserade kjolar och rutiga skjortor till vardags.
Om vintrarna tycks det vara obligatoriskt för många spanska damer att bära päls, för att inte tala om nödvändigheten av väteperoxid. Jag skulle vilja påstå att den stora majoriteten av spanska kvinnor har förälskat sig alltför häftigt i blonderingsmedel. Ofta antar håret onaturliga gula nyanser men måttlighet tyck inte direkt vara spanjorskornas ledord. Expediterna på varuhuset El Corte Inglés förmår knappt öppna ögonen så nedtyngda de är av all mascara och det vänliga försäljarleendet förvrids i ett krokodilgrin av krackelerad brunkräm.
Detta till trots måste jag säga att jag faktiskt uppskattade folks goda smak. Själv lade jag ner mer tid på kläder och utseende i Spanien än här hemma där det är okej att se ut lite hur man vill. Får jag välja, så går jag helst klädd i jeans och tennisskor.

I Chile har man på arbetsplatser ofta betydligt striktare regler för hur man bör klä sig än i Sverige. Slips och kostym är det som gäller för herrar medan damer ofta förväntas klä sig i dräkt. En tjejkompis till mig arbetar som sekreterare på ett stort försäkringsbolag där arbetsklädseln består av svarta byxor och skjortor i fem olika färger beroende på vilken dag i veckan det är.
Chilenare i allmänhet är inte alls lika välklädda som spanjorer. Till viss del beror det nog på att många faktiskt inte har råd att lägga sina surt förvärvade pengar på kläder och smink. Att strosa omkring i mysbyxor och tennisskor på gatorna i Santiago de Chile skulle således inte väcka någon större uppmärksamhet.
Däremot är det i Chile precis som i många andra länder så att man ofta blir bemött efter hur man klär sig. Kommer man in i en affär klädd i kostym kan man vänta sig att bli betydligt bättre bemött än om man träder in i samma affär iklädd joggingdress.

Fördomar

För ett par år sedan satt jag ombord på ett plan till Spanien, jag skulle hälsa på min dåvarande pojkvän i Madrid som jag inte hade träffat på ett tag. Av någon anledning var jag just den här dagen på ett uruselt humör. Flyget var försenat, jag tyckte att resan hade tagit alldeles för lång tid och satt och surade i mitt hörn av planet.
Då planet äntligen landade ställde sig folk upp i gången i vanlig ordning för att ta fram sina saker ur bagagehyllorna ovanför sätena. En man som hade sitt bagage i samma lucka som jag rotade så frenetiskt efter sina väskor att en av mina saker, en present inslagen med vackra färgglada band ramlade ner på golvet. Mannen var fullt medveten om att hans hejdlösa rotande var orsaken till att paketet föll ur luckan, för han vände sig om, följde paketet med blicken då det föll till marken, ignorerade det faktum att paketet nu låg på golvet och fortsatte att leta efter sina egna saker. Jag som redan innan varit sur som en ättika surnade nu till rejält. En våg av enorm ilska och irritation sköljde över mig, alltsammans riktat mot den kostymklädde medelålders herre som var orsaken till att mitt ömtåliga paket fallit till marken och nu låg kvar där. ”Hur svårt kan det egentligen vara att bara böja sig ner och plocka upp paketet”, tänkte jag. Därefter följde en rad arga tankar som jag är mindre stolt över, allesammans en produkt av mitt ilskna sinnestillstånd. ”J-vla spanjorer!”, tänkte jag. ”Att de jämnt skall vara så fruktansvärt ohyfsade”. Så jag vände mig till kostymgubben och försökte projicera all min ilska i en mördande blick. ”Det där var faktiskt mina grejer, hur svårt kan det vara att plocka upp det?!”. Kostymgubben såg både förlägen och skamsen ut, böjde på huvudet och bad om ursäkt. Och egentligen borde denna lilla anekdot ta slut här. Jag sa ifrån till någon jag ansåg hade agerat fel och fick min ursäkt. Men var jag nöjd med det? Nej, inte just då. Istället fortsatte mina arga tankar att mala på om ohyfsade spanjorer, plötsligt mindes jag alla mindre angenäma händelser jag varit med om under den tid jag bott i Spanien som vore det igår. Plötsligt hade jag fått ytterligare ett belägg för min uppfattning om spanjorer som en aning ohyfsade.
När jag först kom till Spanien hade jag ibland svårt för spanjorernas raka sätt, att alltid och i alla lägen säga vad man tycker och tänker om saker och ting. Ibland kändes detta sätt att förhålla sig till andra människor på befriande, andra gånger var det bara ouppfostrat och onödigt.
Och i alla lägen kändes detta för mig som är uppvuxen i Sverige mycket främmande. Här hemma uttrycker man sällan sitt missnöje inför vilt främmande personer. Man föredrar istället att göra det då personen ifråga har gett sig av, bakom ryggen känns det tryggt att tissla och tassla.
När jag emellanåt var arg eller trött på Spanien var just detta en av de saker med Spanien och spanjorer som jag hade svårast att förstå mig på, ogillade och därför dök upp i mitt huvud. Då jag råkade ut för en otrevlig händelse som den på flyget så var jag mycket snabb med att tillskriva ”alla” spanjorer dessa mindre sympatiska karaktärsdrag som ouppfostrade eller ohyfsade. Jag kunde likaväl ha tänkt ”J-vla medelålders kostymgubbar, att de alltid ska vara så dryga”. Men det gjorde jag inte, istället såg jag denna enda enskilda handling som ett uttryck för en hel kultur, ett helt folkslag. Jag antar att detta är det som brukar kallas för fördomar. Och jag är övertygad om att vi alla har dem, i en eller annan form. Jag skulle till och med vilja hävda att den som påstår sig inte ha några ljuger.
Bär man inom sig på en föreställning om att ett visst folkslag besitter vissa egenskaper eller karaktärsdrag (som i mitt fall, ohyfsade spanjorer), så är det lätt att enbart se och minnas de händelser som underblåser fördomen.
Positiva fördomar á la ikaribiendansarallasalsaochärglada fungerar ungefär på samma sätt. Möjligtvis riskerar man att bli besviken då man efter en vistelse på någon av Karibiens alla öar upptäcker att människor inte dansar för jämnan, och inte heller ler de dagarna i ända.

