Dessa ständiga dispyter

En överbefälhavare i Perus armé har idag lämnat sin post efter en tvåveckors lång tumult kring en video från en privat fest som dök upp på You Tube. I videon kan den en aning överförfriskade f.d. överbefälhavaren ses häva ur sig ett par mindre lämpliga fraser om grannlandet Chile. Bland de numera välkända meningar i videon som visats gång på gång i chilensk tv återfinns bland annat nedanstående citat;

"Chileno que entra (a Perú) ya no sale y si sale, saldrá en cajón. Si no hay suficientes cajones, saldrán en bolsas de plástico". (Chilenare som kommer till Peru lämnar inte landet, och om dom skulle ge sig av så gör dom det i en låda. Om det inte finns tillräckligt med lådor så lämnar dom landet i en plastpåse).

Från chilenskt håll var man snabb med att kräva att general Edwin Donayre skulle avsättas. Detta retade förstås upp halva Peru som menade att Chile inte har någon som helst rättighet att lägga sig i hur grannlandet sköter sin armé.
Med Ewdwin Donayres avgång idag klargjorde Perus president Alan García att han ser kontroversen som avslutad.
Fast något egentligt slut på dessa oändliga konflikter mellan Chile och Peru som ofta uppstår ur petitesser kan vi nog inte vänta oss. Länderna råkar ständigt i luven på varandra och på bägge sidor av gränsen är man snabb med att leta fel som kan blåsas upp till stora konflikter. Chilenarna hävdar förstås att det är peruanerna som är infantila och avundsjuka som aldrig har kommit över förlusten i stillahavskriget för sju(hundra?) svåra år sedan.
Från Perus sida ses Chile som en självutnämnd storebror och besserwisser som har svårt att respektera gränsdragningen mellan länderna.
För en utomstående kan alla dessa konflikter te sig smått löjeväckande (vilket de på sätt och vis ändå måste sägas vara). Mindre löjeväckande är emellertid det faktum att dessa ständiga dispyter utspelas på högsta nivå och tas på blodigt allvar av bägge parter. Och att inte ett fullskaligt krig ännu utbrutit mellan nationerna är faktiskt lite av ett under.

När novembermörkret känns som tyngst...

...längtar jag till sommaren i Lima.

El puente de los suspiros

Häromdagen pratade jag med en peruansk vän och beklagade mig en aning över kylan och den svenska sommaren. Min vän i andra sidan luren suckade djupt och sa att han förstod mig, omgiven som han var av peruansk vinter. "Ja, här är det jätte kallt nu, knappt mer än 15 grader".
Själv hade jag gärna bytt ut Limas ständiga disiga himmel och milda vinter mot vår svenska regntunga sommaren. Helst av allt hade jag velat göra en dagsutflykt till Lima, äta peruansk majs, dricka fruktjuicer och ta en promenad genom Barranco. Barranco är den till storleken minsta av Limas 22 stadsdelar men har trots detta en hel del att erbjuda sina besökare. Vackra kolonialbyggnader, mysiga små gränder och trevliga restauranger finner man gott om i bohemiska Barranco. Här finns även den "fina" restaurang på vilken jag beställde in en huvudrätt som bestod av fem raviolis på en tallrik. Visserligen tjusigt upplagda och kreativt dekorerade med tre färgstarka morotsflagor och lite annat krafs, men likväl fortfarande fem ynka raviolis. Ett ställe man bör visitera om man vill gå hem hungrig och gillar att bli ruinerad.
I Barranco finns även, utöver restauranger med hutlösa priser, el puente de los suspiros. Suckarnas bro som sägs ha fått sitt poetiska namn av de många romanser som lär ha uppstått här. Den byggdes 1876, är gjord av trä och känns lite lagom vinglig under fötterna. Att den lämpar sig väl för romantik är en självklarhet då den är omgiven av vackra miljöer och palmer.
Dessutom sägs bron ha magiska egenskaper, den som klarar av att passera bron och samtidigt hålla andan lär få sin hetaste önskan uppfylld. Både mytisk och magisk är den, el puente de los suspiros. Och så stor betydelse har bron för limaborna att den till och med har fått en sång tillägnad sig av sångerskan Chabuca Granda. Chabuca som för övrigt är något av en peruansk legend och välkänd även i andra delar av Sydamerika hann under sin levnadstid komponera en mängd kreolvalser och afroperuanska rytmer. Underbara Flor de la canela hör till hennes mest kända verk och är tillsammans med den kanske ännu mer berömda "el condor pasa" något av en peruansk nationalhymn.
Med mig från Peru hade jag vad som numera är en av mina absoluta favorit skivor; Flórez para Chabuca. En fantastisk dyrgrip där Chabuca Grandes klassiker tolkas av Juan Diego Flórez och Rubén Flórez som egentligen är operasångare och bland annat har uppträtt med Pavarotti.

