Fotboll och författare

Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa (som förresten hör till en av mina favoriter)är på besök i stan för att medverka i en teaterpjäs skriven av ingen mindre än honom själv. Precis som alla andra har Vargas Llosa inte kunnat undgå att beröras av de senaste dagarnas händelser utan konstaterade sakligt att "en dikator har dött" samtidigt som han liksom så många andra passade på att beklaga det faktum att general Pinochet aldrig ställdes inför rätta.
Då till och med gamla konservativa stofiler som Marios Vargas LLosa inser att Pinochet var en diktator börjar man ju undra vad det är för fel på det här landet som inte törs ta ordet "diktator" i sin mun.
Nåväl, hur polariserat Chile än har varit under de senaste dagarna gissar jag att landet kommer att stå enat ungefär lagom till 22:00 ikväll chilensk tid. Då spelar nämligen det chilenska laget Colo Colo final mot mexikanska Pachuca i den i fotbollsvärlden oerhört viktiga turneringen Copa Sudamericana på Estadio Nacional här i Santiago.

Fanatiska pinochetsympatisörer

Det kan inte vara lätt att vara journalist i Chile och bära det tunga oket att förmedla opartiska nyheter till omvärlden omgiven av fanatiska diktaturvänner.
Under det senaste dygnet har flera journalister blivit utsatta för pinochetanhängarnas otyglade vrede. Värst åtgången blev en spansk journalist från den statliga TV-kanalen TVE. Då hon rapporterade från Escuela Militar slet man mikrofonen ifrån henne samtidigt som en uppretad folkmassa skrek "españoles hijos de puta" och andra ting som ej är värda att bli översatta.
En argentinsk journalist blev påhoppad då han nämnde ordet "diktator" i samma mening som Pinochet. Även inhemsk press har blivit jagad i gatulopp av arga, sörjande Pinochetsympatisörer.
Denna galenskap upphör aldrig att förvåna mig...

Slutet gott, allting gott?

Så var det över. Begravningscermonin som hölls för Augusto Pinochet liksom demonstrationen i centrala Santiago organiserad av pinochetmotståndare har förlöpt relativt lugnt. I stan brändes bilder av ex-diktatorn samtidigt som högljuda rop som "asesino" (mördare) skanderades. Utöver medlemmar ur kommunistpartiet samlade manifestationen även familjemedlemmar till Salvador Allende och vanliga chilenare.

Vid Escuela Militar höll medlemmar ur familjen Pinochet tal till minne av sin far och morfar. Barnbarnet Augusto Cristián Pinochet Molina passade på att kritisera marxismen och de domare som drivit processer mot Pinochet. Dotterdottern Maria José Martínez sade sig vara glad att över att hennes morfar var "tata" inte bara för familjen, utan för hela Chiles befolkning.
Efter att begravningscermonin var avslutad fördes Pinochets kropp i helikopter till Concón i närheten av födelsestaden Valparaíso för att kremeras och jordfästas.

Den som är sugen på att se fler bilder på läckra diktatorlik, eller kan spanska och vill läsa fler nyheter från Chile rekommenderar jag att surfa in på någon av följande dagstidningars hemsidor:

El mercurio
La tercera
Las últimas noticias
La nación

Begravning

Tre ungdomar gör fascisthälsning vid Pinochets kista under gårdagens mässa.

Santiago har vaknat till liv efter en relativt lugn natt. I skrivandets stund är klockan 10:30 på morgonen och tusentals pinochetsympatisörer står på kö utanför portarna till Escuela Militar där en begravningsgudstjänst kommer att hållas för Chiles f.d. diktator.
I en annan del av stan förbereder sig medlemmar av Chiles kommunistparti för en demonstration som kommer att hållas framför ett monument av Salvador Allende. Demonstrationen är schemalagd till klockan 11:00, samma tidpunkt som begravningscermonin vid Escuela Militar väntas ta sin början.

Medlemmar ur familjen Pinochet drar sig inte för att låta media ta del av sina tankar kring faderns begravning. En av Pinochets döttrar, Lucía Pinochet Hiriart menar att president Michelle Bachelet har "folk från extremvänstern i sin regering som inte tillåter att man hyllar min far". Hon tillade att hon tycker att "regeringen är partisk och låter sig styras av det agg den hyser" (gentemot Pinochet). Lucía Hiriart Pinochet hade väntat sig att Michell Bachelet skulle agera som "samtliga chilenares president och inte som en mor".
Regeringen håller fast vid sitt beslut och Michell Bachelet använder sig av precis sammma ord som Lucía Hirirart Pinochet för att försvara det. Hon som president bör fatta beslut grundade på vad som är bäst för alla chilenare.