Blondin i latinoland

Vare sig man befinner sig i Spanien, Chile eller något annat latinamerikanskt land får man som kvinna räkna med att bli utsatt för (eller smickras av) så kallade piropos. Ordagrant översatt betyder piropo komplimang. När man talar om piropos brukar det emellertid ofta gälla fenomenet komplimanger på gatan från vilt främmande män. Detta är något som alla kvinnor under 85-års ålder råkar ut för. Skulle man vilja studera fenomenet närmare är en byggarbetsplats ett bra ställe att börja på, där ösregnar det nämligen smicker över alla förbipasserande kvinnor, såväl halta som lytta. Smickret kan handla om vad som helst från ett par vackra ögon till en snygg häck, från poetiskt till vulgärt.
Många svenskor verkar ha svårt att hantera detta fenomen. En del blir arga och upprörda över vad de anser vara sexistiska kommentarer. Åter andra suckar och beklagar sig över hur fruktansvärt jobbigt det är att vara blond i Latinamerika/Spanien, de kan ju inte gå utanför dörren utan att bli uppvaktade av horder av killar som uppför sig likt brunstiga tjurar.
Personligen har jag lite svårt för just denna ”Guud, vad jobbigt det är, alla vill ha mig för att jag är blond” inställningen. Den luktar kolonialt 1800-tal.
För mig ter det sig som om man genom detta synsätt placerar sig själv på en piedestal, upphöjer sig själv över alla andra och utgår ifrån att man är åtrådd enkom av den anledningen att man är vit och blond.
Så till alla svenska tjejer säger jag; så är det inte. Piropos är något som alla kvinnor på den iberiska halvön och i Latinamerika är välbekanta med. Och det allra flesta väljer att ignorera dem, en taktik som många svenska tjejer verkar ha svårt för. Visst är det så att man genom att vara blond kan väcka mer uppmärksamhet än en mörkhårig tjej, och kanske tycker killarna att det är extra roligt när någon på knagglig spanska försöker ge dem mothugg istället för att bemöta komplimangerna med total tystnad så som inhemska kvinnor gör. Men från att väcka extra uppmärksamhet till att tycka att man inte kan gå utanför dörren på grund av sin åtrådda blond- och vithet är steget rätt långt.
För övrigt har jag en kompis i Chile som skaffat sig silikonbröst och hon (eller kanske bör jag säga hennes väl tilltagna hylla?) väcker verkligen uppmärksamhet så fort hon visar sig, trots att hon inte är det minsta blond.

