Chile - en reaktionär pionjär

Chile är ett märkligt land. Å ena sidan ser man gärna sig själv som ett under av utveckling, Sydamerikas ledstjärna och ett föredöme att ta efter. Å andra sidan är man på många fronter stockkonservativ och ytterst reaktionär.
Ett exempel på ett av de områden inom vilket Chile definitivt inte är någon pionjär är abortlagsstiftningen som förbjuder abort under alla omständigheter. Till och med länder som Afghanistan har en mindre strikt syn på aborter än Chile. Ibland blir detta totalförbud mot aborter i det närmaste absurt. Som i ett inslag på tv häromdagen om en chilensk kvinna, gravid i sjätte månaden. Barnet hon väntar har en ovanlig missbildning, saknar hjärna och kommer följaktligen inte att överleva utanför moderns kropp. Det kommer att dö i samma sekund som det föds, eller födas i samma stund som det dör. Kvinnan ifråga har gått ut i media för att vädja om en terapeutisk abort (som i vanliga fall utförs av hänsyn till moderns hälsa), förmodligen medveten om att hennes önskan inte kommer att uppfyllas. Hon kommer att bli tvungen att fullfölja sin graviditet med ett barn som är dömt att dö så snart det föds. Om detta ämne kan man förstås skriva hur mycket som helst men för vidare läsning om Chile och aborter rekommenderar jag Vida latinas utmärkta blogg.

Tack och hej

En god vän till mig blev i måndags uppsagd från sitt arbete. 2-års arbete tog sitt slut i ett "tack och hej" över på ett par minuter. Någon uppsägningstid som ger den anställde möjlighet att se sig om efter ett nytt jobb var det inte tal om. Samma dag som min vän fick beskedet var hans sista dag på arbetsplatsen. Inte heller finns det någon sist in, först ut-regel. Däremot är företaget skyldigt att betala den anställde en månadslön för varje år han har arbetat för företaget.

Mineralvatten

Jag saknar svenskt, smaksatt mineralvatten. Här finns förvisso mineralvatten med smak men det är alltid spetsat med sötningsmedel. Dessutom finns det få märken och smaker att välja mellan. Störst på marknaden är Dasani (som förövrigt ägs av Coca-Cola och borde undvikas enbart av den anledningen).

Tv-program att hata och älska

Mea culpa - Mitt absoluta favoritpogram på chilensk tv. Här dramatiseras kriminalfall under en och en halv timme varav den sista halvtimmen viks åt en intervju i fängelset med förövaren.
Jag har alltid haft en dragning till det morbida och det morbida tillsammans med en dos utvecklingspsykologi är en riktigt hit. I Mea Culpa följs förövaren från barnsben och en bakgrund till de skeenden som oftast är oerhört tragiska ges. Utöver att jag är förtjust i dramatiserade kriminalfall i allmänhet så gillar jag Mea culpa eftersom det för mig är som ett titthål in i en annan värld. Analfabeter, människor som lever under ytterst påvra förhållanden på landsbygden i en okunskap och ignorans som gör en mörkrädd. Som i det avsnitt där en 12-årig flicka som bor med sin mormor och mamma i en liten by på landet utsätts för övergrepp av sin styvfar. 13 år gammal föder hon sin styvfars barn, vågar inte berätta om övergreppen för någon och säger därför att hon har blivit överfallen och våldtagen på väg hem från skolan. Innan flickan har fyllt 20 har hon fött ytterligare sex barn åt sin styvfar. Alla graviditeter döljs, samtliga sex barn föds i hemmet och mister sina liv i styvfaderns händer kort efter födseln.

Doctor Vidal - Folk som tidigare gjort misslyckade plastikoperationer eller lider av någon missbildning tas om hand av plastikkirurgen Doctor Vidal.
Favoritavsnitt: Det med den 28-årig grundskolelärarinna som för sex år sedan gjorde en budget bröstförstoring hos sin hårfrisörska(!) som injecerade silikon med 200 stick i vardera bröst. Lärarinnan har sedan bröstförstoringen utfördes lidit av en våldsam klåda på och kring brösten. Faktum är att hon har kliat sig så mycket att huden på brösten är helt förstörd, ihopskrumpnad och brun. Doctor Vidal konstaterar att silikonet som sprutats in i bröstet förmodligen köpts på Homecenter (Chiles motsvarighet till Göfab, typ). Lärarinnan har fått industrisilikon insprutat i brösten och Doctor Vidal konstaterar att han kommer få ta bort hela brösten och bygga upp nya från scratch. Resultatet blir i bästa fall mediokert.