Någon som inte varit lika försiktig i sina ordalag som presidenten är inrikesminister Belisario Velasco som senast igår beskrev Pinochet som "en typisk sydamerikansk diktator". Och kanske är det ord som dessa som fått den avlidnes familj att avböja regeringens närvaro vid begravningscermonin. Då Pinochet får en begravning som anstår en f.d. armechef är det dock brukligt att försvarsministern närvarar. Försvarsministern ankomst till Escuela Militar i morse upprörde dock en del pinochetanhängare vilket ledde till att situationen utanför Escuela Militar för en stund blev lätt tumultartad. Vad som händer längre fram under dagen återstår att se. Förmodligen kommer inte alla de tusentals människor som köar utanför Escuela Militar släppas in då det inte finns plats för fler än 4000 människor och hur de upprörda Pinochetanhängarna reagerar när de inser att de inte släpps in blir spännande att se.

Upprörda känslor

Chiles president Michelle Bachelet gjorde idag sitt första officiella uttalande efter Augusto Pinochets död. Presidenten uttryckte sitt ogillande över den polarisation som ex-diktatorns död gett upphov till och uppmanade chilenarna att se framåt.
Samtidigt som en av de flera mässor som hålls vid Escuela Militar i Santiago för att ta avsked av Pinochet pågick, lät sig representanter från olika högerpartier intervjuas av TV. De sade sig vara indignerade över att Pinochet inte får någon statsbegravning och menade att regeringen genom detta beslut ignorerar det faktum att Pinochet har varit landets president och suttit vid makten i 17 år.
Men inte alla är missnöjda med presidentens beslut. Isabel Allende, dotter till Chiles störtade president Salvador Allende stödjer regeringens beslut att inte låta ex-diktatorn föräras med en statsbegravning. Även Isabel Allende uttryckte sin sorg över att de rättsprocesser som påbörjats mot Pinochet nu aldrig kommer att få något avslut.
Att Pinochet endast får en militärbegravning innebär att man inte utlyser landssorg och istället för att presidenten närvarar vid begravningscermonin kommer försvarsministern att delta. Pinochets yngste son, Marco Antonio Pinochet som titt som tätt syns i rutan och tycks vara familjens talesman avböjde denna som han kallade det "hycklande gest" från regeringens sida då hans far inte får den statliga begravningen som familjen anser honom ha rätt till.

Marco Antonio Pinochet ber om förståelse och respekt för familjens sorg men vart är hans förståelse och respekt för de över 29.000 arresterade och torterade (varav 87 var barn) och de över 3000 människor som försvann och/eller mördades under Pinochets regim?

Ett delat Chile

Augusto Pinochet med hustrun Lucía på sin 91-års dag. Bilden är ca två veckor gammal.

Så har den då infunnit sig till sist. Dagen vars ankomst chilenarna måste varit medvetna om men som få kunnat föreställa sig. En av Sydamerikas genom tiderna grymmaste diktatorer har avlidit.
Augusto Pinochet har kastat en lång och mörk skugga över sitt lands historia även efter sin avgång år 1990. Trots att han inte har haft någon reel makt på många år är hans inflytande i samhället fortfarande starkt. Och kanske har hans död mer än något synliggjort detta. För Chile var i går ett delat land. Då nyheten om att den före detta diktatorn Augusto José Ramón Pinochet Ugarte avlidit efter en hjärtattack klockan 14:15 chilensk tid på ett militärsjukhus i stadsdelen Providencia samlades en stadigt växande skara pinochetanhängare utanför sjukhusetsgrindar. Med flaggor och bilder på sin "tata", (benämning som i Chile används på ett kärleksfullt sätt då man talar om eller till äldre individer av manligt kön. Ungefär: morfar.) skrek och grät de tröstlöst som om det rörde sig om en bortgången nära släkting. Somliga av pinochetanhängarna var inte särskilt roade av att bli störda av pressen i sitt sörjande utan började kasta flaskor fyllda med vatten på kameramän och journalister.



Samtidigt som man sörjde "nationens räddare" utanför militärsjukhuset var det feststämning vid samlingspunkten Plaza Italia där pinochetmotståndare med chilenska flaggor och bilder på försvunna anhöriga korkade upp champangeflaskor. Framemot eftermiddagen hade omkring 5000 personer i alla åldrar samlats kring Plaza Italia till en fredlig demonstration. Tyvärr urartade demonstrationen längre framemot kvällen då en mindre skara pinochetmotståndare samlades utanför presidentpalatset. Chilensk polis använde vattenkanoner och rökbomber mot demonstranterna som svarade med att kasta sten och andra tillhyggen som gick att finna på gatan tillbaka. Något som är värt att notera är att medan den fredliga demonstrationen vid Plaza Italia samlade både gamla och unga av bägge könen så syntes mest unga män vid den urartade demonstrationen framför presidentpalatset vilket fick åtminstone mig att undra om de egentligen var ointresserad av diktatorns död och bara tog tillfället i akt att få kasta lite sten på polisen. Den första som greps under eftermiddagen var dock inte någon stenkastande vandal utan en 45-årig kvinnlig pinochetanhängare som försökte hissa flaggan utanför militärsjukhuset på halvstång vilket är olagligt då endast presidenten har befogenhet att utlysa landsorg.

