För det nya bloggåret önskar jag att jag får fortsätta skriva för en liten men trogen skara läsare. Att jag finner inspiriation till att skriva och att ni som besöker bloggen finner nöje i att titta in här.
Och till alla er som läser här och gör mig glada med era fina kommentarer; jag hoppas att ni får en riktigt trevlig kväll och att vi ses här igen nästa år!
Jag passade på att inhandla ett par böcker under argentinaresan. I Chile köper jag aldrig böcker eftersom de till och med är dyrare än i Sverige. I Argentina är bokpriserna ungefär som de svenska.
Mitt bästa fynd är den uruguayanske författarern Eduardo Galeanos senaste verk, Espejos. Jag älskar Galeanos böcker eftersom de ofta är underfundiga, intelligenta och roliga. Espejos är precis som El libro de los abrazos (en annan Galeano favorit) uppgbyggd i små korta stycken och har än så länge inte gjort mig besviken.
Bussen färdas längs slingriga serpentinvägar, kränger till i en kurva och jag kippar efter andan varje gång då jag genom fönstret kikar ut mot de branta stup som döljer sig bakom rutan. "Tänk om vi störtar, rakt ner i djupa intet", funderar jag medan jag betraktar skyltar längs vägen som uppmanar förare att inte köra fortare än 4km i timmen. Jag försöker lugna mig själv med tankar av tacksamhet gentemot Chiles infrastruktur som till skillnad från många av grannländernas är välutbyggd. De snirkliga vägarna långt uppe i Anderna är asfalterade, trots att de saknar metallräcken längs vägen som skydd mot de branta stupen.
Landskapet som skymtar förbi utanför fönsterrutan är torrt, kargt och nästintill ökenliknande. Till en början utgörs det av kullar i olika formationer vars vegetation består av grästuvor mot en sandfärgad bakgrund. Här och där skymtar enstaka klungor av klargula blommor, en påminnelse om att den höjd vi befinner oss på fortfarande är tämligen blygsam. Här finns det fortfarande liv nog för att ge näring åt ett par ensamma blommor som i sina ljuva toner av solgult fungerar som ett slags lykta i det annars entoniga landskapet.
Floder som senare blir till bäckar far fram längs bergen. Om vintrarna är bergen täckta av snö, men eftersom vår resa företas under sommaren är bara de allra högsta topparna vita. Ju längre upp i bergen vi far, dessto fler vita fläckar av snö ser jag. Det är som om någon målat med en pensel här och där med vita snötäcken estetiskt placerade på de kala, gråa bergsväggarna. Jag tar upp min kamera och försöker fånga denna perfektion på bild. Men när jag har knappat in rätt ljusinställningar och tryckt bort kamerans blixt så är ögonblicket redan förbi och har ersatts av en ny bild. När jag till sist lyckas fånga en bild i min kamera upptäcker jag att bergens skönhet är för stor och därför inte förmås fångas och återges av en simpel metallbit.
Anderna är enorma och närmast trollska i skenet av solens sista brandgula strålar innan natten är kommen. Jag ryser och tänker på det uruguayanska rugbylag som störtade med sitt plan här i Anderna på 70-talet. De tillbringade månader i dessa ogästvänliga omgivningar innan två av de överlevande lyckades ta sig ner från bergen och kunde se till så att kamraterna blev räddade. Trots att landskapet är ändlöst vackert, så är det också alldeles tydligt en plats som inte är avsedd för människan att leva på. 
När vi befinner oss på nästan 3000-meters höjd över havet når vi gränskontrollen. Här, mitt i Anderna upphör Argentina där Chile tar vid.
