Piñatan

En piñata i form av en stjärna som sägs representera de sju dödssynderna. Bilder från Wikipedia.

Min mammas väninna vars barnbarn fyllde år för inte allt för längesedan fick på sin två-årsdag en piñatatill sitt kalas. Jag log vid tanken på den färgglada piñatan som givetvis är en succé på vilket barnkalas som helst.
Piñatan som ofta tillverkas för att tas fram och användas vid firandet av högtider såsom födelsedagar, jul eller påsk är för det mesta tillverkad av material som är relativt lätt att förstöra såsom papier-maché och lera. De fylls med godis, presenter eller leksaker och hängs upp i taket. Nere på marken får barnen stå på kö för att med förbundna ögon turas om att slå på piñatan tills den går sönder och godiset ramlar ner.
Till en början sägs piñatas mest ha tillverkats i form av mänskliga figurer eller djur. Efter en googling kunde jag emellertid konstatera att allt från Hello Kitty piñatas till abstrakta och fantasifulla figurer konstrueras världen över.
Piñatans ursprung är oklart, på engelska Wikipedia hävdar man att den härstammar från aztekerna och Mexiko där den fortfarande är populär. Förlitar man sig på spanska Wikipedia är dess ursprung kinesiskt. Under det kinesiska nyåret lär man ha tillverkat djurfigurer av papper som fylldes med olika typer av frön. Marco Polo sägs ha fört med sig traditionen till Europa varifrån den genom den spanska erövringen spritts till Latinamerika där traditionen att använda piñatas vid firanden än idag lever kvar.
Skall man tro spanska Wikipedia har piñatan även en religiös dimension då den representerar kampen mellan det goda och det onda. Piñatan bör vara en stjärna med sju kanter, var och en av kanterna symboliserar någon av de sju dödssynderna. Genom sitt tilldragande yttre är piñatan frestelsen som lockar människan i fördärvet medan det redskap som används för att slå håll på piñatan representerar de gåvor som skänks från den allsmäktige för att bekämpa ondskan. Ögonen är förbundna på den som slår på piñatan eftersom det inte är nödvändigt att "se för att tro". Godiset som faller ned till marken då piñatan slagits sönder sägs representera evigt liv.
Ja, säga vad man vill om den sista förklaringen. Jag minns bara hur roligt och spännande det var att på ett av mina barnkalas ha fått en piñata tillverkad av mamma som sedan fylldes med ting som föll till golvet i ett ösregn av godis och leksaker. Bra mycket mer fartfyllt och orginellt än den traditionella barnkalasfiskdammen, och dessutom en minnesvärd upplevelse. Kanske är det dags för en piñata till nästa barnkalas?

Piñatan slås sönder med förbundna ögon.

En piñata kan föreställa vad som helst, det är bara fantasin som sätter gränser.

Jag & bloggen

Jag har blivit så usel på att blogga och gör det numera så sällan att jag har börjat fundera på att helt sluta. En gång i tiden fyllde bloggen någon slags funktion, den hjälpte mig att sortera mina minnen från Chile. Nu när jag är hemma är bloggbehovet inte lika starkt och den lilla tid jag har lägger jag helst på annat. Kanske kommer jag att fortsätta blogga då och då, eller så slutar jag helt. Jag får se vad jag känner för.

Pinochet i spanskspråkiga tidningar

Om arresteringen av familjen Pinochet står det inte mycket i svenska tidningar. Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel men utöver det tycks nyheten inte vara intressant nog för att få någon större uppmärksamhet.
Vill man veta mer om fallet får man istället kolla in den chilenska dagstidningen El Mercurio, eller ännu hellre; spanska El País som idag har en intressant artikel om hur familjen Pinochet köpte hörlurar, klockor och kostymer med allmäna medel.

Sista spiken i kistan för familjen Pinochet?

Så trodde man då att rättvisan äntligen flåsade familjen Pinochet i nacken. Nästan ett år efter den tidigare chilenske diktatorns död greps änkan Lucía Hiriart samt makarnas fem barn igår då de misstänks för förskingring av stora summor pengar.
Att Pinochet och dennes efterlevande sägs ha haft en del fuffens för sig med dolda bankkonton lite här och var världen över är ingen nyhet i sig. Senast ämnet var uppe på tapen var förra året då jag befann mig i Chile. Om jag inte minns fel undersöktes emellertid saken inte särskilt nogsamt, Pinochets hemliga bankkonton skapade rubriker ett par dagar i rad men sopades därefter snabbt under mattan för att glömmas bort. Kanske kommer samma sak ske denna gång. Domaren Carlos Cerda har nämligen beslutat att tillfälligt frige Pinochets närstående, ett definitivt beslut om eventuell frigivning väntas fattas imorgon.

Familjen Pinochet är i Chile fortfarande något som berör och upprör stora delar av befolkningen. Till skillnad från i Sverige ses den före detta diktatorn inte enbart som en blodtörstig tyrann utan är för en del den hjälte som räddade Chile undan kommunismen och den man har att tacka de senaste decenniernas ekonomiska framgångar för.
När det gäller Pinochet tycks det i Chile inte finnas något brott som är allvarligt nog för att få anhängarna att ta avstånd från sin "tata". Då reportage om ex-diktatorns hemliga bankkonton dök upp i tidningarna häromåret pratade jag med chilenare som naturligtvis ansåg agerandet vara förkastligt men ändå sade sig stödja Pinochet och den ekonomiska politik som fördes under hans tid vid makten.
Säga vad man vill om chilenarna och deras inställning till diktatorn, men Pinochet lämnar ingen oberörd. Alla har en åsikt och sällan möts man i Chile av den likgiltighet inför politik och samhällets styrelseskick som man ofta finner i Sverige.

Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.

Isabel Allende igen

Mitt förhållande till den chilenska författarinnan Isabel Allende är komplicerat. Jag har utvecklats någon slags hat-kärlek till hennes böcker och samtidigt som jag ofta blir besviken på den låga litterära kvalité många av författarinnans senare alster håller, så kan jag inte låta bli att med spänning slänga mig över varje nyutkommet verk. Senaste boken i raden av noveller och romaner signerade Allende var till alldeles nyligen Inés, min själs älskade, en lättsmält roman löst baserad på spanjorskan Inés Suárez äventyr i Sydamerika då hon tillsammans med den historiska legenden Pedro de Valdivia erövrar Chile. Boken är underhållande för stunden, om än väl sentimental och harlequinlik i sin berättelse.

