Fördomar

För ett par år sedan satt jag ombord på ett plan till Spanien, jag skulle hälsa på min dåvarande pojkvän i Madrid som jag inte hade träffat på ett tag. Av någon anledning var jag just den här dagen på ett uruselt humör. Flyget var försenat, jag tyckte att resan hade tagit alldeles för lång tid och satt och surade i mitt hörn av planet.
Då planet äntligen landade ställde sig folk upp i gången i vanlig ordning för att ta fram sina saker ur bagagehyllorna ovanför sätena. En man som hade sitt bagage i samma lucka som jag rotade så frenetiskt efter sina väskor att en av mina saker, en present inslagen med vackra färgglada band ramlade ner på golvet. Mannen var fullt medveten om att hans hejdlösa rotande var orsaken till att paketet föll ur luckan, för han vände sig om, följde paketet med blicken då det föll till marken, ignorerade det faktum att paketet nu låg på golvet och fortsatte att leta efter sina egna saker. Jag som redan innan varit sur som en ättika surnade nu till rejält. En våg av enorm ilska och irritation sköljde över mig, alltsammans riktat mot den kostymklädde medelålders herre som var orsaken till att mitt ömtåliga paket fallit till marken och nu låg kvar där. ”Hur svårt kan det egentligen vara att bara böja sig ner och plocka upp paketet”, tänkte jag. Därefter följde en rad arga tankar som jag är mindre stolt över, allesammans en produkt av mitt ilskna sinnestillstånd. ”J-vla spanjorer!”, tänkte jag. ”Att de jämnt skall vara så fruktansvärt ohyfsade”. Så jag vände mig till kostymgubben och försökte projicera all min ilska i en mördande blick. ”Det där var faktiskt mina grejer, hur svårt kan det vara att plocka upp det?!”. Kostymgubben såg både förlägen och skamsen ut, böjde på huvudet och bad om ursäkt. Och egentligen borde denna lilla anekdot ta slut här. Jag sa ifrån till någon jag ansåg hade agerat fel och fick min ursäkt. Men var jag nöjd med det? Nej, inte just då. Istället fortsatte mina arga tankar att mala på om ohyfsade spanjorer, plötsligt mindes jag alla mindre angenäma händelser jag varit med om under den tid jag bott i Spanien som vore det igår. Plötsligt hade jag fått ytterligare ett belägg för min uppfattning om spanjorer som en aning ohyfsade.
När jag först kom till Spanien hade jag ibland svårt för spanjorernas raka sätt, att alltid och i alla lägen säga vad man tycker och tänker om saker och ting. Ibland kändes detta sätt att förhålla sig till andra människor på befriande, andra gånger var det bara ouppfostrat och onödigt.
Och i alla lägen kändes detta för mig som är uppvuxen i Sverige mycket främmande. Här hemma uttrycker man sällan sitt missnöje inför vilt främmande personer. Man föredrar istället att göra det då personen ifråga har gett sig av, bakom ryggen känns det tryggt att tissla och tassla.
När jag emellanåt var arg eller trött på Spanien var just detta en av de saker med Spanien och spanjorer som jag hade svårast att förstå mig på, ogillade och därför dök upp i mitt huvud. Då jag råkade ut för en otrevlig händelse som den på flyget så var jag mycket snabb med att tillskriva ”alla” spanjorer dessa mindre sympatiska karaktärsdrag som ouppfostrade eller ohyfsade. Jag kunde likaväl ha tänkt ”J-vla medelålders kostymgubbar, att de alltid ska vara så dryga”. Men det gjorde jag inte, istället såg jag denna enda enskilda handling som ett uttryck för en hel kultur, ett helt folkslag. Jag antar att detta är det som brukar kallas för fördomar. Och jag är övertygad om att vi alla har dem, i en eller annan form. Jag skulle till och med vilja hävda att den som påstår sig inte ha några ljuger.
Bär man inom sig på en föreställning om att ett visst folkslag besitter vissa egenskaper eller karaktärsdrag (som i mitt fall, ohyfsade spanjorer), så är det lätt att enbart se och minnas de händelser som underblåser fördomen.
Positiva fördomar á la ikaribiendansarallasalsaochärglada fungerar ungefär på samma sätt. Möjligtvis riskerar man att bli besviken då man efter en vistelse på någon av Karibiens alla öar upptäcker att människor inte dansar för jämnan, och inte heller ler de dagarna i ända.

