Det chilenska köket
Ibland händer det att jag framför datorskärmen på kontoret blickar ut genom fönstret mot en regntung himmel, suckar och låter tankarna flyga iväg en aning och drömmer mig bort till Chile. Kanske önskar jag att jag i februarisolens värmande strålar satt på en uteservering i Valparaíso, smuttade på en pisco sour och väntande på att få in en nygrillad reineta på bordet.
Egentligen tycker jag inte att den chilenska maten är särskilt märkvärdig. Det finns många länder som erbjuder mer varierad och mer smakrik kost än Chile. Men även i Chile finner man förstås en hel del godbitar, speciellt om man upskattar det som havet bjuder på. En typisk rätt är paila marina. En soppa gjord på musslor, räkor samt en mängd andra fiskar och havsdjur som om den skall intagas på rätt sätt bör serveras i de traditionella lerkärl som tillverkas i byn Pomaire.
En annan chilensk favorit är pastel de choclo, en slags gratäng gjord på mosad majs, köttfärs, oliver och ibland kyckling som lagas i ugn och som på restauranger tyvärr ibland ganska oftas serveras gratinerad med socker.
Pastel de choclo är annars en utsökt rätt som jag lagat hemma ett par gånger, men då helst utan socker. Pastel de choclo serverat i keramikkärl från Pomaire
Något annat som man inte skall missa att pröva på om man råkar befinna sig i Chile under sommarsäsongen är mote con huesillo som säljs i så gott som varje gathörn. Mote con huesillo är en söt dryck gjord på det kokade sädesslaget mote samt torkade persikor och funkar bra både som dryck och efterätt. Mote con huesillo, passar utmärkt en het sommardag
I Chile bör man även passa på att skölja ner varje måltid med ett glas rödvin, extra populärt till alla asados (grillfester). Att grilla är chilenarna förövrigt barnsligt förtjusta i. Till skillnad från här hemma där varje grillning är ett helt projekt med avancerade marinader, 50 olika sorters sallader och andra tillbehör så nöjer man sig i Chile med att slänga på ett stycke blodig biff på grillen. Sedan är det klart. Gärna och ofta skall det grillas, helst varje helg utan fler tillbehör än lite bröd och möjligtvis salt och peppar. En trevlig sed tycker jag, trots att blodiga biffar inte riktigt är min melodi.