Boktips

De senaste två veckorna har jag haft turen att läsa tre riktigt bra böcker på rad. Detta händer sällan och jag är rätt kräsen vad det gäller böcker varför jag blev mäkta förvånad och glad över mitt val av svenska böcker att ta med till Chile.

Första boken jag läste var Fans av Fredrik Strage. En reportagebok om idoldyrkan och om vart gränsen mellan besatthet, kärlek till en artist och galenskap går. Ibland är skiljelinjen tunn, och ibland helt glasklar. Som i kapitlet om den schizofrena kvinna som trodde sig vara Evert Taubes älskarinna, som ägnade sitt liv åt att förfölja sin idol och som då denne drog sig tillbaka istället riktade sin uppmärksamhet mot sonen, Sven Taube.
Boken är uppdelad i kapitel som berör all form av idoldyrkan, från fanatiska Michael Jackson fans till Star Wars fantaster.
Utan att egentligen vara speciellt intresserad av ämnet köpte jag boken som sträcklästes och är ett måste för alla som har det minsta intresse av populärkultur.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón levde inte riktigt upp till de förväntningar jag skapat mig efter att ha läst baksidans översvallande lovord där boken beskrivs som "en storslagen äventyrsroman, ett vindlande och spännande epos om kärlek, våld och förtryck[...]det lyser och sprakar om Ruiz Zafóns språk".
Kanske handlar det mer om mina förväntningar men jag hade väntat mig ett mästerverk, en blivande klassiker och istället fick jag i mina händer något som liknade en ungdomsroman lite i Harry Potter eller Narniastil. Med detta vill jag inte säga att romanen var dålig, långt ifrån. Den var både underhållande, spännande och välskriven. Men hade som sagt en bismak av ungdomsroman som inte riktigt föll mig i smaken. Dessutom tyckte jag mig märka Carlos Ruiz Zafóns bakgrund som manusförfattare i Hollywood i bokens upplägg. Berättelsen kändes ibland lite väl melodramatisk och kanske skulle passat bättre på vita duken än i skrift. Detta till trots är Vindens skugga en bra bok och klart läsvärd, så spring och köp om ni suktar efter äventyr, mystiska män och vackra jungfrur.

Min favoritbok bland de tre jag nyligen har läst är utan tvekan Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. Romanens huvudkaraktär och berättarjag är 15-årige Christopher, en annorlunda kille som man som läsare lätt fattar sympati för.
Vad som gör Christopher till en ovanlig 15-åring är det sätt på vilket han betraktar världen och sina medmäniskor. Christopher är nämligen autistisk och låter läsaren se saker och ting genom sina ögon på ett så skickligt och humoristiskt sätt att man börjar undra om det inte är omvärlden som är ologisk, knepig och annorlunda istället för Christopher.

Utdrag ur boken;

"Folk gör mig förvirrad. Av två anledningar.
Den första anledningen är att folk ofta använder metaforer när de talar. Det här är exempel på metaforer.

Jag skrattade ihjäl mig.
Han var hennes ögonsten.
De hade ett lik i garderoben.
Hon var vacker som en dag.
Hunden var stendöd.

Ordet metafor betyder att bära en sak från en plats till en annan och det kommer från grekiskans [...] och det är när man beskriver något genom att använda ett ord för något som det inte är. Det betyder att ordet metafor är en metafor.
Jag tycker att det borde kallas att ljuga, för en människa ser inte ut som en dag och folk har inte lik i garderoben. Och när jag försöker göra en bild av meningen i huvudet gör det mig bara förvirrad därför att föreställningen om att någon har en sten i ögat har inte alls att göra med att gilla någon, och det gör att man glömmer vad den där personen pratade om.
Mitt namn är en metafor. Det betyder bära Kristus [...] Mor brukar säga att det betyder att Christopher är ett vackert namn därför att det är en berättelse om att vara snäll och hjälpsam, men jag vill inte att mitt namn ska betyda en berättelse om att vara snäll och hjälpsam. Jag vill att mitt namn skall betyda mig".


Tre toppenböcker

En promenad på stan

I dag tillbringade jag en lugn söndagseftermiddag med en promenad i centrala Santiago där det till min förvåning fanns rätt mycket att underhålla sig med.



I korsningen mellan gatorna Huérfanos/Estado var kommersen i full gång. Allt från krimskrams till riktigt fint hantverk kunde inhandlas. Med andra ord ett paradis för en sådan som jag som älskar marknader och att handla skräp som jag verkligen inte behöver.



På Santiagos centrala torg Plaza de Armas kan man köpa konstverk, titta på gycklare eller sätta sig ned på ett café och betrakta virvarret av turister och lokalbefolkning på avstånd.




