Blondin i latinoland
Vare sig man befinner sig i Spanien, Chile eller något annat latinamerikanskt land får man som kvinna räkna med att bli utsatt för (eller smickras av) så kallade piropos. Ordagrant översatt betyder piropo komplimang. När man talar om piropos brukar det emellertid ofta gälla fenomenet komplimanger på gatan från vilt främmande män. Detta är något som alla kvinnor under 85-års ålder råkar ut för. Skulle man vilja studera fenomenet närmare är en byggarbetsplats ett bra ställe att börja på, där ösregnar det nämligen smicker över alla förbipasserande kvinnor, såväl halta som lytta. Smickret kan handla om vad som helst från ett par vackra ögon till en snygg häck, från poetiskt till vulgärt.
Många svenskor verkar ha svårt att hantera detta fenomen. En del blir arga och upprörda över vad de anser vara sexistiska kommentarer. Åter andra suckar och beklagar sig över hur fruktansvärt jobbigt det är att vara blond i Latinamerika/Spanien, de kan ju inte gå utanför dörren utan att bli uppvaktade av horder av killar som uppför sig likt brunstiga tjurar.
Personligen har jag lite svårt för just denna ”Guud, vad jobbigt det är, alla vill ha mig för att jag är blond” inställningen. Den luktar kolonialt 1800-tal.
För mig ter det sig som om man genom detta synsätt placerar sig själv på en piedestal, upphöjer sig själv över alla andra och utgår ifrån att man är åtrådd enkom av den anledningen att man är vit och blond.
Så till alla svenska tjejer säger jag; så är det inte. Piropos är något som alla kvinnor på den iberiska halvön och i Latinamerika är välbekanta med. Och det allra flesta väljer att ignorera dem, en taktik som många svenska tjejer verkar ha svårt för. Visst är det så att man genom att vara blond kan väcka mer uppmärksamhet än en mörkhårig tjej, och kanske tycker killarna att det är extra roligt när någon på knagglig spanska försöker ge dem mothugg istället för att bemöta komplimangerna med total tystnad så som inhemska kvinnor gör. Men från att väcka extra uppmärksamhet till att tycka att man inte kan gå utanför dörren på grund av sin åtrådda blond- och vithet är steget rätt långt.
För övrigt har jag en kompis i Chile som skaffat sig silikonbröst och hon (eller kanske bör jag säga hennes väl tilltagna hylla?) väcker verkligen uppmärksamhet så fort hon visar sig, trots att hon inte är det minsta blond.
13 kommentarer:
Håller med dig! Tycker att det är värre att höra gnället om piropos än att bli utsatt för dom. Det låter ofta som illadolt skryt snarare än att tjejerna på riktigt är irriterade över uppmärksamheten.
Intressant inlägg! Visst är det så att man som tjej blir utsatt för en hel del piripos här. Jag tyckte faktiskt att det var rätt jobbigt i början att liksom aldrig få vara i fred just för att det var väldigt ovant.
Många jag känner här uppskattar inte alla piripos särskilt mycket (iaf inte de riktigt vulgära och respektlösa). Jag har hört om några byggarbetsplatser där de till och med förbjudit sina anställda att ropa efter tjejer eftersom de fått så mycket klagomål. Fast å andra sidan är det nog många här som skulle bli sura om de inte fick några komplimanger alls. ;-)
Där jag bor nu måste jag gå förbi ett X antal byggarbetsplatser (där de visslar och ropar efter allt och alla oavsett ålder och utseende) på väg till bussen så jag antar att jag vant mig. Jag gör precis som du skriver, ignorerar bara och går vidare. Åtminstone om de kommer med närgångna kommentarer om mitt utseende, hejar de bara så hejar jag tillbaka förstås.
Andra som är mycket för piripos är män i övre medelåldern. De flesta killar i min ålder spanar faktiskt bara men säger inget. Men oj vad många spanar på tjejer, inga diskreta sneglingar utan såna där "vänder-på-huvudet-och-går-in-i-lyktstolpen"-spaningar. :-D
Vad många kvinnor som beklagar sig över komplimanger och uppmärksamhet som skulle gå in i en rejäl kris om ingen längre uppmärksammade dem! ;)
Pumita: Illa dolt skryt var en träffande beskrivning av vad det förmodligen många gånger handlar om. Kan inte annat än att hålla med om att gnället över piropos är värre än att bli utsatt för dem. Känns lite grann som om man tillskriver dem större betydelse än vad de egentligen har.
Nina: Jag tror inte att det är särskilt ovanligt att man till en början upplver det som besvärande just eftersom man som svensk tjej inte är van vid den här typen av "uppvaktning".
Jag vet också att inte alla tjejer i länder där det är vanligt med piropos är förtjusta i dem, men jag tror att man kan handskas med det hela bättre än svenska tjejer som klagar och suckar över att det är såå jobbigt. Man ger dem en större inebörd än vad det egentligen har. Jag tror att många tar det personligt, då kan det kännas besvärande med denna typ av uppmärksamhet. Istället borde man inse att kommentarerna egentligen inte har något att göra med ditt utseende eller dig som person. Det är helt enkelt något som alla kvinnor utsätts för.
Sara: Ha,ha...det har du nog rätt i. Jag tror faktiskt att många svenska tjejer som inte är vana vid komplimanger uppskattar att helt plötsligt känna sig som skönhetsdrottningar.