Blondin i latinoland

Vare sig man befinner sig i Spanien, Chile eller något annat latinamerikanskt land får man som kvinna räkna med att bli utsatt för (eller smickras av) så kallade piropos. Ordagrant översatt betyder piropo komplimang. När man talar om piropos brukar det emellertid ofta gälla fenomenet komplimanger på gatan från vilt främmande män. Detta är något som alla kvinnor under 85-års ålder råkar ut för. Skulle man vilja studera fenomenet närmare är en byggarbetsplats ett bra ställe att börja på, där ösregnar det nämligen smicker över alla förbipasserande kvinnor, såväl halta som lytta. Smickret kan handla om vad som helst från ett par vackra ögon till en snygg häck, från poetiskt till vulgärt.
Många svenskor verkar ha svårt att hantera detta fenomen. En del blir arga och upprörda över vad de anser vara sexistiska kommentarer. Åter andra suckar och beklagar sig över hur fruktansvärt jobbigt det är att vara blond i Latinamerika/Spanien, de kan ju inte gå utanför dörren utan att bli uppvaktade av horder av killar som uppför sig likt brunstiga tjurar.
Personligen har jag lite svårt för just denna ”Guud, vad jobbigt det är, alla vill ha mig för att jag är blond” inställningen. Den luktar kolonialt 1800-tal.
För mig ter det sig som om man genom detta synsätt placerar sig själv på en piedestal, upphöjer sig själv över alla andra och utgår ifrån att man är åtrådd enkom av den anledningen att man är vit och blond.
Så till alla svenska tjejer säger jag; så är det inte. Piropos är något som alla kvinnor på den iberiska halvön och i Latinamerika är välbekanta med. Och det allra flesta väljer att ignorera dem, en taktik som många svenska tjejer verkar ha svårt för. Visst är det så att man genom att vara blond kan väcka mer uppmärksamhet än en mörkhårig tjej, och kanske tycker killarna att det är extra roligt när någon på knagglig spanska försöker ge dem mothugg istället för att bemöta komplimangerna med total tystnad så som inhemska kvinnor gör. Men från att väcka extra uppmärksamhet till att tycka att man inte kan gå utanför dörren på grund av sin åtrådda blond- och vithet är steget rätt långt.
För övrigt har jag en kompis i Chile som skaffat sig silikonbröst och hon (eller kanske bör jag säga hennes väl tilltagna hylla?) väcker verkligen uppmärksamhet så fort hon visar sig, trots att hon inte är det minsta blond.

Lapis lazuli

När jag är ute och reser köper jag gärna med mig fina smycken hem att bära som ett minne av den plats jag besökt. När jag var i Peru köpte jag en liten inkagud i silver att hänga runt halsen. Från min studenttid i Barcelona har jag en vacker Gaudí-inspirerad silverring dekorerad med emalj som jag genom åren fått många komplimanger för.
Befinner man sig i Chile skall man definitivt passa på att köpa smycken gjorda av halvädelstenen lapis lazuli. Lapis lazuli lär endast stå att finna på två platser i världen; Chile och Afghanistan. Eftersom tillgången på denna sten är god i Chile är priserna relativt modesta.
Själv uppskattar jag färgen på stenen som i Chile för det mesta är djupt mörkblå och ofta används i silversmycken. Är man ute efter att fynda lapis lazuli i Santiago är stadsdelen Bellavista bra att börja i, där finns gott om gatustånd och små butiker i vilka man säljer stenar och smycken av lapis lazuli.

En (o)rättvis bild av Chile?