I gränskontrollen blir vi fast i sex timmar, under de första tre tillåts vi inte lämna bussen. De resterande tre ger gott om tid att sträcka på benen och fota tills batterierna tar slut. Vinden far häftigt fram, genom min tunna tröja och jag fryser något väldigt men kan inte förmå mig till att kliva in i bussen när jag nu får tillfälle att på nära håll se det landskap som genom en fönsterruta berört mig så djupt. Till en början kan jag inte se mig mätt. Sex timmar senare är jag betydligt mindre ödmjuk inför landskapets storhet, är tacksam över att få åka därifrån och tackar gudarna över att det inte är mitt i vintern. Efter större snöoväder händer det ofta att vägarna blir oframkomliga och bussar kan bli ståendes flera dagar i sträck.
Jag mötte en gång en amerikan som efter en lång resa genom den sydamerikanska kontinenten slutligen hade nått Chile via Argentina.
Han menade att landsvägen mellan den argentinska staden Mendoza och Santiago var det vackraste han sett på hela resan. "Bättre än Machu Picchu!", lade han till som för att ytterligare understryka vilken klass av sevärdheter vi talade om.
Det tar omkring 6-7 timmar att resa mellan Santiago och Mendoza, om man bortser från uppehåll vid gränskontroller. Denna färd som går rakt igenom Anderna bjuder bitvis på den mest spektakulära utsikt och att få se den massiva bergskedjan på närahåll är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. 
Eftersom det troligtvis inte blir något mer bloggande innan julafton passar jag på att önska alla som tittar in här en God Jul!
Kanske kommer bloggen ligga i vila ett par dagar, här skall det nämligen firas jul och ätas kalkon. Därefter bär det av till Mendoza i Argentina i ett par dagar.
Tills vi "ses" igen önskar jag därför er alla en God Jul, eller felices pascuas som man säger här i Chile.
Gårdagen var, kanske årets viktigast dag för många chilenska ungdomar. I går redovisades nämligen resultaten från PSU-proven, ett prov som öppnar eller stänger dörrarna till Chiles universitet och som alla blivande universitetsstudenter måste göra. Till skillnad från våra högskoleprov som ju på sätt och viss bara är ett tillägg till betygen från gymnasiet så fungerar PSU-provet ensamt som inträdesbiljett till universitetet. Man söker alltså inte till universitetet med betyg utan med resultat från det nationella PSU-provet.
De elever i Chile som gjort bäst ifrån sig på provet fick igår äta frukost med president Michelle Bachelet. Glädje och sorg blandades i grupper av gymnasieelver som i en enda enkel siffra fått sin framtid utstakad.
Tragiskt nog tydliggjorde PSU-resultaten ett redan välkänt faktum; elever i kommunala skolor har i princip ingen möjlighet att gå vidare till universitetet. Medan majoriteten av privatskolelever klarade sig bra eller mycket bra, blev nästan hälften av eleverna i kommunalaskolor inte ens godkända.
I Chile är det bara de som inte har råd att bekosta privatskolor som låter sina barn gå i kommunala skolor eftersom alla vet att möjligheten att läsa vidare blir strikt begränsad.
Lillprinsen har en faster som är strax under 30. Hon har efter ett par år på universitetet börjat arbeta, har precis köpt sin första bil och lever ett liv som vilken svensk tjej som helst i samma ålder. Eller i alla fall nästan. Fastern bodde tidigare tillsammans med en bror som inte längre bor i Chile, sedan brodern flyttade och lägenheten de bodde i såldes har fastern bott hemma hos en av sina mostrar. Något som förmodligen skulle var helt otänkbart i Sverige där man så snart man fyllt 18 absolut inte bor kvar under föräldrarnas tak och ännu mindre bosätter sig hos en, enligt svenska mått mätt, så avlägsen släkting som en moster. Men saker och ting är ju lite annorlunda i Chile. För det första finns det i stort sätt inga hyresrätter. Vill man ha tak över huvudet får man därför köpa sin bostad. Detta är givetvis en av anledningar till att ungdomar som studerar vid universitetet eller är nyutexaminerade i de flesta fall bor hemma. Att bo hos släktingar är inte heller det helt ovanligt, i Chile är familjesammanhållningen betydligt starkare än i Sverige. Medlemmar av en och samma familj förväntas hjälpa och ställa upp för varandra oavsett om det handlar om ekonomiska bekymmer eller tak över huvudet.