Buenos días a todos - Ett marathonlångt morgonprogram som pågar från - ja, långt innan jag går upp till tolv på förmiddagen. Med så lång sändningstid kanske det inte är så konstigt att man verkar ha stora problem med att fylla tv-tiden med något vettigt. 2/4 av programtiden ägnas åt att avhandla kändisskvaller á la vem är ihop med. 1/4 ägnas åt musik, något lokalt garageband spelar i studion. Programledarna svänger sina lurviga och när kameran zoomar in just på dem passar de på att göra V-tecken eller någon lustig grimas. Resterande programtid fattar jag ingenting av. Programledarna tjattrar oupphörligen i mun på varandra, drar interna skämt och diskuterar hur Felipes (en av programledarna) och Cecilia Boloccos barn skulle komma att se ut, om de nu skulle bli ihop och skaffa barn.

Rojo- Ett slags dans/sång/mim(?)tävlingsprogram. Killar med för mycket frisyrgele sjunger spanska smörhits från 90-talet. Tjejer med allt för lite och allt för tajta kläder rullar på höfterna och mimar till Shakira. Så pinsamt bara att titta att man vill sjunka genom golvet.

Chilenska hem

Har länge tänkt att det kunde vara kul att lägga upp lite bilder på bloggen på hur vanliga chilenare bor. Har länge tänkt att jag borde passa på och fota hemma hos kompisar. Tyvärr har jag varit rätt kass på att bära med mig kameran, idag fick den dock följa med ut på promenad bland alla blöjor och våtservetter i väskan.
Bilderna är inte av någon vidare kvalitet men vi kan väl kalla det för socialrealism.


Sådana här nybyggda höghus kryllar det av i Santiago. Ibland är de så höga att de inte får plats på bild.


Det här huset har inte riktigt lika många våningar och är lite äldre. även denna variant är ganska vanlig.


Kommer man lite närmare upptäcker man att husets fönster är försett med galler. Säkerhet är viktigt här och jag har aldrig sett ett hus med fönster i markhöjd som saknar galler. Hur mycket pengar man lägger ned på att göra sitt hem inbrottssäkert varierar beroende på vilken del av Santiago man bor i.
Jag hade en vän bosatt i den välbärgade stadsdelen Vitacura i ett hus med elstängsel och vakter från ett vaktbolag som körde förbi ett par gånger i timman.


Snart skall vi kliva in hos en av mina vänner. Han bor i en lägenhet i det här huset i Providencia med sin flickvän och en dotter på tre månader. Detta kort är taget på pation(gården). Chilenska patios är ofta rätt små och saknar gräsmattor som ju brukar vara ett vanligt inslag då det gäller gårdar i Sverige. Däremot kan det hända att man har en gemensam pool på pation som på bilden eller på takterassen.


Här är sovrummet i min väns lägenhet, en etta.


Spjälsängar finns i Chile men är mycket dyra och inte särskilt vanliga. De flesta bebisar sover i vad som i Sverige skulle kallas för lekhage, ofta med tillhörande skötbädd ovanpå. En annan god vän till mig har en säng i samma modell som den på bilden till sin nyfödda dotter men med fjärrkontroll, vibrationsfunktion och möjlighet att spela musik.


Här är köket som precis som alla chilenska kök saknar plats för ett matbord. I köket lagar man bara maten, det är inte där man äter den. Den stängda dörren leder till ett litet rum med plats för tvättmaskin och torkställ.


Och till sist vardagsrummet där det alltid finns plats för ett matbord. Rummet har möblerats om lite för att klara av en klåfingrig Lillprins.