La flor de la canela

Déjame que te cuente, limeño
Déjame que te diga la gloria
Del ensueño que evoca la memoria
Del viejo puente, del río y la alameda
Déjame que te cuente, limeño
Ahora que aún perfuma el recuerdo
Ahora que aún mece en su sueño
El viejo puente del río y la alameda
Jazmines en el pelo y rosas en la cara
Airosa caminaba la flor de la canela
Derramaba lisura y a su paso dejaba
Aroma de mixtura que en el pecho llevaba
Del puente a la alameda
Mundo pie la lleva
Por la vereda que se estremece
Al ritmo de sus caderas
Recogía la risa de la brisa del río
Y al viento la lanzaba
Del puente a la alameda
Déjame que te cuente, limeño áay!
Deja que te diga moreno mi pensamiento
A ver si así despiertas del sueño
Del sueño que entretiene, moreno,
Tus sentimientos
Aspiras de la lisura
Que da la flor de canela
Adornada con jazmines
Matizando tu hermosura
Alfombras de nuevo el puente
Y engalanas la alameda
El río acompasara tu paso por la vereda
Jazmines en el pelo
Del puente a la alameda

Kampanj mot rasism i reklamvärlden

Promenerar man i ett köpcentrum eller på en gata i Lima/Santiago/annan valfri sydamerikansk storstad och betraktar reklamen som täcker väggar eller busskurer så kan man efter ett tag lätt börja fundera över varför modellerna i reklamen utseendemässigt är raka motsatsen till människorna man möter på gatan i det land där man befinner sig. Visst kan man ha förståelse för att företag från andra delar av världen kör en och samma reklamkampanj i flera länder och därför väljer modeller av t.ex. europeisk härkomst. Men när det gäller stora sydamerikanska företag? Som chilenska Ripley eller Falabella, Sydamerikas motsvarighet till Åhléns eller Spaniens El corte inglés.
Dessa företag har enbart affärer på den egna kontinenten, borde man då inte använda sig av modeller som är representativa för de människor till vilka man försöker sälja prylar?
Någon enstaka gång använder sig kedjor som Ripley och Falabella av sydamerikanska modeller i sina reklamkampanjer, det handlar då nästan uteslutande om blonda, argentinska modeller eller lika blonda chilenska tv-kändisar. Detta i länder där uppskattningsvis 5% av befolkningen eller färre skulle kunna sägas vara blonda. Modeller av annat etniskt ursprung är ytterst sällsynt, så sällsynt att det är så gott som osynliga.
Några som har tröttnat på den rasism som förekommer i reklamvärlden är grundarna av den peruanska organisationen Cuerazos peruanos. Under våren och början på sommaren har de i Peru protesterat mot rasismen inom reklamvärlden. Aktionerna har framförallt riktat sig mot Ripley och Falabella och har gått ut på att låta vanliga peruaner fotografera sig med företagens logga i bakgrunden, skriva brev till företagens VD:ar och demonstrera utanför affärer på olika platser i Lima. Därutöver planerade Perus kordinator för mänskliga rättigheter att överlämna ett "antipris" för mest diskriminerande företag vid kampanjens slut till de bägge affärskedjornas marknadsföringschefer. Målet är förstås att få företagen att vidta åtgärder och låta reklamen representera svarta, vita, indianer, mestiser och mulatter, de som är Peru av idag. Ripley och Falabella har slagit ifrån sig kritiken med föga trovärdiga och svamliga uttalande om att det i reklamen visst förekommer modeller av varierande etnisk härkomst. Knappast ett uttalande som köps av den som studerat företagets kataloger och reklamkampanjer lite mer ingående.
Att förändra bilden av framgång och lycka som förmedlas i reklam och som allt som oftast är kritvit till utseendet låter sig förmodligen inte göras över en natt. Men någonstans måste man ju börja och Cuerzasos peruanos kampanj var ett bra initiativ som förhoppningsvis får människor att stanna upp, tänka till och förhoppningsvis på sikt förändrar likriktningen inom den sydamerikanska reklamvärlden.

En skrattretande start på dagen

Hittade en rolig artikel i spanska El País skriven av en läsare som nyligen besökt Machu Picchu och förfasade sig över det höga pris man får betala för att nå fram till ruinerna. Det skall betalas för tåg, buss och inträde till själva ruinerna.
Även jag förvånades över att alla turistaktiviteter i Peru är oproportionerligt dyra i jämförelse med kostnaderna för allt annat i Peru. Inträdet till guldmuseet i Lima kostar om jag inte minns fel 70 kr, vilken peruan har råd att betala det? Ytterst få. Dyrast av alla sevärdheter är förstås Machu Picchu, den främsta anledningen till att många turister överhuvudtaget besöker Peru.
Och visst, det är dyrt. Väldigt dyrt. Men är det egentligen så konstigt att man försöker pressa så mycket pengar som möjligt ur turister som inte hade befunnit sig i landet alls om det inte vore för att det hade hyfsat med pengar? Jag tycker inte det.
Artikelförfattaren beklagar sig vidare över att tåget till Machu Picchu är långsamt och standarden inte vad man kunde vänta sig i förhållande till priset. Men hallå?! Vad väntar han sig?? Sammetsbeklädda säten och gratis drinkar och snacks under färdens gång för att slå hål på ledan och tristessen? Om man åker till Peru och beklagar sig över att standarden inte är densamma som hemma tycker jag att man skulle stannat hemma istället. Själv fann jag förövrigt inget att anmärka på vad det gällde tågen, sätena är hyfsat bekväma, det är rent. Visserligen håller jag med om att tåget sniglade sig fram längs rälsen, detta kändes emellertid inte som något jätteproblem eftersom färden inte varade längre än en och en halv timme.
Artikelförfattaren beklagar sig över att priserna är "skrämmande höga för att vara Peru" men tycks helt ha missat att de höga priserna enbart gäller turister, peruaner betalar ett lägre pris.
Gnället fortsätter i artikeln när skribenten ondgör sig över att det varken finns några papperskorgar eller toaletter inne på själva ruinområdet. Ursäkta? Menar han att papperskorgar skall slås ned i marken på världskulturarvsområdet enbart för att han tycker det är jobbigt att ta vara på sitt eget skräp och stoppa det i fickan tills han kommer ut igen? Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå det här behovet av papperskorgar, vad är det han vill slänga i dem? Förtäring av mat och liknande är nämligen förbjudet inne på området.
Men det bästa är trots allt slutet på artikeln där dess författare menar att han kände sig besviken över att de var så många andra turister på platsen och att detta gjorde upplevelsen mindre angenäm. Ha,ha,ha! Detta måste vara humor av högsta klass. Vad hade du väntat dig? Att du skulle vara den enda turisten i hela Peru som besökte Machu Picchu?