Nåväl, åter till fastern som sedan många år tillbaka har en pojkvän. Sedan ett par månader tillbaka är det bestämt att de två skall vigas nästa år. Utan att någonsin ha bott tillsammans skall de alltså gifta sig. För mig som svensk föreföll det hela mycket märkligt, jag känner åtminstone ingen hemma som ens skulle tänka tanken att gifta sig med en person de aldrig har levt tillsammans med. Visst skulle man kunna tänka sig att förklara det hela med att Chile fortfarande är ett katolskt land där äktenskap inte ingås efter att man har flyttat ihop. Men den förklaringen räcker inte riktigt efter som ingen av de två blivande makarna är religiös. Dessutom är det i dagens Santiago vanligt att man bor ihop och till och med skaffar barn utan att vara gift. Giftermål är absolut inte nödvändigt för att undvika att bli en paria i samhället.
Märkligast av allt finner jag att fastern, som flyttade in hos sin moster för några månader sedan inte flyttade ihop med pojkvännen direkt istället. När jag har frågat Lillprinsens pappa lite försiktigt har jag fått till svar att det beror på att pojkvännen är en mamón, en morsgris.
Restaurang i Pomaire som serverar typisk chilensk mat.
Cirka 50 kilometer väster om Santiago ligger den lilla byn Pomaire. Pomaire är välkänt för sin keramikkonst, en tradition som existerade redan innan spanjorerna nådde det som i dag kallas Chile.
Längs byns huvudgata ligger butik efter butik med vackra keramikföremål, huvudsakligen grytor, lerformar och skålar men även de typiska chanchos de greda, grisar i alla möjliga storlekar som ofta används till sparbössor.
Jag tror aldrig jag har befunnit mig i ett chilenskt hem som inte har en skål eller ett fat från Pomarie i köksskåpen. Och konstigt vore det väl annars, för dessa keramikföremål är utöver att vara utsökt vackra även sorgligt billiga. Och jag skulle gissa att en betydande del av Pomaires befolkning försörjer sig på tillverkningen av dessa föremål.
För den som är nyfiken på hur man lever i en traditionell chilensk by så är Pomarire ett perfekt studieexempel. Längs stans huvudgata trängs bland butiker som säljer keramikföremål även ett antal restauranger som på sin meny säger sig servera "typisk chilensk mat", pastel de choclo, humitas och förstås empanadas som är en annan av Pomaires specialiteter. Här sägs nämligen Chiles största empanadas serveras, maffiga klumpar som väger mins ett halvt kilo. 
Huvudgatan i Pomaire. Butik efter butik som säljer keramikföremål.
Gata i Pomaire (poto betyder rumpa i stora delar av Sydamerika, även i Chile).
I Chile har det under senare år dykt upp fler och fler condominios i och utanför städerna. En condominio är ett så kallat gated community, ett inhängnat bostadsområde som skyddas av staket och galler. Så vitt jag vet har svenskan inget ord för den här typen av boende. Kanske för att man i Sverige ännu inte känner något behov av att skydda sig mot omvärlden och möjliga brott genom att sätta sig själv bakom galler och murar.
I semesterorten Algarrobo byggs just nu väldiga flervåningshus upp precis intill strandkanten. Alla hus är inte färdigbyggda ännu men en del av lägenheterna är redan sålda och folk har flyttat in. San Alfonso del Mar som området heter är utrustat med en konstgjord sjö, en vattenrutschkana och annat skoj för den som har råd att betala.
Sådana här bostäder är förstås dyra, men inte oöverkomligt dyra för någon ur medelklassen. Dessutom äger man i Chile så gott som alltid sin bostad eftersom hyresrätter knappast existerar.
Nedan följer ett par bilder av det i mitt tycke till det yttre inte särskilt vackra San Alfonso del Mar.