Då och då händer det att jag får kommentarer och mail från personer, ofta av chilenskt ursprung som tycker att mina inlägg om olika företeelser i Chile ger en missvisande bild av landet. Mycket ofta har man synpunkter kring att jag inte alls är så objektiv som jag enligt en del läsare vill ge intryck av att vara.
Jag väljer att skriva om de delar av den chilenska kulturen och dess människor som jag finner intressanta, fascinerande eller knepiga. Självklart är det då man väljer att skriva på detta sätt om utvalda delar av ett land och dess befolkning omöjligt att vara objektiv. Det Chile jag delar med mig av till mina läsare är enbart de delar av landet som jag har sett och upplevt. Kanske skulle någon annan som befunnit sig på samma plats, vid samma tidpunkt ha fått intryck vitt skilda från mina.
Mina upplevelser och tankar om Chile är personliga. Letar man efter objektiv fakta om ett land skulle jag själv inte välja att läsa en personlig blogg, då är en faktabok att föredra.
Många av de läsare som råkar finna min blogg av en slump tycks ha särskilt starka åsikter om de inlägg i vilka mina åsikter och tankar om Chile inte enbart är positiva, som då jag skriver om hur en del chilenare för mig ter sig synnerligen rasistiska eller nationalistiska. Även i dessa fall handlar det förstås om mina personliga erfarenheter och upplevelser. Jag tycker att många chilenare är rasistiska och vurmar för det europeiska på ett sätt som t.ex. aldrig skulle vara rumsrent i Sverige. Givetvis gäller detta inte alla människor i Chile, det tror jag inte ens att jag behöver säga. Jag har många goda vänner i Santiago som inte är det minsta rasistiska. Men skulle jag enbart välja att skriva om det jag tycker om och upskattar i Chile skulle jag bli tvungen att upprätthålla en form av självscensur i vilken jag inte skulle kunna måla upp det som jag anser är en rättvis bild av landet. Så jag tänker fortsätta att skriva såväl om de ting som jag tycker om och upskattar som om de jag inte tycker om eller kanske rentav ogillar. Trots att jag riskerar att trampa folk på tårna.

Doulor

Läste en artikel (som ännu inte finns att hitta på nätet) i Göteborgs-Posten idag om doulor som tycks bli allt populärare i Sverige. En doula är en kvinna med egen erfarenhet av förlossningar som vanligtvis har gått någon kurs i att stå som stöd under förlossningar. Jag hörde talas om doulor för första gången när jag själv var gravid och blev lite nyfiken på vad det var, idén med en (som jag föreställde mig) klok och erfaren kvinna som coach under förlossningen tilltalade mig. Efter att ha tagit reda på mer om vad en doula är och vad hon gör kände jag mig allt mer skeptisk. Att ha en doula närvarande under förlossningen kostar minst 3000-4000 kr, oskäligt dyrt tyckte jag med tanke på att en doulas arbete egentligen skulle kunna utföras av vem som helst som har fött barn. Förvisso träffas den gravida kvinnan och doulan minst en eller två gånger innan förlossningen men doulan har ingen som helst medicinsk utbildning eller ansvar, så varför kostar det då så mycket? Jag fick genast lite avsmak då det kändes som någon helt enkelt kommit på ytterligare ett sätt att tjäna pengar på gravida kvinnor.
Enligt artikeln i Göteborgs-Posten talar en undersökning från 2005 om att kontinuerligt stöd under förlossningen minskade användningen av smärtlindring, andelen kejsarsnitt och förbättrade kvinnans egen upplevelse av förlossningen. Dessutom har en avhandling om doulor gjorts i vilken det konstateras att värkarbetet minskar med 25%, ryggbedövning med 60% och användningen av andra smärtstillande medel med 30% då en doula är närvarande vid förlossningen.
Själv tror jag inte att en utomstående person som närvar vid förlossningen för att ge dessa positiva effekter behöver vara just en doula som gått en kvällskurs i att coacha under en förlossning. Förmodligen är det upplevelsen av trygghet och stöd som är det viktigaste. Och trygghet och stöd kan man likaväl finna i en vän eller mor.
Viktigast av allt är att tro på sig själv. Såväl under som efter förlossningen.
Skulle jag få barn igen skulle jag t.ex. inte lyssna till alla kloka barnmorskors råd om att man inte bör ge bebisen napp förrän efter ett par veckor då amningen funkar ordentligt. Får bebisen napp för tidigt finns det tydligen en risk för att sugtekniken förstörs. Men har man en riktig sugbebis som jag hade så skall man nog ta och strunta i barnmorskornas råd. Då slipper man själv bli bebisens napp (för det blir lite jobbigt till slut) och bebisen får sitt sugbehov tillfredställt. Skulle jag få barn igen skulle jag dessutom börja ge modersmjölkersättning från början, åtminstone på nätterna. Jag tyckte faktiskt att det var rätt mysigt att amma men att ge flaska ibland underlättar enormt. Om amningensfördelar talas det mycket i Sverige men det är ytterst sällan man hör något mindre positivt sägas om amning. Till de mer triviala ting hör att man förlorar känseln i bröstvårtorna, till de mer allvarliga hör mjölkstockning, torsk och andra smärtsamma åkommor.

Lugn och ro

Jag läste en gång någonstans ett par träffande ord om barn.
"När du sover längtar jag innerligt efter att du skall vakna och när du är vaken längtar jag så efter att du skall somna".