Och det var allt. Utöver det ni ser på bilden har huset även ett gemensamt gym,tvättstuga samt en portero i uppgången som kontrollerar vem som går in och ut. Varje gång jag besöker min kompis får jag uppge mitt namn varpå porteron ringer till min väns lägenhet för att kontrollera om jag är välkommen.
De flesta av mina vänner här i Santiago bor i lägenheter av den typ ni ser på korten, någon enstaka bor i hus. Tyvärr rivs många äldre hus idag för att lämna plats åt höghus som rymmer fler lägenheter.

Hivskandal

Under de senaste veckorna har Chile skakats av rapporter om personer som trots att de testat sig för hiv inte blivit underättade om att de bär på sjukdomen.
Det hela började den 14 oktober då en tv-kanal rapporterade att ett sjukhus i Iquique där 25 personer lämnat positiva tester inte underättat de berörda personerna om resultatet, två av dessa har redan avlidit som en följd av detta. En och en halv vecka efter avslöjandet avgick Chiles sjukvårdsminister.
Efter en undersökning genomförd av hälsovårdsministeriet gick den nytillträdde sjukvårdsministern Álvaro Erazo ut i media och talade om att det i Chile förnärvarande finns 512 personer (testade 2004-2008) som bär på hiv-viruset utan att ha blivit underättade om att så är fallet. En del av dem har sökts av sjukhus och kliniker utan att kunna hittas, andra har man aldrig letat efter. Den största delen av dessa fall centreras kring två sjukhus/kliniker i Santiago och ett sjukhus/vårdcentral i södra Chile.
Allteftersom fallen har rullats upp och man har lyckats finna en del av de 512 drabbade, framträder de i tvs nyhetssändingar. En av de berörda männen i Iquique lär ha fått ta del av det positiva hiv beskedet på sin arbetsplats dit sjukvårdspersonal kom i ambulans. Han fick efter detta sparken från sitt arbete. En ung man i Santiago fick veta att han bar på viruset efter att sjukvårdspersonal sökt honom i hemmet och lämnat beskedet till pappan istället för till sonen som inte var hemma.

Hiv-skandalen figurerar fortfarande flitigt i media. Idag visades på nyheterna ett inslag om en ung kvinna som då hon var gravid gjort ett hiv test men inte fick reda på att hon bar på viruset. Dottern hon födde dog vid åtta månaders ålder eftersom inga resurser sattes in för att förhindra överföringen av viruset från mor till barn.
Alla dessa människor som under den ena omständigheten obehagligare än den andra fått veta (eller inte veta...)att de är hiv positiva framträder i tv maskerade. Beklagligt eftersom det på ett sådant markant sätt tydliggör att hiv i Chile fortfarande är ett socialt stigma.

Kyrkan och dess roll i Chile

Chile är oficiellt en sekulär stat. Kyrka och stat är åtskilda. Det ena har följaktligen ingen makt eller inflytande över det andra, inte sant?
Nja, riktigt så enkelt är det inte i ett land som Chile där 69,9% enligt den senaste nationella undersökningen (genomförd 2002) uppger sig vara katoliker. Den katolska kyrkan är fortfarande - utan tvivel- indirekt en av de mäktigast institutionerna i det chilenska samhället. Detta märks extra tydligt då ämnen som abort, dagen efter-piller, skilsmässa och äktenskap mellan homosexuella dyker upp på tapeten. Dagen efter-pillret har sedan 2007 sålts lagligt och receptfritt trots stor polemik och uppståndelse. Katolska kyrkan försöke förhindra lagliggörandet av pillret, landets största apotekskedjor vägrade sälja det och president Michelle Bachelet tvingades i media försvara beslutet. I våras rivdes beslutet emellertid upp av Chiles författningsdomstol då det ansågs vara oförenligt med landets abortlagsstiftning som förbjuder abort under alla omständigheter.
Trots att kyrkan saknar makt i egentlig mening genomsyras det chilenska samhället av dess värderingar och presidenten tvingas trippa på tå för att inte stöta sig med kyrkans många och mäktiga anhängare.
Hur är det då möjligt att kyrkan trots att Chile är en sekulär stat fortfarande har så mycket att säga till om? För att göra en enkel förklaring utifrån ett stort och komplext ämne skulle man kunna säga att kyrkan, som genom århundraden har varit en huvudaktör inom utbildningsväsendet genom grundandet av skolor och universitet, har försett det chilenska samhället med företagare och politiker på viktiga poster. På så sett har man kunnat behålla sitt järngrepp kring de styrande som i varje beslut de tar är noga med att inte stöta sig med kyrkans anhängare. För de är fortfarande många till antalet och har de ekonomiska resurser som krävs för att fortsätta vara en makt att räkna med. Till exempel har den mycket konservativa katolska organisationen Opus Dei ett starkt fäste i Chile. Med många välbeställda anhängare har man till och med grundat ett universitet, Universidad de los Andes.