Bilden ovan visar vaktkuren vid vilken alla besökare och boende måste passera för att ta sig in i området. Det bör dock påpekas i sammanhanget att det inte är särskilt ovanligt med vakter eller vaktkurer i bostadshus i Chile. Säkerhet är en alltid lika aktuell fråga, och kanske är det inte så konstigt att människor oroar sig för inbrott och rån. De flesta jag känner har själva blivit rånade eller känner någon som blivit det. Strandhuset som jag nu befinner mig i blev utstatt för inbrott för bara ett par veckor sedan. Skall man besöka någon som bor i ett flervåningshus i Santiago kommer man ofta, efter att man ringt på och blivit insläppt, in i något som liknar en hotellreception. Där får man sedan uppge lägenhetsnummer och namn på den man skall besöka varpå vakten ringer upp till lägenheten och talar om för "señora Reyes" att Nadia står och väntar i receptionen. Efter att denna procedur är avklarad och man har blivit godkänd som besökare är man fri att traska upp till sin vän. 
Här är ytterligare en vaktkur utanför ett flervåningshus i Algarrobo.
För den som är intresserad av att ta sig en titt på dessa lyxbyggen så är det fullt möjligt. När det gäller bostäder här så är utbudet betydligt större än efterfrågan. Alla nybyggda flervåningshus har en så kallad "piloto", en visningslägenhet som man mer än gärna visar upp för vem som helst som skulle vara intresserad.
I Santiago är det just nu kokhett. 30 grader och uppåt är på tok för varmt i en betongdjungel full av avgaser. Så vi flydde till playan på jakt efter svala havsbrisar, sol och bad.
Bara för att upptäcka att mindre än en och en halvtimme från Santiago är himlen täckt intill minsta bit av gråa moln, kvicksilvret i termometern orkar knappt krypa över 20-graders sträcket och citronerna vi köpte för att dränka dessa vädersorger i pisco sours med, är halvruttna.
Jag gillar Wikipedia. Det är lättillgängligt, lättsmält och finns alltid till hands.
Att en kritisk läsare bör ta informationen som där går att finna med en nypa salt vet väl de flesta. För ibland kan det bli lite knas i ett lexikon på internet som vem som helst kan gå in och ändra i. Som i svenska Wikipedias stycke om Chile. Det är inte direkt...eh, ett under av upplysning.
Nedan följer ett par i mitt tycke lustiga citat.
Chilenare är vanligtvis en benämning på medborgare i Chile.
Chilenarna har en väl utvecklad kultur, enligt många.
Chile har genom åren varit en makt att räkna med i den sydamerikanska sporten, men har trots det bara gjort några prestationer i världsnivå. Chilenarna har spelat bra fotboll i åratal med glänsande och teknisk fotboll, fast de har haft dåliga tränare och har tendens, att vara mycket stökiga med disciplinen. Cykelsparken kommer från en chilenare som fångade pressens uppmärksamhet när han gjorde detta trick under en fotbollsmatch i Spanien och journalisterna började kalla tricket för "Chilena", som tricket heter numera i Sydamerika.
Knappast särskilt objektiv eller välskrivet. Jag gissar att det sista stycket om sport är skrivet av en chilenare bosatt i Sverige. Kanske är hemlängtan den förblindande omständighet som förhindrar textförfattarens förmåga att se Chiles helt ärligt rätt kassa idrottsprestationer genom åren för vad de är. Fast sånt kan man såklart inte heller skriva i ett lexikon.
En pokemon med obligatorisk pokemonfrisyr
Middag på en restaurang som serverade "typisk chilensk mat", rejäla köttbitar med andra ord. 
Jag beställde revbenspjäll (grillat kött i olika former var det enda som fanns på menyn) och fick en halv ko på tallriken.
Mosaik utanför restaurangen föreställande den chilenska huasons(man från landet) attribut; en sombrero, en cuecanäsduk samt ett par stövlar med sporrar. 
Havet skymtar fram mellan tallträdens grenar. 
En animita på klipphällen.