Chile - inget för badkrukor

Chile, ett av världens längsta länder borde med sina mil efter mil av kust, klippor och strand vara ett riktigt paradis för både badälskare och gourméer med smak för det havet har att erbjuda. Var man än befinner sig i detta avlånga land är det aldrig särskilt långt till fiksmarknader där stånden dignar av fiskar man aldrig tidigare sett och ännu mindre känner till namnen på.
Vill man tillbringa en helg på ett badlakan vid strandkanten tar det aldrig mer än ett par timmar att ta sig till havet. Med själva badandet är det desvärre lite sämre ställt. Åtminstone om man liksom jag är en riktig badkruka. Vattnet i de chilenska haven är nämligen alltid kallt. Någon större variation beroende på var i landet man befinner sig är det inte. Möjligen kan temperaturen pendla mellan kallt och svinkallt. Att temperaturen aldrig är särskilt badvänlig beror på Humboldtströmmen som sträcker sig från norra Peru till södra Chile och transporterar kallt vatten från södra Stilla havet mot ekvatorn.
Visst är stränderna i Viña del Mar fina, men jag föredrar att vara en landkrabba och inte doppa mer än stortån i vattnet. Hur inbjudande de än ser ut.

Bilder från Viña del Mar, från Wikipedia

Resväskor och couscous

Lillprinsen har varit en aning krävande den här veckan så särskilt mycket tid över till bloggande har det inte blivit.
Det är över en månad kvar tills jag skall åka till Chile men ändå går mycket av min tid åt till att fundera på resan, vad jag skall packa och hur jag skall packa det. Idag var jag och tittade på en ny resväska men något köp blev det inte eftersom jag hade svårt att bestämma mig. Dessutom tyckte jag att alla resväskor var så små, hur skall jag få plats med halva min garderob i en ytte-pytte väska? Och vad är egentligen bäst? En väska i tyg (de väger ju inte så mycket och då kan man packa mer grejer) eller en hård i plast?
Jag har redan en lista på en rad matvaror som jag vill ha med mig till Chile. Till dem hör cocosmjölk (finns i välsorterade snabbköp men kostar tre gånger så mycket som hemma), iskaffe, äpplemos, chokladpudding och Läkerol. Och så en hel del andra ting som knappast är livsnödvändiga men som jag av någon anledning ändå väldigt gärna vill ha med mig.

På tal om livsmedel så saknar jag ofta när jag är utomlands det breda sortiment av produkter som finns i svenska snabbköp. I de flesta ICA-affärer finns idag en hylla för indiska, mexikanska eller thailändska matvaror. Även om det mesta som säljs är en försvenskad version av ursprungsvaran så tillför de ändå det svenska köket en hel del.
I Chile hittar man inte många utländska varor. Couscous fick jag t.ex. leta efter länge innan jag hittade det i en väl dold miniaffär där arabiska bakverk och matvaror såldes. I ett snabbköp i Vitacura där Chiles överklass bor hittade jag faktiskt äkta svensk fetaost från Arla. Den var alldeles för dyr men jag köpte den förstås ändå.

Och glöm inte äpplet i väskan

En annan grej som är bra att tänka på då man skall resa in i Chile är som även Grancanariamamman skrivit, att man inte får föra med sig in livsmedel i landet (såvida det inte är förpackat i förslutna burkar som t.ex konserver). Redan på planet får man fylla i en lapp på vilken man deklarerar sådana här ting. Men har man ett äpple med sig i ryggsäcken som man köpte på flygplatsen i Madrid för att äta på planet är det lätt hänt att man glömmer detta. Det hände mig. Då jag för första gången skulle passera tullen på chilensk mark rotade en dam med bister uppsyn igenom min ryggsäck och undrade varför jag hade gömt ett äpple i ryggsäcken, visste jag inte att jag kunde bötfällas för detta? Det hela föreföll mig löjeväckande, det var ju bara ett äpple och jag hade ju glömt att jag ens hade det. Det är väl bara att slänga det i papperskorgen tänkte jag. Damen med den bistra uppsynen tog dock inte lika lätt på det hela. Hon gick igenom resten av min resväska, synade nogrannt mina plastrefiller fyllda med äpplemos och gick igenom varenda konservburk i bagaget. Efter en kvart lät hon mig gå med en sträng tillsägelse om att inte upprepa samma misstag igen.
Så vid den här resan till Chile skall jag se till att damma ur varenda smula som kan tänkas finnas i handbagaget. För jag vill varken ha böter eller tvingas stå och förhandla med en sur tulltjänsteman i en kvart.