Nu är Isabel Allende på nytt aktuell med en nyutkommen bok som en så länge bara finns på spanska och bär titeln La suma de los días. Boken är självbiografisk och tar vid där Paula, en mycket gripande bok om Allendes dotter som dör i porfyri endast 28 år gammal slutar. Eftersom Paula är en av mina absoluta Allendefavoriter så hoppas jag att La suma de los días skall vara minst lika bra och boken står högt upp på min inköpslista över böcker som måste införskaffas.

Skulle jag lista mina övriga Allendefavoriter måste jag så klart nämna Andarnas hus, förmodligen Isabel Allendes mest kända roman och en riktigt bra bok. Andarnas hus är en släktkrönika som sträcker sig över flera generationer och innehåller en lagom dos av allt; kärlek, död, historia och magisk realism.
En annan favorit är Afrodite, en kokbok full av underhållande berättelser, vackra bilder och recept som sägs fungera som afrodisiakum.
Landet i mitt hjärta som handlar om författarinnans hemland Chile och chilenarna är även den mycket läsvärd, lättläst underhållande och riktigt, riktigt kul. Övriga böcker skrivna av Isabel Allende gör man bäst i att inte lägga någon tid på att läsa för de är ändå inte särskilt bra.

Chilensk spanska är inte dålig spanska

Esa cabra regalona no cacha nada y nunca conseguirá ganarse los porotos (Den där bortskämda tjejen fattar ingenting och lär aldrig kunna tjäna ihop sitt eget levebröd), är en helt obegriplig sammansättning av ord för majoriteten av världens spansktalande men också en helt korrekt mening om man skall tro den spanska akademin (Real Academia Española)
En nyhet som kanske kan vara glädjande att höra för chilenarna som ofta får höra att de talar "dålig" spanska, en uppfattning som dessutom delas av många av landets egna invånare.

Chilenskan Haydée Correa har nyligen utkommit med boken "Dudas e incorrecciones de nuestro idioma" i vilken myten om att den chilenska spanskan skulle vara sämre än andra avlivas. Enligt Correa kommer många chilenismos (lokala uttryck och ord som bara återfinns i Chile) från indianska språk som aymara eller mapucheindianernas mapudungún.
Om jag inte minns fel skrev jag i ett äldre blogginlägg om svårigheterna för en utomstående, nyanländ att begripa sig på chilenarnas ordsvängningar och uttryck som ofta är rent ut sagt obegripliga. Har man bara skolspanska med sig i bagaget är det inte lätt att göra sig förstådd eller förstå. Tilläggas skall dock att det naturligtvis går relativt fort att snappa upp chilenismos och förstå sig på deras betydelse i olika situationer.
Utöver att ha många lokala ord och uttryck är chilenarna även kända för sitt slarviga uttal, något som även Haydée Correa medger kan vara ett problem. Dessutom är chilenarna duktiga på att missbruka eller överanvända en del vanliga ord och uttryck. Ett bra exempel på detta är verbet cachar som betyder fatta, förstå eller begripa. Det är inte helt ovanligt att höra skolungdomar i tunnelbanan berätta om en händelse och slänga in ett "cahcai" efter var och varannan mening som i exemplet nedan.
"Iba por la calle ¿cachai? Y me encontré con un amigo ¿cachai? Y lo vi así como un poco bajoneao, ¿cachai?"

Hursomhelst är den chilenska spanskan både rolig, annorlunda och rik på (ibland obegripliga) ord. Sällan har jag mött fler lokala variationer i ett språk än i den chilenska spanskan.

18 september

Den 18 september 1810 blev Chile en självständig stat och dagen blev landets nationaldag. Så därför flaggar jag idag lite extra för Chile och önskar innerst inne att jag befann mig i nationaldagsyran bland cuecadansande chilenare, mumsandes på ett par nygräddade empanadas.

Recension

Nu har jag sett Svarta nejlikan på bio och kan konstatera att jag förmodligen inte hade gått miste om något om jag hade valt bort biobesöket. Svarta nejlikan är ingen höjdare och ger en ganska klichéaktig bild av filmens hjälte Harald Edelstam och Chile. Dialogen är mestadels på engelska med undantag för ett par ord på spanska som utbyts chilenare emellan här och där. Själv störde jag mig något enormt på att svenskarna i filmen även talar engelska med varandra då de är ensamma, känns oerhört krystat och drar ner betyget ytterligare ett par steg.
Någon historisk bakgrundsbild till varför militärkuppen skedde ges inte, bortsett från i förtexterna där skeendet slarvigt och i korta drag hastas förbi i en väldig fart. Om man inte är hyfsat väl insatt i Chiles historia blir filmen säkerligen rätt osammanhängande.
Nej, är man intresserad av händelserna kring och efter militärkuppen är den chilenska filmen Machuca mycket mer sevärd och oerhört mycket bättre.

Del av muralmålning, cerro Santa Lucía, Santiago

Svarta nejlikan och Machuca

Häromdagen såg jag ett inslag på Nyhetsmorgon om den svenska filmen Svarta nejlikan som har premiär nu på fredag. Filmen utspelas i Chile vid tidpunkten för militärkuppen och handlar främst om den svenske ambassadören Harald Edelstam och den betydelse han hade för de oppositionella som förföljdes efter kuppen.
Harald Edelstam som fallit i glömska här hemma räddade livet på 1300 chilenare under Pinochets diktatur, han utnyttjade och överskred sina diplomatiska befogenheter, ofta mot UD:s rekommendationer.
Även under sin tid i Norge under andra världskriget gjorde Edelstam stora insatser för att rädda livet på motståndsmän och judar. Själv tycks han ha sett sitt agerande som en självklarhet och menade att hans uppgift inte var att äta snittar och dricka champagne med societeten.
Chile lämnade Edelstam då han utvisades och mottogs som en hjälte i Sverige av det chilenska flyktingar han hjälpt. På UD blev han emellertid sedd som något av en paria.
Eftersom ämnet intresserar mig är jag nyfiken på Svarta nejlikan trots att jag känner en viss skepsism inför filmer som utspelas i icke engelskspråkiga länder och där dialogspråket trots detta är engelska. På något sätt gör det berättelsen mindre trovärdig.