Den här damen som säkert inte var lika ålderstigen som hon såg ut att vara satt i ett gathörn och klinkade på sin gitarr. Tonerna som genljöd från instrumentet var inte direkt välljudande. Efter varje gång hon låtit sina nikotingula fingrar glida över gitarrens strängar gjorde hon ett uppehåll, hostade som om hon vore tuberkolossjuk tills cigaretten höll på att trilla ur mungipan, vilade en stund och tog sedan upp spelandet tills hon ansattes av nästa hostattack.



Staty på Plaza de Armas föreställande ett mapucheindian ansikte.

Nanas

Jag läste ett inlägg hos Pumans dotter om tråkiga men nödvändiga vardagsysslor som städning och tvättning.
De flesta kan nog instämma i att de dagliga stunderna vid diskhon inte direkt är något som förgyller livet eller sätter guldkant på tillvaron, men ofta ses dessa sysslor inte heller som alltför betungande. Man gör det för att det måste göras, tycker kanske både att det är tråkigt och tidsödande men det är likväl en del av vardagen.
I Chile däremot tror jag faktiskt inte att jag känner en enda kotte som ödslar sin tid på dessa göromål. Är man ung och ensamstående diskar man på sin höjd sin egen tallrik men där tar det stopp. Resten sköter hushållets nana (hemhjälp) som kommer en eller flera dagar i veckan och städar, stryker och lagar mat. Är man en familj med barn (spelar egentligen ingen roll om barnen är i 2-års åldern eller 20-års åldern) så kanske man till och med har en nana adentro. En hemhjälp som bor tillsammans med familjen, är där dygnet runt, städar, tvättar, lagar mat, passar barnen och kanske har ledigt en eller högst två dagar i veckan.
Jag läste för ett tag sedan ett reportage i den utmärkta chilenska tidskriften The Clinic om Nanas i Vitacura där Santiagos Crème de la Crème bor bland vackra vyer och högresta berg långt bort från storstadens smog och trafikkaos.
I artikeln beklagar sig chilenska nanas om hotet från norr, de peruanska kollegerna som väller in över gränsen för att slava hos välbesällda chilenare och spara pengar för att skicka hem till familjen som ofta är kvar i Peru. De chilenska hembiträdena beklagar sig över konkurrensen, sedan peruanskorna började komma vill alla arbetsgivare i Vitacura ha hembiträden som bor hos familjen på heltid vilket förstås ger arbetstagerskorna minimalt med tid över till sina egna familjer. Dessutom dumpar peruanskorna lönerna, en nana som arbetar heltid tjänar runt 2000-2500 i månaden vilket inte ens räcker för att överleva på i ett land som Chile.
Vitacuras nanas bär alltid uniform, städrocksliknande, rutiga och fula plagg. Det är ju viktigt att man ser skillnad på folk och folk. Och även bland hembiträden i Vitacura finns en strikt hierarkisk ordning. En chilensk nana beklagar sig i The Clinics artikel över att peruanskorna är "smutsiga och obildade". "Vi kommer aldrig bli vänner", avslutar hon. "De är helt enkelt för olika oss. De kommer från ett land där folk inte vet någonting om någonting, där de tror att luktuppfräschande spray är parfym och att glasputs är klor".

Frukt och grönt

På lördagar är det fisk, grönsaks- och fruktmarknad i närheten av där jag bor. Synen av de små stånden som dignar av mogen frukt i en uppsjö av olika kulörer gör vem som helst sugen på att ta sig en tugga av de uppradade varorna.
Själv inhandlade jag idag ett kilo hallon, ett kilo björnbär och ett kilo nektariner. För det fick jag punga ut med omkring 30 riksdaler vilket kändes som ett helt okej pris. När jag kom hem insåg jag dock att jag hade fått med mig lite för mycket bär hem. Vad skall jag göra med allting? Om någon har förslag på apptitliga rätter, sylt eller marmelad som har hallon och/eller björnbär som huvudingredienser så mottages recept tacksamt.

Dödsvagnen

Så har Santiagos numera jämt och ständigt mer än överfulla tunnelbana skördat ännu ett dödsoffer idag. En 52-årig kvinna avled av syrebrist efter att ha svimmat i trängseln ombord på en tunnelbanevagn. Hon var Transantiagos andra offer, häromveckan dog en herre ombord på metron av en hjärtattack som även den sades vara orsakad av syrebrist.

Känns ju lite olustigt att man utöver att samsas på en enda ynklig kvadratmeter med fem köttbullerunda* chilenare nu även skall behöva bekymra sig för att trilla av pinnen på kuppen.

