Solskydd för bebisar

I Chile matas man ständigt med rapporter via media om hur tunt ozonlagret är och hur skadlig UV-strålningen är.
I Sverige matas man ständigt via BVC-tanter om förbud mot det mesta, däribland solskyddskräm för bebisar.
Så vad göra? Strunta i de allvetande BVC-tanternas lagbok och bada bebisen i solkräm? Ja, med tanke på att solen lyser starkt varje dag och det är så gott som omöjligt att hålla Lillprinsen borta från solen jämnt och ständigt så har en solskyddskräm för bebisar med solskyddsfaktor 70 införskaffats.

Barnvänligt

Trots att det är betydligt svårare att glida fram på chilenska gator med barnvagn än vad det är i Sverige och trots att kollektivtrafiken är långt ifrån handikapps- och barnvagnsvänlig så upplever jag Chile på sätt och vis som ett betydligt mer barnvänligt land än Sverige.
Jag minns en debatt och artikelserie som pågick för inte alltför länge sedan i Göteborgs-Posten om restauranger som betackade sig barnfamiljer och lattemammor som upptog för mycket plats på stans caféer.
Att restauranger sätter upp skyltar om att familjer med barn inte är välkomna är helt absurt. Det tyckte jag även innan jag fick barn trots att jag förmodligen då hade en något större förståelse för personer som då de unnar sig ett restaurangbesök vill slippa vistas i en lokal som mest liknar grundskolans skolmatsal. Jag har emellertid fortfarande svårt för människor som tror att hela världen har stannat sedan de fick barn och därför anser att omvärlden bör anpassa sig efter dem istället för tvärtom. Är man på restaurang så kanske det inte lämpar sig att hänga i kristallkronan i taket eller leka jage. Men det tror jag att de flesta föräldrar håller med om, och i de fall de inte gör det handlar det förmodligen om ett enstaka föräldraproblem snarare än ett allmängiltigt barnproblem. Tydligen är det okej att sätta upp skyltar om att man vill slippa barn men hur hade det sett ut om man bytt ut ordet barn mot handikappade eller invandrare?

Idag var jag på banken med Lillprinsen. Istället för att köa tillsammans med alla andra kunder lät man mig gå före och öppnade till och med vid ett tillfälle en kassa enbart för mig. Även gravida kvinnor slipper köa och visst är det rätt skönt när man har en liten med sig som ännu inte har ett särskilt välutvecklar tålamod att slippa köa. Häromdagen när vi var ute och gick var Lillprinsen sur som ättika. Han vrålade, ålade sig och storgrät i vagnen. Istället för de sura blickar à la kanduintefåtystpådinunge som man får stå ut med i Sverige kom ett medelålders par fram och ville bjuda på juice. Kanske skrek den lille för att han var törstig?
Går man på restaurang är det aldrig ett problem att ha en liten med sig, istället blir han föremål för såväl de anställdas som övriga gästers uppmärksamhet och beundras och skäms bort.

Mammaledighet i Chile

De senaste dagarna har jag tillbringat mycket tid med vanner som precis fatt eller snart skall fa barn. Givetvis har vara samtal kretsat kring barn och mammaledighet. Chilenskorna blir nast intill grona av avund da de far hora talas om hur lang den svenska mammaledigheten ar.
I Chile delas mammaledigheten upp i tva delar; pre-parto och post-parto. Den forstnamnda tas ut innan barnet har fotts och kan vara upp till sex veckor lang. Den sistnamnda som tas ut efter barnets fodelse varar endast tva manader och tre veckor. Darefter ar det tankt att man skall tillbaks till arbetslivet. Vad det galler papporna har dessa endast ratt till fem dagars ledighet i samband med barnets fodelse.
Efter vad jag forstatt genom att ha talat med vanner och bekanta ar det emellertid relativt vanligt att man forsoker forlanga sin mammaledighet med hjalp av falska lakarintyg. Man skall helt enkelt ha lyckan att hitta en doktor som ar villig att skriva ett intyg for nagon sjukdom hos barnet sa att mamman kan stanna hemma langre. En god van till mig som ar i sjunde manaden satt igar och diskuterade med sin man om vilken sjukdom hon skulle behova aberopa for att kunna stanna hemma langre an tva och en halv manad med sin dotter.
I mina oron lat alltihop hemskt. Hemskt att behova aterga till arbetet med en yttepytte bebis som definitivt behover sina foraldrar och som kanske fortfarande vacker dem flera ganger per natt. Samtidigt kanns det tragiskt att man med hjalp av ratt kontakter skall kunna forlanga sin foraldraledighet pa falska grunder medan andra som inte har rad far aterga till arbetet.