För ett par år sedan hade en chilensk film med militärkuppen och diktaturen som tema premiär. Den kritikerosade filmen heter Machuca och handlar om två chilenska pojkars vänskap. Den ene av dem tillhör den övre medelklass, den andre lever i Santiagos fattigkvarter och filmen skildrar hur olika militärkuppen slår mot de båda pojkarna och deras familjer som inte väljer samma sida i konflikten. Machuca ger en bra bild av Chile tiden före och kort efter militärkuppen och är definitivt sevärd om man är intresserad av landet eller ämnet.

Valpo ur en annan synvinkel

De sista dagarna innan jag lämnade Chile besökte jag både Viña del Mar och grannstaden Valparaíso.
Valparaíso föll mig till en början inte riktigt i smaken, mer om mitt första besök i Valparaíso har jag skrivit om här. Men även städer man vid ett första möte inte fattat tycke för kan vara värda en andra chans och jag blev under min tid i Chile tvungen att revidera min uppfattning om Valparaíso.
Skulle jag välja en plats att bosätta mig på, ja då föredrar jag fortfarande Viña. Men jag inser att de två städerna som ligger så tätt intill varandra att den ena tar vid där den andra slutar, är av helt olika karaktär och därför också ojämförliga. Valparaíso är en studentstad som då mörkret sänker sig inte faller i dvala utan istället sjuder av liv på pubar och andra uteställen belägna på undangömda bakgator. Där Viña är medelklass, rent och prydligt med ett välplanerat rutnät av gator är Valparaíso bohemiskt, ruffigt och oorganiserat.
Staden består av två delar, den plana som ligger i höjd med hamnen och i vilken byggnationerna mestadels består av gråa, färglösa sextiotalshus. Det är här man finner "innerstan", banker, affärer och universitet. På gatorna kör giftpyrande bussar som spyr ut en kväljande arom av smutsiga avgaser. Den andra delen av stan, los cerros, eller kullarna sträcker sig i varierande formationer upp mot himlen där det "platta" Valparaíso tar slut. Vore det inte för kullarna hade Valparaíso saknat den speciella karaktär staden har idag. Förmodligen hade det bara varit ännu en bebodd prick på den chilenska kartan och knappast hade Valparíso utsetts till världsarvsstad av UNESCO.
Att ta sig upp till de höga kullarna från stan gör man lättast med någon av de trähissar som mer liknar linbanor och är så typiska för Valparaíso. För 200 pesos (ca 3kr) slipper man flåsa sig uppför de långa och branta kullarna som tycks luta i 90°. Ett mycket förmånligt pris kan det tyckas, men för dem som är bosatta uppe på kullarna är hissarna något man använder sig av kanske flera gånger om dagen.
Att befinna sig på Valparaísos kullar är som att promenera omkring i ett enormt konstmuseum under bar himmel. Väggar och husfasader är täckta av vackra målningar, iögonfallande graffiti och kreativitet i alla dess former.
Personligen tycker jag att gatukonsten är den största behållningen man som besökare får av Valparaíso, målningarna utgörs inte av slumpmässigt kladd eller klotter här och där utan av riktiga konstverk.






Utöver de många väggmålningarna är Valparaíso även känt för sina hus som tycks klättra uppför kullarna och krampaktigt håller sig fast på randen av branter och stup. Samtliga hus är av trä och många av dem är målade i glada och lysande färger.







Typiska Valparaíso hus på kullarna i trä och ljusa färger

Färgstarka Valparaíso, på kullarna är det svårt att hitta trista och livlösa byggnader.


På sina ställen är även förfallet stort, färgen på de en gång vackra trähusen som numera liknar ruckel har flagnat och byggnaderna ser ut som om de skall falla ihop vid minsta vindpust. Valparaíso är också skräpigt och smutsigt och därför blev ingen gladare än jag då det tillkännagavs att 27 miljoner dollar skall skänkas till staden för restaurering av byggnader och utplaceringar av papperskorgar. De lär komma väl till plats.






Hamnen i Valparaíso

Plaza Sotomayor med ett monument uppfört till minne av "hjältarna i Iquique".

Om någon skulle vara nyfiken på Valparaíso finns mer information att hämta här och här.

Parque Arauco

Köpcenter i Las Condes, Santiago en vinterkväll i juni.

Otrevliga spanjorer, trevliga chilenare

En fördel med att vistas i Chile jämfört med t.ex. Spanien där jag också har bott i längre perioder är att man slipper bli lätt irriterad eller ibland till och med fly förbannad i tid och otid. För är det något som spanjorer är duktiga på så är det att vara otrevliga. Kanske är det egentligen en kulturell definitionsfråga, för det som jag som svensk uppfattar som otrevlighet kan av spanjorer lika väl uppfattas som uppriktighet eller ett enkelt sätt på vilket man ventilerar sina känslor.
Vad är det då som gör spanjorer så otrevligt? Jo, spanjorer har en förmåga att vara brutalt uppriktiga och säga precis vad de tycker och tänker rätt ut i luften utan ta den minsta hänsyn till hur agressionsobjektet kan tänkas reagera, eller om personen i fråga blir ledsen över den hagelskur av tillmälen och okvädningsord som nedfaller över honom/henne. Ofta blev jag både förvånad, arg och ledsen då jag blev vittne till eller själv råkade befinna mig i situationer där jag blev utsatt för den spanska uppriktigheten. Ett konkret exempel som jag minns extra väl är den gång jag stod i kö i en mataffär. Det var en vardag vid sjutiden då spanjorerna slutat jobbet och det ofta är extra mycket folk i affärerna. Längst fram i kön stod en äldre man som hade svårt att röra sig och tog en väldig tid på sig då han radade upp sina varor på rullbandet. Då mannen skulle betala tappade han sin plånbok och mynten rullade ut över golvet i affären. När han långsamt och med svårighet böjde sig ner för att plocka upp mynten började någon längre bak i kön högljutt oja sig och stöna över vilken tid det tog. Snart instämde fler personer i kön och började högt beklaga sig över mannens långsamhet och hur bråttom de hade. Själv blev jag stum och trodde knappt att det var sant. Bristen på empati som de köande uppvisade gjorde mig ledsen och jag funderade på om de skulle reagerat likadant om de gällde en egen anhörig.