De flesta av min chilenska vänner är inte mer religiösa än svenska jämnåriga, de går inte i mässan om söndagar, tror inte på något särskilt och lever inte efter några budord. Kanske är det en generationsfråga, för visst är tron ändå lite mer synlig i Chile än i Sverige. Inte minst märks detta i de Animitas (små altare uppförda vid en persons dödsplats) man kan iaktta då man färdas längs motorvägar, eller de krucifix som hänger på väggen likt en tavla i någons hem.

De statligtanställda strejkar

I min lilla värld innebär det att jag liksom alla andra santiagobor får vada genom högar av sopor på gatorna i centrala Santiago. En icke existerande sophämtning i 30-gradig värme är förstås ingen hit men ändå en petitess i jämförelse med chilenare som inte får den vård de behöver eftersom även sjukvårdspersonal strejkar. Skolor hålls stängda, sopbergen växer och med dem en vedervärdig stank...

Hushållsfunderingar

Just nu saknar jag de svenska tvättmaskinerna. Tvättmaskinerna här i Chile ser lite annorlunda ut, har locket uptill och rymmer inte hälften så mycket tvätt som de i tvättstugan hemma i Sverige. Ett lakan, ett par jeans och någon skjorta sen är det fullt. Därför tvättar jag varje dag, som tur är torkar tvätten snabbt eftersom det är sommar och varmt.
I en del nybyggda flervåningshus i Santiago finns faktiskt tvättstugor men det vanligaste är att man i hemmet har sin egen tvättmaskin. Har man balkong kan man låta kläderna torka där. Annars får det torka inomhus.

De amerikanska toaletterna ser också lite annorlunda, fyrkantiga upptill och tål inte att svälja papper varför en papperskorg alltid placeras intill toaletten.

Besök på förlossningskliniken

Igår kväll födde en av mina vänner här i Chile en liten dotter. På plats på kliniken där den lilla skulle födas samlades farmor, gammelfarmor, kusiner samt bröder och systrar till den blivande pappan med sina respektive så snart de blivit underättade om att värkarbetet börjat.
Inte så konstigt i Chile där det är en självklarhet att familjen (i en något vidare betydelse än i Sverige) skall delta i allt, under själva födseln var dock bara pappan till barnet med.
Den lilla föddes på en av Santiagos många privatkliniker. Här gör man skillnad på hospitales (sjukhus) och clinicas (privatkliniker).
De förstnämda är statliga, av betydligt sämre kvalitet (både utseende- och vårdmässigt) och uppsöks endast av folk som inte har råd med privata sjukvårdsförsäkringar. Clinicas är bra mycket trevligare att besöka än ett svenskt sjukhus och vården man där kan få är utomordentlig. Precis som på många svenska BB:s hade min vän eget rum men med TV och eget badrum. Jag har varit på clinicas i Chile där man tom har Playstation på rummet vilket dock inte den vi besökte idag hade.
På chilenska clinicas sover de nyfödda i sovsalar under natten medan man ger mamman en sömntablett. Hemskt skulle säkert många svenska mammor tycka, fast jag som hade ett förlossningsarbete som tog 26 timmar tycker det låter ganska skönt att få sova och vila upp sig efter en så utmattande upplevelse som en förlossning är.


