Livsmedelsjakt i Patronato

Chilenska snabbkop ar inte lika valsorterade som sina svenska motsvarigheter nar det galler utlandska matvaror. Jag som inte kan leva utan kokosmjolk, sushi och couscous besokte idag stadsdelen Patronato. Patronato ar mest kant for sina manga kladaffarer med laga priser men ar aven den plats i Santiago dar man kan hitta asiatiska och arabiska livsmedelsaffarer. Har finns bade en betydande koreansk och palestinsk koloni och faktum ar att Chile ar hem for den storsta palestinska kolonin utanfor arabvarlden.
Bland dagens fynd fanns alger till att gora sushi, ingefara, gront iste (jattegott!) samt lite annat smatt och gott.

Lokalsinne

Jag ar lite av en fegis nar jag befinner mig i nya stader eller pa platser jag inte kanner till sa val. Under mina forsta manader i Barcelona gick jag aldrig utanfor dorren utan en karta i vaskan och det gjorde jag inte heller i Madrid. Mitt lokalsinne ar namligen uruselt och jag ar ofantligt radd for att ga vilse och tappa bort mig. Vad det egentligen ar som ar sa hemskt med att inte veta var man befinner sig (for nagon gang hittar man ju sa smaningom hem) vet jag egentligen inte. Det ar som om hela min kropp genomfars av en kansla av obehag da jag inser att jag har hamnat nagonstans dar jag inte kanner mig hemma och inte kan hitta hem.
Med Santiago ar det forstas en aning annorlunda eftersom jag varit har tidigare. Jag kan orientera mig hyfsat, men Santiago ar en stor stad och jag kanner inte ens till en brakdel av alla dess gator och grander. Darfor kande jag mig igar mycket stolt nar jag vagade ge mig av till stadsdelen Patronato med Lillprinsen for att shoppa billiga klader. Jag hade ingen karta, ingen riktig koll pa vart jag befann mig men lyckades anda hitta hem sa smaningom. Tank vilken befrielse att slippa vara fjattrad vid kartan!

Popular bebis i Chile

Chilenare ar verkligen otroligt barnkara, vart jag an gar med Lillprinsen ar det alltid nagon som suckar fortjust eller kommenterar hur sot han ar.
Och Lillprinsen som ar en osedvanligt social liten varelse njuter av att vara foremal for beundran och uppskattning.
Nar vi aker tunnelbana fyrar han av ett leende at vem som helst som rakar titta at hans hall, igar blev han till och med fotograferad pa tunnelbanan.

Det finns en del saker som man aldrig lar sig upskatta forran man lamnar Sverige. Som det dar - vad det nu an ar - som forhindrar vattnet i kranar fran att bli skallhett sa att man slipper kliva ur duschen med 2:a gradens brannskador.

Bildfattiga inlagg

Precis da jag lyckats hitta USB-kabeln till min kamera och fotat en kompis lagenhet (eftersom jag tycker att det kunde vara lite kul med bilder fran chilenska hem) sa slarvar jag bort kameran. Forhoppningsvis ligger den i bilen men tills dess lar det bli en hel del bildlosa inlagg.

Igar var vi och halsade pa en kompis till mig som precis fatt en dotter. Flickan ar inte ens en manad gammal men har redan hal i oronen. Jag kan inte for mitt liv begripa varfor nagon vill lata gora hal i oronen pa en liten bebis men kanske har jag en valdigt svensk syn pa det hela. Aven i Spanien vet jag att det ar vanligt att man gor hal i oronen pa nyfodda. Det ar ju viktigt att befasta konsrollerna redan fran dag 1, typ.

Billigt och dyrt

En del ting ar fortfarande riktigt billiga i Chile, till dem hor farsk frukt (sasongens) och gronsaker. Andra saker ar obegripligt dyra. En del harvardsprodukter kostar lika mycket som hemma eller mer och blir man sjuk kan man rakna med att bli halvt ruinerad eftersom medicin kostar mycket.
"I Chile ar skitsaker som alkohol och cigaretter jattebilligt, men saker av vikt som utbildning och halsovard ar skitdyrt", sa en van till mig haromdagen. Och ungefar sa skulle man nog kunna summera fragan ar Chile ett billigt land?