Inca Kola

Inca Kola är namnet på alla peruaners favoritdryck. En kolsyrad, giftgul sockerbomb i flytande form vars smak inte brukar uppskattas av utlänningar som ofta beskriver den som "tuggumilik" men vars populäritet och framgångssaga saknar motstycke i hemlandet.
Givetvis var jag tvungen att prova Inca Kola när jag var i Peru, har man inte provat Inca Kola har man inte varit i Peru. Egentligen dricker jag helst fruktjuicer eller vatten. Då det gäller kolsyrade drycker föredrar jag mineralvatten framför läsk med olika artificiella smaker. Fanta avskyr jag men smaken av Pepsi och Coca-Cola älskar jag. Inget kan väl vara mer syntetiskt än de två sistnämnda men de försöker åtminstone inte efterlikna en naturlig smak såsom Fanta.
Nåväl, tillbaka till Inca Kola som i mitt tycke är alldeles för sötsliskig (och dessutom påminner om en läskedryck som jag inte minns namnet på som fanns på den svenska marknaden då jag var liten). Inca Kola grundades 1910 av en brittisk invandrare vid namn John Lindley och görs (bland annat) av plantan Hierba Luisa som växer i det andinska området. Drycken har alltså inte mer än namnet gemensamt med Coca-Cola.
Märkets framgång ligger i att det av peruaner betraktas som genuint peruanskt. Inca Kola är en given dryck på varje peruanskt middagsbord oavsett vilken samhällsklass man tillhör.
Drycken har ända sedan sitt uppdykande på marknaden vuxit sig allt större, redan på 50-talet sålde man bättre än Coca-Cola och än idag lär Peru vara ett av de två länder i världen (det andra är Skottland) där Coca-Cola inte är ledande på den inhemska marknaden. Genom aggressiv markandsföring och prisdumpning lyckades man konkurrera ut den amerikanska jätten, dessutom serveras Inca Kola istället för Coca-Cola på den populära peruanska snabbmatskedjan Bembos. Inca Kola är också en given dryck (ibland den enda kolsyrade dryck som finns) hos Perus alla ”chifas”, peruanernas namn på de populära kinarestauranger som finns så gott som överallt. Även på McDonald´s i Peru kan man dricka Inca Kola, faktiskt det enda stället i världen där man tillåtit en Coca-Cola konkurrent att serveras på McDonald´s.
Tyvärr kan Inca Kola inte längre sägas vara genuint peruanskt, om jag inte har fel lär Coca-Cola ha köpt in sig i företaget någon gång på 90-talet. Företaget betraktas emellertid fortfarande som ”peruanskt” av peruaner och fortsätter naturligtvis att vara populärare än konkurrenten Coca-Cola.