Sjukvård i Chile och Spanien

Jag har haft (o)turen att bli sjuk både i Chile och Spanien och således kunnat bekanta mig med sjukvården i bägge länderna. Det bästa i Spanien är att man som EU-medborgare har tillgång till fri sjukvård. Då jag varit sjuk har jag uppsökt statliga sjukhus och varit mycket nöjd med den vård jag har fått. Ibland kan man få vänta lite väl länge på sin tur precis som i Sverige men då man väl får träffa sjukvårdspersonal som sköterskor och läkare verkar dessa inte lika stressade som sina svenska kollegor. Sist jag hade halsfluss i Spanien träffade jag en riktigt trevlig läkare som till och med hade tid att skoja och skämta med mig, något som förmodligen aldrig skulle inträffa i Sverige.
Något som dock skiljer sig en aning åt jämfört med Sverige är synen på antibiotika. Jag har rätt många spanska kompisar som då de känner sig sjuka ofta struntar i att gå till läkaren och istället går direkt till apoteket för att köpa antibiotika. Antibiotika kunde man, åtminstone när jag bodde i Spanien, köpa utan recept. Bara en gång hände det att jag blev nekad att köpa antibiotika då jag saknade recept. När jag gick till nästa apotek runt hörnet var det dock inga problem att handla samma produkt utan recept.

I Chile är sjukvården dyr och i regel gäller; ju dyrare sjukvård, desto bättre. De privata kliniker som finns i landet är ofta trevligt inredda för att inte likna sjukhus och bra mycket trivsamare och lyxigare än svenska sjukhus.
Vid ett tillfälle då jag blev sjuk uppsökte jag ett sjukvårdscenter för chilenare som "bara" har statlig sjukförsäkring. Centret var lite halvskabbigt med flagnad färg från väggarna och hårda halvtrasig plaststolar i väntrummet. Okej att gå till en gång men inget som jag valde att söka upp igen. Och det märktes tydligt att centrets patienter inte hade det lika gott ställt som patienterna vid den privata klinik jag tidigare hade varit på.
Och förresten, skall man få tag på antibiotika i Chile får man se till att vara sjuk på riktigt då läkarkåren är lite mer restriktiva med denna vara än sina spanska kollegor.

Plazas

Plaza de Cervantes i Alcalá de Henares. Bild från Wikimedia

Är det något jag saknar från Spanien är det alla dessa torg fulla av cafér, utomhusserveringar och människor som dricker en cortado eller tinto de verano i skuggan av ett parasoll.
I jämförelse med spanska plazas(torg) är svenska torg ofta kalla, döda och folktomma. Ett torg i Sverige är alltför ofta bara en kal, öppen plats. Kanske står en dammig staty i mitt därpå men mer livat än så blir det oftast inte.
När jag studerade i Alcalá de Henares, en liten och sömnig småstad en bit från Madrid, passerade jag varje dag stans största torg Plaza de Cervantes. Under förmiddagen satt där äldre män i koftor och baskrar och diskuterade livets trivialiteter innan solens brännande strålar gjorde torget till en outhärdlig plats att vistas på.
På eftermiddagen efter lektionernas slut frekventerades torget av hela familjer, glassätande barn, arga mödrar som bannade de små och pappor som läste dagstidningen.
Det är sällan man ser ett folktomt spanskt torg. Bara under dygnets mörkaste timmar och i gryningen vilar det.

Psst...

Läsvärt reportage om min favoritstad Madrid i Göteborgs-Posten.

El rastro

Bild från Wikipedia

På söndagar och helgdagar kan man i Madrid roa sig med att besöka El Rastro, en stor marknad belägen mellan Plaza Mayor, La latina och Puerta de Toledo. Marknaden som pågår från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen fylls efter den första timmen snabbt med folk. Anländer man fram emot förmiddagen är det bästa man kan göra att se till att vässa armbågarna ordentligt och inte vara folkskygg, för lemmeltåget av besökare tycks vara oändligt och sniglar sig plågsamt sakta fram mellan de många stånden.