Fran mitt fonster

Kulturguide om Santiago

Den har fina broschyren fick jag gratis i tunnelbanan, den innehaller information om vad Santiagos kulturella liv har att erbjuda under oktober manad. Bio, konserter, utstallningar och annat smatt och gott. Som ett litet plus i kanten finns ocksa en karta over Santiagos tunnelbanenat.
Skall man nagonstans med tunnelbana i Santiago ar det bast att ha koll pa vart man skall innan sparrarna passerats eftersom det inne i sjalva tunnelbanan ar ratt daligt skyltat for den som ar ny i stan.

Chilensk TV

Varje gang jag befinner mig utomlands kanner jag mig valdigt svensk (trots att jag sallan gor det i Sverige). Som mest svensk blir jag nar jag tittar pa obegripliga chilenska underhallningsprogram.
Jag har den daliga vanan att inta min frukost framfor TV:n, allra helst skall det vara TV4:s nyhetsmorgon. Jag minns hur tryggt och mysigt det kandes i vintermorkret med Malou och Bengt i rutan som lugnt och sansat diskuterade politik, bocker och dagens handelser. Varje amne avhandlades i tur och ordning och ingen av de inbjudna gasterna hojde nagonsin rosten.
I chilensk morgontv har man minst fem programledare pa plats i studion. Idag fyller en av programledarna ar varfor man redan agnat en timme at att leta upp folk pa stan som far skrika "Feliz Cumpleaños Felipe!" i direktsandning sa hogt de orkar. Fodelsedagbarnet Felipe far tarta, kollegorna sjunger, skriker, skrattar och pratar konstant i mun pa varandra.
Vad firandet av Felipe kan ha for allmantintresse har jag valdigt svart att forsta. Och sa dar ar det ofta med chilensk morgontv. Den tycks inte ha nagot speciellt syfte utan man har bara buntat ihop ett gang manniskor i en TV-studio och later dem sedan harja bast det vill. Emellanat slanger man in lite nyhetsinslag foljt av vader. Mitt i vaderpresentationen borjar vaderflickan prata inkontinensskydd. Och sa med orden "porque la incontinecia es natural!" (for inkontinens ar naturligt!) har man avslutat presentationen av dagens vader.
For egen del blir jag mest trott i huvudet och undrar varfor jag slosat bort ytterligare en halvtimme pa ett fullkomligt meningslost program.

Och jag som hade tankt att blogga med en massa bilder fran Santiago men min USB-kabel ar forsvunnen och det har mest blivit sadana har bilder...

Varldens trakigast jobb?

Jag uppfor aldrig att forvanas over hur oandlig yrkeskategorin "Jobb som inte finns Sverige eftersom var och en kan utfora sysslan sjalv" ar. En ny hojadare i namnda grupp upptackte jag haromdagen da jag handlade pa det Ahléns liknande varuhuset Paris. Eftersom jag skulle till sjunde vaningen valde jag att ta hissen. Da jag val stiger in i hissen sitter dar - i ena hornet framfor vaningsplansknapparna - en kvinna. Sa fort jag klivit in i hissen blir jag liksom mina medresanerar tillfragad om vilket vaningsplan jag skall till. Sedan sitter hisskvinnan dar och trycker pa knapparna fran plan 1 till plan 11. Hissen stannar pa varje vaning och varje gang nagon stiger pa fragar hisskvinnan vilken vaning personen i fraga skall trots att hissen anda stannar pa alla vaningsplan.
Kan man ha ett trakigare och mer meningslost jobb?