Ibland tog jag upp ämnet spanjorers otrevlighet med någon spansk vän som nog höll med om att folk kunde vara alltför uppriktiga och okänsliga men samtidigt menade att man som spanjor inte tar lika illa upp.
Var det något som jag aldrig kunde vänja mig vid eller acceptera var det just denna typ av ofta omotiverad ilska och irritation som man inte gjorde något för att dölja. Som tur var blev jag själv snabbt mycket duktig på att fälla dräpande kommentarer så fort det behövdes och slapp på så sätt att gå hem och vara arg eller upprörd resten av dagen över att jag hållit tyst när jag egentligen velat säga mitt hjärtas mening.
Sist jag blev riktigt irriterad var när mitt flyg med destination Madrid just hade landat. En kostymklädd herre i 50-årsåldern öppnade luckan över sätena för att ta ut sin väska varpå ett stort paket som var mitt faller ur luckan. Mannen tittar på min inslagna present som faller till golvet men gör inte en ansats till att ta upp det. Jag som genast blir irriterad över vad jag i den stunden uppfattar som den typiskt spanska nonchalansen fäller en sur kommentar om att paketet faktiskt är mitt och hur svårt kan det vara att plocka upp det från golvet istället för att låta det ligga kvar i gången där folk kan trampa på det? Mannen som (kors i taket) uppenbarligen blir lite skamsen plockar faktiskt upp mitt paket och ber om ursäkt.

Inte en enda gång i Chile råkade jag ut för sådana här incidenter. Faktum är att jag tror att chilenarna är alltför artiga, vänliga och blyga för att prestera något liknande. Jag har väldigt svårt att tänka mig att scenariot med den äldre mannen i snabbköpet skulle kunna utspelas i Chile.
I Chile är det inte socialt accepterat att ohämmat spy galla över okända människor på samma sätt som det ibland tycks vara i Spanien. Det är märkligt, för egentligen är ju egenskapen att våga säga vad man tänker och tycker eftersträvansvärd, men (inser jag efter mina år i Spanien) definitivt inte i alla lägen.

Om mig

Jag fick en utmaning av Lisa...
Regler: den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i kommentarrutorna på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag uppfattas ofta som rätt pratsam och social men är tystare i grupp och ser mig själv som ganska blyg.

2. Jag är 162 cm lång och har aldrig vägt mer än 51 kilo men hade ändå en period under mina tonår då jag tyckte att jag var för tjock och levde på keso och knäckebröd ända tills jag insåg hur fruktansvärt tråkigt det var. Självplågeri har aldrig varit min grej, jag är alldeles för odisciplinerad.

3. Att läsa har så länge jag kan minnas varit en av mina favoritsysselsättningar och jag har alltid minst två böcker på gång.

4. Utöver att läsa är jag mycket intresserad av matlagning och är (i mitt tycke) en av de bästa kockar vars mat jag smakat.

5. Jag trivs bra i Sverige och kommer förmodligen bli kvar här ett par år framöver men kan inte tänka mig att leva hela mitt liv här.

6. Jag ser inget fel i att man väljer att betala för att få tråkiga sysslor som städning utförda i sitt hem men tycket att det är helt befängt och helgalet att detta skall vara avdragsgillt.

7. Jag tycker egentligen inte att hundar skall sova i sängen men delar själv säng med en 13-årig mellanpudel.

8. Jag är allergisk mot 2000-talets moderna ”flumnamn” och fattar inte hur folk kan döpa sina ungar till Vilda och Tindra.

Eftersom jag inte vill att någon skall känna sig tvingad att svara uppmanar jag den som läser det här och känner för det att svara.

Min sängkompis

Tillbaka i civilisationen

När jag berättar för folk att jag nyligen kommit hem från Chile får jag ofta kommentarer eller/och undringar i olika varianter om huruvida det inte känns skönt att vara tillbaka i civilisationen, har jag inte saknat att kunna duscha i en riktig dusch?
För som vi alla vet är ju den samlade landmassan utanför Europas gränser ett underutvecklat hav av misär, fattigdom, krig och elände där man inte har tillgång ens till de mest grundläggande faciliteter.
Det är endast i Europa som vi har välfungerade moderna badrum där vi kan tillåta oss lyxen att duscha i varmt vatten. Och naturligtvis är inte kranvatten drickbart någon annanstans än i Sverige. Skulle man få för sig att smaka ett glas kranvatten utanför detta lands gränser riskerar man alltid att drabbas av kolera, tyfus eller dysenteri och dö på fläcken.
Självklart har man det ingenstans så bra som i det moderna Sverige och därför är det ju logiskt att det alltid är en oerhörd lättnad då man återvänder från ociviliserade trakter och än en gång kan njuta av lyxen att sova i en riktig säng, köpa toapapper i butiken och ta sig en ordentlig dusch efter åtskilliga månaders vistelse i Långtbortistan.

Empanadas de pino

Eftersom recept på chilenska piroger eller empanadas som de kallas i Chile efterfrågades i mitt förra inlägg bjuder jag på receptet här.
Empanadas är bra mat att ha med sig och är dessutom oerhört gott. De empanadas jag bjudits på av chilenare i Sverige och mina egna hemlagade är faktiskt i mitt tycke godare än dom jag smakade i Chile.

Empanadas de pino, 14-15 stycken

500g blandfärs
2-3 gula lökar
5 kokta ägg
3 msk oregano
2-3 vitlöksklyftor
1 tsk chilipeppar eller chilifrukt
1 tsk paprikapulver
1 liten burk svarta oliver
ett par matskedar russin samt salt och peppar efter tycke och smak

Stek köttfärsen i olja, lägg i den hackade vitlöken och löken då köttfärsen fått färg. Bryn löken, tillsätt chilipepparn samt övriga kryddor. När köttfärsröran är klar är det dags att sätta igång med degen.

Till degen behövs följande ingredienser;

10 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 1/2 tsk salt
200 gram margarin
1 1/2 tekopp kokande vatten

Blanda alla torra ingredienser i en bunke, lägg smöret i mitten av mjölblandningen, häll över det heta vattnet och rör snabbt ihop till en deg. När degen väl är klar är det bara att kavla ut den. För att få en fin rund form till pirogerna brukar jag använda en större asiett för att skära ut en lagom stor degbit att lägga fyllningen i. Lägg 1-2 msk köttfärsblanding på den ena sidan av den utskurna degbiten, lägg också till 1/4 dels ägghalva samt 1 eller två oliver. "Stäng" pirogen och platta till kanterna med en gaffel. Pensla gärna med 1 uppvispat ägg eller olivolja. Grädda i 200 grader i ca 20 minuter eller tills pirogerna börjar få färg.