Ett chilenskt hundrapesosmynt
I Spanien har man tydligen stora problem med olika typer av betalautomater som svämmar över av chilenska pesomynt. Myntet passar nämligen ypperligt i betalautomater i vilka man kan betala med det till utseende mycket lika en euromyntet. Kruxet är bara att ett 100 pesomynt är värt ungefär en tiondel av eruromyntet.
Tydligen är att möjliggöra detaljgranskning av mynt i betalautomater inte heller ett alternativ eftersom euromynten ser olika ut beroende på vilket land de kommer ifrån.
Ett spanskt euromynt
En överbefälhavare i Perus armé har idag lämnat sin post efter en tvåveckors lång tumult kring en video från en privat fest som dök upp på You Tube. I videon kan den en aning överförfriskade f.d. överbefälhavaren ses häva ur sig ett par mindre lämpliga fraser om grannlandet Chile. Bland de numera välkända meningar i videon som visats gång på gång i chilensk tv återfinns bland annat nedanstående citat;
"Chileno que entra (a Perú) ya no sale y si sale, saldrá en cajón. Si no hay suficientes cajones, saldrán en bolsas de plástico". (Chilenare som kommer till Peru lämnar inte landet, och om dom skulle ge sig av så gör dom det i en låda. Om det inte finns tillräckligt med lådor så lämnar dom landet i en plastpåse).
Från chilenskt håll var man snabb med att kräva att general Edwin Donayre skulle avsättas. Detta retade förstås upp halva Peru som menade att Chile inte har någon som helst rättighet att lägga sig i hur grannlandet sköter sin armé.
Med Ewdwin Donayres avgång idag klargjorde Perus president Alan García att han ser kontroversen som avslutad.
Fast något egentligt slut på dessa oändliga konflikter mellan Chile och Peru som ofta uppstår ur petitesser kan vi nog inte vänta oss. Länderna råkar ständigt i luven på varandra och på bägge sidor av gränsen är man snabb med att leta fel som kan blåsas upp till stora konflikter. Chilenarna hävdar förstås att det är peruanerna som är infantila och avundsjuka som aldrig har kommit över förlusten i stillahavskriget för sju(hundra?) svåra år sedan.
Från Perus sida ses Chile som en självutnämnd storebror och besserwisser som har svårt att respektera gränsdragningen mellan länderna.
För en utomstående kan alla dessa konflikter te sig smått löjeväckande (vilket de på sätt och vis ändå måste sägas vara). Mindre löjeväckande är emellertid det faktum att dessa ständiga dispyter utspelas på högsta nivå och tas på blodigt allvar av bägge parter. Och att inte ett fullskaligt krig ännu utbrutit mellan nationerna är faktiskt lite av ett under.
"Militärjuntan beordrar; finn och anhåll följande personer"
Fotot ovan är en sida ur senaste numret av den chilenska tidskriften The Clinic. Dessa foton med tillhörande text på personer som på grund av sina politiska åsikter ansågs utgöra ett hot mot militärregimen publicerades i en av Chiles största dagstidningar El Mercurio 1973. Fyra av personerna på bilden dog inte så långt efter att fotona publicerats, andra överlevde i exil och har intervjuats i The Clinic.
El Mercurio är fortfarande en av Chiles största dagstidningar och ägs av samme Agustín Edwards Eastman som basade över tidningen 1973. Tidningen är famös för att ha valt att ignorera många av de brott som begicks under militärdiktaturen. Själv köper jag då och då El Mercurio och läser den så gott som dagligen på internet. Att tidningen är högerstyrd och knappast särskilt objektiv är ingen hemlighet, den fungerar dock hyfsat som informationskälla för den som är medveten om detta.
Jag och min colombianska vän Consuelo sitter och sörplar färskpressad juice i skuggan under ett parasoll. Inte långt ifrån oss står en liten och mycket gammal man som säljer bläckpennor för småpengar. Hans rygg är krökt, huden ser ut att vara av läder och ansiktets djupa fåror får mig att undra hur länge han har stått här, i just detta gathörn. År efter år av regn, vind och solsken som lämnat tydliga spår.