Hjalpsamma chilenare

Nar jag inte aker bil i Santiago tar jag mig for det mesta runt med tunnelbanan. Santiagos tunnelbana ar bade frasch och modern men knappast handikapps- eller barnvagnsvanlig. Trappor finns naturligtvis vid varenda station men jag har annu inte sett en enda hiss. Detta till trots ser man ibland kvinnor med barnvagnar i tunnelbanan. Lite vagat med tanke pa att tunnelbanan ofta ar sa fullpackad att man knappt far plats sjalv och annu mindre med en barnvagn.
Jag har Lillprinsen i barsjal nar vi ar ute och aker. Och inte en enda gang har jag behovt sta upp pa tunnelbanan trots att vagnarna som jag tidigare namnt ofta ar fulla av folk. En positiv overraskning for mig som hemifran ar van vid att fa sta upp pa bade sparvagnar och bussar, for i arlighetens namn ar svenskar inte sarskilt vanliga nar det galler att resa sig upp for nagon annan i kollektivtrafiken. Hemma forvanas jag ofta over att aldre personer kan fa sta upp utan att bli erbjudna sittplatser. Svenskar ar i mitt tycke nar det galler sadana har saker inte sarskilt hjalpsamma alls. Chilenarna daremot ar snabba pa att hjalpa till. Ofta blir jag pa tunnelbanan knackad pa ryggen av nagon som pekar mot en person langre bort som reser sig upp for att lamna plats till mig och Lillprinsen. Det ar bara att konstatera att det ar betydligt trevligare och lattare att aka kollektivt i Santiago med barn an i Sverige

Framme

Santiago ar precis som jag mindes det, lite gratt, ganska fullt av smog och alldeles, alldeles underbart pa sitt eget speciella satt.
Eftersom jag inte har nagon dator med mig kommer inlaggen fortsattningsvis lida brist pa svenska vokaler. Men jag hoppas det gar att lasa anda, for jag har ju massor att blogga om!
Men forst skall jag se till att inforskaffa ett nytt mobilkort, en vagn till lillprinsen och se till sova ikapp den somn jag gatt miste om pa flyget.

Adiós!

Nu sticker vi, vi ses på andra sidan Atlanten!

Roligt om svenskar

Har ni inte redan sett det här så bjuder sketchen om invandrare som skall lära sig att bli svenskar på en hel del skratt.

Resfeber

Lillprinsen och jag är båda lite småförkylda och jag börjar få riktig resfeber. Inte så kul att flyga med en liten förkyld prins.
En bekant till mig spräckte trumhinnan under en flygning med förkylning i kroppen. Jag har aldrig hört talas om någon annan som spräckt trumhinnan för att de flugit men denna incident dyker alltid upp i mina tankar då jag är förkyld och ska ut och resa.

Det är något magiskt med att gå ombord på ett jättelikt plan på en kontinent för att nästa morgon kliva av på andra sidan jorden. Inom loppet av ett par timmar har man förflyttats från hemma och välbekant till långt borta och exotiskt.
Med den där härliga känslan av iver i magropen som följer då man gått igenom passkontrollen, hämtat sin väska från rullbandet och styr stegen mot de äventyr som väntar utanför flygplatsens portar.

Om kläder och utseende i Chile och Spanien

När jag bodde i Spanien förundrades jag över hur spanjorskorna alltid lyckades vara så välklädda och välsminkade. Själv orkar jag knappast klä mig som om jag vore bortbjuden på finmiddag bara för att dra ner till ICA och köpa en liter mjölk.
Säkerligen är det stor skillnad på hur människor klär sig på den spanska landsbygden och i större städer men i Madrid ser man aldrig någon över tjugo klädd i mysbyxor med tillhörande urtvättad t-tröja från 1986. Vuxna män bär aldrig kortbyxor och även små barn kläs i lackskor, plisserade kjolar och rutiga skjortor till vardags.
Om vintrarna tycks det vara obligatoriskt för många spanska damer att bära päls, för att inte tala om nödvändigheten av väteperoxid. Jag skulle vilja påstå att den stora majoriteten av spanska kvinnor har förälskat sig alltför häftigt i blonderingsmedel. Ofta antar håret onaturliga gula nyanser men måttlighet tyck inte direkt vara spanjorskornas ledord. Expediterna på varuhuset El Corte Inglés förmår knappt öppna ögonen så nedtyngda de är av all mascara och det vänliga försäljarleendet förvrids i ett krokodilgrin av krackelerad brunkräm.
Detta till trots måste jag säga att jag faktiskt uppskattade folks goda smak. Själv lade jag ner mer tid på kläder och utseende i Spanien än här hemma där det är okej att se ut lite hur man vill. Får jag välja, så går jag helst klädd i jeans och tennisskor.