Pinochet avled omgiven av sin familj. Hans dödsdag råkade sammanfalla med hustrun Lucía Hiriarts födelsedag, och som en ödets ironi var det också de mänskliga rättigheternas dag. Kort efter ex-diktatorns död började man diskutera huruvida han skulle få en statsbegravning eller ej. Pinochet själv hade önskat en statsbegravning liksom hans familj och anhängare. Många ställde sig frågande till vilket beslut Chiles president Michelle Bachelet skulle ta, Bachelet utsattes själv för tortyr under diktaturen i det ökända fängelset Villa Grimaldi. Efter att presidenten sammanträtt med representanter ur regeringen kom beskedet via en minister. Pinochet får en militärbegravning och någon landssorg utlyses ej. Viktigt att hålla i minnet är att Pinochet faktiskt utsågs till armechef av Salvador Allende och den före detta diktatorn får alltså den begravning som anstår honom i egenskap av före detta armechef.
Pinochets kropp befinner sig nu vid Escuela Militar, en militärinrättning här i Santiago där man under dagen kommer att hålla flera mässor för att ge allmänheten en chans att ta farväl av sin tata. Nyhetsbilder från tidig morgon visade hur folk tillbringat natten utanför Escuela Militars portar för att vara säkra på att inte gå miste om en plats i mässan. Marco Antonio Pinochet, son till den avlidne intervjuades och talade om sin besvikelse över att den "politiska förföljelsen" av hans far aldrig upphörde. Det han refererade till var naturligtvis de många anklagelser för brott under diktaturen som man på senare år börjat granska. Ett av de nyligen uppkomna fallen gäller utländska bankkonton i vilka Pinochet samt fyra av hans barn tros ha placerat pengar som de roffat åt sig ur den chilenska statskassan. Trots alla de brott som begicks under diktaturen blev Pinochet aldrig åtalad. Han fick aldrig chansen att försvara sig mot de många anklagelser som riktades mot honom som politiker samtidigt som hans offer aldrig fick tillfälle att möta honom i en rättssal och förklara den smärta de upplevt. Bland de festande pinochetmotståndarna på Plaza Italia igår sade sig många vara glada samtidigt som de kände sorg över det faktum att döden nådde den f.d diktatorn innan rättvisan.
Det är svårt att som svensk föreställa sig hur stort stöd Pinochet faktiskt har i Chile, uppskattningsvis skulle jag gissa att ungefär hälften av chilenarna är tacksamma mot pinochetregimen för det ekonomiska underverk den åstadkom. Något annat som är svårt att begripa är den totala brist på nyanser och objektivt seende som råder då det gäller Pinochet. Pinochetanhängare avgudar den före detta diktatorn för att han räddade Chile från kommunismen och skapade ett modernt samhälle, samtidigt väljer de att ignorera de brott som begicks under diktaturen och det faktum att andelen fattiga under Pinochets regim ökade kraftigt trots den ekonomiska tillväxten. Medan man på kanaler som BBC och CNN rapporterade om Pinochets död och talade om honom som "före detta diktator", valde man i chilensk media ett mer neutralt språk och omnämnde honom som "Ex-general" eller "Ex-presidente.

Det kommer onekligen att bli spännande att se vad som händer under de närmsta dagarna. Kanske kommer Chile nu äntligen finna frid och se framåt då Pinochets död trots oavslutade rättsfall oavvisligen innebär ett definitivt slut.

Baisanos

Stora delar av Chiles befolkning har rötter i andra länder. Europeiska invandrare som italienare, spanjorer och kroater hör till de mest talrika invandrargrupperna och har satt avtryck i landets befolkning. Utöver européer blev Chile under tidigt 1900-tal även hem åt en stor arabisk befolkning och i dagsläget lever här ungefär 500.000 människor av framförallt syriskt, libanesikt och palestinskt ursprung. Chile har faktiskt den största palestinska kolonin utanför arabvärlden och palestinierna utgör 5% av landets totala befolkning.
Palestinierna fick till en början inte ett alltför varmt välkomnande. De har rykte om sig att vara en sluten grupp med en stark gruppidentitet och sammanhållning och har till och med ett eget fotbollslag (se loggan ovan).
Många palestinska invandrare lyckades dock snabbt klättra uppåt på samhällsstegen och fann sig väl tillrätta i den chilenska medelklassen. Det område i Santiago där man idag finner flest palestinska invandrare, som i Chile kallas för baisanos/paisanos, är Patronato. Patronato är känt för sin uppsjö av affärer i vilka man kan handla billiga kläder och annat krimskrams. Många affärer i Patronato ägs av ättlingar till palestinier precis som de fabriker i vilka kläderna tillverkas i samma område.