*Enligt en studie hör chilenarna till Sydamerikas mest rundlagda folkslag

Trafikkaos

Trängsel i busskön

Jag vet att jag har varit en urusel bloggare på sistonde, men jag skall försöka rycka upp mig, åtminstone tillfälligt. Känner tyvärr att bloggämnena tryter.

Veckan som gått har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med att störa mig på Santiagos nya kollektivtrafiksystem, Transantiago som invigdes ett par veckor innan jag landade i Chile. Moderniseringen av kollektivtrafiken som jag har skrivit om här är tänkt att göra det dagliga resandet bekvämare, säkrare och mer effektivt för såväl resenärer som busschaufförer. Tyvärr har det inte gjort någon direkt succé, sedan dag ett har klagomål och gnäll haglat över regeringen och övriga ansvariga i en till synes oupphörlig ström. Folk som tidigare kunde ta en buss direkt till sin arbetsplats får idag vara med om upp till tre byten innan de är framme. Busstrafiken som numera är sammanlänkad och synkroniserad med metron har ökat antalet resenärer i tunnelbanan markant. Vagnarna är ständigt överfulla, ibland får hälften av de väntande på perongerna inte plats och får följaktligen vänta ännu längre på nästa tunnelbanetåg som också det är överfullt då det dyker upp. Och inte blir det bättre av chilenarnas kollektivtrafik kultur. I tunnelbanan och under reklampausar i TV visas ständigt filmsekvenser som uppmanar tunnelbaneresenerän att inte sitta på golvet i metron, låta folk stiga av innan man själv kliver på och att dela "sin kvadratmeter" med övriga passagerare (då resenärerna i tunnelbanan ökat är det tänkt att sex personer skall få plats på en kvadratmeter).
Mitt eget lilla personliga irritationsmoment har under veckan varit det nya plastkort som skall användas för att betala resan i tunnelbanan såväl som på bussar. Det fantastiska "bip" kortet som det gjordes reklam för i all oändlighet innan det nya kollektivtrafiksystemet infördes är nämligen slutsålt överallt. Detta innebär att jag då jag åker tunnelbana får ställa mig i kö för att köpa en enkelbiljett varje gång jag skall passera spärrarna istället för att fylla på mitt (icke existerande) plastkort med pengar någon gång i månaden. Dessutom kan jag inte betala för mig på bussen eftersom det enda betalningsätt som numera finns är det överallt och sedan längesedan slutsålda bip-kortet. Varje gång jag stiger på en buss får jag därför förklara att jag inte har något kort varpå chauffören påpekar att det borde jag ha eftersom Transantiago har funnits sedan i februari. Jag förklarar att jag har varit bortrest och inte har något kort varpå busschauffören låter mig stiga på ändå. Visserligen får jag åka gratis men denna scen som upprepas gång efter gång börjar kännas tämligen tröttsam och tidsödande.
I Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) är innvånarna uppretade då förbindelserna för många har försämrats avsevärt. Innvånarna har emellertid inte nöjt sig med att sitta hemma och gnälla som jag gör, de har istället gått till direkt aktion och vandaliserat bussar och knivskurit och/eller misshandlat busschaufförer. För att få bukt med problemen och dämpa ilska och vrede har regeringen vidtagit en rad åtgärder, bland annat kommer tunnelbana att vara öppen en timma längre och särskilda bussfiler har skapats där endast bussar får köra för att snabba på den snigelångsamma trafiken. Transantiago har varit förstasidestoff i alla medier under den senaste veckan. Och jag gissar att det kommer fortsätta vara presidentens främsta huvudbry även den kommande veckan...

En riktig pärla

Om jag bara fick se en film i år, så skulle det bli Pans labyrint. Då jag såg filmen på bio häromveckan fick den mig att minnas barndomens strövtåg genom sagornas värld och känslan av att absorberas helt av en fiktiv historia.
Redan från första filmsekvensen satt jag som klistrade i biofåtöljen då den 11-åriga Ofelia med sin mor reser till landet för att tillbringa sommaren under samma tak som moderns maken, en kapten i spanska armén. Redan från början ligger spänning och skräck och pyr under ytan, redo att bryta ut vid minsta provokation.