Här är den nyfödda på bild. I Chile brukar man linda händerna på nyfödda så att de inte skall riva sig. Denna lilla flicka hade istället en tröja med små "handskydd" på.


På väg hem tog jag kort på Mapochofloden som flyter löper genom Santiago och i ärlighetens namn inte är särskilt vacker.


Väl hemma efter en svettig promenad gjorde jag världens godaste fruktsallad av körsbär, apelsin, annanas och kokosflingor.

Vem läser?

Eftersom jag just nu tycker bloggen känns trist, saknar inspiration och idéer så tänker jag göra som så många andra bloggare. Slänga in två korta frågor.

Vilka är ni som läser?
Många av mina läsare är ju mina "bloggkompisar" som jag känner väl till, andra är mina vänner. Men ni andra som figurerar i besöksstatistiken, vilka är ni? Berätta gärna lite om dig själv, hur mycket eller lite du vill.

Varför läser ni denna blogg och vad vill ni läsa om?
Förslag på saker jag borde skriva mer om eller sådant jag borde skriva mindre om?

Att vänta på rummet medan kompisen äter

Läste ett inlägg hos Bloggkommentatorerna om när man var liten, var hemma och lekte hos en kompis och fick vänta på kompisens rum medan denna åt middag med familjen.
Jag minns det där för jag tyckte alltid det kändes så konstigt och fel att låta barnens kompisar vänta på rummet medan kompisen äter. Skulle man göra samma sak om det var en vuxen människa som var på besök i hemmet? Jag har nog faktiskt varit med om detta någon gång även i vuxen ålder. Och det är så fel, för mig är det självklart att bjuda bekanta eller vänner på mat i mitt hem om jag själv äter, liten som stor. Det är bara vanligt hyfs. Och som bloggkommentatorerna påpekar; hur mycket kan ett barn egentligen äta? Knappast tillräckligt mycket för att gräva djupa hål i hushållskassan ens hos den fattigaste familj.
Skall jag vara lite fördomsfull skulle jag vilja påstå att det här med att inte bjuda människor som är på besök i hemmet på mat när man själv äter känns lite svenskt. I många andra länder är det första man gör då någon kommer på besök att ställa fram det man har att bjuda på på bordet. Har ytterst svårt att föreställa mig att komma hem till en chilensk familj och inte bli bjuden på någonting.
Är det här en svensk sed eller är det bara jag som är fördomsfulls?

En chilensk miljonär

Chile älskar sina kändisar. Allra helst skall de berömda vara både rika och vackra. Om inte båda dessa kriterier uppfylls går det bra att vara antingen eller. Sist jag var i Chile var det Cecilia Bolocco som var på tapeten. En före detta chilensk Miss Universum som sen hon vann sin titel för omkring 20 år sedan inte gjort så värst mycket mer än att figurera i skvallerpressen titt som tätt.
Nu är det Leonardo Farkas som syns i rutan så gott som dagligen. Farkas, född och uppvuxen i Chile och av judiskt/ungerskt ursprung försörjde sig i unga år som pianist på hotell i Miami, Las Vegas och New York. När han gifte sig med en rik arvtagerska lämnades showbusiness åt sidan och Farkas skapade sig istället ett namn inom gruvindustrin. Idag äger han flera gruvbolag och är multimiljonär. Utöver att vara miljonär är Leonardo Farkas mest känd för sin extravaganta kläd- och livsstil. Med blond pudelpermanent som ser ut att vara hämtad från 80-talet och hockyfrilla skiljer han sig markant från de flesta andra förmögna företagare i Chile. Dessutom gillar han att synas, rullar gärna runt i sin Rolls Royce och visiterar tv-soffa efter tv-soffa. Att vräka sig i lyx och dessutom tyckas njuta av att visa upp det är i Chile (precis som i Sverige) nästan lite fult. Men trots att Farkas överdådiga livsstil sticker i ögonen på en del så är han omåttligt populär och intresset kring hans person är enormt.