Trafiken i Santiago

Santiagos tunnelbana är något som de flesta chilenare är stolta över. Man påtalar gärna och ofta hur ren, modern och välfungerande den är och tunnelbanan tycks ses som ännu ett bevis på hur bra det går för kontinentens mest framgångsrika land. Santiagos metro är faktiskt det bästa och säkraste sättet att färdas på. Som i alla andra storstäder är trängseln kvävande i rusningstid och enligt mitt tycke stängs metron allt för tidigt på kvällarna (vid tiotiden) men utöver detta finns det inget man kan klaga på. Santiagos metro har inte särskilt många år på nacken varför antalet linjer i dagens läge inte är fler än fem. Detta kommer man dock råda bot på inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid då tunnelbanenätet fortfarande är under utbyggnad.
Chilenarnas beteende i tunnelbanan fascinerar mig. Att springa i trappor och rulltrappor för att hinna med nästa vagn är inte brukligt här. Istället sniglar man sig fram genom korridorer och uppför trappor i en sedesam takt som ger mig lite lätt panik då jag har bråttom.
Då tunnelbanevagnarna under rusningstid är fulla och man skall kliva av är det bara till att armbåga sig fram. Och det med rejäla tag eftersom chilenarna inte är särskilt benägna att vika åt sidan eller stiga av för att lämna plats då man kliver av vagnen. Trots dessa klagomål föredrar jag tunnelbanan framför alternativet "micros", gula, skraltiga bussar som far fram längs gatorna som om de vore deltagare i ett Formula-1 lopp. Bussarna är dessutom en starkt bidragande faktor till Santiagos förorenade luft då de lämnar efter sig ett svart, pyrande moln av avgaser så fort de startar.
Att åka micro kan vara ett riktigt äventyr och man får hålla i sig ordentligt för att inte ramla omkull i någon av chaufförens häftiga svängar. Försäljare som försöker få passagerarna att köpa allt från plåster till pennor eller annat krimskrams stiger av och på under bussfärden, ofta hoppar de av i farten då Santiagos micros inte alltid har tid att stanna helt vid en busstation.
Det gula avgaspyrande bussarna skall snart bara vara ett minne blott. Chile har nämligen köpt in ett större antal brasilientillverkade volvobussar. Dessa nya bussar som kallas för transantiagobussar skiljer sig från sina föregångare genom att vara betydligt bekvämare, renare och säkrare än micros. Till det yttre är de gröna och vita istället för gula.
En av mina chilenska vänner berättade för mig att han stigit ombord på ett fordon som såg ut att vara en av de nya transantiagobussarna bara för att upptäcka att bussen innuti fortfarande var en sliten, sjaskig micro. Bussen var alltså bara målad på utsidan för att se ut att vara en transantiagobuss.
De nya volvobussarna är bara en liten del av transantiagoprojektet som har till syfte att göra trafiken säkrare och mer effektiv. Till exempel kommer bussförarna få en fast lön. Tidigare har de fått provision baserat på hur många passagerare bussen plockar upp och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att microförarna överskrider alla hastighetsgränser på Santiagos gator. Fall där bussförare låter passagerare kliva på bussen till ett lägre pris utan att ge dem en biljett och därmed stoppar pengarna direkt i fickan har också förekommit men är alltså någonting som man vill råda bot på med transantiagoprojektet.

Kusten

Chile har en märklig geografi. Landet är avlångt, osedvanligt smalt och omfattar en lång kustremsa som sträcker sig från Anderna i öst till Stilla havet i väst.
I väst gränsar Chile till Argentina och i norr till Peru och Bolivia.
Gränsdragningen, framförallt vad det gäller kustlinjen i norr är långt ifrån självklar och är fortfarande en grogrund till konflikter med Peru och Bolivia. Dessa två länder låg Chile i krig mot mellan 1879 till 1884. Kriget, ur vilket Chile steg ur som segrare berövade Bolivia hela dess kust och ledde till att Peru förlorade provinser som dock återgavs till landet i början av 1900-talet.
Det land som led det största nederlag var Bolivia som utöver sin kustremsa även förlorade salptern, en viktig tillgång för landet vid denna tidpunkt.

När nästa gränskonflikt kring kustlinjen uppstår återstår att se, under tiden så bjuder jag på bilder från den kust som fortfarande är chilensk.

Cerro San Cristóbal

Utsikt från cerro San Cristóbal

Häromdagen företog jag mig en mindre exkursion till San Cristóbal kullen som reser sig högt över Santiago och bjuder på en magnifik utsikt. Tyvärr visade sig soldiset vara alldeles för starkt för att kunna skapa några kodakstunder. Eller kanske var det bara den dåliga luften och smogen som svepte in Santiago i en disig hinna som förhindrade mig att ta fina kort.
Att den här staden har stora luftföroreningsproblem tog inte särskilt lång tid att upptäcka. Då jag sminkar av mig på kvällarna brukar bomullstussen vara gråsvart av smuts och föroreningar. Som värst drabbat av smog är Chiles huvudstad dock under vintertid då luften ibland är så förorenad att skolbarnens gymnastiklektioner får hållas inomhus och santiagoborna avråds från att utöva sporter utomhus.