Min peruanske vän

Finns det något bättre sätt att lära känna ett land på än tillsammans med en vän? Extra förmånligt är det förstås om vännen ifråga är bofast i det land man besöker och på så sätt kan erbjuda en unik insyn i landets kultur, matvanor och annat som jag som främling är nyfiken på.
När jag begav mig av till Peru hade jag förmånen att tillbringa ungefär en och en halv vecka hemma hos min vän Steve i Lima. Redan innan vi kommit hem till Steve visste jag att jag skulle trivas. Mitt plan som skulle anlända klockan tre på morgonen var 2 timmar försenat och jag oroade mig för Steve som hade behövt vänta så länge och dessutom skulle arbeta följande dag. Det första jag såg då jag tog det klivet från rullband och väskor mot det riktiga Lima var emellertid Steve som tappert stod och väntade på första parkett. Med sig hade han en av sina bästa vänner som bistod i arbetet att välkomna mig till Lima och oupphörligen prata om allt kul vi skulle hitta på ihop under min tid i Peru.
Väl hemma hos Steve i ett hus som låg försänkt i mörker fick jag ett eget rum med Tv, dvd, cd-spelare och eget badrum. På nattduksbordet vid min säng låg två guider över Lima, två små karameller prydligt upplagda och vid sidan om dessa ett kuvert med mitt namn på. I kuvertet fanns ett kort med texten ”Nadia, jag hoppas att du kommer ha det bra under din semester i Peru. Känn dig som hemma. Njut och ha så kul som möjligt! Jag hoppas att du kommer bära med dig ett fint minne av Peru”. Med en sådan inledning på Limasemestern kan det så klart inte bli annat än bra. Fast att säga att jag hade det bra är en underdrift. Det var en underbar tid jag tillbringade hemma hos Steve och hans familj och aldrig tror jag att jag har varit med om att någon på ett sådant osjälviskt sätt och utan baktankar har varit så mån om att jag som gäst skall trivas. Trots att Steve jobbade tog han sig ofta tid att köra mig runt till olika platser i Lima. På kvällarna träffade vi Steves vänner för att gå på restaurang eller bara umgås. Även Steves mamma var ytterst mån om att jag skulle ha det bra, frågade mig vad jag tyckte om att äta och tillagade just den maten.
Vad som var extra intressant med att bo hemma hos Steve var att jag fick en inblick i familjens livsstil. Min peruanske vän med familj kan knappast sägas vara en typisk peruansk familj. Familjen består utöver min 29-årige vän av dennes mamma, pappa och två yngre bröder som studerar juridik i Paris.
I ett land där ca 50% av befolkningen lever i fattigdom och där mångas största huvudbry är att finna mat för dagen, äger Steves familj fem bilar och åker gärna på långa semesterresor till Europa eller USA. Modern som är i 50-års åldern är hemmafru och inleder helst dagen med att få massage av sin privata massör som anländer vid 11-tiden på förmiddagen. Sina dagar fyller hon med shopping, umgänge med likasinnade väninnor och besök hos frisören. Kör bil gör hon inte särskilt ofta, istället föredrar hon att åka taxi om hon skall någonstans. Att laga mat och städa i det enorma huset familjen bor i behöver hon inte tänka på då två nanas (hembiträden) finns i hushållet. Den ena av dem, en söt, blyg och mycket ung liten indianska vid namn Alicia bor hos familjen i ett litet rum på tredje våningen där tvättstugan är belägen. Om söndagarna är båda hembiträden lediga, då går familjen efter den obligatoriska söndagsmässan och äter lyxlunch på en av Limas finare restauranger. Middagen äts förstås också ute för aldrig skulle man komma på en sådan galen tanke som att ställa sig och laga mat själv om man blir hungrig. Om vardagsmorgnarna är det bara att slå sig ner vid matsalsbordet och knappt har man hunnit sätta sig innan Alicia träder in med en bricka färskpressad juice, kaffe, bröd och annat man kan tänkas vilja äta till frukost. Min väns far som är egen företagare tillbringar frukosten med att prata i mobiltelefon, skriva på viktiga papper och ta en slurk kaffe mellan varven. Vid halvtiotiden på morgonen lämnar han hemmet och är inte tillbaka förrän klockan nio på kvällen. Även Steve jobbar förstås i sin pappas företag, har långa arbetsdagar men njuter också av förmånen att kunna resa över hela Latinamerika i sitt arbete.
Familjen bor granne med den amerikanska ambassaden i ett av Limas bättre områden, Santiago de Surco. Kliver man utanför dörren till Steves hem kan man runt hörnet spatsera runt i moderna och trevliga gallerior. Starbucks ligger ett 10-tal meter från ytterdörren inklämt mellan gym och fashionabla små butiker. För en stund kan man faktiskt glömma bort att man befinner sig i Lima för den del av Santiago de Surco där min vän bor har förmodligen mer gemensamt med Beverly Hills än med övriga Lima.
I kyrkan man besöker om söndagarna är det förvånansvärt vitt, av det multietniska Peru syns inte mycket bortsett från en och annan mulatt, ibland skymtas ett mestisdrag i någons ansikte. Vad det däremot finns gott om i kyrkan är uppklädda och tjusiga damer och herrar. Här skall det synas att man har det gott ställt och det är här man finner det välmående Peru. För Peru är inte bara soptippar, fattigdom, misär och elände. En liten skara människor har det oförskämt bra och att få ta del av deras vardag var sannerligen en intressant upplevelse.

Rättvisan segrar aldrig

Så var det klart. Perus f.d. president Alberto Fujimori som har suttit i husarrest i Santiago de Chile i flera år i väntan på att bli utlämnad till Peru där åtal för bland annat korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna väntar kommer inte att utlämnas.
En verklig besvikelse men föga förvånande med tanke på att Latinamerikas storskurkar ofta har en sällsynt förmåga att lyckas krångla sig ur svårigheter och undfly rättvisan.

En bit av Peru i CD-spelaren

Jag gillar andinsk musik. Trots att jag ibland tror mig ha fått en överdos av densamma efter att ha hört och sett alltför många utklädda panflöjtsindianer spela covers på ABBA:s Chiquitita på gator och torg världen över. Plötsligt är de melankoliska, melodiska andinska melodierna inte längre rogivande utan bara plågsamma. Om jag får höra Celine Dions Titanicplåga på panflöjt en endaste gång till så skriker jag! Och det är synd, för den traditionella sydamerikanska musiken så som den spelas av ursprungsbefolkningen är vacker, något jag nästan hade glömt bort innan jag hittade peruanske rockmusikern Miki González CD Café Inkaterra. Café Inktaterra är traditionell musik i modern tappning, underbar chill out musik som passar bra som bakgrundsmusik. CD:n utgavs år 2004 och blev omåttligt populär, inte så konstigt då Miki González sätt att förena elektronisk musik, house och peruansk folklor känns både unikt och oerhört lyckat.