Häromdagen var Leonardo Farkas på besök i Valparaíso där ett hav av människor hade samlats för att hylla honom. En ung kille intervjuad av tv sa sig beundra Farkas för hans stil (?!), en äldre dam menade att Farkas är godheten själv, en tredje ropade högt och ljudligt; "Farkas presidente!"(Farkas till president!). På väg in i byggnaden tappade Farkas en av de näsdukar han alltid bär instoppad i kavajfickan. Den man som plockade upp den från marken fick då Farkas kom ut igen 50.000 pesos (cirka 700kr) som tack för hjälpen. Rätt så typsiskt för Farkas som gillar att strö pengar omkring sig, och gärna med publik.


Bilder från Wikipediars.

Ja, sådär gick det med mitt blogguppehåll. Det höll inte särskilt länge. Jag är dock fortfarande hemsökt av bloggexistensiella funderingar. Som de flesta bloggare har jag sedan länge upptäckt att bloggandet tar rätt mycket tid. Tid som jag kanske borde använda till att göra "något vettigt" på, tänker jag ofta. Fast jag bloggar ju för att jag tycker att det är kul både att skriva, läsa andras bloggar, kommentera och bli kommenterad. Nåväl, tiden får väl utvisa hur det blir med bloggandet i fortsättningen.

Ett nytt spanskt ord

Spanska är ett vackert och rikt språk som fött fram stora poeter och författare som Miguel de Cervantes, Pablo Neruda och Gabriel García Márquez.
Med över 380 miljoner talare världen över är det inte konstigt att språket tycks vara en outsinlig källa av ord och lokala variationer.
Jag har emellertid till mitt stora förtret upptäckt att det finns en del luckor här och där som behöver täppas till. Till exempel saknar jag ordet hjälpsam på spanska. Det existerar så vitt jag vet faktiskt inte. Visst kan man med omskrivningar få sagt ungefär samma sak som han/hon hjälper mig alltid eller han/hon är bra på att hjälpa till. Men ordet hjälpsam rätt och slätt finns alltså inte. Och finns inte ord som verkligen behövs så får man ju vara lite innovativ och uppfinna dem själv. Därför brukar jag när jag pratar med folk jag känner väl använda mig av ordet ayudativo som definitivt inte finns med i något spanskt lexikon men har sina rötter i verbet ayudar(hjälpa).
Så nu väntar jag bara på att la Real Academia Española skall ringa och tacka mig för att jag utökat deras lexikon med ännu ett oumbärligt ord.

Stekande hett

Sommaren har kommit till Santiago. Trettio grader i skuggan och jag stryker längst husväggarna för att söka skugga medans hjärnan kokar.
Hettan tycks ha spridits till bloggen som just nu lider av torka, och jag är upptagen med funderingar kring viktiga extensiella frågor som varför jag överhuvudtaget bloggar.

Metromardröm

Jag brukar för det mesta undvika att använda metron i rusningstid. Idag då jag skulle hem från bokmässan var jag dock tvungen att konfrontera det oundvikliga; Santiagos varma och överfulla metro när alla är på väg hem från jobbet. Det var en upplevelse som jag gärna slipper vara med om igen. Efter att ha stått och väntat på en överfull perrong och sett flera tåg gå förbi innan jag nådde fram till perrongens kant klämde jag mig till sist in i en vagn som inte hade plats för mig. Eller kanske borde jag säga min rumpa, för det var den som klämdes innan dörrarna stängdes.

Något förundrad kunde jag dock observera att trots att det precis innanför metrons dörrar är överfullt av folk så är det ofta betydligt mer plats i gångarna. Varför chilenarna trängs som packade sillar vid dörrarna istället för att sprida ut sig i vagnarna är en gåta.

Andra observationer under resans gång; Chile är fortfarande kanske det enda land i världen där magväska är hett, hett, hett.

Alltför många chilenskor mellan 15 och döden tycker att blått är väldigt fint. Särskilt som ögonskugga och i massor. Ser du en chilenska som ser ut som hon fått en rejäl blåtira har personen ifråga med största säkerhet bara grävt för djupt ner i sminkburken.