Jag upplevde det också som besvärande särskilt dom som skriker på en efter gatan. Lite mer trevligt tyckte jag det var med killen i kassan eller på kaféet som kom med lite småflirtiga komplimanger. Dom på gatan kan ju ibland vara väl vulgära och kännas mer som sexuella trakasserier än komplimanger även om ord som guapa och liknade är vanligare där. Fast efter ett tag vande jag mig till viss del och det är trist att nästan aldrig få komplimanger på gatan i Sverige. Är det snälla saker så är det bra för ens ego ;) Håller också med att det inte beror på att man är blond eller så. Jag är mörk , har bara page och inte långt hår , definitivt inga silikonbröst utan ganska modest bh-storlek men fick ändå mycket pirpos på gatorna i Spanien
Några kommentarer till detta välskrivna inlägg.
En bekant till en väninna som varit i Sverige berättade att hon hatade landet för att hon kände sig så ful där. Ingen visslade, tittade eller gav komplimanger som hon var van med.
Piropos är inget som bara män ger till kvinnor. Det är också något som kvinnor - lika öppet ger till män. Och jag måste säga att det är med blandade känslor jag lämnar Honduras. Visst är det skönt med mindre uppmärksamhet men samtidigt så blir det lite tråkigare så jag kan förstå min väninnas kompis.
Therese: Jag förnekar inte att piropos ibland kan få en att känna sig obehaglig till mods, alla är inte trevliga. Det är mer den koppling mellan piropos och blondhet som många ssveska tjejer tycks se som jag har invändningar emot.
Du har rätt i att piropos ibland faktiskt kan vara rätt trevligt på ett småflörtigt sätt, sånt skulle vi behöva mer av i Sverige! :)
El Rubio: det påminner mig om ett tv-program om en kubansk kvinna som levde i Sverige som jag såg. Hon sa något i stil med "Om det skulle gå en hel dag på Kuba utan att du får en enda komplimang skulle du undra vad det är för fel på dig, men här i Sverige undrar man vad det är för fel på killen om man får en komplimang"
Att kvinnor även ger mer komplimanger till män i Latinamerika har du rätt i även om det kanske inte är lika påtagligt. I vilket fall tycker jag man skall bortse från de fall (som ändå är i minoritet) då det upplevs som obehagligt och istället suga åt sig av uppmärksamheten och berömmet!
Nadia: Instämmer med det sista. Låt oss njuta av människors komplimanger och trevligheter mot varandra istället för att störas på dem. Går någon över gränsen och blir otrevlig så får man se det som ett undantag och göra något åt det istället för att försöka stoppa alla trevliga ord mellan människor för att risken finns att någon inte uppskattar dem.
Ibland har jag tänkt att jag ska försöka bidra till en bättre värld genom att varje dag säga något trevligt åt någon. Men det är svårt i Sverige där man ständigt måste tänka två gånger så att ingen kan ta illa upp.
Det där med att ha som målsättning att varje dag säga något trevligt till någon är en strålande idé...synd bara att det är så svårt att genomföra.
Jag hade en kompis som bestämde sig för att varje gång hon tänkte något positivt om en främmande människa (på bussen eller tunnelbanan) tala om det för personen ifråga. Hon sa att människor ofta blev oväntat glada över hennes små komplimanger
Vad man inte får glömma bort är att skillnaden mellan Chile/Spanien/Argentina och många övriga länder i regionen är markant.
Som du skriver i ett annat inlägg är Chile ett av kontinentens säkraste länder att leva i och när jag själv bodde i Santiago kände jag mig aldrig osäker. Jämför man däremot med grannar i norr är våldskulturen en helt annan och komplimanger stannar sällan vid komplimanger utan kan ofta kännas hotfulla.
Jag ignorerar, precis som du, men faktum kvarstår att man som vit och blond inte alls kan smälta in och i mindre bemedlade områden därmed naturligt associeras med den nord-rikedom som många föraktar. För mig handlar det inte om att sätta mig själv på en piedestal, långt ifrån. Jag upplever däremot ofta en slags omvänd rasism där man för det första ofta anses vara allmänt villebråd, och dessutom varken blir tagen på allvar eller riktigt värd att lyssnas på, då alla attribut redan skrivits in i såväl hår- och ögon- som hudfärg.
Men det är intressant. Alla borde spendera minst några år på "andra sidan" för att lära sig bemöta folk på hemmaplan på ett mer mänskligt sätt.
Hej Lisa!
Mitt inlägg handlar ju inte så mycket om säkerheten i de olika länderna utan om fenomenet piropos och kopplingen där emellan tycker jag känns lite långsökt.
"men faktum kvarstår att man som vit och blond inte alls kan smälta in och i mindre bemedlade områden därmed naturligt associeras med den nord-rikedom som många föraktar"
Givetivis är det omöjligt att till det yttre smälta in på en del platser i världen. Men har du tänkt på att det kanske är lika svårt för en svart afrikan att smälta in på samma plats?
Att man blir utittad handlar kanske inte alltid om att man är vit och blond utan om att man ser annorlunda ut. Jag tycker många svenskar är lite för snabba med att dra sambandet "de tittar på/talar om mig- det måste vara för att jag är blond".
Men visst har du rätt i att piropos inte alltid är trevliga och faktiskt många gånger går långt över gränsen för vad som kan anses som accepttabelt för en svensk.
Och det här med att inte bli tagen på allvar kan ju även många latinamerikanska kvinnor uppleva. JAg tror det har mer att göra med att kvinnan i den latinamerikanska kulturen fortfarande är mycket av ett objekt.
Nu är det längesen du skrev det här men jag håller fullståandigt med dig och tycker att det var väldigt välskrivet! tack!
Skicka en kommentar