Jungfrun vid San Cristóbal som vakar över santiagoborna

Kranvatten

Jag satt och slösurfade på internet då jag råkade snubbla in på en ressajt med tips och råd gällande bland annat Chile. Under avdelning kranvatten stod det att läsa att allt vatten som skall drickas, borsta tänder i eller användas till isbitar absolut måste kokas innan. Detta fick mig att tänka på ett lustigt inlägg som Therese skrev för ett tag sedan om att kranvattnet söder om Skåne faktiskt är drickbart trots att de flesta svenskar tycks tro det motsatta.
Vad för förfärliga sjukdomar man kan tänkas drabbas av efter att ha druckit chilenskt kranvatten framgick ej av sidan jag läste.
Jag skulle dock våga mig på att påstå att vattnet ur kranen i det här landet är tämligen ofarligt då det är den dryck som jag huvudsakligen har använt mig av för att släcka törsten sen jag kom hit. Jag brukar ha känslig mage men har alltså inte avlidit eller ens blivit det minsta sjuk av att dricka chilenskt kranvatten. De flesta chilenare gör dessutom precis som mig och dricker vatten direkt ur kranen utan att koka det innan. Särskilt gott skulle jag inte vilja påstå att det är men däremot tycks det vara ofarligt.

Något som de flesta jag lärt känna däremot tycks vara väldigt noga med är att skölja grönsaker och frukt väl. Det tycks till och med vara en chilensk vana att hälla en droppe klor i vattnet då man sköljer frukt och grönt. Denna försiktighetsåtgärd förefaller mig dock en aning överdriven, och ärligt talat; hur nyttigt kan det vara att hälla klor över salladen?
Sköljer mina grönsaker noga gör jag, men avstår helst från att ge dem en touch av simbassängsmak.

Även liljorna blommar i november...

...åtminstone i Chile.

Obegripliga chilenska fenomen - magväskmodet

Att bära magväska är populärt och vanligt förekommande i Chile. Denna väska som hade sin storhetstid i Sverige någon gång under 80-talet för att därefter snabbt (tack och lov!) försvinna är en högt eftertraktad accesoar i detta avlånga land. Magväskan känner till skillnad från så mycket annat inga könsgränser utan är lika populär hos kvinnor som hos män och används av såväl modelejon som medelålders gubbar.
Denna fina gamla relik från 80-talet kan användas på det sätt den är avsedd för, dvs. runt midjan, önskar man spejsa till det lite kan man dock bära den snett över axeln som på bilden ovan.
Bilden visar ett något ovanligt sätt att bära magväskan på då denna hänger på ryggen, värt att notera är dock att syftet är att underlätta för väskinnehavaren och inte låta magväskan vara ivägen då väskinnehavaren böjer sig ned över snabbköpets tomatskörd.

Bilder från en kustnära by

Tsunamivarning

På pilen står det: flyktväg

Denna fina skylt hittade jag placerad cirka 20 meter från strandkanten i staden San Antonio. Givetvis pekade pilen från stranden istället för mot den. Utifall någon skulle känna tveksamhet inför vilken riktning man bör välja i händelse av en tsunami. Inte för att Chile råkat ut för någon, men ändå.

Jultomtens födelsedag

I går hade Chiles före detta diktator Pinochet den stora glädjen att uppleva sin 91-års dag. En tillställning för födelsedagsbarnet anordnades i bostadsområdet Vicuña beläget cirka 400 kilometer norr om Santiago. Konservativa politiker och firande pinochetanhängare med plakat som hyllade födelsedagsbarnet var naturligtvis på plats då den skröplige före detta diktatorns ord lästes upp av hustrun Lucía Hiriart. Själv kunde jag tyvärr inte närvara vid festligheterna då jag hade annat för mig utan fick hålla till godo med en resumé av händelserna på kvällsnyheterna.
En talesman för det konservativa partiet UDI visade sitt stöd för Pinochet och passade samtidigt på att banna det chilenska folket som sades vara otacksamma då de inte insåg den före detta diktatorns storhet, det var ju trots allt han som lyckades få ordning på Chile och vända landets öde.
Pinochet satt och myste i en stol medan hustrun Lucía, välsminkad och leende förde sin makes talan och från sitt papper läste upp meningar som "Jag hyser inte agg gentemot någon". Födelsedagsbarnets storslagna ödmjukhet förvånade alla närvarande och tårade säkerligen minst ett krokodilöga eller två.
Med detta sagt återstår bara en önskan om att mysgubben behåller hälsan till nästa år så att vi övriga får möjlighet att uppleva en minst lika fin och hjärtknipande fest lagom till 92-års dagen.