En grupp turister går förbi just där vi sitter. Med kameror och solhattar skrattar de och pratar på tyska. Pigga och outtröttliga verkar de vara i sina fotvänliga sandaler, trots fler kilon än vad som kan anses vara hälsosamt och hög ålder.
"Titta på de där gringosarna", säger Consuelo och nickar mot gruppen av turister.
"De njuter av sin ålderdom medan gamlingarna här får slita för brödfödan tills de går i graven".
Årets bästa och mest efterlängtade album har det kallats i ett flertal recensioner Calle 13:s senaste skiva Los de atrás vienen conmigo.
Bästa vet jag inte, men att den är sjukt bra kan nu även jag skriva under på (efter att för första gången på en tio år inhandlat något så exotiskt som en cdskiva. Nuförtiden finner man ju musik på andra vägar....).
Calle 13 tillhör de stora på den fortfarande omåttligt populära reggaetónscenen. En relativt ny latinamerikansk musikstil med starka influenser av hip hop. Ofta blir reggaetón (inte utan skäl) beskyllt för att bara vara enformig dunkadunka, sexistiskt och fördummande. Och det är klart med sådana här och sådana här texer och videos är det kanske inte så märkligt.
Men Calle 13 har alltid utmärkt sig i reggaetónvärlden genom sina många gånger roliga och intelligenta texter. Los de atrás vienen conmigo visar återigen att de inte är vilken reggaetóngrupp som helst. Frågan är om skivan överhuvudtaget kan sorteras in under genren reggaetón, den är ett hopkok av dansanta rytmer från hela Latinamerika, från Mexiko i norr till Argentina i söder. Här trängs salsalåtar i en duo med Panamas salsakung Ruben Blades, svårklasificerade men likväl dansanta lite Manu Chao influerade spår som i No hay nadie como tú i samarbete med den mexikanska gruppen Café Tacvba, balkanrytmer och så förstås traditionella reggaetónlåtar som i den alldeles lysande Gringo Latin Funk. Texterna är ofta kvicka, roliga, lustiga och fyllda av samhällskritik som i sistnämda spåret ovan, Gringo Latin Funk;
"Ahí va caminando por Latinoamérica, imitando el caminar de una gringa genérica... No come dulce de leche por el colesteról, dice palabras en inglés mezcladas con español (...)no tiene sangre indígena ni africana porque dice que su familia es de herencia alemanana"
Calle 13 har lyckats med något så ovanligt som att göra en skiva med härlig dansmusik med tillhörande underfundiga och smarta texter.
Los de atrás vienen conmigo får 4 av 5 repeatknappar i betyg.
Idag var vi hemma hos en bekant, en treårig flicka som bor tillsammans med sin mormor och sin mamma (en inte helt ovanlig lösning i Chile om man är ensamstående). Familjen är helchilensk men mormodern har bott flera år i USA. Med sina två helchilenska döttrar (som båda är födda och uppvuxna i Chile) valde hon att prata engelska i hemmet eftersom hon ville att de skulle lära sig språket. Kanske inte en så dum idé egentligen i Chile där engelskan man lär sig i skolan knappast är tillräcklig för att göra sig förstådd ens i de mest vardagliga konversationer.