Själv undvek jag under den tid jag bodde i Madrid gärna El Rastro just på grund av den outhärdliga trängseln, förra helgen gjorde jag emellertid annorlunda. För begränsar sig ens vistelse i Spaniens huvudstad enbart till en helg känns det nästintill som ett obligatoriskt utflyktsmål att besöka Madrids största loppmarknad. Ordet loppmarknad känns lite missvisande då det får de flesta att associera till begagnade föremål eller kanske rentav skräp som säljs för en billig spottsyver. Men det mesta som säljs i stånden på El Rastro är faktiskt nya ting, huruvida det är skräp eller ej är upp till besökaren att bedöma. Bland otaliga stånd står barnkläder, smycken, strumpor, cd-skivor, souvenirer, blommor, böcker, husgeråd och förstås en massa krimskrams och mycket mer att finna. För egen del fyndade jag ett par vackra sjalar för 2 euros styck och strumpor för 1 euro.
Den stora fördelen med El Rastro är priserna som på de flesta föremål är lägre eller mycket lägre än priset för samma produkter på annat håll. Och trängseln till trots, visst är det något speciellt med att ströva längs gatorna en kylig vintermorgon och inventera utbudet i de små stånden längs vägen medan solens strålar som fortfarande för med sig ett uns av värme filtrerar sig ned mellan husväggarna.

11-M

Idag faller domarna mot de män som står åtalade för tågattentaten i Madrid den 11 mars för 3 år sedan. Tågbomberna som är det värsta terroristattentaten i Spaniens historia tog 191 människors liv och efterlämnade 1500 skadade.
Jag bodde i centrala Madrid det år som attentatet genomfördes. Tidigt på morgonen medan jag intog min frukost framför tvn avbröts den vanliga programtablån för direktsända nyhetssändingar där man talade om att en bomb exploderat vid tågstationen Atocha. Inom loppet av 10 minuter hade 10 bomber hunnit explodera och vad som borde ha varit en vanlig gråmulen marsmorgon förvandlade Madrid till en stad i kaos. Mobilnätet kollapsade snart då oroliga anhöriga försökte lokalisera sina familjemedlemmar. Min egen mobil var då nätet återigen började fungera full med sms och röstmeddelanden från släktingar och vänner hemma i Sverige som undrade om jag fortfarande levde med uppmaningar om att jag skulle höra av mig. Själv kände jag personligen ingen som omkom i tågattentaten. Tågen som bomberna exploderade ombord på avgick tidigt på morgonen från förorterna till Madrid. De flesta som befann sig ombord på tågen var därför inte Madridbor utan pendlare på väg in till arbete och skola i huvudstaden. Ett av pendeltågen avgick från den lilla staden Alcalá de Henares, belägen ca 40 minuter från Madrid. Alcalá de Henares är en sömnig småstad, känd för sitt universitet och för att vara den plats där Miguel de Cervantes, Don Quijotes författare föddes. Det var vid universitetet i Alcalá som jag läste, och jag minns att en syster och svåger till en av mina klasskamrater som arbetade i Madrid befann sig ombord på ett tåg där en bomb exploderade. Paret avled och efterlämnade två små barn. Och de var förstås inte ensamma, många var de familjer i Alcalá de Henares som på ett djupt personligt plan berördes av tragedin där den också kändes mer reell och påtaglig än i huvudstaden.
I själva Madrid dök svarta sorgeband snabbt upp på balkonger och fasader. Under en regntung mulen himmel marscherade tusentals spanjorer dagen efter i en manifestation mot vad man då trodde var ett terroristattentat utfört av ETA. Ett försök av den spanska regeringen att mörklägga kopplingen till Irakkriget och Al Qaeda som misslyckades och ledde till valförlusten ett par dagar senare. Men det är en helt annan historia som jag inte tänker skriva om här.

För den som är intresserad av att läsa mer om attentaten rekommenderar jag El mundos specialreportage om 11-M som händelsen kallas i Spanien.

Plaza Mayor

Hittade en kortare artikel om min favoritstad Madrid i dagens Aftonbladet. I artikeln beskrivs Plaza Mayor som ett alldeles ypperligt val av plats då man vill lära känna Madrids själ. Även jag gillar Plaza Mayor, folkmyllret och det typiska spanska torget möts på en och samma plats. Där finns gott om uteserveringar, konstnärer, turister och så naturligtvis en turistbyrå. Till skillnad från artikelförfattaren tycker jag emellertid att det finns bra många bättre platser där man kan välja att slå sig ned vid en uteservering än Plaza Mayor. Prisnivåerna är avsevärt högre än på andra, mindre turisttäta områden och mat som är lika god eller godare går att finna på andra håll. Själv fick jag med sällskap en gång en chock efter att ha beställt in en karaff med sangria då notan landade på 12 euros. En likvärdig produkt hade jag kunnat finna i samma kvantitet i El corte inglés snabbköp för omkring 1 euro.
Så visst är Plaza Mayor fint, men det är knappast här man hittar de mest spännande tapasen eller de bästa priserna.