Michelle Bachelet

Michelle Bachelet tillträdde sitt ämbete som Chiles första kvinnliga president den 11 mars 2006. Om jag inte missminner mig innehar hon även äran av att vara Latinamerikas första kvinnliga valda president, tidigare individer av kvinnligt kön som har innehaft befattningen har varit änkor efter avlidna presidenter.
Michelle Bachelet föddes i Santiago de Chile den 29 September 1951, dotter till Alberto Bachelet general i flygvapnet och antropologen Angela Jeria.
Då militärkuppen inträffade 1973 anhölls Alberto Bachelet vars brott sades vara att ha förått fosterlandet. Den 12 mars året därefter avled han efter att ha utsatts för tortyr. Michelle Bachelet själv, som vid denna tidpunkt var aktiv medlem i socialistpartiet fängslades 1975 och fördes till Villa grimaldi, ett fängelse som idag är ökänt för den tortyr politiska fångar utsattes för på denna plats mellan åren 1974 till 1977. Även Bachelets mor kom att fängslas, de båda lyckades dock undfly diktaturen och sällade sig till den skara av exilchilenare som sökte en fristad på kontinenter långt ifrån den egna. Bachelet tillbringade ett par år i både Australien och Tyskland innan hon återvände till Chile 1979 där hon vid Universidad de Chile tog sin läkarexamen.

Innan Michelle Bachelet blev Chiles president tjänstgjorde hon som hälsovårdsminister och försvarsminister i tidigare presidenten Ricardo Lagos regering.
Att en frånskild trebarnsmor som Bachelet lyckades vinna presidentvalet i ett land där den katolska kyrkans inflytande fortfarande är stort var något av en sensation och många chilenare tycks ha haft stora förhoppningar på landets nytillträdda ledare.
Själv har jag inte direkt hunnit skapa mig en uppfattning om Chiles president men efter att ha pratat med en hel del chilenare kan jag säga att ett klagomål som ofta återkommer då man diskuterar Bachelet, vare sig personen ifråga är Bacheletanhängare eller inte, är att presidenten ofta är alltför diplomatisk och rädd för att uttrycka en klar åsikt. Just nu tampas presidenten med en nyligen upblossad korruptionsskandal. Och huruvida hon får bukt med fattigdomen och den höga arbetslösheten återstår fortfarande att se men låt oss för Chiles skull hoppas att Bachelet lyckas infria sina löften till det chilenska folket.

Byggnadsboom

Jag tror sällan jag har skådat en stad där det byggs så mycket som i Santiago. I de flesta kvarter syns byggnadställningar, halvfärdiga lägenhetskomplex eller nybyggda lyxlägenheter vart man än ögat vänder. I de mer välmående stadsdelarna som Providencia och Las Condes uppförs nya lägenheter för Santiagos medelklass i så gott som varje gathörn. Man kan inte låta bli att undra vart köpare står att finna till alla dessa bostäder som ofta är utrustade med gym, pool och alla andra tänkbara bekvämligheter.
En promenad genom Las Condes gör det lätt att svälja tron på att "det går bra för Chile" som ses som ett exempel och föredöme för andra länder i regionen då det gäller utveckling och ekonomisk tillväxt.
En promenad genom Santiagos medelklasskvarter gör det också lätt att glömma att ca 17% av landets befolkning fortfarande lever i fattigdom, att kvinnor är grymt underrepresenterade på arbetsmarknaden och löneskillnaderna mellan män och kvinnor är och förblir gigantiska. Chile har fortfarande en bra bit kvar innan det lyckas uppfylla de krav som ställs av omvärlden för att kunna klassificeras som ett utvecklat land, trots att välbeställda santiagobor säkerligen är av en helt annan åsikt.

Pisco sour

I fredags avslutade jag min penicillinkur vilket jag naturligtvis kande mig tvungen att fira. Och i Chile finns inget battre satt att fira pa an genom att skala med Pisco sour. Pisco sour ar en drink gjord huvudsakligen pa saft fran farska citroner och pisco. Dryckens ursprung tvistar de larde om. I Chile havdar man (naturligtvis) att dess ursprung ar chilenskt medan grannlandet Peru menar att piscon ar peruansk.
Fadern till den chilenska varianten lar ha varit en brittisk invandrare vid namn Elliot Stubb som i den bar dar han arbetade borjade tillreda pisco med citronsaft fran den chilenska regionen Pica. Till en borjan kallades drinken for gringo sour, gick darefter over till att bara kallas for sour och spreds snabbt i landet.

Pisco sour ar i Chile omattligt popular och serveras pa alla barer och restauranger. Utover pisco och citronsaft inehaller drinken aven en hel del socker samt aggvita for att skapa en skummig yta.
Pisco sour har snabbt blivit min favoritdrink har i Chile och ar nagot som alla som far tilfalle och mojlighet borde testa.
Vill man prova pa Pisco sour hemma i Sverige gar det att fa tag pa pisco pa Systembolaget. Den enda sorts pisco som finns ar dock en peruansk som enligt vad jag har hort inte smakar sarskilt bra. Ar man nyfiken pa hur pisco smakar och vill testa att tillreda en hemma, finns ett recept ur Icakuriren har.