En annan minst lika bra skiva är Novalima som går lite i samma stil som tidigare nämnda Café Inkaterra. Även här har man moderniserat traditionell peruansk musik, skillnaden är att det inte handlar om ursprungsbefolkningens melodier utan om peruanska afrorytmer i modern tappning. Minst lika bra som Café Inkaterra är denna annorlunda skiva. Extra kul tycker jag det är med en bit av Peru som inte bara representeras av ursprungsbefolkningen, för landet består inte enbart av panflöjtsspelande indianer även om det är denna bild man gärna visar upp för turister.
Perus svarta befolkning har sin egen kultur och deras inflytande över musiken har varit stort, på CD:n Novalima hittar man allt från vaggvisor med texter om slaveriet till mer upplyftande melodier. En härlig skiva som bör införskaffas vid sidan av Café Inkaterra för en mer mångfacetterad bild av Perus musik traditioner.

El chino och skandalerna

En segerviss president klädd i traditionella peruanska kläder. Fujimoris japanska ursprung tros ha varit en fördel då peruanerna lättare identifierar sig med någon från en etnisk minoritet än med den styrande, vita överklassen som sedan erövringen styrt landet.

Rätt som det är dyker han upp som gubben i lådan, aldrig i förgrunden alltid i dolda skrymslen och vrår, i tidningarnas små undangömda notiser. Så små att de är lätta att missa vid ett snabbt ögonkast.
Och nu har det hänt igen - El chino (kinesen), som Perus f.d. president Alberto Fujimori kärleksfullt kallas av sina anhängare är åter på tapeten. Den här gången dyker han upp i media eftersom en chilensk domare har beslutat att Fujimori som sitter i husarrest i Santiago de Chile skall utlämnas till Peru där åtal rörande flera punkter väntar honom.

Alberto Fujimori var Perus president från år 1990 till år 2000 och har sedan sitt uppdykande på Perus politiska arena varit duktig på att skapa polemik. Fujimori föddes i Lima 1938 av japanska föräldrar. Hans födelseort har senare ifrågasatts och man har hävdat att Fujimori i själva verket föddes i Japan. En allvarlig anklagelse eftersom endast personer födda i Peru kan inneha presidentposten enligt peruansk lag.
Alberto Fujimori har fyra barn med ex-hustrun Susana Higuchi Miyagawa, även hon japanskättad politiker och ingenjör. Skilsmässan mellan paret blev en smutsig historia. Higuchi blev den första som anklagade sin makes regering för korruption. Dessutom avslöjade hon att begagnade kläder som hade skänkts av Japan och var avsedda för fattiga peruaner hade sålts av släktingar till Fujimori. Fujimori svarade med att frånta sin hustru titeln som rikets första dam och lät parets äldsta dotter överta titeln istället. Higuchi sade sig även ha blivit torterad av den peruanska armén och gick offentligt ut och visade upp sin rygg, brännmärkt av cigaretter. Anklagelserna förnekades förstås av Fujimori
Hösten år 2000 flydde Alberto Fujimori som har dubbelt medborgarskap till Japan efter en korruptionsskandal och sände in sin avskedsansökan via fax. Peru försökte vid ett flertal tillfällen få Fujimori utlämnad för att kunna ställa honom inför rätta. Åtalen som är omkring 20 stycken rör enligt Amnesty International "allt från korruption till delaktighet i utomrättsliga avrättningar". Ovan nämnda organisation dokumenterade under Fujimoris tio år vid makten hundratals fall av "försvinnande", tortyr och andra former av övergrepp begångna av Perus militära styrkor var också vanliga.

Trots Fujimoris många felsteg är han fortfarande populär och omtyckt i sitt hemland. Fujimori fick fart på ekonomin och utplånade under sin regeringstid de två gerillagrupperna Sendero Luminoso och Movimiento Revolucionario Túpac Amaru (MRTA) som länge hållit landet i ett järngrepp. Sådana ting brukar när allt kommer kring värderas högre bland allmänheten som märker av dess direkta effekter men har mindre insyn i korruptionen inom den peruanska staten och presidentens personliga förehavanden. Omkring 69 000 människor dödades under kriget mot gerillagrupperna och ofta var det vanliga bönder som hamnade i skottgluggen. Fujimoris regering anklagas för övrigt även för tvångssterilisering av 331 600 kvinnor. Det peruanska parlamentet beslutade på grund av detta att åtala Fujimori samt tre hälsoministrar för folkmord och brott mot mänskliga rättigheter.

År 2005 dök Fujimori oväntat upp i Chiles huvudstad Santiago varifrån han hade planer på bygga upp en presidentkampanj för att kunna återvända till Peru och delta i valet 2006. Sedan dess har han inte lämnat Chile och beslutet som fattades av Mónica Maldonado, domare i Chiles högsta domstol den 8 juni i år om att Fujimori bör utlämnas applåderades av internationella organisationer som Amnesty International.
Perus ansökan om utlämning innehöll 55 sidor av åtalspunkter, och om Fujimori blir utlämnad och åtalad i hemlandet får man hoppas att han får skaka galler länge. Men ännu är det inte dags att ropa hurra, för Sydamerika är en märklig kontinent där människor som Fujimori och dennes gelikar alltför ofta lyckas ta sig ur till besvärliga situationer utan en enda skråma. Idag läste jag i en chilensk tidning att japansk media rapporterar om att Fujimori har tillfrågats om att ställa upp i valet för ett oppositionsparti i Japan. Så vem vet, kanske drömmer el chino i sin husarrest i ett av Santiagos exklusiva områden om att göra succé och plundra statskassan även på en ö i andra änden av världen.