Till Madrid

Så var det gjort. Nu har jag äntligen bokat en resa till min favoritstad Madrid och har följaktligen en weekendresa att se fram emot och drömma om när den svenska hösten känns som tyngst och gråast.
Efter att jag flyttat hem från Madrid hade jag för vana att avlägga minst ett besök om året i den spanska huvudstaden. Men nu är det nästan två år sedan jag var där. Jag undrar och funderar, kommer gatorna, människorna och stadsbilden kännas lika bekanta som alltid? Eller kommer jag att känna mig som en främling i den stad som en gång var min? Möjligheten att Madrid kanske inte längre tillhör mig känns som en upptäckt jag helst inte vill göra. Länge efter att jag flyttade ifrån staden drömde jag om att flytta tillbaka, ett tag var planerna ganska konkreta. Men så kom annat emellan. Senast blev det Chile istället för Spanien men jag har fortsatt att drömma om och längta till mitt älskade Madrid. Nu känner jag inte längre en lika stark längtan efter att bosätta mig där, jag trivs rätt bra där jag är trots att min favoritstad fortfarande lever sig stark i mitt minne.
Den här resan känns spännande, spännande trots att jag skall bege mig till en plats som jag redan besökt ett antal gånger tidigare. Kommer staden leva upp till mina förväntingar och vara som jag minns eller har både jag och Madrid förändrats och vuxit ifrån varandra?

Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.

Otrevliga spanjorer, trevliga chilenare

En fördel med att vistas i Chile jämfört med t.ex. Spanien där jag också har bott i längre perioder är att man slipper bli lätt irriterad eller ibland till och med fly förbannad i tid och otid. För är det något som spanjorer är duktiga på så är det att vara otrevliga. Kanske är det egentligen en kulturell definitionsfråga, för det som jag som svensk uppfattar som otrevlighet kan av spanjorer lika väl uppfattas som uppriktighet eller ett enkelt sätt på vilket man ventilerar sina känslor.
Vad är det då som gör spanjorer så otrevligt? Jo, spanjorer har en förmåga att vara brutalt uppriktiga och säga precis vad de tycker och tänker rätt ut i luften utan ta den minsta hänsyn till hur agressionsobjektet kan tänkas reagera, eller om personen i fråga blir ledsen över den hagelskur av tillmälen och okvädningsord som nedfaller över honom/henne. Ofta blev jag både förvånad, arg och ledsen då jag blev vittne till eller själv råkade befinna mig i situationer där jag blev utsatt för den spanska uppriktigheten. Ett konkret exempel som jag minns extra väl är den gång jag stod i kö i en mataffär. Det var en vardag vid sjutiden då spanjorerna slutat jobbet och det ofta är extra mycket folk i affärerna. Längst fram i kön stod en äldre man som hade svårt att röra sig och tog en väldig tid på sig då han radade upp sina varor på rullbandet. Då mannen skulle betala tappade han sin plånbok och mynten rullade ut över golvet i affären. När han långsamt och med svårighet böjde sig ner för att plocka upp mynten började någon längre bak i kön högljutt oja sig och stöna över vilken tid det tog. Snart instämde fler personer i kön och började högt beklaga sig över mannens långsamhet och hur bråttom de hade. Själv blev jag stum och trodde knappt att det var sant. Bristen på empati som de köande uppvisade gjorde mig ledsen och jag funderade på om de skulle reagerat likadant om de gällde en egen anhörig.