Pengar i Chile

Då och då får jag mail från bloggläsare som skall åka till Chile och har frågor om landet. En av de vanligaste frågorna är vilka typer av bankomatkort som funkar och om det är lätt att ta ut pengar på olika ställen.
De två gånger jag har åkt till Chile har jag haft med mig chilenska pesos (1kr= 80 pesos) som jag har växlat till mig på ett Forexkontor. Annars är det dollar som gäller.
I Chile går det bra att använda samma kort som här hemma (Visa, Mastercard etc). Bankomater finns det gott om i alla större städer. Gränsen för hur mycket pengar man kan ta ut på en och samma gång är dock rätt låg, om jag inte minns fel ligger summan runt 2000-3000 kronor. Vill man ta ut mer pengar på en och samma gång får man gå till ett bankkontor, t.ex. Banco de Chile.
Jag litar inte helt och hållet på chilenska bankomater eftersom en del av mina chilenska vänner tagit ut en summa pengar, exempelvis 800kr men bara fått 500kr i sedlar handen trots att 800kr dragits från kontot. Vid ett tillfälle var jag själv med när en kompis tog ut ett par tusen pesos och fick för lite pengar. Jag vet inte om detta är vanligt förekommande eller om det bara råkar vara en tillfällighet att jag känner ett par stycken som råkat ut för detta. Skall man tro chilenarna är det inte särskilt vanligt.

Snacka om inbrott

Jag har en kompis som just nu gör sin praktik i Colombia. Häromveckan gav sig hon och familjen iväg på en utflykt i djungeln för att besöka en liten stuga ägd av hennes farbror.
Efter en strapatsrik färd där de högg sig igenom djungeln med machetes fann de en stuga som utsatts för ett par minst sagt effektiva inbrottstjuvar. De nöjde sig inte med att plundra stugan på vitvaror, spis och övrig interiör utan passade också på som ni kan se på bilden nedan, att plocka med sig väggar, tak och golv.

Nu är det klart

I början av oktober kommer jag att resa till Chile, via Tyskland och Brasilien. Trots att jag har flugit hur många gånger som helst innan är jag nu jättenervös. Kommer hälften av alla nödvändigheter glömmas kvar hemma? Och mest intressant av allt, kommer jag lyckas hålla Lillprinsen nöjd och glad under hela resan?

Mer om svenskar i utlandet

Fick många intressanta kommentarer på inlägget om svenskar i Chile och Spanien så jag tänker fortsätta spinna vidare på samma tråd eftersom ämnet känns outtömligt.
Jag umgicks med en tjej i Chile vars föräldrar hade flyttat dit då pappan under ett par år jobbade i Chile. Mamman som arbetade hemma i Sverige var hemmafru i Chile. Hon kunde ingen spanska och umgicks bara med andra svenskar. Hon var en supertrevlig kvinna men jag fick intrycket av att hon själv kände sig väldigt malplacerad. Eftersom hon inte talade någon spanska var det svårt för henne att att ta sig runt själv. Familjen bodde i utkanterna av Santiago men mamman gav sig aldrig in till Santiago själv eftersom hon hade fått för sig att det var farligt. Trots att hon var intelligent, rar och trevlig tyckte jag på något sätt synd om henne eftersom hon vantrivdes så i Chile. Det tycktes som om hon givit upp och resignerat totalt, hon hade börjat läsa spanska men lagt av och umgicks enbart med Santiagos svenskkoloni i väntan på att få åka hem. Jag tror att hon hade fått ut mycket mer av de år familjen tillbringade i Chile om hon hade vågat närma sig de chilenska samhället. För hur kul är det egentligen att befinna sig i ett land där man inte talar språket och där människorna just därför ter sig lika främmande för en som om de vore från en annan planet?

Jag kan förstå att behovet av att delta i aktiviteter som luciafirande och liknande när man bor utomlands ökar då man får barn. Kanske vill man att barnet skall få ta del av den kultur i vilken man själv växt upp.
Men jag måste säga att jag när jag för två år sedan på luciadagen i Santiago stod iförd ett vitt natlinne och sjöng Staffan Stalledräng kände mig otroligt löjlig och frågade mig själv varför jag just då gjorde något som jag aldrig i livet hade gjort om jag befunnit mig i Sverige.