Santiagos bokmässa

Santiagos bokmässa visade sig vara ganska liten och modest i jämförelse med Göteborgs bokmässa som jag går på så gott som varje år. Böcker som är dyrt i Chile var inte mycket billigare på mässan bortsett från en del extrapriser här och där. Konstigt nog var det ganska folktomt, luften gick att andas och det fanns gott om plats att ströva omkring på. Kanske är bokmässan inte en lika stor grej i Chile men jag tyckte det var rätt skönt att slippa ge mig av innan jag egentligen ville pga syrebrist och akut huvudvärk.
Ett par böcker till mig blev det, och så en vackert illustrerad sagobok om Chile till Lillprinsen.

El culo del mundo

Världens bakdel - det är inte för inte som Chile bär detta tvivelaktiga epitet. Rent geografiskt ligger landet så långt ned vid södra halvklotet man kan komma. Och från grannländerna avskiljs man effektivt genom den mäktig bergskedjan Anderna.
Chile känns både avlägset och islolerat likt en kokong. Filmer som hade premiär för ett år sedan i Sverige går upp på biograferna här nu. Och inte får man särskilt mycket mer dagsaktuell information genom att titta på nyheterna på tv. Obamas valseger nämns som hastigast efter att man klarat av alla inrikesnyheter. Europa nämns sällan i nyhetssamanhang och övriga Sydamerika kunde lika gärna inte existerat.
Men det är klart. När 85% av tvtiden upptas av flams, trams och kändisskvaller så blir det ju inte så mycket utrymme över till annat.

Bokmässa

Det är bokmässa i Santiago. Föreläsningar, författare, massor med böcker och landet Colombia inbjudet som hedersgäst. Jag har ännu inte hunnit gå men hoppas kunna ta mig dit snart för att botanisera i boklådorna.
Men inte idag, för nu skall Lillprinsen äta. Sedan skall vi hem till en kompis till mig som snart skall få en liten bebis...

Det slutgiltiga beviset...

...på att den chilenska sommaren nu är här - myror. Inomhus.
Myror inomhus verkar vara ett hyfsat vanligt problem i chilenska hushåll. Botemedlet? Förvara allt ätbart i kylen som snabbt blir full och inte längre kan upplåta plats åt de varor den egentligen är till för.
Jag hatar myror. Dessa ondskefulla, listiga varelser som är snabba att utnyttja minsta svaghet. En bortglömd, icke avtorkad yta på köksbänken förvandlas snabbt till festmåltid för de små djuren.
Lisa skriver om kackerlackor men jag undrar om inte myror är värst ändå. Kackerlackor håller ju sig, till skillnad från myror, för det mesta ur vägen och dyker upp först när det blivit mörkt.

Jag har utrustat mig med disktrasa och insektssprej - nu är det krig!

La feria

Varje veckoslut är det dags för la feria i Santiago. Varje stadsdel har sina ferior som dyker upp vecka efter vecka på samma plats, samma gata.
Huvudsyftet för de flesta av besökarna är att utöka sitt förråd av frukt och grönt. För på alla dessa marknader finner man allt i frukt och gröntväg som Chile har att erbjuda, ofta till ett betydligt lägre pris än vad man får betala för samma vara i snabbköpet. Så gott som allt är närproducerat så letar man efter tropiska frukter som kokosnötter eller matbananer gör man bäst i att leta på en annan plats.
Mellan stånd fulla av tomater, potatis eller kronärtskockor hittar man även en och annan försäljare av hårprylar eller underkläder, dessa försäljare utgörs dock av en liten minoritet.

Vill man hinna handla på ferian en söndagsmorgon gör man bäst i att inte stiga upp alltför sent, vid tretiden på dagen har de flesta försäljare redan packat ihop och gett sig av. Kvar efter ferian blir endast ett par söndertrampade jordgubbar samt en och annan vilsekommen potatis.








Man blir trött av att handla på en feria full av människor.

Solskydd för bebisar

I Chile matas man ständigt med rapporter via media om hur tunt ozonlagret är och hur skadlig UV-strålningen är.
I Sverige matas man ständigt via BVC-tanter om förbud mot det mesta, däribland solskyddskräm för bebisar.
Så vad göra? Strunta i de allvetande BVC-tanternas lagbok och bada bebisen i solkräm? Ja, med tanke på att solen lyser starkt varje dag och det är så gott som omöjligt att hålla Lillprinsen borta från solen jämnt och ständigt så har en solskyddskräm för bebisar med solskyddsfaktor 70 införskaffats.