En bit av Antarktis

Att en del av Antarktis tillhör Chile var mer än jag visste då jag kom hit.
Men så är det, åtminstone om man skall tro chilenarna själva. Att ett internationellt avtal som skrevs under av landet 1961 inte tillåter några territoriella anspråk är något som man uppenbarligen väljer att ignorera.
Nu är Chile inte ensamt om att göra anspråk på en bit av Antarktis mark, de flesta nationer med forskningsstationer på kontinenten gör detsamma, men dessa anspråk är på intet sätt godkända av andra stater och saknar därför giltighet. Att just det område som Chile gör anspråk på överlappar Argentinas och Storbrittaniens anspråk skulle ju också kunna upplevas som ett litet problem, men inte i Chile. Här är det faktum att landet har har ett stycke mark i Antarktis så självklart och viktigt att det till och med ägnas utrymme och uppmärksamhet åt "chilenska Antarktis" i väderleksrapporten där man varje dag får en detaljerad redogörelse för väderleksförhållandena i "el antárctico chileno". Rätt underhållande kan man tycka, men för chilenarna är det blodigt allvar och att ifrågasätta existensen av ett chilensk antarktis i chilenares närvaro är inget som rekommenderas.

Sjölejon i San Antonio

I hamnen i staden San Antonio flockas sjölejon och pelikaner vid fiskmarknaden.
Fiskförsäljarna som ser en möjlighet att göra affärer låter de förbipasserande mata sjölejonen med fiskrens för en slant och sjölejonen, som tycks blivit halvtama vid det här laget, låter sig förnöjt matas. Utöver att bli matade förefaller de inte göra så mycket mer vid klipporna i San Antonio, de sover låter sig lugnt bli fotograferade och tigger mer mat.

Boktips

Böcker är tyvärr dyrt i Chile. Priserna är jämförbara med de svenska vilket förstås gör litteratur mer svåråtkomligt för gemene man. Åtminstone om den inhandlas i en vanlig bokaffär. Alternativet är att köpa piratkopierade böcker av sämre kvalitet på gatan där de visserligen är billiga men ibland också saknar en sida eller två.
Jag som är mycket förtjust i böcker har förstås tagit mig tid till att utforska de chilenska bokhandlarna, den bästa är Feria chilena del libro som har ett stort utbud där man kan finna det mesta.
Eftersom böcker är dyrt i Chile har jag hitills enbart handlat denna vara i outletbutiker. Häromdagen köpte jag en bok av Javier Marias, en spansk författare som jag fattade tycke för under den tid då jag bodde i Spanien.
Ännu har jag inte hunnit läsa min nya bok men hoppas att den är lika bra som min favorit Mañana en la batalla piensa en mi. En annorlunda och spännande historia om en man som då han tänker tillbringa en natt med en för honom okänd kvinna plötsligt finner sig själv i en väldigt obehaglig situation då den tilltänkta älskarinnan plötsligt avlider. Javier Marias böcker har blivit översatta till flera olika språk, tyvärr hör inte svenska till dem. Men för alla som behärskar spanska är Javier Marias en författare som jag verkligen kan rekommendera.

Novembergrönska

På pation bakom huset där jag bor växer ett träd vars krokiga, långa grenar under ett grönskande lövverk bär på de ljuvaste citroner. De mognar långsamt under solens heta strålar, skiftar i färg från klargrönt till gult och faller i sin tyngd ned till marken där de plockas under trädets skugga.



Hibiskusblommans livslängd är alltför kort, men under de dagar den blommar är denna växt en fröjd för ögat då de stora vackra bladen stolt visar upp sig i all sin prakt. Flärdfull, färgsprakande och levande hör denna blomma till mina favoriter.

Feber och antibiotika

Det hann tyvärr inte ens gå en månad innan jag fick pröva på den chilenska sjukvården. Efter tre sjukhusbesök tycker jag mig nu kunna ge ett utlåtande om kvalitén på densamma som lätt får väl godkänt eller kanske till och med ett mycket väl godkänt.
Jag knaprar antibiotika som kostade mig över 300 riksdaler och kan bara konstatera att man definitivt inte bör vara fattig och bli sjuk i Chile.
Men, men vad gör väl 300 kronor när man slipper 39 graders feber och frossa? Efter att ha varit sängliggande i alltför många dagar känner jag mig nu äntligen tillräckligt frisk för att ge mig ut på Santiagos solvarma gator igen.

Lucuma

I Chile har jag smakat den godaste glass jag någonsin ätit. Min favoritsmak är helado de Lucuma. Lucuma är en frukt rik på B- och C-vitaminer samt kalcium. Den växer på träd och beskrivs här som en "typisk chilensk frukt". Hurvida det är sant eller ej vet jag inte men däremot har jag upptäckt att frukten är vanligt förekommande i både bakverk och glass. Lucuma sägs inte vara särskilt god, glass gjord på Lucuma är dock himmelskt gott! Är det något jag kommer att sakna den dag jag lämnar Chile är det just denna glassmak.

Spindelfobin fortsätter...

Jag låter fortfarande min nattsömn störas av det nära och påträngande spindelhotet.Och inte blir det bättre av att jag ser bilder som dessa där bettets steg-för-steg utveckling redovisas. Först blir bettet rött, därefter svullnar det och sedan... Ja, kika själva så förstår ni nog varför jag inte sover särskilt gott om nätterna.