Flitighet

Innan klockan hade hunnit slå 12 idag hade jag redan varit ute på min sedvanliga joggingtur, tvättat, diskat och bakat ett ordentligt lass med chilenska piroger.
Pust! Nu tänker jag lata mig på soffan med en god bok resten av dagen.

Dricks

Dricks är brukligt att ge i Chile. Ibland kan det kännas skönt att tömma fickan på mynt men lika ofta kan man faktiskt bli lite irriterad på alla som förväntar sig att få dricks efter att ha gjort i princip ingenting. Speciellt mycket ogillar jag restauranger (främst i turisttäta områden i Santiago) som bakar in de 10% obligatoriska dricksen i notan. Då gäller det att vara uppmärksam när man betalar så att man inte ger extra mycket dricks för en service som kanske dessutom har varit undermålig.
Även när man går och handlar i snabbköpet är det bra att ha lite småpengar på sig. Då man betalat i kassan får man sina varor nedpackade i påsar av skolungdomar till vilka man brukar ge ett 100 pesos mynt (ca 1,50kr).
Den här typen av enklare arbeten som utförs av folk som alltid förväntar sig lite dricks för besväret finns det för övrigt gott om i Chile, till denna kategorin av arbeten hör förstås påspackarna i snabbköpet liksom de män som brukar stå på större parkeringsplatser för att peka ut lediga platser. Egentligen skulle samtliga dessa yrken kunna sorteras in under vad en svensk vän till mig kallade för "jobb som inte existerar i Sverige eftersom man kan utföra dem själv".

En bit av nostalgi

En bit av det pitoreska Chile som lämpar sig väl för vykortsfriserade minnen

Det har gått nästan tre månader sedan jag lämnade Chile och min saknad efter Santiago är inte särskilt stor. Visst händer det någon gång att jag drar mig till minnes sommarvarma kvällar under parasoller och pimplande av pisco sours med enfaldens tårdrypande nostalgi. Den där nostalgin som endast spar på de goda och vykortaktiga minnena och skjuter allt som inte passar in däri in i glömskans vrå.

Nej, jag saknar nog inte Chile. Och ändå känner jag sorg, och en gnutta av längtan då jag pratar med vänner och mottar mail som berättar om helgens asado, intagandet av en måltid på min favoritrestaurang eller Santiagos trafikkaos och myller av folk.
Tänk att livet fortsätter utan mig. Santiago är densamma vare sig jag är där eller inte. Mina vänner fortsätter att leva, stiga upp om morgonen, gå till jobbet och uträtta sina dagliga bestyr. Santiago fortsätter att leva och jag är inte där och kan delta. Helst av allt hade jag önskat trycka på paus. Låta frysa allt precis som det var i den stund jag lämnade Chile för att ta upp och själv deltaga i skådespelet nästa gång jag har vägarna förbi. Istället för att som nu bara vara en åskådare på håll, utan möjlighet att vara en del av händelsernas förlopp. För jag vill inte gå miste om något. Och visst önskar jag ibland att allt kunde förbli vad det alltid har varit, så att jag känner igen mig och kan ta vid där jag slutade nästa gång jag har vägarna förbi.

Det finns en (bok)värld utanför Västerlandet

Under sommarens regniga dagar har det blivit många besök i bokhandlar och på de lokala biblioteket. På biblioteket är alla nyare svenska och böcker skrivna på engelska så gott som alltid utlånade. På bokhandlarnas topplista syns svenska deckare sida vid sida med Marian Keyes och andra välkända engelska eller amerikanska författare. Utgår man från bokhandlarnas topplistor skulle man kunna tro att det inte publiceras böcker på några andra språk än svenska och engelska.
Jag har svårt att begripa varför den anglosaxiska dominansens är så total även inom litteraturvärlden när det finns så många bra böcker skrivna av icke västerländska författare. Själv tycker jag om att läsa böcker av författare från länder jag inte känner så väl till eftersom det för mig är outforskad mark, det är spännande att genom en boks sidor ta del i livet i en ugandisk by eller på den indiska landsbygden. Och utöver detta finns det massvis av bra litteratur skriven av afrikanska, asiatiska och latinamerikanska författare.
Innan jag åkte till Chile prenumererade jag på litteraturtidskriften Karavan som fokuserar just på litteratur från de i den svenska bokvärlden bortglömda kontinenterna. Genom karavan lärde jag känna många nya författare och blev lika glad varje gång då den vackert utformade tidningen med sina många sidor damp ned i brevlådan full av nya upplevelser. Jag önskar att svenskarna upptäckte att det finns en hel värld full av böcker bortanför deckare och topplistor, jag menar inte att det ena skulle vara bättre än det andra men tänk så mycket man går miste om! Själv är jag till exempel outsägligt glad över att jag av en slump fann Moses Isegawas bok Despoternas maskerad i pockethyllan, despoternas maskerad är nämligen en färgstark och fantastiskt bra släktkrönika över livet i en ugandisk by i skuggan av kolonialismen. En läsupplevelse jag inte hade velat vara utan.

Till det nystartade förlaget Boca sätter jag stora förhoppningar. Förlaget som grundats av översättare från spanska och portugisiska satsar på att ge ut ung, latinamerikansk litteratur. Ännu så länge har inte så många titlar hunnit publicerats men det bådar gott inför framtiden. Litteratur som med största säkerhet aldrig hade nått så långt som till Sverige finns nu att läsa på svenska.