Men nu till det märkliga; den treåriga flickan som vi kan kalla Fernanda pratar knappt någon spanska överhuvudtaget eftersom mamman och mormodern enbart pratar engelska med henne och näst intill kräver att alla i hennes närhet skall göra detsamma. Alltså; varken mormordern eller mamman har engelska som första språk. Mormodern har visserligen levt flera år (i vuxen ålder) i USA men det har inte mamman. Visst talar de engelska bättre än de flesta andra chilenare men med kraftig brytning och långt ifrån grammatiskt perfekt. Det språk Fernanda lär sig i hemmet är alltså en andraspråktalares halvkassa engelska. Själv tyckte jag hela situationen var smått absurd när gäster anlände till hemmet och Fernanda inte ens klarade av att svara på enkla frågor som "hur mår du?" på spanska. Gästerna blev förstås genast underättade om att när man talar med Fernanda, så pratar man engelska. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när mormodern berättade för mig att det var så bra där familjen bodde tidigare, för där ville Fernandas lekkamrater lära sig engelska och pratade följaktligen engelska med henne (så hon slapp besmittas av den spanskspråkiga miljö hon omges av, hu och ve!). Men nu, när familjen flyttat vill barnen i det nya området inte prata med Fernanda på engelska och det tycker mormor är sååå synd.
Ja, ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta.
Givetvis är det bara positivt om man från barnsben lär sig flera språk, det är inte det som jag reagerar på. Men jag tycker det är konstigt när man väljer att enbart prata ett språk med flickan som man inte själv behärskar till fullo och dessutom gör allt för att undvika att hon lär sig det språk som talas i landet hon kommer växa upp och leva i. Personligen tror jag att mamma och mormor trots sina goda intentioner gör Fernanda en björntjänst. Flickan får ett modersmål som inte är grammatiskt korrekt och dessutom talas i hemmet med stark brytning. Ja, vad skall man säga? Jag tycker bara det hela verkar helknäppt.
Jag längtar till helgen. Då är det dags för helgens första asado. Som jag har längtat! Och innan dess blir det till att spatsera runt i parken Inés de Suárez på Damas Diplomáticas årliga bazar. Bra mycket roligare än vad det låter som faktiskt. En mängd länder från världens alla hörn representeras av små stånd där man säljer hantverk, mat, dryck och mycket annat. Jag var där för två år sedan och åt indiska samosas, köpte caipirinha av ett gäng brasilianer, drack colombianska tropiska juicer och passade på att inhandla lite svenskt godis. Intäkterna från basaren skänks förstås till välgörandeändamål, det är ju sånt diplomatdamer sysslar med.
I ett reportage jag såg idag på tv utlovades låga priser, en caipirinha kostar 1000 pesos (12kr), och bara det är ju värt att gå dit för!
Jag har sedan en tid tillbaka följt journalisten och författarinnan Monica Antonssons blogg. Antonsson har skrivit boken Mia - Sanningen om gömda som lär släppas någon gång i December. Av bloggen och det jag har läst om själva boken har jag förstått att den driver tesen att stora delar av de bästsäljande böckerna Gömda och Asyl av Liza Marklund är påhittade eller mycket överdrivna.
Liksom i många andra svenska kvinnors hem står både Gömda och Asyl i min bokhylla. Precis som så många andra har jag förfasats och upprörts över huvudpersonens Mias öde som misshandlad och förföljd kvinna i den första boken och senare som flykting och asylsökand i Chile och USA (i Asyl).
Av förståeliga skäl har Monica Antonsson inte avslöjat alltför mycket av bokens innehåll på sin blogg. En del har dock framkommit. T.ex. skall Mia inte ha varit den framgångsrika och lyckade kvinna hon utmålats som i böckerna. Enligt Antonsson gick hon inte ut gymnasiet med 4,8 i snitt och hade aldrig något toppjobb på en bank. Mia gick i specialklass, gick ut med 2,7 och arbetade på en lunchbar. Bokens norrländska Anders som Mia träffar när hon är på flykt från sin första man heter Luis och är chilenare.
Givetvis är det inte särskilt märkligt att man i en bok ändrar namn på platser, personer och kanske till och med friserar om händelser en aning. De avslöjanden jag nämner här är väl egentligen inte särskilt mycket att förfasas över. Men om vi utgår från att nämnda detaljer faktiskt skulle vara sanna så väcker det ändå en hel del intressanta frågor. Varför har Liza Marklund valt att framställa bokens Mia som perfekt och fläckfri? För att väcka läsarnas sympatier? För att det kanske är svårare för medelsvensson att identifiera sig med någon som gått i specialklass och dejtar utländska män?