Popular bebis i Chile

Chilenare ar verkligen otroligt barnkara, vart jag an gar med Lillprinsen ar det alltid nagon som suckar fortjust eller kommenterar hur sot han ar.
Och Lillprinsen som ar en osedvanligt social liten varelse njuter av att vara foremal for beundran och uppskattning.
Nar vi aker tunnelbana fyrar han av ett leende at vem som helst som rakar titta at hans hall, igar blev han till och med fotograferad pa tunnelbanan.

Bildfattiga inlagg

Precis da jag lyckats hitta USB-kabeln till min kamera och fotat en kompis lagenhet (eftersom jag tycker att det kunde vara lite kul med bilder fran chilenska hem) sa slarvar jag bort kameran. Forhoppningsvis ligger den i bilen men tills dess lar det bli en hel del bildlosa inlagg.

Igar var vi och halsade pa en kompis till mig som precis fatt en dotter. Flickan ar inte ens en manad gammal men har redan hal i oronen. Jag kan inte for mitt liv begripa varfor nagon vill lata gora hal i oronen pa en liten bebis men kanske har jag en valdigt svensk syn pa det hela. Aven i Spanien vet jag att det ar vanligt att man gor hal i oronen pa nyfodda. Det ar ju viktigt att befasta konsrollerna redan fran dag 1, typ.

Hjalpsamma chilenare

Nar jag inte aker bil i Santiago tar jag mig for det mesta runt med tunnelbanan. Santiagos tunnelbana ar bade frasch och modern men knappast handikapps- eller barnvagnsvanlig. Trappor finns naturligtvis vid varenda station men jag har annu inte sett en enda hiss. Detta till trots ser man ibland kvinnor med barnvagnar i tunnelbanan. Lite vagat med tanke pa att tunnelbanan ofta ar sa fullpackad att man knappt far plats sjalv och annu mindre med en barnvagn.
Jag har Lillprinsen i barsjal nar vi ar ute och aker. Och inte en enda gang har jag behovt sta upp pa tunnelbanan trots att vagnarna som jag tidigare namnt ofta ar fulla av folk. En positiv overraskning for mig som hemifran ar van vid att fa sta upp pa bade sparvagnar och bussar, for i arlighetens namn ar svenskar inte sarskilt vanliga nar det galler att resa sig upp for nagon annan i kollektivtrafiken. Hemma forvanas jag ofta over att aldre personer kan fa sta upp utan att bli erbjudna sittplatser. Svenskar ar i mitt tycke nar det galler sadana har saker inte sarskilt hjalpsamma alls. Chilenarna daremot ar snabba pa att hjalpa till. Ofta blir jag pa tunnelbanan knackad pa ryggen av nagon som pekar mot en person langre bort som reser sig upp for att lamna plats till mig och Lillprinsen. Det ar bara att konstatera att det ar betydligt trevligare och lattare att aka kollektivt i Santiago med barn an i Sverige

Överpositiva mammor

När jag hör andra nyblivna mammor kuttra i förtjusning över sina nyfödda underverk, hur ljuvliga de är, hur förtjusande de är när de rapar/äter/tjuter/annat valfritt verb kan jag inte låta bli att undra om det är något fel på mig. En annan möjlighet är förstås att det är alla dessa överpositiva nyblivna mammor som det är fel på, eller så ljuger de för den första tiden med det lilla nyfödda livet var i mitt tycke faktiskt mest jobbig. Till och med jävligt jobbig. För hur kul är det egentligen med en unge som äter varannan, var tredje timme, gallskriker mellan 01.30 - 05.00 och däremellan mest sover och bajsar?
Kanske låter jag negativ, men det är först under de senaste månaderna som jag uppriktigt kan säga att det är roligt att vara mamma till en liten bebis. För nu är han inte bara ett litet försvarslöst paket som tas om hand om. Han har förvandlats från ett objekt till ett subjekt. Börjat upptäcka världen, utforska och undersöka den från att själv ha varit den som lärt kännas, upptäckts och beundrats.

Om att flyga med små barn...

...har jag lärt mig att det kan vara svårare än man tror att boka en säng till bebisen på flyget, att man helst skall vänta tills barnet hunnit fylla sex månader innan man ger sig av på långdistansflygningar och att det kan vara bra att låta barnet suga på napp eller nappflaska vid start och landning. Nu återstår bara att omsätta dessa kunskaper i praktiken. Och jag är faktiskt jättenervös...