Karikatyr av Fujimoris dotter Keiko som sitter i den peruanska kongressen.
"Jag är medveten om att de 800.000 dollar som min och mina syskons utbildning kostade kom från peruanernas fickor och det är därför som jag vill bli invald i kongressen.
För att gottgöra oss genom ditt arbete?
Nej, för att jag vill att mina framtida barn skall få detsamma som jag fick".

Min favoritfrukt

Det bästa med Peru är förmodligen landets varierande klimat som lämpar sig väl för odling av en mängd spännande och välsmakande frukter. På gatan säljs färskpressad juice av maracuya, ananas och hela kokosnötter med sugrör i.
Min absoluta favoritfrukt är dock granadillan. En frukt av andinskt uprspung som odlas på 1700 till 2600 meters höjd över havet. Både till smak och konsistens är den lik passionsfrukten (en annan av mina favoriter). Granadillan är dock något större, fruktköttet är grått i färgen och saknar passionsfruktens syrlighet.
Tyvärr har jag aldrig sett granadilla hemma i Sverige, inte ens i de mest välsorterade mataffärer vilket verkligen är synd, för jag har svårt att föreställa mig att det kan finnas någon godare frukt än granadilla.

Cusqueños

Lima by night

Fler peruanska godsaker

Dessa kallas for cachitas, ats inte som chips eller jordnotter utan som tillbehor till maten. Cachitas ar mjoliga i konsistensen, smakar mer som popcorn an som rostad majs och ar ruskigt goda.

Chicha morada

Vid så gott som samtliga måltider som intogs i sällskap av peruaner fanns en karaff med chicha morada på bordet. Drycken är vanligt förekommande i såväl Peru som Bolivia och görs på den blåsvarta majssort som odlas i Anderna. Riktigt hur jag skall beskriva smaken vet jag inte, för jag kommer inte på något att jämföra den med. Smaken är söt, men inte för söt och detsamma kan man säga om den efterätt mazamorra morada, som görs på samma majssort. Själv blev jag riktigt förtjust i den speciella smaken och köpte med mig påsar med pulver för att blanda chicha morada, mazamorra morada och så naturligtvis ett par påsar med chicha godis. Mums!

Att pruta eller inte pruta...

I Peru har allt ett officiellt pris, den verkliga kostnaden för en produkt ligger emellertid alltid ett par soles (perus myntenhet) under det ursprungliga priset. I Cusco, där mer än hälften av befolkningen tycks leva av försäljning behöver man inte ens munhuggas med envetna försäljare för att pruta ner priset. Många gånger hände det mig att jag frågade en försäljare om t.ex priset på en mössa, försäljaren svarade "6 soles" och förevisade ivrigt sin produkt. "Tycker du inte om färgen? Titta här! Jag har flera andra färger att välja emellan". Då jag ointresserad styrde mina steg bort, iväg mot nästa hantverksstånd kunde jag höra försäljaren ropa efter mig, "Jag ger dig mössan för 5 soles, eller fyra! Hur mycket vill du betala?". Förmodligen beror denna säljariver som ibland får försäljarna att nästan ge bort sina varor gratis, på en allt för övermättad marknad där alla vill sälja prylar och alla dessutom säljer näst intill identiska prylar. I Peru går det att pruta ned priset på det mesta vilket väl kan anses som befogat då lokalbefolkningen i turisttäta områden gärna försöker få turister att betala överpris. Ibland kan det dock kännas lite fel att pruta. Som då jag åkte till den lilla bergsbyn Pisaq där försäljarna till skillnad från i Cusco också var tillverkare av de produkter de sålde. Jag blev förtjust i en vacker broderad väggbonad, hade inte så mycket pengar och lyckades pruta ned det ursprungliga priset alldeles för mycket eftersom väverskan trots allt ville sälja sin bonad. Då jag till slut fick min bonad i en påse kände jag glädje vid tanken på att detta vackra handarbete skulle klä min vägg hemma. Samtidigt skämdes jag, för väverskan ville inte släppa ifrån sig sitt arbete för det låga pris som jag betalade. För egen del borde jag vara nöjd, för jag gjorde ett riktigt fynd. Men det kändes inte helt rätt.

Av kvinnan på bilden nedan köpte jag ett par dockor som syns uppe i högra hörnet av bordet. Dockorna som hon satt och gjorde själv sålde hon för hälften av priset som gatuförsäljarna i Cusco försöker sälja samma dockor för. I sådana lägen känns det inte heller riktigt rätt att pruta.