El puente de los suspiros

Häromdagen pratade jag med en peruansk vän och beklagade mig en aning över kylan och den svenska sommaren. Min vän i andra sidan luren suckade djupt och sa att han förstod mig, omgiven som han var av peruansk vinter. "Ja, här är det jätte kallt nu, knappt mer än 15 grader".
Själv hade jag gärna bytt ut Limas ständiga disiga himmel och milda vinter mot vår svenska regntunga sommaren. Helst av allt hade jag velat göra en dagsutflykt till Lima, äta peruansk majs, dricka fruktjuicer och ta en promenad genom Barranco. Barranco är den till storleken minsta av Limas 22 stadsdelar men har trots detta en hel del att erbjuda sina besökare. Vackra kolonialbyggnader, mysiga små gränder och trevliga restauranger finner man gott om i bohemiska Barranco. Här finns även den "fina" restaurang på vilken jag beställde in en huvudrätt som bestod av fem raviolis på en tallrik. Visserligen tjusigt upplagda och kreativt dekorerade med tre färgstarka morotsflagor och lite annat krafs, men likväl fortfarande fem ynka raviolis. Ett ställe man bör visitera om man vill gå hem hungrig och gillar att bli ruinerad.
I Barranco finns även, utöver restauranger med hutlösa priser, el puente de los suspiros. Suckarnas bro som sägs ha fått sitt poetiska namn av de många romanser som lär ha uppstått här. Den byggdes 1876, är gjord av trä och känns lite lagom vinglig under fötterna. Att den lämpar sig väl för romantik är en självklarhet då den är omgiven av vackra miljöer och palmer.
Dessutom sägs bron ha magiska egenskaper, den som klarar av att passera bron och samtidigt hålla andan lär få sin hetaste önskan uppfylld. Både mytisk och magisk är den, el puente de los suspiros. Och så stor betydelse har bron för limaborna att den till och med har fått en sång tillägnad sig av sångerskan Chabuca Granda. Chabuca som för övrigt är något av en peruansk legend och välkänd även i andra delar av Sydamerika hann under sin levnadstid komponera en mängd kreolvalser och afroperuanska rytmer. Underbara Flor de la canela hör till hennes mest kända verk och är tillsammans med den kanske ännu mer berömda "el condor pasa" något av en peruansk nationalhymn.
Med mig från Peru hade jag vad som numera är en av mina absoluta favorit skivor; Flórez para Chabuca. En fantastisk dyrgrip där Chabuca Grandes klassiker tolkas av Juan Diego Flórez och Rubén Flórez som egentligen är operasångare och bland annat har uppträtt med Pavarotti.

La flor de la canela

Déjame que te cuente, limeño
Déjame que te diga la gloria
Del ensueño que evoca la memoria
Del viejo puente, del río y la alameda
Déjame que te cuente, limeño
Ahora que aún perfuma el recuerdo
Ahora que aún mece en su sueño
El viejo puente del río y la alameda
Jazmines en el pelo y rosas en la cara
Airosa caminaba la flor de la canela
Derramaba lisura y a su paso dejaba
Aroma de mixtura que en el pecho llevaba
Del puente a la alameda
Mundo pie la lleva
Por la vereda que se estremece
Al ritmo de sus caderas
Recogía la risa de la brisa del río
Y al viento la lanzaba
Del puente a la alameda
Déjame que te cuente, limeño áay!
Deja que te diga moreno mi pensamiento
A ver si así despiertas del sueño
Del sueño que entretiene, moreno,
Tus sentimientos
Aspiras de la lisura
Que da la flor de canela
Adornada con jazmines
Matizando tu hermosura
Alfombras de nuevo el puente
Y engalanas la alameda
El río acompasara tu paso por la vereda
Jazmines en el pelo
Del puente a la alameda

Svenskar och väder

Vad är det med svenskar och väder egentligen? Hela långa vintern går vi och suktar och längtar efter en sommar som aldrig tycks komma och som alltid är alltför kort. Och då sommaren väl är här för den alltid med sig stress och krav. För en dag då solen lyser måste man ju vara utomhus, även om hemmet ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig-och-dö, högar av tvätt väntar på att stoppas in i maskinen, huvudvärken bultar och man helst av allt skulle vilja stanna inne hela dan och titta på TV.
Just soldyrkan och det krav på att företa sig olika utomhusaktiviteter som medföljer tycker jag är lustigt samtidigt som jag förstår att det är en logisk följd av den brist på sol som vi de flesta dagar om året upplever. Klart att man vill passa på att vara ute när det är fint väder då de senaste två veckorna bara har regnat bort. Klart att man betalar tusenlappar för att åka till främmande land och inte göra något mer än att ligga på stranden och njuta av solen dagarna i ända när just sol är en sådan bristvara i vårt eget land.
Men visst är det lite lustigt. Då jag pluggade var jag med och organiserade aktiviteter för utbytesstudenter på universitetet, många av dem som kom från varmare länder hade svårt att förstå att svenskarna rusade ut för att sätta sig och pressa på en bänk så snart solen tittade fram. Många, men inte alla. En venezolansk kompis till mig som tillbringade två år i Sverige berättade att han till en början hade tyckt att det var konstigt. ”Men nu när jag har genomlevt en lång, mörk, svensk vinter förstår jag precis varför svenskarna beter sig så”, sa han.
Något som är bra mycket konstigare än det här panikmässiga behovet av att rusa ut så snart ett par solstrålar tittar fram är det obligatoriska gnället som följer så snart kvicksilvret i termometern börjar närma sig 25-graders sträcket. Då skall det genast klagas över hur fruktansvärt varmt, jobbigt, svettigt och besvärligt det är. Ja, puh! Vilken värme, det här klarar jag inte!
Inte reflekterar man över att folk söderöver dagligen i flera månaders tid lever i klimat som är bra mycket mer påfrestande för människan än den svenska 25-gradiga sommaren.
Själv avskyr jag kyla och trivdes därför ypperligt när jag bodde i Madrid där somrarna är långa och ofta helvetiskt varma. Även i Chile var det skönt att veta att ett likhetstecken kunde dras mellan sommar och 35 grader varmt och sol varje dag. Inte behöver man känna någon press på att vistas utomhus, det blir ju lika fint väder i morgon, i övermorgon och ja, i tre månader framöver. Hundra gånger hellre föredrar jag en oerhört varm Madridsommar framför den svenska sommarens ombytlighet. Visst är sommaren i Sverige kanske till och med bättre och temperaturmässigt mer behaglig när det blir fint väder, men det blir det ju alltför sällan.