I Chile har man på arbetsplatser ofta betydligt striktare regler för hur man bör klä sig än i Sverige. Slips och kostym är det som gäller för herrar medan damer ofta förväntas klä sig i dräkt. En tjejkompis till mig arbetar som sekreterare på ett stort försäkringsbolag där arbetsklädseln består av svarta byxor och skjortor i fem olika färger beroende på vilken dag i veckan det är.
Chilenare i allmänhet är inte alls lika välklädda som spanjorer. Till viss del beror det nog på att många faktiskt inte har råd att lägga sina surt förvärvade pengar på kläder och smink. Att strosa omkring i mysbyxor och tennisskor på gatorna i Santiago de Chile skulle således inte väcka någon större uppmärksamhet.
Däremot är det i Chile precis som i många andra länder så att man ofta blir bemött efter hur man klär sig. Kommer man in i en affär klädd i kostym kan man vänta sig att bli betydligt bättre bemött än om man träder in i samma affär iklädd joggingdress.

Jag hade så gärna velat gå på bokmässan men jag måste packa, för vi ska ju snart till Chile!

Och Lillprinsen börjar få krullor i håret, precis som mamma.

Bloggträff och Fröken Besserwisser

Så har jag då varit på min första bloggträff, som förvisso bara bestod av mig och ytterligaren en person men ändå var mycket trevlig.
Snälla Anna förbarmade sig över mig och mitt piscosug och bjöd igår eftermiddag på en drink. Det blev förstås mycket prat om Chile eftersom Anna också varit där, kolla gärna in hennes blogg La sueca i Chile.
Så tack för piscon och ett trevligt sällskap Anna!

Ett konversationsämne som dök upp igår var hur lätt det (tyvärr) ibland är att Fröken jagvetbäst plötsligt och oväntat dyker upp då man befinner sig i utomlands. Är man på en plats där de värderingar man har med sig hemifrån skrivna i sten plötsligt ifrågasätts av ett helt land eller folk som tycker tvärtemot är det lätt att bli lite besserwisser. Ett exempel är något som vi i Sverige anser vara en självklarhet såsom att man inte ger barn under ett år läsk i nappflaska. I Chile är man emellertid mycket förtjust i sötsaker i allmänhet och det är klart att även den söta lilla bebisen skall ha en kaka och mumsa på samt lite cola i nappflaskan.
Hos mig dyker Fröken jagvetbäst upp då saker som mänskliga rättigheter och Pinochet diskuteras. För det är ju en självklarhet att Pinochet var en diktator och de övergrepp som begicks under Pinochets tid vid makten går inte att rättfärdiga på något sätt. De flesta svenskar skulle nog hålla med mig i ovanstående mening. Men alla chilenare gör det faktiskt inte. Och många chilenare är trötta på utlänningar som kommer till deras land och tror sig veta bättre än chilenarna själva. Ett vanligt argument då Pinochet diskuteras är "man måste ha levat här för att kunna förstå varför Pinochet var nödvändig för Chile".

Dödspatruller, fattigdom och film

”I det colombianska samhället betraktas alla fattiga som potentiella brottslingar. Man fruktar och föraktar dem”.
Orden är hämtade ur Majgull Axelssons reportagebok Dom dödar oss. Boken gavs ut 1991 men citatet är förmodligen lika allmängiltigt idag från Argentina i söder till Mexiko i norr.
Då jag har rest i Latinamerika har jag ofta blivit mycket illa berörd när ämnet fattigdom på den egna kontinenten har kommit på tapeten. Vid middagsbord i Lima, La Paz eller Santiago har påståenden som ”De fattiga är fattiga för att de är lata” fällts med en tvärsäkerhet och övertygelse som stundtals gjort mig stum av häpnad. Att de fattiga är oärliga, tjuvaktiga och dumma vet väl alla. Bilden av de mindre bemedlade utgörs av en homogen, avhumaniserad massa. Och det är förmodligen detta synsätt som möjliggör den totala blindhet stora delar av Latinamerika plötsligt drabbas av då övergrepp begås gentemot dem som befinner sig på samhällets yttersta botten.
För ett par veckor sedan såg jag på bio den brasilianska filmen Tropa de Elite om en av Rio de Janerios famösa dödspatruller. En särskild polisstyrka som har till uppgift att städa upp bland de kriminella i kåkstäderna. Metoderna där tortyr är ett vanligt inslag är mycket brutala. Trots detta kommer jag på väg hem från biografen på mig själv med att sympatisera med förövaren istället för med offret. Förövaren, som i detta fall är polisstyrkan som står i centrum för filmens handling.
Tropa de Elite skildrar på ett effektivt sätt hur vanliga män förvandlas från upprätthållare av lag och ordning till korrupta skitar som förlorat all respekt för människoliv. I filmen är förvisso offren kriminella knarkkungar vilket underlättar sympatiseringen med förövaren. Men våldet som skildras är detsamma som återfinns i reportageboken Dom dödar oss. I boken är det emellertid gatubarn och inte knarkkungar som faller offer för dödspatrullerna.