Jag har personligen alltid haft svårt för böcker som sägs vara "sanna" och är skrivna av en tredje person. Läser man en självbiografi är historien i bästa fall sann åtminstone ur författarens synvinkel. Läser man böcker som Gömda eller Asyl läser man böcker skrivna av en författare som skildrar en annan människas tankar, åsikter och handlingar. Vi läser alltså i Gömda och Asyl om Mias tankar, handlingar och åsikter så som Liza Marklund har valt att berätta om dem. Och det där med vad som är sant eller inte är förstås alltid vanskligt. Sanningen ser ju som bekant alltid olika ut beroende på vem som berättar den.
Om det nu skulle visa sig att Liza Marklund har förändrat och skönmålat alltför mycket i böckerna om Mia har hon lyckats bra med att dupera en stor del av Sveriges befolkning. Jag blir sugen på att läsa Monica Antonssons bok och hoppas att den inte är alltför lik bloggen som i mitt tycke inte känns riktigt ren. Där spekuleras det på lite väl lösa grunder om huruvida Mia kan tänkas gömma sig bakom någon av kommentatorerna på bloggen och kritiska röster får ofta häcklande svar.
Häromdagen var jag på konstutställning under Monedapalatset. Centro cultural palacio la Moneda heter de kulturutrymme under marken i vilket det ständigt pågår olika utställningar. För tillfället finns där en mindre utställning om sångerskan Violeta Parra men orsaken till att jag begav mig dit var den nuvarande huvudutställningen Frida y Diego: vidas compartidas, en utställning om det mexikanska konstnärsparet Diego Rivera och Frida Kahlo. Givetvis fanns där många vackra tavlor att beskåda men också brev, foton, mexikanska keramikföremål samt en mängd av Fridas vackert broderade klänningar och blusar. Många av tavlorna samt föremålen hade aldrig tidigare lämnat Mexiko. Utställningen var fantastisk, jag gillar Frida, har läst mycket om henne och har länge viljat se hennes tavlor men inte haft möjlighet. Extra kul var det förstås att utställningen visar upp så mycket mer än bara tavlor, skildrar Diegos och Fridas liv tillsammans och den betydelse de hade för varandra.
Tyvärr var det förbjudet att ta foton. Jag passade på att ta ett par stycken innan jag blev tillsagd av en vakt att lägga ner kameran. 
Efter kulturrundan blev det promenad runt Monedapalatset som var extra fint i strålande solsken. Mittemot palatset har en gigantisk julgran med röda reklamkulor placerats.
Kortet på bilden fick jag i min hand på väg upp ur tunnelbanan. Det verkar vara ett trevligt hotell, Hotel cielo azul (hotell blå himmel). Dessutom har de olika teman för varje rum. Det är bara att välja och vraka, medeltids- eller Österlandstema. En vip-jacuzzi att doppa tårna i har de också.
Tittar man på baksidan av kortet upptäcker man att de har extrapris från torsdag till söndag. Stanna hela natten och betala bara för tre timmar, vilket kanonerbjudande!
Fast de flesta som besöker den här typen av "hotell" nöjer sig förmodligen med ett en- eller tvåtimmarsbesök under lunchrasten i sällskap av lämplig älskare (eller kanske ännu oftare) älskarinna. Att ha utomäktenskapliga affärer är i Chile rätt vanligt. Varför skilja sig när man kan vänstra, verkar många chilenare resonera. Och så vips har en lukrativ verksamhet av hotell efter hotell uppstått tack vare alla utomäktenskapliga affärer. Ett par kvarter ifrån min bostad finns en hel gata som nästan helt och hållet upptas av denna typ av hotell. Parkeringen ligger ofta undanskymd för att garantera besökarna diskretion. Naturligtvis är det inte bara vänsterprasslande affärsmän eller kvinnor som besöker dessa hotell. Ett och annat kärlekskrankt tonårspar slinker förmodligen också in genom portarna. 