Doulor

Läste en artikel (som ännu inte finns att hitta på nätet) i Göteborgs-Posten idag om doulor som tycks bli allt populärare i Sverige. En doula är en kvinna med egen erfarenhet av förlossningar som vanligtvis har gått någon kurs i att stå som stöd under förlossningar. Jag hörde talas om doulor för första gången när jag själv var gravid och blev lite nyfiken på vad det var, idén med en (som jag föreställde mig) klok och erfaren kvinna som coach under förlossningen tilltalade mig. Efter att ha tagit reda på mer om vad en doula är och vad hon gör kände jag mig allt mer skeptisk. Att ha en doula närvarande under förlossningen kostar minst 3000-4000 kr, oskäligt dyrt tyckte jag med tanke på att en doulas arbete egentligen skulle kunna utföras av vem som helst som har fött barn. Förvisso träffas den gravida kvinnan och doulan minst en eller två gånger innan förlossningen men doulan har ingen som helst medicinsk utbildning eller ansvar, så varför kostar det då så mycket? Jag fick genast lite avsmak då det kändes som någon helt enkelt kommit på ytterligare ett sätt att tjäna pengar på gravida kvinnor.
Enligt artikeln i Göteborgs-Posten talar en undersökning från 2005 om att kontinuerligt stöd under förlossningen minskade användningen av smärtlindring, andelen kejsarsnitt och förbättrade kvinnans egen upplevelse av förlossningen. Dessutom har en avhandling om doulor gjorts i vilken det konstateras att värkarbetet minskar med 25%, ryggbedövning med 60% och användningen av andra smärtstillande medel med 30% då en doula är närvarande vid förlossningen.
Själv tror jag inte att en utomstående person som närvar vid förlossningen för att ge dessa positiva effekter behöver vara just en doula som gått en kvällskurs i att coacha under en förlossning. Förmodligen är det upplevelsen av trygghet och stöd som är det viktigaste. Och trygghet och stöd kan man likaväl finna i en vän eller mor.
Viktigast av allt är att tro på sig själv. Såväl under som efter förlossningen.
Skulle jag få barn igen skulle jag t.ex. inte lyssna till alla kloka barnmorskors råd om att man inte bör ge bebisen napp förrän efter ett par veckor då amningen funkar ordentligt. Får bebisen napp för tidigt finns det tydligen en risk för att sugtekniken förstörs. Men har man en riktig sugbebis som jag hade så skall man nog ta och strunta i barnmorskornas råd. Då slipper man själv bli bebisens napp (för det blir lite jobbigt till slut) och bebisen får sitt sugbehov tillfredställt. Skulle jag få barn igen skulle jag dessutom börja ge modersmjölkersättning från början, åtminstone på nätterna. Jag tyckte faktiskt att det var rätt mysigt att amma men att ge flaska ibland underlättar enormt. Om amningensfördelar talas det mycket i Sverige men det är ytterst sällan man hör något mindre positivt sägas om amning. Till de mer triviala ting hör att man förlorar känseln i bröstvårtorna, till de mer allvarliga hör mjölkstockning, torsk och andra smärtsamma åkommor.

Lugn och ro

Jag läste en gång någonstans ett par träffande ord om barn.
"När du sover längtar jag innerligt efter att du skall vakna och när du är vaken längtar jag så efter att du skall somna".

En olympisk mästare

Hur många gånger kan en bebis spy egentligen? Lillprinsen har idag slagit personligt rekord i att spy och skulle förmodligen kunna bli OS-mästare i spyning. Innan klockan hade hunnit slå 11.00 hade jag torkat fem spyor varav en var stor som en halv ocean. Just nu känner jag mig förbaskat trött på att torka spyor.
Enligt Lillprinsens sköterska på BVC är en del barn helt enkelt små spybebisar. Och en sådan har jag fått.
En riktig klassiker är när man skall iväg ut, själv har tagit på sig alla kläder och precis klätt Lillprinsen. Då kommer den, spyan från helvetet. Både Lillprinsens byxor och tröja är genomvåta av kräks och har man riktig otur blir det ändå en del över till att stänka ned ens egna kläder. Och så är det bara att börja om från början igen.