I den mycket läsvärda reportageboken ”Dom dödar oss” har Majgull Axelsson träffat och intervjuat gatubarn i Peru, Colombia och Centralamerika. Boken kan vara svår att få tag på i butik men bör finnas på bibliotek.

Tropa de Elite går fortfarande på svenska biografer.

Bästa böckerna om svenska språket

Idag var jag uppe före tuppen, soluppgången och Lillprinsen.
Jag har druckit chai-te, ätit frukost och ställt in alla böcker i bokhyllan så att Lillprinsen kan dra ut dem igen.

Två av mina favoritböcker i hyllan är Första hjälpen i svenska och Handbok i svenska av Gösta Åberg. Båda böckerna är goda vägledare då det gäller att hitta rätt i den svenska språkdjungeln. Den förstnämnda boken innehåller en kort och lättbegriplig genomgång av olika ordklasser, tips om att skriva, skrivregler samt ett kul kapitel om svenska talesätt. Och det bästa av allt är att boken faktiskt bjuder på en hel del underhållande läsning! För till skillnad från många andra språkböcker är den aldrig långrandig och bjuder dessutom på små roliga faktarutor lite här och där.

Handbok i svenska är lite längre och mer utförlig då det gäller skrivregler, som bonus innehåller boken även lite språkhistoria samt en del grammatik.
Bägge böckerna är roliga att läsa och är mina absoluta favoriter då det gäller språk.

Det ser lovande ut...

Efter en titt på väderprognosen för Santiago de Chile de närmaste dagarna kan jag konstatera att jag knappast kommer att behöva frysa. En dagstemperatur mellan 26 till 30 grader utlovas vilket passar mig perfekt.

Märkliga namn

Jag har lite svårt för vissa typer av namn. Äldre svenska namn som Nils och Elsa som blivit populära på senare år övertygar mig inte riktigt. En annan grupp namn jag faktiskt tycker är riktigt fula är "flumnamn" som Vilda, Tindra och Snöfrid (ja, en kompis till mig jobbade faktiskt ihop med en tjej som hette så).

I många latinamerikanska länder verkar man vara extra förtjust i engelska namn. Gärna döper man sina barn till Sindy, Barbie eller varför inte en kombination av spanska och engelska av typen Milady?
I det mycket populära latinamerikanska underhållningsprogrammet Sabado Gigantes såg jag en gång en man från ett land i Centralamerika som hette Ånnedållar (allltså one dollar fast med spanskt uttal). Hans mamma hade tydligen önskat döpa sin son efter en amerikansk president och därför valt detta orginella namn efter att ha sett en dollarsedel.

Mendoza

Jag är en sån där person som ofta tänker "Det köper jag på vägen tillbaka", eller "Dit kan jag åka någon annan gång". Tyvärr så är det ju sällan man tar samma väg tillbaka och ännu mindre ofta har man tid att åka till det där stället som man tänkte besöka när tillfälle gavs.
Så där var det ofta när jag var i Chile. Befinner man sig i Santiago finns det massor av spännande utflyktsmål och jag tänkte alltid att jag skulle besöka Pomaire eller Mendoza i Argentina nästa vecka. Men utflykterna blev av någon märklig anledning aldrig av.
Till Mendoza som jag gärna skulle vilja åka till åker de flesta utlänningar enbart för att få en ny stämpel i passet medan chilenare åker dit för att handla billiga lädervaror. Staden är liten och verkar inte göra något större intryck hos dem som besöker den. Vad jag har hört skall emellertid vägen dit som går genom Anderna vara fantastiskt vacker. Jag träffade en amerikan på resa genom Sydamerika som tyckte att vägen till Mendoza var det absolut vackraste han hade sett i hela Latinamerika.

