29.3.09

En hund och dess herre

På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.

Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?

4 kommentarer:

Rune sa...

Det här är bara så tragiskt. Jag vet att jag själv ibland kan visa mer omtanke för djur än människor. Jag tror att det beror på att djur inte är "onda" och att de ofta visar en villkorslös hängivenhet. Jag kan också bli väldigt upprörd när jag läser om djur som blivit misshandlade och torterade av ungdomar och det väcker en stark empati.

Men det här är så fel som det kan bli. I indien har man kastsystemet och då accepterar man sin livssituation och man kan som enskild person ändå inte ändra på den. Då är det kanske inte så konstigt om man ser en hemlös. Den människan har ändå förtjänat det pga av dålig karma. Jag vet inte vilken syn man har i Chile, men jag misstänker att det är ungefär som här i Sverige. Och då väljer man att inte se misären för att det blir för jobbigt om vi ska ta till oss allt elände i världen. Och ju närmare misären finns desto mer blundar man. Kan även tänka mig att en hemlös är en symbol för ett misslyckande och i det nyliberala Chile vill man kanske inte erkänna att det finns en smutsig baksida på framgången och att den kommer till ett pris. Sen kan det också vara så att det handlar om ett rent förakt för den hemlösa mannen, men det vill jag inte gärna tro att det är.

Pumita sa...

Man upplever ofta ett djur (speciellt om det inte är fullvuxet) mer sårbart och försvarslöst, oförmöget att klara sig själv, än en människa. Det händer väl mig också nån gång trots att jag aldrig ojar mig över övergivna noshörningsungar och annat som cirkulerar i media.

Och så tror jag faktiskt att många människor helt kallt tänker att man får skylla sig själv om man hamnar på gatan. De fattar inte att det skulle kunna hända dem själva.

Nadia sa...

Rune: Jag tror du har rätt. Det är lätt att sympatisera med djur eftersom dom upplevs som försvarslösa. Jag är inte bättre själv utan kan också oja mig över gulliga djur som far illa.

Många människor i Chile har förmodligen fullt upp med att själv hålla sig borta från gatan. Då finns det kanske inte "ork" över till att sympatisera med den som har det ännu sämre.

Pumita: Jag tycker absolut inte att det är fel att bry sig om eller känna medlidande med djur. Det blev bara så konstigt med den här mannen som jag, medan jag stod utanför en affär och väntade, observerade. Det var liksom så uppenbart att det var djuren som väckte medlidande och inte mannen.

Pumita sa...

Nej, det tycker inte jag heller men ibland går det till överdrift och verkar viktigare än människor.