En olympisk mästare

Hur många gånger kan en bebis spy egentligen? Lillprinsen har idag slagit personligt rekord i att spy och skulle förmodligen kunna bli OS-mästare i spyning. Innan klockan hade hunnit slå 11.00 hade jag torkat fem spyor varav en var stor som en halv ocean. Just nu känner jag mig förbaskat trött på att torka spyor.
Enligt Lillprinsens sköterska på BVC är en del barn helt enkelt små spybebisar. Och en sådan har jag fått.
En riktig klassiker är när man skall iväg ut, själv har tagit på sig alla kläder och precis klätt Lillprinsen. Då kommer den, spyan från helvetet. Både Lillprinsens byxor och tröja är genomvåta av kräks och har man riktig otur blir det ändå en del över till att stänka ned ens egna kläder. Och så är det bara att börja om från början igen.

Bara för akademiker

En kall vinterdag då jag var på besök hos en chilensk kompis undrade hon om jag inte hade lagt märke till hur varmt och skönt det var hemma hos henne (inomhustemperaturen i Chile är inte många grader högre än den utomhus om vintrarna). "Vi har köpt ett element, och det är tyskt!", utbrast hon stolt. Precis som om det faktum att elementet var tyskt garanterade en bättre uppvärmning än om produkten hade varit inhemsk.
Så där är det ofta i Chile, gång efter gång förbluffades jag över hur förtjusta chilenarna är i allt som är utländskt (både saker och människor). Med utländskt menar jag företrädelsevis europeiska ting. Det finns schweiziska dagis, italienska skolor och tyska kliniker i Santiago. Ibland har de ingenting mer gemensamt med själva nationen än just namnet men uppenbarligen tror man att det är fördelaktigt att marknadsföra sig med namn som anspelar på Europa, för det är fiiint.
Att ha ett utländskt efternamn är extrafint. Och i Chile där man tagit emot stora grupper av invandrare från länder som Italien, Spanien, Kroatien och Tyskland är det relativt vanligt. Speciellt bland Santiagos medel- och överklass där chilenarnas europeiska härkomst skymtar bland blonda hårsvall och blåa ögon.

Lillprinsens farfar som är av kroatiskt ursprung har vid upprepade tillfällen fått inbjudningar till medlemskap i en kroatisk förening. På inbjudan har man varit noga med att uttrycka att ett medlemskap är något solo para profesionales, alltså bara för dem med akademisk utbildning. Något som kanske kan tyckas konstigt för en svensk men som är helt normalt i det elitistiska chilenska samhället.

Barn och prylar

Igår pratade jag med en kompis i Chile som väntar en dotter i september. Han berättade att de i helgen hade haft en baby shower för lilla Emilia som flickan skall heta.
Kanske är jag lite för svensk men bara tanken på en baby shower, att ordna en fest för ett barn som ännu inte är fött för att inkassera en massa presenter till ungen, bara tanken förefaller mig...hrm..en aning smaklös. När barnet sedan är fött, förväntar man sig då ytterligare gåvor av släkt och vänner? Och Gud förbjude, men tänk om något skulle gå fel innan eller under förlossningen och föräldrarna förlorar barnet. Vad gör man då med alla jäkla prylar? Nej, baby showers är nog ingenting för mig.

På tal om barn och prylar så säger min väninna som nyligen fått hit sina två styvbarn från Ecuador att hon är glad över att barnen har en sådan kravlös och okomplicerad inställning till materiella ting. T.ex. så är kläder för dem något man bär för att inte frysa, hur de ser ut eller vilket märke de är av har ingen betydelse. Och tjatar om saker som de vill ha gör barnen aldrig, kanske just eftersom de aldrig har haft leksaker och grejer i överflöd.

Arabia Felix i terrorns tid

Visste du att Jemen en gång i tiden varit Mellanösterns enda kommuniststat? Att landet kallades Arabia Felix (det lyckliga Arabien) men idag mest är känt som "de tre K:nas land"- kalasjnikovs, khat och kidnappningar.
Journalisten Eva Sohlman har efter åtskilliga resor i Jemen skrivit något så ovanligt som en både fascinerande, inspirerande, lärorik och underhållande bok om ett land som är föga känt för oss svenskar.
Efter att ha läst Sohlmans bok har mina kunskaper om Jemen gott från att vara så gott som obefintliga till att bli hyfsade. Jag läser om hur kvinnor lever i jemenitiska fängelser (i vilka de för det mesta hamnar efter att ha haft sexuella relationer med en man de inte är gifta med), om beduinernas liv och leverne, om Jemens roll som födelseplats för Usama Bin Ladins far och den annorlunda taktik USA här har valt i sin kamp mot terrorism. Och då jag har läst klart boken och lägger den ifrån mig vill jag bara läsa mer, mer och kan inte fatta att boken redan tagit slut.

