Hjälpa borta, hjälpa hemma

En vän till mig som älskar att resa och drömmer om att "rädda världen" har under en längre tid funderat på att kombinera sitt resande med volontärarbete. Tills alldeles nyligen då hon slogs av det absurda i det hela, varför åka till andra sidan jordklotet för att "hjälpa" när det finns människor i ens närhet som även de är i behov av hjälp. Ibland kanske de till och med befinner sig på närmare avstånd än vad man tror.
Min kompis har en väninna som lever ensam med tre barn och som under en längre tid har haft det besvärligt av olika anledningar. Så istället för att åka till Indien och arbeta på barnhem eller åka till Costa Rica och rädda utrotningshotade djur, så beslöt hon sig för att erbjuda denna väninna stöd och avlastning. Väninnan blev glad över erbjudandet och trots att de två även tidigare umgicks är min kompis numera delaktig i familjens liv på ett annat sätt en tidigare. Bägge parter tycks vara mycket nöjda över arrangemanget och speciellt då min kompis som kom till insikt om att man inte behöver resa till andra sidan jorden för att göra nytta.

Enligt en artikel jag läste innan jul ger svenskar helst till svenskar när det gäller att bidra ekonomiskt till olika organisationer och stiftelser. En av de organisationer som under förra året lyckades samla in mest pengar var cancerfonden. Kanske inte så förvånande med tanke på att det ofta är lättare att identifiera sig med och känna empati för människor och händelser i vår närhet. Men om man dragit denna logiska slutsats är det dessto svårare att förstå varför så många svenskar känner ett behov av att ge sig av till Långtbortistan för göra en insats för sina medmänniskor. Och dessutom betala en massa pengar för det. Jag menar, vem skulle på hemmaplan kunna tänka sig att betala för att få arbeta för t.ex. Frälsningsarmén? De flesta skulle inte ens göra det gratis.
Givetvis är jag medveten om att det för dem som ger sig av för att volontärarbeta säkerligen finns flera skäl såsom äventyrslusta och kanske en önskan om att förverkliga sig själv. Men ändå, vist är det lite lustigt. För trots att jag inte har en negativ syn på volontärarbete i allmänhet (jag tror visst att man som 18-åring kan åka till Kenya, arbeta på barnhem och få en upplevelse som både är till nytta för andra och för än själv), så känns det hela lite paradoxalt.

Vi svenskar hjälper gärna, men helst skall vi kunna slå två flugor i en smäll och förverkliga oss själva på samma gång. Och känner man att man inte har tid över för allt detta så nöjer man sig med att skänka ett par kronor till en ideell organisation. Att själv ta initiativ, göra en insats och hjälpa en granne i nöd är de flesta nog tyvärr mindre benägna att göra. Det är ju samhällets uppgift. Sjuka och gamla skall förvaras och tas om hand av någon, men inte av oss själva. Detsamma tycks gälla för barn som skall skötas om och hållas inspärrade på dagis minst 8 timmar om dagen så att alla vi andra hinner jobba ihjäl oss någonstans på vägen mellan förskolan och ålderdomshemmet.