La suma de los días

Jag hade nästan givit upp förhoppningarna om att någonsin få läsa en underhållande och välskriven bok av Isabel Allende igen, för Allende är en ojämn och opålitlig författarinna som i sina bästa stunder uppvisar en berättarteknik som påminner om Latinamerikas främsta författare för att därefter dala till en nivå som har mer gemensamt med snabbköpens harlequinromaner än med García Márquez.
I senaste boken, La suma de los días är Allende i sitt essä. Och när Allende är som bäst är hon rolig, underhållande och definitivt läsvärd.
La suma de los días tar vid där den självbiografiska Paula av samma författarinna slutar. I Paula fick läsarna följa Isabel Allendes vakan vid den porfyrisjuka dotterns dödsbädd, den senaste boken är författad som ett brev till Paula i vilket Isabel Allende berättar om tiden som förflutit sedan dotterns död. Hon berättar om sin många gånger kaosartade vardag, livet i Kalifornien och de många dramer som utspelas i Allendes stora familj med skilsmässor, otrohet och dödsfall.
La suma de los días är framförallt ett familjeporträtt och ett på intet sätt förskönat sådant vilket känns ganska befriande. Allende visar upp sin familj sådan som den är, med fel och brister som många utav nutidens familjer delar.
La suma de los días finns ännu inte på svenska men är en relativt lättläst bok som man bör klara av att läsa även om man inte anser sig vara någon mästare på spanska.