I närheten av sitt nya hem möter Ofelia en faun som ger henne en magisk bok. Han talar om för henne att hon är dotter till en avliden konung, och för att återuprätta dennes rike är hon på sagovis tvungen att genomgå tre prövningar. Och så börjar Ofelias färd genom sagornas magiska värld som inte enbart bebos av goda feer och andra märkliga väsen, på sin resa möter hon även ondska och mörker.
Parallelt med historien som utspelar sig i en sagovärld löper den något mer jordnära i den vanliga världen, där Ofelia lever i ett stort gammalt hus med sin mor och styvfar. Styvfadern som har fullt upp med att bekämpa det sista francomotståndarna efter inbördeskriget, visar sig vara en riktigt otäck person. Något som man kan ana redan då han för första gången uppenbarar sig på biouken.
Filmen är regisserad av mexikanen Guillermo del Toro och lär i USA vara historiens mest inkomstbringare spanskspråkiga film. Och i det här fallet är det inte konstigt att folk springer ned biograferna för Pans labyrint är ett riktigt mästerverk. En underbar, vacker, magisk och samtidigt skrämmande film som lämnar avtryck långt efter att biosalongen lämnats. Skall ni bara se en film på bio i år så låt det bli Pans labyrint!

Härliga kollektivtrafik!

I måndags var det premiär för Santiagos nya kollektivtrafiksystem Transantiago. Transantiago har som syfte att förbättra och modernisera trafiken i Chiles lätt kaotiska huvudstad och på pappret lät projektet som en alldeles lysande idé. Busschaufförerna som susar fram längs Santiagos gator i ilfart och knappt har tid att stanna för att plocka upp passagerare skulle få fast lön och utbildning. Nya, fina brasilientillverkade Volvobussar skulle byta plats med skraltiga chilenska bussarna av modell rost och betalningsystemet skulle skulle samstämmas så att ett inhandlat kollektivtrafik kort skulle kunna användas såväl i tunnelbanan som på bussar.
Jag skulle inte vilja påstå att det jag älskar mest med Chile är trafikkaoset, varför jag både blev glad och förväntansfull då jag hörde talas om Transantiagoprojektet. Tyvärr tillstötte ett problem efter ett annat redan innan projektets invigning. De nya volvobussar som köpts visade sig vara för breda för att ta sig fram genom en del av Santiagos trånga gränder och fastnade i kurvor utan att kunna ta sig vare sig framåt eller tillbaka. Och i vanlig chilensk ordning hade man givetvis inte tagit sig tid att filosofera över sådana här störningsmoment innan bussarna inhandlades.
Kontraktet med Volvo som ännu inte hade levererat alla de beställda bussarna bröts då ett parti Mercedesbussar stod till buds för ett lägre pris och Volvo hotade med att dra sina kunder inför rätta.
Annons- och informationskampanjerna för Transantiago var många. Den före detta chilenska fotbollshjälten Ivan Zamorano syntes i TV-rutan under varenda reklampaus, entusiastiskt orerande om projektes förträfflighet. Trots all möda som lades ned på att informera santiagoborna och göra dem vällvilligt inställda till det nya kollektivtrafiksystemet så möttes det med en viss skepsis. Rykten sade att det skulle bli ännu mer ont om plats i tunnelbanevagnarna då bussarna endast skulle köra inom en och samma stadsdel. Ville man komma till andra änden av stan skulle man bli tvungen att hoppa av vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan.

Hur stort Transantiagoprojektet är understryks av det faktum att president Michele Bachelet i måndags avbröt sin semester för att närvara vid invigningen. Men inte blev chilenarna gladare för det, invigningsdagen kantades nämligen av störningar, trafikstocckningar och bussar som inte dök upp. Då de visar sig att resan till jobbet som tidigare tog en halvtimma numera tar en timma blir man naturligtvis inte på gott humör och trots att kollektivtrafiken nu tycks vara något sånär under kontroll fungerar det nya systemet fortfarande långt ifrån felfritt.
Jag hoppas såklart att läget skall vara under kontroll lagom tills att jag återvänder, för sugen på mer trängsel i tunnelbanan är jag verkligen inte. Under tiden passar jag på att njuta av den välorganiserade svenska kollektivtrafiken och lovar att inte gnälla mer över 3-minuters förseningar. Inte ens när det är -10 och snöstorm ute skall jag yppa ett knyst.

En liten paus...

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar och har förstått att jag behöver ta vara på min tid i Sverige för snart tar den slut och då bär det av till Chile igen.
Så nu säger jag på återseende till bloggen och mina bloggläsare för ett tag!
Jag vill njuta av Sverige, H&M och umgås med vänner :)

Då våren känns långt borta...

Idag då himlen är täckt av ogenomträngliga gråa moln från vilka ett tunnt, men aldrig upphörande droppande duggregn faller får jag en känsla av att solen förbisett Sverige och kanske till och med glömt bort dess existens i sin färd mot sydligare breddgrader.
Vem vet, kanske avlägger den just nu en visit hos Anna i Malaga?
Hos mig är den definitivt inte.