Om Peru

Behover jag namna att Peru stal mitt hjarta? Jag blev alldeles tokforalskad och har redan (i tanken) borjat planera min nasta resa till detta underbara land.
Vad ar det da som gor Peru sa speciellt? Svart att satta fingret pa for naturligtvis ar det inte bara en, utan flera faktorer som bidrar till att i mitt tycke gora Peru sa speciellt. Peru kombinerar det basta av Sydamerika, en kulturell rikedomen som saknar motstycke, en fascinerande etnisk mangfald samt naturligtvis en rik och spannande historia.
Landet togs i beslag ar 1532 for den spanska kronans rakning av aventyraren Francisco Pizzaro vars uppdykande i Perus historia kom att bli odesdigert for den inhemska befolkningen. Det tidigare valdiga inkariket vars hjarta fanns i Peru slogs i spillror.
Ar 1535 grundades Lima, huvudstad i det spanska vicekungadömet Peru som bredde ut sig over stora delar av den sydamerikansk kontinenten.
Det spanska styret som varade under 300 ar praglades av ett hart fortryck av ursprungsbefolkningen och de svarta slavar som skeppades over Atlanten for att arbeta i den Nya varlden, som spanjorerna kallade Sydamerika.
Regera over ett land sa stort som Peru visade sig dock inte vara helt latt, ursprungsbefolkningen gjorde motstand och det sista och storsta indianupproret skedde i slutet av 1700-talet under ledning av Tupac Amaru som senare avrattades i Cusco.
1821 blev landet sjalvstandigt tack vare en befrielserorelse som bland annat inefattade den argentinske generalen José de San Martín, Colombias forste president Simon Bolivar samt den chilenske generalen Bernardo O'Higgins.

Kyrka på Plaza de Armas i Peru. Vid sidan av Plaza de Armas stod tidigare en staty av Perus "upptackare" Francisco Pizzaro. Statyn monterades dock ned av peruaner som inte ansag att en av historiens storsta skurkar fortjanade att sta pa hederspiedestal pa stadens framsta torg. Visserligen aterfanns statyn, men den stalldes aldrig upp pa sin ursprungliga plats utan lastes in och glomdes bort i ett forrad dar den forhoppningsvis far fortsatta att samla damm.

Idag, 200 ar efter frigorelsen hor Peru inte till kontinentens mest stabila lander. Rattsvasendet ar korrupt, kriminaliteten hog, fattigdomen utbredd och inkomstfordelningen mycket sned.
Peru av idag ar en multietnisk nation vars befolkning bestar av indianer, mestiser, vita, mulatter, svarta samt asiater. Landet ar aven ett av de tre lander i Sydamerika som vid sidan av spanskan har gjort tva av ursprungsspraken, quechua och aymara till oficiella sprak. Spanskan ar dock fortfarande storst och for att indianspraken skall uppna samma status som spanskan har man fortfarande en lang vag kvar att ga.


Besoker man Peru bor man inte missa Lima, manga turister kommer inte langre an till flygplatsen i Lima dar de snabbt byter plan for att resa vidare till Cusco och Machu Pichu. Missar man Lima gar man ocksa miste om en stor del av Peru och dess historia. I Lima finns oumbarliga dyrgripar som guld- och nationalmuset. Befolkningssamansattningen ser annorlunda ut an i Cusco och klimatet skiljer sig fran det andinska. Att agna ett par dagar at att lara kanna Lima ger tveklost en mer mangfacetterad bild av landet Peru. Lima har sin egen kultur och sina egna tratditioner. Visserligen kommer inte huvudstaden i en for besokaren lika lattsmalt forpackning som turistmecckat Cusco, men overkommer man bara detta hinder vantar en stor beloning i form av synintryck och oforglomliga upplevelser.

Rustica

Restaurang Rustica vid Playa Barranco skymtar fram bakom bilen.

Sista dagen i fina Lima at jag lunch pa restaurang Rustica med ett suverant lage vid Playa barranco. Under lunchtid bjuder Rustica upp till bufé, och vilken bufé! Serveringsbordet svammade over av lackra ratter. Pa Rustica bjuds det pa peruansk, italiensk, argentinsk, spansk, kinesisk och japansk mat. Det finns alltsa nagot for var mans smak. Givetvis far man ta for sig sa manga ganger man vill. Sjalv at jag fyra tallrikar och gick darifran sprickfardig efter att ha atit sushi, pasta, traditionell peruansk mat, farska tropiska frukter till eftratt, toppat det hela med lite glass och sotsliskiga peruanska desserter.
Jag och mina vanner anlande till bufén da den precis serverats. Da vi gick darifran plockade de fram kvallsbufén och jag blev trots min overfulla mage lite sugen pa att ta ett varv till.
Om nagon som laser det har har vagarna forbi Lima far ni inte missa Rustica! Visserligen ar priset for bufén lite dyrt med peruanska matt matt (100kr) men med tanke pa vad man far for pengarna ar det val vart de extra kronorna. Dessutom ar utsikten och laget helt fantastiskt, att sitta i eftermiddagssolen och dricka chica morada (typisk peruansk dryck) med utsikt over havet och hora vagorna skvalpa ar obetalbart.

Vad ger man inte for en sadan har utsikt?