Det är alltid roligt att göra nya, roliga fynd i pockethyllan och Arabia Felix i terrorns tid var en riktig fullträff.
Exit Kalahari (om två svenska SVT-medarbetare vars bil brinner upp på utflykt i en nationalpark) som jag fick med mig hem sist jag var ute och shoppade var jag inte lika nöjd med. Trots bokens goda recensioner blev jag grymt besviken. Tyckte mest att språket var platt, "pratigt" och retade mig på bokens huvudpersoner som så fort det prasslade i buskarna blev skräckslagna och trodde att de skulle bli uppätna av lejon. Lite dramatik för ingenting. Typ.

Ansiktena i närheten av där jag bor tycks bara bli fler och fler. Nu har de dessutom livats upp med lite färg.

En olycka

Bland det första man får höra och lära sig på MVC:s föräldrakurser hör uppmaningen "Lämna aldrig barnet ensamt på skötbordet". Ganska självklart egentligen, trots detta var den nämnda meningen ofta förekommande och frekvent vid kontakten med MVC innan Lillprinsen föddes.
Min egen barnmorska erkände dock utan omsvep att alla hennes tre barn hade trillat ner från skötbordet.
Och i morse hände det som inte får hända även mig. Lillprinsen trillade ner från skötbordet. Värst av allt är kanske att han inte ens lämnades obevakad. Jag fanns där hela tiden, bara ovanligt trött, trög och lite irriterad på Lillprinsen som inledde dagen 05:30 på morgonen med att vråla, vrida och vända sig som en ål på skötbordet. Och eftersom jag inte var lika mycket närvarande som jag är längre fram på dagen då även sinnet fått en chans att vakna till ålade sig Lillprinsen ned från skötbordet och jag var inte tillräckligt snabb för att stoppa det. Som tur var råkade han landa mjukt ovanpå två paket med blöjor som stod staplade på golvet och verkade därför inte göra sig illa. I och för sig var det svårt att avgöra eftersom han redan innan tjöt i högan sky, men några allvarliga men tycks han inte ha fått.
Jag sitter emellertid fortfarande här och skäms.

Barn i ett nytt land

Jag har en svensk kompis som i flera år varit tillsammans med en man från Ecuador. Nyligen kom kompisens killes barn hit från Ecuador åtta och tolv år gamla. Barnen som är av indianskt ursprung med korpsvart, långt, rakt hår och kopparfärgad hy har tidigare bott med sina farföräldrar i utkanterna av huvudstaden Quito. Liksom många andra ecuatorianska barn har de uppfostrats av farföräldrarna eftersom pappan lämnat landet för att arbeta och tjäna pengar i Europa (mamman till barnen är sedan tidigare ute ur bilden). Tack vare de pengar min kompis kille jobbat ihop har familjen i Quito kunnat bygga sig ett jämförelsevis fint hus och har nu råd till saker som tidigare varit ouppnåeliga.
Barnen har ännu inte hunnit vara i Sverige särskilt länge och frågar man vad de tycker om sitt nya land säger de att de trivs bra. Den äldsta pojken har dock redan börjat längta hem. Han saknar sina morföräldrar, sina vänner och sitt hem.
Jag tänker att det måste vara en märklig och småttintill surrealistisk upplevelse för dem att från en dag till en annan befinna sig en helt ny värld, så diametralt olik allt de känner till sedan tidigare. Det kan inte vara lätt.
Sin styvmamma känner de sedan tidigare eftersom hon flera gånger har varit i Ecuador och en bättre och snällare styvmamma en min kompis kan man nog inte hitta. Men det måste ändå vara otroligt svårt att som barn plötsligt befinna sig i en ny familj.
Barnen berättar att de hemma i Ecuador av la mamita som de kallar farmodern ofta blev slagna med nässlor då de varit olydiga. Något som nog de flesta svenskar skulle se som en frånstötande uppfostringsmetod och definitivt ingen metod som min kompis praktiserar, men i Latinamerika är det nog tyvärr alltför vanligt. Och kanske allra vanligast bland människor som saknar kunskap och utbildning.

Den äldste pojken som är 12 år skulle kunna beskrivas som lillgammal. Han är mycket ansvarsfull och ger intryck av att vara mycket äldre än vad han är. Då man pratar med honom är det lätt att glömma bort att han bara är tolv år.
Jag talade om det här med en kompis som arbetat på landsbygden bland marginaliserade grupper i El Salvador, han menade att detta var typiskt just bland Latinamerikas fattiga. Där existerar ingen tonår. Man träder in direkt från barndomen i de vuxnas värld.