Teletón och Don Francisco

En klämkäck Don Francisco, bild från Wikipedia

Befinner man sig i Chile under någon av årets sista månader och råkar slå på tvn, så kan man inte undgå att lägga märke till ordet Teltón som dyker upp i var och varannan reklamsnutt.
Teletón är ett gigantiskt välgörenhetsprojekt som går i repris år efter år och har till uppgift att samla in pengar till handikappade barn.
På shoppingrundan eller i matvaruaffären kan man kika efter varor märkta med Teletónloggan - allt från värktabletter till mjölk - där en viss procent av summan som betalas skänks till Teletón. Teletóns popularitet är enorm och slutet på denna välgörenhetsinsamling som direktsänds i en marathonlång tv-show ses av chilenska familjer över hela landet.
Värd för tv-sändningen är den i Latinamerika välkända tv-profilen Mario Luis Kreutzberger Blumenfeld, mer känd under namnet Don Francisco. Don Franciscos feja iklädd en klämkäck min dyker upp i större delen av Teletónreklamen. När Teletón väl är slut är risken för att man har sett tillräckligt av Don Francisco för en hel livstid överhängande.

Lördag i en park i Providencia, Santiago

En chilensk avart

Som jag har skrivit i tidigare inlägg är den chilenska spanskan full av avarter och egenheter. Till dessa hör vanan att framför (person)namn lägga till la eller el. T.ex. pratar man om la Maria, el Pedro eller la Gloria. Ett språkbruk som ligger så långt ifrån standardspanskans grammatiska regler man bara kan komma. I de flesta spanskspråkiga länder använder man sig inte av bestämd artikel före namn och skulle man göra det ses bruket av bestämd artikel ofta som lite "bonnigt" eller totalt grammatiskt inkorrekt.
Men inte i vad som måste vara den kungliga spanska akademins mardrömsland, Chile. Här är det snarare standard och anväds så gott som alltid i vardagligt tal.

Algarrobos

Azurblått vatten, vita stränder, nyfikna och närgångna pelikaner, sjölejon lekandes i vita, skummande vågor.
Allt detta är Algarrobos.

Tama pelikaner vid strandkanten

Hungriga pelikaner väntar på fiskrens

Lantlig idyll i Algarrobos

Turkosblått hav. Någonstans i bakgrunden leker sjölejon

Liten prinspojke på stranden

Chile i bilder

Pelikaner på stranden i Algarrobos

Lerkärl, krukor och skålar från Pomaire

Calla någonstans i Santiago

Vindsnurra utanför Los Dominicos

San Antonio

Ungefär en och en halv timmes bilresa från Santiago finner man Chiles viktigaste hamnstad San Antonio. Staden som till storleken är rätt liten har en befolkning på omkring 87.000 invånare. Längs med hamnen trängs fiskmarknader med otaliga restauranger. Fortfarande (knappt) levande krabbor blinkar med ögonen och lyfter långsamt ena klon på fiskhandlarens bord. Här kan man hitta så gott som allt som Chile har att erbjuda i havsdjursväg; congrio, reineta och locos. På klipporna intill fiskmarknaden väntar hungriga sjölejon och pelikaner på det fiskrens som då och då slängs till dem av fiskhandlarna.

En kylig dag med många moln på himlen förtog en del av stadens charm. Efter en snabb tur genom stan styrde vi stegen mot en av stadens restauranger. Därifrån bar det sedan vidare mot Algarrobos...


Hamnen i Chiles viktigaste hamnstad San Antonio



Pelikaner och sjölejon är ett givet inslag i (hamn)stadsbilden i San Antonio.




Lördagens middag; en underbart god reineta, potatis, sallad och en pisco sour

Märkliga saker man kan hitta i chilenska snabbköp

Pappersnäsdukar med doft av cocos och lime. Plötsligt känns det mycket roligare att vara förkyld.