De sista dagarna innan jag lämnade Chile besökte jag både Viña del Mar och grannstaden Valparaíso.
Valparaíso föll mig till en början inte riktigt i smaken, mer om mitt första besök i Valparaíso har jag skrivit om här. Men även städer man vid ett första möte inte fattat tycke för kan vara värda en andra chans och jag blev under min tid i Chile tvungen att revidera min uppfattning om Valparaíso.
Skulle jag välja en plats att bosätta mig på, ja då föredrar jag fortfarande Viña. Men jag inser att de två städerna som ligger så tätt intill varandra att den ena tar vid där den andra slutar, är av helt olika karaktär och därför också ojämförliga. Valparaíso är en studentstad som då mörkret sänker sig inte faller i dvala utan istället sjuder av liv på pubar och andra uteställen belägna på undangömda bakgator. Där Viña är medelklass, rent och prydligt med ett välplanerat rutnät av gator är Valparaíso bohemiskt, ruffigt och oorganiserat.
Staden består av två delar, den plana som ligger i höjd med hamnen och i vilken byggnationerna mestadels består av gråa, färglösa sextiotalshus. Det är här man finner "innerstan", banker, affärer och universitet. På gatorna kör giftpyrande bussar som spyr ut en kväljande arom av smutsiga avgaser. Den andra delen av stan, los cerros, eller kullarna sträcker sig i varierande formationer upp mot himlen där det "platta" Valparaíso tar slut. Vore det inte för kullarna hade Valparaíso saknat den speciella karaktär staden har idag. Förmodligen hade det bara varit ännu en bebodd prick på den chilenska kartan och knappast hade Valparíso utsetts till världsarvsstad av UNESCO.
Att ta sig upp till de höga kullarna från stan gör man lättast med någon av de trähissar som mer liknar linbanor och är så typiska för Valparaíso. För 200 pesos (ca 3kr) slipper man flåsa sig uppför de långa och branta kullarna som tycks luta i 90°. Ett mycket förmånligt pris kan det tyckas, men för dem som är bosatta uppe på kullarna är hissarna något man använder sig av kanske flera gånger om dagen.
Att befinna sig på Valparaísos kullar är som att promenera omkring i ett enormt konstmuseum under bar himmel. Väggar och husfasader är täckta av vackra målningar, iögonfallande graffiti och kreativitet i alla dess former.
Personligen tycker jag att gatukonsten är den största behållningen man som besökare får av Valparaíso, målningarna utgörs inte av slumpmässigt kladd eller klotter här och där utan av riktiga konstverk.
Utöver de många väggmålningarna är Valparaíso även känt för sina hus som tycks klättra uppför kullarna och krampaktigt håller sig fast på randen av branter och stup. Samtliga hus är av trä och många av dem är målade i glada och lysande färger.
Typiska Valparaíso hus på kullarna i trä och ljusa färger
Färgstarka Valparaíso, på kullarna är det svårt att hitta trista och livlösa byggnader.
På sina ställen är även förfallet stort, färgen på de en gång vackra trähusen som numera liknar ruckel har flagnat och byggnaderna ser ut som om de skall falla ihop vid minsta vindpust. Valparaíso är också skräpigt och smutsigt och därför blev ingen gladare än jag då det tillkännagavs att 27 miljoner dollar skall skänkas till staden för restaurering av byggnader och utplaceringar av papperskorgar. De lär komma väl till plats.
Hamnen i Valparaíso
Plaza Sotomayor med ett monument uppfört till minne av "hjältarna i Iquique".
Om någon skulle vara nyfiken på Valparaíso finns mer information att hämta här och här.
Varje gång jag beger mig av till Valparaíso tycks staden vara insvept i en grå slöja av täta, regntunga moln. Utan de milda soljuset som lyser upp de höga kullarna och speglar sig i havsvattnet vid hamnen är det svårt att se att man befinner sig i samma pittoreska stad som visas upp på de vykort man säljer i souvenirbutikerna.