Jag gjorde faktiskt ett (misslyckat) försöka att besöka Mendoza. Då jag skulle köpa bussbiljetter till Argentina och försäljaren krävde att få se det lilla papper med chilenska stämplar som man får vid passkontrollen när man landar i landet blev jag nekad att köpa biljett eftersom jag saknade denna lilla papperslapp. Att passet också var stämplat hjälpte inte.
Denna gång kommer jag ta bättre hand om det stämplade pappersarket så att jag förhoppningsvis lyckas besöka Mendoza.


Bilder från Mendoza lånade från Wikipedia

Jag längtar till min pisco...

Bland det första jag planerar att företa mig så snart jag landat i Chile hör att dricka en pisco sour, Chiles nationaldryck. Jag kommer landa lagom till lunchtid vilket är perfekt eftersom chilenarna gärna tar en pisco sour som aperitif innan maten serveras. Själv får jag lätt huvudvärk av att dricka något så starkt så tidigt på dagen, speciellt när det är varmt. Men en pisco sour är svår att motstå även för någon som jag själv som i vanliga fall på sin höjd dricker ett glas rött till maten någon gång då och då.
Jag har saknat smaken av denna ljuvligt goda och friska drink sedan jag lämnade Chile. Det är min absoluta favoritdrink och jag finner det obegripligt att den har hamnat helt i skuggan av andra latinamerikanska drinkar som mojito och caipirinha (som förvisso är goda men inte kommer i närheten av pisco sour).
Jag har aldrig sett pisco sour säljas på barer eller restauranger i Sverige (trots att själva piscon går att finna på Systembolaget). En god vän till mig som också bott i Chile rapporterade dock att drinken fanns på menyn i baren på Heaven 23 i Göteborg. Hur god den är återstår att se.

En tuff vardag

En svensk kompis till en av mina bästa vänner i Chile har nyligen flyttat tillbaka till Sverige med chilensk make och barn.
Jag gissar att det till viss del beror på att de helt enkelt blev trötta på det eviga stret som en vardag i Chile innebär när man har barn och ett "vanligt" jobb. Med vanliga jobb menar jag arbeten som inte kräver någon högre utbildning. I Chile är det nämligen ganska stora löneskillnader mellan vanliga knegare och akademiker. För en städerska i Chile är det omöjligt att upprätthålla samma levnadstandard som svenska arbetare har. Är man arkitekt, ingenjör eller universitetslektor är det emellertid mycket troligt att man har råd med en och annan utlandsresa, en fin lägenhet och mycket annat som vi svenskar tar för givet och som de flesta av oss har råd med.
Har man barn bör man kunna bekosta en privatskola för att de sedan skall kunna läsa vidare vid något universitet där avgifterna förstås är ännu högre.
Yrkesarbetar båda föräldrarna kanske även dagis är en nödvändig utgift. Eftersom jag inte själv hade barn när jag var i Chile var jag inte särskilt intresserad av dagis och hur yrkesarbetande mammor lyckas lösa pusslet med karriär och barn när mammaledigheten endast är tre månader lång. Jag vet dock att det fortfarande är vanligt att barnen passas av far- eller morföräldrar när och om båda föräldrarna arbetar. En lösning som säkerligen kan vara nog så knepig då den bygger på idén om att kvinnor håller sig vid spisen och inte arbetar, för åtminstone bland medelklassen i städerna är den eviga hemmafrun redan utrotningshotad för att inte säga utdöd.
Lillprinsens farmor är veterinär, arbetar heltid och ägnar sig efter arbetet åt att gå på gym eller simma precis som många svenska kvinnor i medelåldern. Hade jag bott i Chile hade jag haft svårt att tänka mig se henne lägga karriären på hyllan och strunta i gymmet och manikyren för att torka barnbarnens spyor.