Barn och prylar

Igår pratade jag med en kompis i Chile som väntar en dotter i september. Han berättade att de i helgen hade haft en baby shower för lilla Emilia som flickan skall heta.
Kanske är jag lite för svensk men bara tanken på en baby shower, att ordna en fest för ett barn som ännu inte är fött för att inkassera en massa presenter till ungen, bara tanken förefaller mig...hrm..en aning smaklös. När barnet sedan är fött, förväntar man sig då ytterligare gåvor av släkt och vänner? Och Gud förbjude, men tänk om något skulle gå fel innan eller under förlossningen och föräldrarna förlorar barnet. Vad gör man då med alla jäkla prylar? Nej, baby showers är nog ingenting för mig.

På tal om barn och prylar så säger min väninna som nyligen fått hit sina två styvbarn från Ecuador att hon är glad över att barnen har en sådan kravlös och okomplicerad inställning till materiella ting. T.ex. så är kläder för dem något man bär för att inte frysa, hur de ser ut eller vilket märke de är av har ingen betydelse. Och tjatar om saker som de vill ha gör barnen aldrig, kanske just eftersom de aldrig har haft leksaker och grejer i överflöd.

En olycka

Bland det första man får höra och lära sig på MVC:s föräldrakurser hör uppmaningen "Lämna aldrig barnet ensamt på skötbordet". Ganska självklart egentligen, trots detta var den nämnda meningen ofta förekommande och frekvent vid kontakten med MVC innan Lillprinsen föddes.
Min egen barnmorska erkände dock utan omsvep att alla hennes tre barn hade trillat ner från skötbordet.
Och i morse hände det som inte får hända även mig. Lillprinsen trillade ner från skötbordet. Värst av allt är kanske att han inte ens lämnades obevakad. Jag fanns där hela tiden, bara ovanligt trött, trög och lite irriterad på Lillprinsen som inledde dagen 05:30 på morgonen med att vråla, vrida och vända sig som en ål på skötbordet. Och eftersom jag inte var lika mycket närvarande som jag är längre fram på dagen då även sinnet fått en chans att vakna till ålade sig Lillprinsen ned från skötbordet och jag var inte tillräckligt snabb för att stoppa det. Som tur var råkade han landa mjukt ovanpå två paket med blöjor som stod staplade på golvet och verkade därför inte göra sig illa. I och för sig var det svårt att avgöra eftersom han redan innan tjöt i högan sky, men några allvarliga men tycks han inte ha fått.
Jag sitter emellertid fortfarande här och skäms.

Barn i ett nytt land

Jag har en svensk kompis som i flera år varit tillsammans med en man från Ecuador. Nyligen kom kompisens killes barn hit från Ecuador åtta och tolv år gamla. Barnen som är av indianskt ursprung med korpsvart, långt, rakt hår och kopparfärgad hy har tidigare bott med sina farföräldrar i utkanterna av huvudstaden Quito. Liksom många andra ecuatorianska barn har de uppfostrats av farföräldrarna eftersom pappan lämnat landet för att arbeta och tjäna pengar i Europa (mamman till barnen är sedan tidigare ute ur bilden). Tack vare de pengar min kompis kille jobbat ihop har familjen i Quito kunnat bygga sig ett jämförelsevis fint hus och har nu råd till saker som tidigare varit ouppnåeliga.
Barnen har ännu inte hunnit vara i Sverige särskilt länge och frågar man vad de tycker om sitt nya land säger de att de trivs bra. Den äldsta pojken har dock redan börjat längta hem. Han saknar sina morföräldrar, sina vänner och sitt hem.
Jag tänker att det måste vara en märklig och småttintill surrealistisk upplevelse för dem att från en dag till en annan befinna sig en helt ny värld, så diametralt olik allt de känner till sedan tidigare. Det kan inte vara lätt.
Sin styvmamma känner de sedan tidigare eftersom hon flera gånger har varit i Ecuador och en bättre och snällare styvmamma en min kompis kan man nog inte hitta. Men det måste ändå vara otroligt svårt att som barn plötsligt befinna sig i en ny familj.
Barnen berättar att de hemma i Ecuador av la mamita som de kallar farmodern ofta blev slagna med nässlor då de varit olydiga. Något som nog de flesta svenskar skulle se som en frånstötande uppfostringsmetod och definitivt ingen metod som min kompis praktiserar, men i Latinamerika är det nog tyvärr alltför vanligt. Och kanske allra vanligast bland människor som saknar kunskap och utbildning.