Araña de rincon

Eller hörnspindel som den svenska översättningen lyder, är en giftspindel vars släktingar lever utspridda över stora delar av Nord- och Sydamerika. Den för människan farligaste arten finns dock endast i Argentina, Peru och (tyvärr) Chile. I Chile uppskattar man att denna art, vars bett kan vara dödligt, finns i 85% av hushållen. Allra bäst trivs spindeln i äldre hus och fuktiga vrår. Turligt nog är Araña de rincon ett skyggt djur som egentligen inte är särskilt förtjust i människor, den gömmer sig i hörn (därav namnet) eller bakom tavlor på platser dit dagsljuset inte når. På natten kryper den fram från sina gömställen på jakt efter mat och de flesta som blir bitna av spindeln blir bitna under nattetid i sina egna sängar. Spindeln sägs till sin natur inte vara agressiv och biter endast då den känner sig hotad eller då man råkar sätta sig eller trampa på den. Enligt vad man har sagt till mig är det ovanligt att folk avlider efter att ha blivit bitna av denna spindel, häromdagen dog dock en 14-årig chilensk flicka i sviterna efter ett spindelbett. Skulle man bli biten bör man uppsöka läkare för att få ett motgift för även om betten inte alltid har dödlig utgång orsakar det stora svullnader och djupa, variga sår som inte läker utan snarare förvärras på den kroppsdel som blivit angripen.
För att undvika att bli biten av spindeln rekommenderas man att ha sängen stående ett par centimeter från väggen, skaka sängkläderna innan man kryper ned för att sova samt vända på skor och kläder innan man klär sig.
Jag vidtar förstås alla försiktighetsåtgärder och har gått från att inte vara det minsta spindelrädd till att bli smått paranoid. Ofta känns det som om något kryper på mig då jag gått och lagt mig och naturligtvis måste jag varje gång tända lampan för att försäkra mig om att det inte är något vilket för min del lätt till försämrad nattsömn. Jag hoppas dock att jag snart vänjer mig och bjuder in Johanna (som är spindelrädd) att sova i mitt hus en natt. Johanna, antar du utmaningen?

Punta de Tralca

Då solen står som högst på himlen...

...i skymningen...

...och i solnedgången.

Exotiska utlänningar

Att chilenarna är förtjusta i utlänningar var något jag snabbt upptäckte. Liksom i de flesta Latinamerikanska länder tas en stor del av medias utrymme upp av blonda och blåögda programledare, ättlingar till europeiska immigranter och föga representativa för gemene man. Att vara blond och blåögd är dock inte nödvändigt för att bli betraktad som exotisk i ett land vars befolkning är påfallande etniskt homogen i jämförelse med de angränsande nationernas. Chilenarnas vurmande för utlänningar både roar, tilltalar och förbryllar mig. Det känns en aning lustigt att bli betraktad som en exotisk fågel trots att jag befinner mig i en storstad som Santiago där folk vanligtvis inte finner något märkligt i att stöta på människor från främmande kulturer. Samtidigt är det förstås trevligt att upptäcka att chilenarna faktiskt är nyfikna både på det land jag kommer ifrån och på mig själv. Det är lätt att skapa nya kontakter och inleda konversationer då att vara utlänning här ses som något posetivt. Tyvärr medför detta vurmande för allt som är icke-chilenskt även att det inhemska kulturarvet till viss del ses ned på och faller i glömska. Så är till exempel fallet med mapucheindianerna som fortfarande får slåss för att betraktas som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Under senare år har en stor ström av framförallt peruaner men även bolivianer utvandrat till Chile på jakt efter arbete. Sällan finner dom det dom söker och får istället klara sig bäst de kan vilket ibland innebär att de ägnar sig åt en del mindre lagliga aktiviteter.
För ett tag sedan lär man ha arresterat en grupp peruaner som ägnade sig åt att stjäla mobiler för att sedan göra affärer genom att ta betalt för att låta sina landsmän ringa till Peru med de stulna mobiltelefonerna varpå de chilenska ägarna fick en saftig telefonräkning. Händelser som denna spär förstås på chilenarnas fördomar om peruaner som inte är särskilt populära. Att dra skämt om peruaner tycks faktiskt vara något av en chilensk favoritsysselsättning. Ofta är skämten rätt grova och rasistiska, alltså inte jämförbara med våra egna (harmlösa? & underhållande!) norgevitsar.

För ett par dagar sedan åt jag tapas med en svensk-chilensk kille i ett område som ofta frekventeras av de relativt få utlänningar som finns i Santiago. Min vän påpekade att vi befann oss i ett “invandrartätt område” samtidigt som vi slogs av de lustiga i att det nu inte var vi själva som stod ut utan “dom andra”. När man säger invandrartätt brukar man ju alltid associera till folk med mörkt hår och hy”, fortsatte min vän. Här var det, förstås, tvärtom. Men invandrartätt som skam var det i vilket fall som helst.

Busshållplats Isla negra