Mitt land i andras ögon

Liksom jag tidigare skrivit händer det då och då att jag får kommentarer eller mail från människor av chilensk härkomst som har synpunkter på det jag skriver om Chile. Att chilenare inte är si eller så, att jag framställer landet på ett negativt sätt etc. Ofta dyker de här kommentarerna upp under inlägg i vilka jag kritiserar olika fenomen eller delar av det chilenska samhället. Personligen har jag lite svårt att förstå varför man genast känner ett behov av att inta försvarsställning så fort det land varifrån man kommer kritiseras. Det gäller inte bara chilenare utan oss alla. Pumita skrev t.ex. i en kommentar att hon ofta upplever att hon inte kan kritisera Sverige eller det svenska utan att folk tar illa upp.
Inget land på jorden är perfekt och jag har svårt att tro att det finns en plats på jorden där man inte hittar saker att anmärka på beträffande det egna landet. För svenskar är det okej att gnälla över skatter, väder och allt annat mellan himmel och jord i sällskap av andra svenskar. Men kritiserar en utlänning samma ting vänder vi direkt taggarna utåt. Varför har vi så svårt att höra mindre fördelaktiga ord om vårt eget land när de utalas av någon annan än en landsman? Kanske för att gränsen mellan kritik, fördomar och rasism ibland kan vara hal, lätt att halka på och ibland näst intill osynlig. Detta till trots är det viktigt inte minst för svenskar att låta människor från andra länder vara delaktiga i det som är Sverige, lever och arbetar man här har man också rätt att kritisera det man ogillar utan att behöva höra att om man inte gillar läget, då kan man ta och åka hem till den plats man kom ifrån.
Personligen tycker jag det är roligt och spännande att få ta del av icke svenska personers intryck av mitt land.
För länge sen följde jag en blogg skriven av en spansk utbytesstudent i Stockholm, att läsa hans ibland mycket träffande tankar och åsikter om Sverige var fantastiskt roligt. En utlänning har genom sin bakgrund möjlighet att se och synliggöra saker som går en infödd svensk förbi. På samma sätt är mina tankar och åsikter av Chile naturligtvis färgade av min kulturella bakgrund. Jag kan aldrig skriva om Chile på samma sätt som en chilenare skulle kunna skriva om Chile. Det betyder emellertid inte att mina ord är mindre verklighet eller mindre sanna (för någon egentlig sanning finns inte), de har bara sitt ursprung i ett annat perspektiv.

Bricheros och svenska uppehållstillstånd

När jag befann mig i Lima och skulle resa till Cusco var det sista ord min peruanske vän Steve sa till mig innan jag reste; ”Och akta dig för los bricheros!”. ”Los bricheros?” undrade jag, vad är det? ”Det kommer från engelskans bridge”, förklarade Steve pedagogiskt. "De finns överallt i Cusco och kommer fram för att prata när du sitter ensam på en bänk eller står och beundrar någon byggnad. De vill att du blir deras bridge till ditt land, det är därför som de kallas för bricheros".
Personligen träffade jag aldrig några bricheros i Peru, men bricheros finns det förstås gott om här i världen.
Therese har skrivit ett utmärkt inlägg i ämnet och jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett eget.
I min yttre bekantskapskrets har jag sett människor som gifter sig med varandra enbart för att ge den ena partern ett svenskt uppehållstillstånd. Det mest tragiska exempel jag sett på detta var ett äktenskap mellan en ung kvinna, född i Bolivia men uppväxt i en av Göteborgs förorter och en peruansk man. Den peruanske mannen som faktiskt råkar vara från Cusco kom inte från miserabla förhållanden, hans familj hade så de klarade sig men inte mycket mer. Peruanen som vi kan kalla Humberto ville ha ett svenskt uppehållstillstånd för att kunna arbeta här och ha möjlighet att skicka hem pengar. Så han betalade en större summa pengar till den bolivianska tjejen som vi kan kalla Marta, summan låg om jag inte minns fel runt 20 0000-30 0000 kronor.
Under de år som Marta och Humberto var gifta utnyttjade Marta sin äkta hälft på alla tänkbara vis. Hon krävde pengar av honom trots att han redan betalt den summa som de hade kommit överens om från början. Humberto fick ett jobb som tidningsutdelare i Martas namn och Marta tog naturligtvis en del av lönen. Jag känner inte till alla detaljer i historien, jag vet bara att Humberto blev mycket illa behandlad under åren som gift. Instinktivt kan jag känna att det är fel att människor som egentligen inte har några asylskäl kan betala för att få ett uppehållstillstånd. Men när jag fick veta att Humberto hade fått ett definitivt ja från migrationsverket kände jag bara lättnad och glädje efter allt han fått utstå.
Tyvärr tror jag inte att denna typ av äktenskap är helt ovanliga, speciellt inte bland den latinamerikanska koloni som finns i Sverige. Det är få människor från latinamerikanska länder som idag har rätt till asyl men det är fortfarande många som vill komma (och kommer hit) i sökandet efter en bättre framtid med större ekonomisk stabilitet.
Givetvis finns det också exempel på människor som är förälskade men skyndar in i äktenskapet för att den ena partern snabbare skall få ett uppehållstillstånd. Jag har en vän från El salvador som var tillsammans med en svensk tjej, då förhållandet tog slut bestämde sig hans flickvän för att ändå hjälpa honom att få ett uppehållstillstånd.
Exempel på äktenskap i vilket bara den ena partern känner till att äktenskapet är ett bedrägeri finns förstås också. En bekant till mig åkte till Kuba på en två veckors semester, träffade en kuban, blev kär och gifte sig till sin mors stora förtvivlan (som grät floder då hon fick reda på att hennes dotter gift sig med en kuban). De båda var gifta tills kubanen fick sitt uppehållstillstånd. Så snart det hade kommit försvann han illa kvickt eftersom han hade hittat en ny flamma. Historien slutade emellertid ganska lyckligt eftersom min svenska bekant inte heller var sen med att hitta en ny partner.