Lite fler bilder

Machu Picchu

Så nådde jag då till sist ända upp till toppen av Machu Picchu, en resa som jag nästan höll på att gå miste om. Dagen jag skulle resa till Machu Picchu vaknade jag mitt i natten av våldsamma magsmärtor och kräkningar som höll mig bunden vid toaletten ända tills gryningen. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna åka till Machu Picchu klockan sex på morgonen som planerat. Visst skulle jag kunna ge mig av, men det skulle vara rena tortyren och jag skulle bli tvungen att se till att alltid ha en toalett i närheten. Jag resignerade totalt inför detta olycksaliga faktum, insåg att läget var kört och att jag förmodligen skulle förlora alla de pengar jag hade betalat för resan.
Som tur var visade sig min släng av magsjuka vara kortvarig. Efter att nästa dag ha tilkallat en läkare som skrev ut recept på antibiotika och fem andra mediciner, kände jag mig ett dygn efteråt nästan som en ny människa. Eller åtminstone tillräckligt kry för att inte gå miste om Perus främsta turistattraktion. Jag fick visserligen betala en ny tågbiljett för att ta mig till Aguas Calientes varifrån bussarna till Machu Picchu går men jag slapp betala för bussen som tog mig från Cusco till samhället Ollantaytambo.
Från Ollantaytambo till Aguas Calientes tar det ca en och en halv timma med tåg. Att åka tåg direkt från Cusco till Aguas Calientes går också bra men då priset för tågbiljetterna har stigit under senare år, har allt fler resebyråer börjat välja den rutt som jag reste. Från Cusco färdades jag i buss tillsammans med andra turister till Ollantaytambo. Tidsmässigt förlorar man ingenting på att välja att åka buss istället för direktåg från Cusco. Tåget var inte direkt X2000 och jag började under tågresan så smått fundera på om det inte skulle gå snabbare om jag hoppade av och joggade till Aguas Calientes istället.
Nåväl, fram kom jag i alla fall i turisttåget som enbart transporterar utlänningar. Visst reagerade jag över att det inte fanns en ända peruan på tåget till Aguas Calientes. Då jag nämnde detta för min vän Steve i Lima talade denne om att det finns ett speciellt tåg för peruaner och ett för utlänningar. Steves bror Jaime hade besökt Machu Picchu tillsammans med sin tyska flickvän, de hade åkt i olika tåg eftersom Jaime inte hade varit särskilt sugen på att betala ett ockerpris för sin biljett. Peruaner kan alltså om de så önskar åka turisttåg men utlänningar tillåts inte åka i det tåg som är avsett för peruaner eftersom priset på biljetterna är mycket lägre.
Om jag hade gjort om min resa till Machu Picchu hade jag organiserat resan själv istället för att köpa ett färdigt paket genom en resebyrå. För resebyråerna tjänar naturligtvis sjukt mycket på att sälja paketresor till turister. Jag betalade 135 dollar för min resa, och då prutade jag ändå ner priset med cirka 20 dollar.
Tåget till Aguas Calientes är dyrt, men bussarna upp till Machu Picchu och inträdet till ruinstaden kostar inte särskilt mycket (även här finns förstås en taxa för peruaner och en annan för utlänningar). Av bekvämlighetsskäl eller tidsbrist är det förstås lätt att falla i fällan och kliva in på första bästa resebyrå i Cusco för att boka en färdig resa till Machu Picchu, men har man tålamod så lönar det sig definitivt att investera lite tid i att finna alternativa vägar.






Och hur var då Machu Picchu? Den dag då jag besökte ruinstaden föll regnet ned i strida strömmar, piskade mot marken och trängde in i var turists sko. På var och varannan bild jag tog skymtar en färgglad regnponcho fram i något hörn. Själv köpte jag en klarlysande röd poncho, säkerligen har även den förevigats genom någons kameralins.
Guiden som ledde min turistgrupp bland de labyrintliknande ruinerna var alldeles lysande, gav oss en historisk resume av platsen och började med att tala om att Machu Picchu upptäcktes 1911 av Yale historikern Hiram Bingham. Denne lär i sin tur ha fått höra talas om staden genom en peruansk bonde boendes i trakten.
Att Machu Picchu är så välbevarat har det förmodligen sitt unika läge att tacka för. Det ligger på ca 2500 meters höjd på en 500 meter hög bergstopp i samklang med molnen som sagolikt tycks sväva precis över ruinstaden.
Machu Picchu tros ha byggts av inkan Pachacuti, staden övergavs av okänd anledning och riktigt vilket syfte den har tjänat är inte helt klarlagt. Senare års studier tyder dock på att Machu Picchu har använts för religiösa cermonier. Då platsen upptäcktes fann man även ett hundratal skelett, merparten av dem kvinnliga. Varför de begravts på Machu Picchu och vad som har hänt dem är även det okänt. Och kanske är det just detta som är tjusningen med Machu Picchu, att det ännu är ett olöst mysterium höjt i dunkel.
Platsens läge är oerhört vackert. Vad som inte syns på alla foton från Machu Picchu är all den grönska som omgärdar ruinerna, här växer flera olika sorters orkideer, chirimoya och tropiska frukter som granadilla. Dessutom tycks kvaliten på gräset vara finfint eftersom betande lamadjur kan skådas vart man än vänder blicken.
Machu Picchu är onekligen en speciell och vacker plats som bör ses om man har vägarna förbi Peru. Om jag skulle gjort om resan skulle jag dock valt att övernatta i Aguas Calientes för att ta första bussen upp i gryningen, förhoppningsvis är där då lite färre turister. I min grupp var vi 40 personer vilket gjorde att det blev svårt att höra vad guiden sa och ibland trängsel i de smala gångarna då vi passerade andra, lika stora turistgrupper.

Spana in lemmeltåget av regnponchos.