Den äldste pojken som är 12 år skulle kunna beskrivas som lillgammal. Han är mycket ansvarsfull och ger intryck av att vara mycket äldre än vad han är. Då man pratar med honom är det lätt att glömma bort att han bara är tolv år.
Jag talade om det här med en kompis som arbetat på landsbygden bland marginaliserade grupper i El Salvador, han menade att detta var typiskt just bland Latinamerikas fattiga. Där existerar ingen tonår. Man träder in direkt från barndomen i de vuxnas värld.

Jag hoppas att min kompis nya familjemedlemmar kommer att trivas här samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om barnen som slitits upp från rötterna ur sin tillvaro. Förhoppningsvis finner de sig snabbare tilrätta när de börjat skolan och får nya kompisar.

Bebisar i Chile

Det skall bli så roligt att åka till Chile igen, extra kul och spännande blir det eftersom två av mina bästa vänner i Chile väntar och kommer att få barn under de kommande månaderna. Det skall bli intressant att få en inblick i hur chilenska föräldrar resonerar och tänker när det gäller bebisar.
I Chile verkar de flesta föredra att ge barnet ett namn långt innan födseln medan jag här i Sverige noterat att föräldrar har inställning "Vi kan ju inte ge barnet ett namn förrän det har fötts och vi ser vilket namn som kan tänkas passa honom/henne".
Liksom i många andra spanskspråkiga länder är det inte helt ovanligt att familjens förstfödda pojke/flicka får samma förnamn som mamma eller pappa.
Vad som mer skiljer bebisvärlden i Chile från den i Sverige lär jag få reda på när jag befinner mig på plats.

Vart tog tiden vägen?

Det är märkligt hur dagar, veckor och månader bara går upp i rök.
Tiden är flyktig och desto äldre jag blir, desto snabbare tycks den rinna mellan mina fingrar. Speciellt sedan lillprinsen kom till världen.
Någon som för bara ett par månader sedan inte var mycket mer än ett litet paket som togs om hand om har plötsligt utvecklats till en person med egen vilja, önskningar och krav på tillvaron. Han finner sig inte längre villigt tillrätta i babysitern eller vagnen utan spjärnar emot för allt vad han orkar när det inte passar.
Från att vara liten som en myra (nåja, inte riktigt men nästan) till en riktig praktbebis på bara ett par månader. Ett halvår är en lång tid, ja faktiskt ett helt liv för min bebis.
Själv känner jag mig fortfarande som ungefär samma Nadia jag var för tio år sedan, den enda skillnaden är att jag nu undrar vart tiden tog vägen

Bärsjal vs bärsele

Nu när min prins har hunnit bli drygt ett halvår känner jag mig som något av en veteran både vad det gäller vagnar, bärselar och bärsjalar.
Rätt ofta ser man föräldrar som bär sina små i babybjörnselar, även bärsjalen tycks bli allt populärare trots att den fortfarande hamnar i skuggan av babybjörn.
Hemma har jag både en elastisk bärsjal samt en babybjörn, smart och praktiskt om man till exempel skall till stan, springa i affärer och vill slippa släpa på en tung och otymplig vagn.
Bärsjalen slår överlägset babybjörnen. Att bära sitt barn i en babybjörn är som att ha en ryggsäck på magen, med bärsjalen fördelas vikten jämnare över kroppen och eftersom barnet bärs så tätt intill den egna kroppen känns det inte som att bära på ett externt föremål. Dessutom går bärsjalen att använda redan från det att barnet är nyfött, för att kunna bäras i en babybjörn måstet barnet vara ett par månader gammalt.
Jag kan inte begripa att så många fortfarande använder sig av bärselar när en bärsjal är så mycket bekvämare. Bärsjalar sägs dessutom vara bättre för barnet som finner trygghet i att vara nära föräldern. I övrigt är bärsjalen också ett bättre alternativ ur ergonomisk synvinkel såväl för barnet som för föräldern. Det enda negativa jag kan säga om bärsjalen är att det kan vara lite knepigt att få till en bra knytning till en början men när man väl har lärt sig är det inte särskilt svårt.

Det är någonting i vattnet...

Idag åt jag och lillprinsen och lunch med tre av mina gamla arbetskamrater. Jag kunde konstatera att två av de tre arbetskamrater hunnit bli gravida sedan jag försvann och båda två skulle få barn kring jul.
Sist jag var på besök på min arbetsplats för ett par månader sedan med lillprinsen tyckte VDn att jag borde ta med honom en dag då han inte var en sådan solstråle. En sådan söt liten varelse kunde ju få fler av arbetsstyrkans tjejer att bli barnsugna resonerade VDn.
Kanske är det någonting i vattnet? Kan det vara fertilitetshormoner? VDns mardröm tycks ha besannats.

Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.

Inlägget som jag inte skulle skriva

Jag hade lovat mig själv att inte skriva för mycket om amning, blöjbyten och annat som hör moderskapet till. Men eftersom jag skriver om det som faller mig in just för stunden och min vardag mest handlar om blöjbyten så blir det svårt att hålla sig borta från dessa ämnen. Så jag gör ett undantag, bara för denna gång.

Min son är nu snart fyra månader. Jag slutade av flera anledningar att amma honom för ca en månad sedan. Ända sedan jag fick barn och kanske ännu mer sedan jag gradvis slutade amma har jag funderat över den amningshysteri som råder i Sverige. Inom mödrahälsovården översköljs man av såväl muntlig som skriftlig information om amningens alla fördelar. För det mesta frågar man inte ens modern om hon har tänkt amma eller inte, att amma är ju så självklart.
Många är de nyblivna mammor som jag pratat med som talar om att de känner sig så bundna de första månaderna innan barnet börjat äta annat än modersmjölk. Man kan ju inte gå någonstans, inte göra någonting eftersom man har amningstider som skall passa.
Jag, som rätt snart efter min sons födelse började ge honom tillägg på natten förstod inte riktigt var problemet låg. Om man skall ut på stan och göra ett ärende är det ju bara att göra i ordning en flaska modersmjölkersättning att ha ståendes i kylskåpet som den som stannar hemma med bebisen kan ta fram om mamma inte skulle hinna hem i tid. När jag har föreslagit detta får jag ofta konstiga blickar av andra mammor. Ungefär som om jag hade föreslagit att de skulle hälla i sitt barn en flaska gift.
För det här med flaskmatning är ju verkligen tabu, fy och fult. Givetvis kan man också pumpa ut bröstmjölk om man skall iväg en stund. Men att pumpa är både jobbigt och tråkigt, och vad gör man om mjölken man pumpat ut inte räcker?
Med ett paket Baby Semp i skåpet har man alltid mat till hands om det skulle behövas.

Amning tycks alltid ses som det självklara och enda valet. Och missförstå mig inte, jag är ingen amningsmotsåndare. Amning har en del fördelar jämfört med flaskmatning, det är den bästa födan för ett barn (därmed inte sagt att modersmjölersättning är så väldigt mycket sämre) och maten har man alltid med sig färdig och förpackad. Allt det här vet vi ju redan, så varför dränks blivande mödrar enbart i en massa "hej-och-hå-vad-bra-det-är-att-amma" broschyrer men inte en enda om de problem som kan uppstå i samband med amning?
För sanningen är ju att när mjölken rinner till så känns det för jävligt. Brösten spänner och värker och humöret är inte på topp. Då jag under de första dagarnas amning fick blödande sår på bröstvårtorna trodde jag att det berodde på att jag hade fel teknik. För så står det ju i alla amningsbroschyrer. Gör det ont så är det för att man har fel teknik. Jag kände mig helt värdelös på att amma. Det gjorde fruktansvärt ont och jag bävade inför varje matning. Tills jag pratade med andra mammor och insåg att jag inte mött en enda som sluppit smärtsamma sår på bröstvårtorna under de första veckorna.
Efter ett par veckor hade jag inga större problem med att amma, det både gick och kändes bra. Värre var det för en av mina bekanta. Hon hade oturen att lyckas dra på sig alla slags åkommor som finns då det gäller amning. Till en början fick hon mjölkstockning, något som är rätt vanligt men som man inte heller får särskilt mycket information om. Mycket konstigt med tanke på att man kan bli väldigt sjuk och få fruktansvärt ont. Min pappas fru hade en så svår variant av mjölkstockning att det rann var ur brösten.
Min stackars kamrat med amningsbekymmer fick dessutom svamp (även denna åkomma skall tydligen vara rätt vanlig) och tyckte till slut att varje amningstillfälle blev till ett helvete. Men ändå var det ingen på BVC som talade om möjligheten att sluta amma och börja med flaska. Visst skall man värna om det bästa för barnet, men det bästa för barnet är att ha en välmående mamma. Funkar det inte med amningen så funkar det inte, det är ett val som varje enskild kvinna bör få fatta ett beslut om själv. Och vi behöver inga pekpinnar eller amningspropaganda. Lägg istället lite tid på att informera om de problem som kan uppstå och hur man löser dem - och se flaskmatning som ett faktiskt alternativ till amning. Modersmjölkersättning är inte gift.