Generalrepetition inför chileresan

Sedan solen försvann från den svenska himlen någon gång i augusti har jag bott i en svinkall lägenhet. Eftersom rören håller på att läggas om i huset där jag bor är värmen avstängd.
Jag kan ju säga att jag inte tycker det är jättefestligt att gå och lägga mig med ullstrumpor och stickad kofta. Men jag får väl se det som en övning i att uthärda låga inomhustemperaturer inför chileresan. Sist jag var i Chile sov jag under vintermånaderna i ett par bomullstumpor, ett par stickade strumpor och varma tofflor. Härligt!

Varför Chile?

Det har varit dåligt med bloggandet den senaste veckan. Lillprinsen har varit en riktig gringubbe och jag har så smått åtminstone gjort en ansats till att börja packa resväskan.
Häromdagen fick jag en fråga från en vän som undrade varför man skall åka till Chile. En bra fråga som man förstås kan finna många svar på.
Om jag skall vara ärlig skulle jag förmodligen aldrig ha satt min fot i landet om det inte vore för att Lillprinsens pappa är chilenare. För mig var Chile innan jag åkte dit en relativt anonym och grå massa på den sydamerikanska kartan. Inte utmärker det sig genom sina historiska monument och platser som Peru med sitt Machu Picchu, aldrig hade jag hört talas om dess musik- och kulturliv såsom är fallet med den väldiga grannen Brasilien. Inflytandet från ursprungsbefolkningen är inte så starkt att det för en europé ter sig exotiskt som i Boliva. Och inte har man i Chile några större kosmopolitska städer som kan mäta sig med Argentinas Buenos Aires. På många sätt och vis stämmer det svenska ordet lagom bra överens med Chile som helhet. Men även lagom kan ha sin tjusning, till landets fördelar hör att det är det i särklass tryggaste landet i Sydamerika, risken för att bli rånad eller råka ut för andra tråkigheter är betydligt mindre än i Rio de Janeiro.
För en europé kan Chile dessutom te sig lagom exotiskt. Det är inte så främmande att man känner sig fullkomligt bortkommen men samtidigt tillräckligt olikt Europa för att väcka intresse och ge näring åt den där pirrande känslan av spänning som bara infinner sig när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Och vad det gäller en punkt är Chile inte det minsta lagom; naturen är storslagen och bjuder på en fantastisk variation från norr till söder.
Södra Chile sägs vara något av en dröm för den som är imponerad av vackra landskap, snötäckta bergstoppar och ett rikt djurliv



Bilder från Chile, samtliga lånade från Wikipedia