Amerikanerna vet inte mycket om Latinamerika

Lite fler än 7000 amerikaner har genom en internetenkät besvarat frågor om Latinamerika. Av studien som är utförd av Zorby International och Inter-American Dialogue framgår det att amerikanernas kunskap om länderna söderut är mycket knapp. Endast 10% av deltagarna i studien tyckte att namnet på Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva lät bekant. Då det gällde Mexikos president Felipe Calderón ringde en liten klocka hos något fler, 20% sade sig känna igen namnet.
Presidenten för Inter-American Dialouge menar att resultatet är ”fruktansvärt” då president George W. Bush vid ett flertal tillfällen har sagt att Mexiko är en av landets viktigaste allierade, trots detta vet endast var femte amerikan vad Mexikos president heter.
Då amerikanerna fick välja ut sitt eget lands största fiender hamnade Kuba föga oväntat på första plats, Venezuela på andra plats och Colombia på tredje plats. Att Colombia av amerikanerna själva pekas ut som USA:s värsta fiende kan tyckas något märkligt och felaktigt då det hör till de länder i världen som mottar störst ekonomiskt bistånd från USA.
Jag kan inte tänka mig att särskilt många ögonbryn höjs över amerikanernas dåliga omvärldskunskap den är ju vida känd, men hur skulle det egentligen sett ut om undersökningen hade genomförts i Sverige? Knappast hade resultatet varit bättre. Latinamerika hör ju tillsammans med större delen av Afrika samt Asien till de medialt bortglömda regionerna.
Några utrikeskorrespondenter på plats finns varken hos SVT eller TV4. Undantaget är Sveriges Radio med sin Lars Palmgren, bosatt i Chile. Men vad händer då den till åren komne Lars Palmgren går i pension? Blir det sista spiken i kistan för rapporteringen från Latinamerika?

Snön faller över Santiago

Snöflingorna dalar över jungfrun vid cerro San Cristóbal...

Så har de första snöflingorna på mycket lång tid fallit över Santiago. I stan där det inte har snöat sedan 1998 har busvädret orsakat elavbrott, trafikolyckor och förseningar i trafiken.
Bilderna som kommer från den chilenska dagstidningen El Mercurio fick mig att huttra vid blotta åsynen. Tacksam är jag över att i nuläget befinna mig långt ifrån Chiles huvudstad och dåligt isolerade bostäder. Brr!

...och fortsätter att falla ned över presidentpalatset la Moneda

Hierarkiska Chile

Ett av de många ting jag reflekterade över under min tid i Chile och även efter min hemkomst är hur viktig och självklar klassmedvetenheten är hos en del chilenare.
För det mesta består ens umgänge av människor ur den socialgrupp vilken man själv tillhör. Kanske inget konstigt med det egentligen, även i Sverige bor och/eller arbetar man för det mesta med en viss typ av människor. Men i Chile tycks denna tendens i högre grad vara ett medvetet val. Kort sagt, om man är ingenjör har man inget intresse av att umgås med en brevbärare eller servitör och stöter förmodligen inte heller oväntat i hop med dessa en lördagskväll på ett uteställe eftersom det helt enkelt inte finns särskilt många spontana mötesplatser för folk ur olika socialgrupper.
Det är viktigt i vilken skola man har gått, vilken utbildning man har och vid vilket universitet man har studerat, kanske för att dessa ting säger en del om en människas status i det hierarkiska chilenska samhället.
I praktiken tycker jag att detta tankesätt och den betydelse som läggs vid utbildning och status kan ta sig märkliga uttryck. Som då en bekant till mig efter flera månaders dejtande med en tjej han var mycket förälskad i ännu inte presenterat sin flickvän för föräldrarna och bad sina vänner om råd om hur han skulle göra. Kanske borde han avsluta relationen, trots att han var förälskad. Flickvännen var ju, ve och fasa, endast en simpel sekreterare medan han själv var banktjänsteman.

Sommarböcker

När solen (äntligen!) lyser från en klarblå himmel prioriteras stillasittande framför datorn bort till förmån för utomhusaktiviteter. Idag har jag emellertid inte gjort så mycket mer än att läsa en god bok i skuggan av ett träd, underbart det med. Läsning har det förövrigt blivit mycket av i sommar och jag har haft turen att råka komma över ett par riktigt bra böcker. Nedan tänkte jag lista några av de senaste månadernas favoriter.


Tusen och en natt finns utgiven i en mängd olika versioner på olika språk. Pocketutgåvan i två delar från Albert Bonniers förlag är översatt från franska och lär vara den version som är mest likt det arabiska originalet. Jag har alltid gillat sagor och tusen och en natt där berättelserna vävs in i varandra uppfyller alla krav man som läsare kan tänkas ha på en saga. Spännande, roligt och underhållande!

Böcker läser jag på både engelska, svenska och spanska. Ibland översatta och ibland på orginalspråket. Då och då blir jag sugen på att läsa böcker på svenska skrivna av svenska författare. Den bok som i sommar fick se till att fylla denna kvot var Den vidunderliga kärleken av Carl-Johan Vallgren, en fantastisk och kuslig roman berättad som en skröna eller saga med ett osedvanligt vackert språk. Boken vann Augustpriset år 2002 och borde således vara välkänd, mig hade den dock gått totalt förbi. Fram tills nu, och glad att jag fick den i mina händer är jag eftersom den är en riktig sträckläsare som är svår att lägga ifrån sig.

En annan favorit är Colombines kyss av den brasilianska författarinnan Adriana Lisboa. Boken är kort, lättläst men håller ändå en hög språklig nivå. Dessutom gillar jag historien. En brasiliansk författarinna ger sig en natt ut för att simma vid en strand i Rio. Hon återvänder inte och tros ha drunknat trots att kroppen inte hittas. Författarinnans pojkvän bestämmer sig för att skriva klart den roman som hans flickvän påbörjat och tar läsaren med på en oväntad resa.


På spanska har jag läst Delirio av colombianska författarinnan Laura Restrepo. Boken stod länge i bokhyllan och dammade men har alltså nu äntligen blivit läst.
Romanen Delirio vann den spanskspråkiga världens Alfaguara pris år 2004 och har gjort sig väl förtjänt av utmärkelsen. Ibland nattsvart och djupt satirisk skildrar romanen en colombiansk verklighet av narkotikavåld vid sidan av kärlek och ett olöst mysterium. Mycket läsvärd.

