Barn i ett nytt land
Jag har en svensk kompis som i flera år varit tillsammans med en man från Ecuador. Nyligen kom kompisens killes barn hit från Ecuador åtta och tolv år gamla. Barnen som är av indianskt ursprung med korpsvart, långt, rakt hår och kopparfärgad hy har tidigare bott med sina farföräldrar i utkanterna av huvudstaden Quito. Liksom många andra ecuatorianska barn har de uppfostrats av farföräldrarna eftersom pappan lämnat landet för att arbeta och tjäna pengar i Europa (mamman till barnen är sedan tidigare ute ur bilden). Tack vare de pengar min kompis kille jobbat ihop har familjen i Quito kunnat bygga sig ett jämförelsevis fint hus och har nu råd till saker som tidigare varit ouppnåeliga.
Barnen har ännu inte hunnit vara i Sverige särskilt länge och frågar man vad de tycker om sitt nya land säger de att de trivs bra. Den äldsta pojken har dock redan börjat längta hem. Han saknar sina morföräldrar, sina vänner och sitt hem.
Jag tänker att det måste vara en märklig och småttintill surrealistisk upplevelse för dem att från en dag till en annan befinna sig en helt ny värld, så diametralt olik allt de känner till sedan tidigare. Det kan inte vara lätt.
Sin styvmamma känner de sedan tidigare eftersom hon flera gånger har varit i Ecuador och en bättre och snällare styvmamma en min kompis kan man nog inte hitta. Men det måste ändå vara otroligt svårt att som barn plötsligt befinna sig i en ny familj.
Barnen berättar att de hemma i Ecuador av la mamita som de kallar farmodern ofta blev slagna med nässlor då de varit olydiga. Något som nog de flesta svenskar skulle se som en frånstötande uppfostringsmetod och definitivt ingen metod som min kompis praktiserar, men i Latinamerika är det nog tyvärr alltför vanligt. Och kanske allra vanligast bland människor som saknar kunskap och utbildning.
Den äldste pojken som är 12 år skulle kunna beskrivas som lillgammal. Han är mycket ansvarsfull och ger intryck av att vara mycket äldre än vad han är. Då man pratar med honom är det lätt att glömma bort att han bara är tolv år.
Jag talade om det här med en kompis som arbetat på landsbygden bland marginaliserade grupper i El Salvador, han menade att detta var typiskt just bland Latinamerikas fattiga. Där existerar ingen tonår. Man träder in direkt från barndomen i de vuxnas värld.
Jag hoppas att min kompis nya familjemedlemmar kommer att trivas här samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om barnen som slitits upp från rötterna ur sin tillvaro. Förhoppningsvis finner de sig snabbare tilrätta när de börjat skolan och får nya kompisar.
3 kommentarer:
Att få en styvfamilj är tufft för barn och att dessutom komma till ett nytt land och en ny kultur måste vara tio gånger svårare. Därmed inte sagt att det inte kommer att gå bra för dem men det kräver mycket av alla parter.
Jag känner igen det där med lillgamla barn från Bolivia. Barn får lära sig att ta ansvar, jobba osv. så tidigt att de inte har "barndomens bekymmerslösa tillvaro" på samma sätt som våra barn och tonåringar här hemma. Nu menar jag förstås inte att det skulle vara himmelrike för alla barn när men du förstår säkert vad jag menar.
Vilken intressant historia. Fast omställningen måste vara jobbig för barnen. Samtidigt har dom troligen saknat sin pappa väldigt mycket när dom bodde i Ecuador och är nog glada att vara tillsammans med honom. Även om det är tufft i början brukar barn vara anpassningsbara och snabbt lära sig språk och få nya vänner. Precis som du och Pumita har jag intrycket av att barn i fattiga områden inte har möjlighet att vara barn så länge som svenska barn utan dom måste bli "vuxna" snabbt.
Pumita. Jag tror också att det kan vara väldigt krävande för alla parter. Ibland tror jag nästan att min kompis är lite besviken för att barnen inte är mer glada över att befinna sig i Sverige, men det blir säkert bättre när de väl börjat skolan.
Therese: Jag tycker det verkar jättejobbigt, det yngsta barnet var dessutominte mer än ett par år när pappan lämnade Ecuador så hur starka banden till pappan varit vet jag egentligen inte.
Och jag tror nog också att det är de omständigheter under vilka de växt upp som gjort att de tvingats växa upp fortare än svenska barn
Skicka en kommentar