Ibland tog jag upp ämnet spanjorers otrevlighet med någon spansk vän som nog höll med om att folk kunde vara alltför uppriktiga och okänsliga men samtidigt menade att man som spanjor inte tar lika illa upp.
Var det något som jag aldrig kunde vänja mig vid eller acceptera var det just denna typ av ofta omotiverad ilska och irritation som man inte gjorde något för att dölja. Som tur var blev jag själv snabbt mycket duktig på att fälla dräpande kommentarer så fort det behövdes och slapp på så sätt att gå hem och vara arg eller upprörd resten av dagen över att jag hållit tyst när jag egentligen velat säga mitt hjärtas mening.
Sist jag blev riktigt irriterad var när mitt flyg med destination Madrid just hade landat. En kostymklädd herre i 50-årsåldern öppnade luckan över sätena för att ta ut sin väska varpå ett stort paket som var mitt faller ur luckan. Mannen tittar på min inslagna present som faller till golvet men gör inte en ansats till att ta upp det. Jag som genast blir irriterad över vad jag i den stunden uppfattar som den typiskt spanska nonchalansen fäller en sur kommentar om att paketet faktiskt är mitt och hur svårt kan det vara att plocka upp det från golvet istället för att låta det ligga kvar i gången där folk kan trampa på det? Mannen som (kors i taket) uppenbarligen blir lite skamsen plockar faktiskt upp mitt paket och ber om ursäkt.

Inte en enda gång i Chile råkade jag ut för sådana här incidenter. Faktum är att jag tror att chilenarna är alltför artiga, vänliga och blyga för att prestera något liknande. Jag har väldigt svårt att tänka mig att scenariot med den äldre mannen i snabbköpet skulle kunna utspelas i Chile.
I Chile är det inte socialt accepterat att ohämmat spy galla över okända människor på samma sätt som det ibland tycks vara i Spanien. Det är märkligt, för egentligen är ju egenskapen att våga säga vad man tänker och tycker eftersträvansvärd, men (inser jag efter mina år i Spanien) definitivt inte i alla lägen.

Karikatyr med rättsliga följder

En spansk domare har beodrat att det senaste numret av tidningen El jueves skall dras in då en karikatyr på omslaget av Spaniens kronsprins Felipe och dennes hustru Letizia kränker kungafamiljen. På bilden ses kronprins Felipe säga "Inser du att om du blir gravid, så är det det närmaste jag någonsin kommit ett jobb i hela mitt liv". Texten i pratbubblan anspelar på den utlovade summan om 2500 Euros som den spanska regeringen för att stimulera barnafödandet i landet skänker alla barn som föds i landet.
Åklagare Miguel Ángel Carballo har även ansökt om tillstånd för att stänga ned tidningens webbsida. Möjligt är att tidningens ansvarige utgivare eller tecknaren nu kommer åtalas för förtal.
Själv tycker jag väl att karikatyren i sig är en aning smaklös, men den är väl knappast skäl nog för att vidtaga rättsliga åtgärder? Dessutom tycker jag att bildtexten var både träffande och underhållande. Varför skall man i en demokrati inte kunna kritisera kungafamiljen?

Spanienlängtan

Spanienlängtan är en enträgen och illvillig sjukdom som lätt smyger sig på den som bott i landet eller vistats i det en längre tid. Svår att bota och omöjlig att bli av med tycks den också vara.
Spanienlängtan väcks till liv och blossar i full kraft upp på nytt vid minsta lilla erinran eller minnesfragment som på det mest långsökta sätt påminner om Spanien. Ibland, i sina mest intensiva stunder är sjukdomen oerhört plågsam då den snärjer sig runt ett hjärta. Omfamnar det och kramar sönder tills det känns som om hjärtat kommer att slita sig itu i sin iver att lösgöra sig, gå i tusen bitar och falla till marken där det snart skingras för vinden.



Just i dag drömmer jag om Toledo, denna medeltida världsarvstad som förmodligen sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. När jag bodde i Spanien hade jag en mycket historieintresserad pojkvän som var från Toledo. Under helgerna brukade vi lämna mångmiljonstaden Madrid för att finna vila i det betydlig mer rofyllda och småstadsaktiga Toledo.
Toledo är extra vackert i skymningen då de sista strimmorna av sol faller över de ockrafärgade byggnaderna och låter dem bada i ett guldgult sken. Den intensiva dagshettan drar sig tillbaka och tillåter stadslivet att vakna till liv igen efter siestans letargi. I de trånga gränderna slås portarna till barer och restauranger upp, och det finns ingenstans där jag hellre skulle vilja befinna mig nu än i Toledo. En vacker sommarkväll i trevligt sällskap på en uteservering med ett par tapas på bordet och utsikt över stan.