Jag hoppas att min kompis nya familjemedlemmar kommer att trivas här samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om barnen som slitits upp från rötterna ur sin tillvaro. Förhoppningsvis finner de sig snabbare tilrätta när de börjat skolan och får nya kompisar.

Bebisar i Chile

Det skall bli så roligt att åka till Chile igen, extra kul och spännande blir det eftersom två av mina bästa vänner i Chile väntar och kommer att få barn under de kommande månaderna. Det skall bli intressant att få en inblick i hur chilenska föräldrar resonerar och tänker när det gäller bebisar.
I Chile verkar de flesta föredra att ge barnet ett namn långt innan födseln medan jag här i Sverige noterat att föräldrar har inställning "Vi kan ju inte ge barnet ett namn förrän det har fötts och vi ser vilket namn som kan tänkas passa honom/henne".
Liksom i många andra spanskspråkiga länder är det inte helt ovanligt att familjens förstfödda pojke/flicka får samma förnamn som mamma eller pappa.
Vad som mer skiljer bebisvärlden i Chile från den i Sverige lär jag få reda på när jag befinner mig på plats.

Packa

Innan veckan är slut kommer jag, om allt går som det ska, vara lycklig ägare av en flygbiljett till Chile. Och jag har förstås redan börjat skissa på min packningslista. För det är inte helt lätt det här med att packa, vad ska man ha med sig och hur mycket av det man vill ha med sig får egentligen plats?
När jag anländer till Chile kommer det vara vår eller början till sommar. I Santiago är det under sommarmånaderna så gott som alltid varmt och soligt. Temperaturen ligger sällan under 25 grader och bara i undantagsfall över 36 grader. Kvällarna är dock alltid kyliga, eller svala (hur man nu väljer att se på det). Skall man ut på kvällen måste alltid tröja, jacka eller kofta tas med.
Vid kusten är inte temperaturskillnaderna mellan dag och natt så stora som i Santiago men Chile är inte något tropiskt land och under dagar då det regnar kan det vara riktigt ruggigt även vid kusten.
Helst skulle jag vilja ta med mig hela min garderob i bagaget med regnjackor, baddräkter, gummistövlar och täckjackor. Under förutsättning att jag slipper bära det själv förstås.

Böcker jag önskar att jag ännu inte läst...

Sommaren har gått fort, vi är redan inne i augustimånad. Men för många återstår ännu ett par härliga semesterveckor.
När jag är ledig och vill slappa är min favoritsysselsättning att läsa. Trots att jag numera har en liten att ta hand om har jag faktiskt en hel del tid att läsa. Här följer tips på fyra av mina favoritböcker i pockethyllan, fyra böcker som är så bra att jag önskar att jag hade läsningen av dem framför mig.

Giftträdets bibel av Barbara Kingsoliver är en storslagen familjekrönika om en missionärsfamilj som flyttar till belgiska Kongo. Såväl familjen som landet de anländer till är i upplösningstillstånd. En riktig tegelstensroman fylld av romantik, tragik och spänning.

Rasrisk av Mattias Gardell handlar om olika extremiströrelser i USA. Mattias Gardell har bland annat träffat och intervjuat ledare och medlemmar i Ku Klux Klan och Nation of Islam. Rörelser, kan det tyckas, av vitt skilda slag som emellertid har en hel märkliga idéer gemensamt. Superintressant och engagerande!

Olja av Gunnar Lindstedt som 1998 belönades med stora journalistpriset berättar på ett personligt sätt om världens sinande oljekällor och vad som kommer att hända den dag dåvärlden står utan olja.
Intressant och viktig läsning.

Doktor Romand av Emmanuel Carrère är en oerhört fascinerade historia som dessutom är sann. Jean-Claude Romand levde ett liv i lögn och lyckades dupera hela sin omgivning. Han utgav sig för att vara läkare för WHO och levde långt över sina tillgångar. I själva verket tog Romand aldrig sin läkarexamen utan tillbringade dagarna sittandes på en parkbänk. I mitten av 90-talet fick historien ett tragiskt slut då Romand mördade sina föräldrar och satte eld på det hus i vilket hans fru och barn befann sig. Frun och barnen omkom, Romand överlevde.
Är ni sugna på en riktigt spännande bok kan jag varmt rekommendera denna som är bättre än de flesta deckare.