Kampanj mot rasism i reklamvärlden

Promenerar man i ett köpcentrum eller på en gata i Lima/Santiago/annan valfri sydamerikansk storstad och betraktar reklamen som täcker väggar eller busskurer så kan man efter ett tag lätt börja fundera över varför modellerna i reklamen utseendemässigt är raka motsatsen till människorna man möter på gatan i det land där man befinner sig. Visst kan man ha förståelse för att företag från andra delar av världen kör en och samma reklamkampanj i flera länder och därför väljer modeller av t.ex. europeisk härkomst. Men när det gäller stora sydamerikanska företag? Som chilenska Ripley eller Falabella, Sydamerikas motsvarighet till Åhléns eller Spaniens El corte inglés.
Dessa företag har enbart affärer på den egna kontinenten, borde man då inte använda sig av modeller som är representativa för de människor till vilka man försöker sälja prylar?
Någon enstaka gång använder sig kedjor som Ripley och Falabella av sydamerikanska modeller i sina reklamkampanjer, det handlar då nästan uteslutande om blonda, argentinska modeller eller lika blonda chilenska tv-kändisar. Detta i länder där uppskattningsvis 5% av befolkningen eller färre skulle kunna sägas vara blonda. Modeller av annat etniskt ursprung är ytterst sällsynt, så sällsynt att det är så gott som osynliga.
Några som har tröttnat på den rasism som förekommer i reklamvärlden är grundarna av den peruanska organisationen Cuerazos peruanos. Under våren och början på sommaren har de i Peru protesterat mot rasismen inom reklamvärlden. Aktionerna har framförallt riktat sig mot Ripley och Falabella och har gått ut på att låta vanliga peruaner fotografera sig med företagens logga i bakgrunden, skriva brev till företagens VD:ar och demonstrera utanför affärer på olika platser i Lima. Därutöver planerade Perus kordinator för mänskliga rättigheter att överlämna ett "antipris" för mest diskriminerande företag vid kampanjens slut till de bägge affärskedjornas marknadsföringschefer. Målet är förstås att få företagen att vidta åtgärder och låta reklamen representera svarta, vita, indianer, mestiser och mulatter, de som är Peru av idag. Ripley och Falabella har slagit ifrån sig kritiken med föga trovärdiga och svamliga uttalande om att det i reklamen visst förekommer modeller av varierande etnisk härkomst. Knappast ett uttalande som köps av den som studerat företagets kataloger och reklamkampanjer lite mer ingående.
Att förändra bilden av framgång och lycka som förmedlas i reklam och som allt som oftast är kritvit till utseendet låter sig förmodligen inte göras över en natt. Men någonstans måste man ju börja och Cuerzasos peruanos kampanj var ett bra initiativ som förhoppningsvis får människor att stanna upp, tänka till och förhoppningsvis på sikt förändrar likriktningen inom den sydamerikanska reklamvärlden.

En siciliansk familj

En siciliansk mor (OBS, Länk på spanska!) har fråntagit sin son hemnycklarna och ger honom inte längre några pengar eftersom sonen en kväll kom hem på tok för sent. Det låter väl som en lämplig åtgärd för sonen som mamman beskriver som "rebellisk"? Kruxet är bara att sonen i det här fallet inte är en ohängd 16-åring utan en arbetslös 61-åring.
Nyheten har nått media då den 81-åriga kvinnan kontaktade polisen för att få hjälp med att få den bångstyrige sonen att "uppföra sig väl gentemot sin mamma". Enligt modern kommer han alltid hem sent och säger aldrig vart han skall, dessutom klagar han jämt och ständigt på allting hemma och då särskilt på maten som serveras.
Den 61-årige ensamstående sonen som inte har några planer på att lämna föräldrahemmet säger å sin tur att det inte är hans fel. Den 81-åriga gumman ger ju honom alldeles för lite pengar och dessutom är hon riktigt kass på matlagning.
Ja...vad skall man säga? Jag är kritisk till de svenska familjemönstret där familjebanden ofta inte är särskilt starka och ibland löses upp alltför snabbt. Men å andra sidan var väl familjekonstellationer som i det här sicilianska fallet inte vad jag hade i åtanke som eftersträvansvärt.

En skrattretande start på dagen

Hittade en rolig artikel i spanska El País skriven av en läsare som nyligen besökt Machu Picchu och förfasade sig över det höga pris man får betala för att nå fram till ruinerna. Det skall betalas för tåg, buss och inträde till själva ruinerna.
Även jag förvånades över att alla turistaktiviteter i Peru är oproportionerligt dyra i jämförelse med kostnaderna för allt annat i Peru. Inträdet till guldmuseet i Lima kostar om jag inte minns fel 70 kr, vilken peruan har råd att betala det? Ytterst få. Dyrast av alla sevärdheter är förstås Machu Picchu, den främsta anledningen till att många turister överhuvudtaget besöker Peru.
Och visst, det är dyrt. Väldigt dyrt. Men är det egentligen så konstigt att man försöker pressa så mycket pengar som möjligt ur turister som inte hade befunnit sig i landet alls om det inte vore för att det hade hyfsat med pengar? Jag tycker inte det.
Artikelförfattaren beklagar sig vidare över att tåget till Machu Picchu är långsamt och standarden inte vad man kunde vänta sig i förhållande till priset. Men hallå?! Vad väntar han sig?? Sammetsbeklädda säten och gratis drinkar och snacks under färdens gång för att slå hål på ledan och tristessen? Om man åker till Peru och beklagar sig över att standarden inte är densamma som hemma tycker jag att man skulle stannat hemma istället. Själv fann jag förövrigt inget att anmärka på vad det gällde tågen, sätena är hyfsat bekväma, det är rent. Visserligen håller jag med om att tåget sniglade sig fram längs rälsen, detta kändes emellertid inte som något jätteproblem eftersom färden inte varade längre än en och en halv timme.
Artikelförfattaren beklagar sig över att priserna är "skrämmande höga för att vara Peru" men tycks helt ha missat att de höga priserna enbart gäller turister, peruaner betalar ett lägre pris.
Gnället fortsätter i artikeln när skribenten ondgör sig över att det varken finns några papperskorgar eller toaletter inne på själva ruinområdet. Ursäkta? Menar han att papperskorgar skall slås ned i marken på världskulturarvsområdet enbart för att han tycker det är jobbigt att ta vara på sitt eget skräp och stoppa det i fickan tills han kommer ut igen? Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå det här behovet av papperskorgar, vad är det han vill slänga i dem? Förtäring av mat och liknande är nämligen förbjudet inne på området.
Men det bästa är trots allt slutet på artikeln där dess författare menar att han kände sig besviken över att de var så många andra turister på platsen och att detta gjorde upplevelsen mindre angenäm. Ha,ha,ha! Detta måste vara humor av högsta klass. Vad hade du väntat dig? Att du skulle vara den enda turisten i hela Peru som besökte Machu Picchu?