Då världen utanför mitt fönster bjuder på ett härligt spektrum av transparentgrått, dassgrått, smutsgrått och fulgrått är jag tvungen att påminna mig själv om att solen och en rikare färgskala så småningom även kommer att nå Sverige genom att leta fram bilder på förra vårens tulpaner.

Pepparkaksmuffins

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det känns härligt att vara hemma!
Trots kyla, snö och is som varvas med regn uppskattar jag vardagslivet.
Visserligen saknas här spänningen över att befinna sig på en ny plats där det varje dag finns nya ting att upptäcka och där något så enkelt som en bussresa kan förvandlas till ett mindre äventyr.
Men här finner jag nöje i en färd till närmaste snabbköp där hyllorna bjuder på mango chutney, kokosmjölk och ett trettiotal kryddor uppradade i kryddhyllan. Alltsammans till ett rimligt pris vilket i Santiago vore otänkbart.

Jag har redan hunnit inhandla och smaka ett par påsar turkisk peppar, ahlgrens bilar, indisk mat och sushi. Idag slängde jag dessutom ihop en plåt med pepparkaksmuffins, mina favoritbakverk. Allra godast blir de förstås om de serveras med vispad grädde blandad med lingonsylt eller rårörda lingon.
För den som är sugen följer receptet nedan.






Pepparkaksmuffins, ca 20 stycken

100g smör eller margarin
2 1/2 dl brun farin (går även bra med vanligt socker)
2 ägg
1 1/2 dl gräddfil eller filmjölk
3 dl vetemjöl
1 msk malen kanel
1 tsk malda kryddnejlikor
1 tsk malen ingefära
1 tsk bikarbonat

Rör ihop smör och socker till en jämn smet. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Häll därefter i gräddfilen eller filen, rör om och häll sedan i vetemjöl, kryddor och bikarbonat. Häll upp i formar och grädda i ugn ungefär 10 minuter i 225 grader.

Poserande tangopar i Buenos Aires

Sushi och humitas

Sista dagen i Santiago passade jag på att äta sushi som hör till mina favoriträtter.
I Santiago finns det gott om sushiställen, favorithaket ligger på en av gatorna vid det centrala torget Plaza de Armas. Restaurangen är peruansk/japansk vilket känns som en något konstig blandning. Precis som inredningen, i restaurangen hänger peruanska masker, bilder på inkaguld och tavlor som avbildar tjusiga japanska damer i en härlig blandning. Men vad gör väl det när maten smakar väl?
Äter man sushi i Chile skall man definitivt välja en variant som inehåller avokado, för till skillnad från hemma är avokadon alltid mjuk, mogen och smälter i munnen. Minna favoriter är risrullar som på utsidan är helt inrullade i avokado istället för det vanliga algerna.

Min sushimiddag med favoritrullarna av avokado


Då jag kom hem fick jag tillfälle att smaka den chilenska specialiteten humitas. Humitas är gjorda av majs och majskolvsäsongen hade just inletts varför rätten var idealisk, majs är billigt och finns i massor.
Till humitas används färska majskolvar som har bladen kvar. Bladen plockas försiktigt av för att användas senare i matlagningen.


Många majsblad går åt då man gör humitas.

Vill man göra humitas hemma behövs följande ingredienser:

12 färska majskolvar
1 finhackad lök
smör eller margarin att steka i
salt
basilika (om så önskas)

Då bladen är avplockade från majskolvarna rivs majsen av med hjälp av ett rivhjärn. Alternativt körs majskornen i en mixer, om majskorna är hårda kan man tillsätta lite mjök, om de är för mjuka kan lite mjöl hällas i blandningen.
Löken steks i en stekpanna, då den blivit mjuk blandas den med de rivna majskorna och saltas. Av löken och majskorna rörs en smet ihop som senare kommer att läggas i majsbladen.
Majsbladen sköljs i hett vatten för att bli mjuka och följsamma, därefter används till varje humitas två blad som fylls med majsröra. Humitas viks sedan ihop till små knyten som binds ihop med ett snöre av majsblad.
Till sist sänker man ned majsknytena i en gryta med kokande vatten och låter dem koka i 20 minuter.

Majsbladen fylls med röran av riven majs och lök

Humitas färdiga att serveras

Humitas äts gärna tillsammans med chilenarnas favoritsallad gjord på lök och tomater.

Santiago vs. Buenos Aires

Santiago

Sevärdheter
Tyvärr är det skralt med sevärdheter i Chiles huvudstad. Några riktiga måsten finns egentligen inte och de få som finns är snabbt avklarade. Att missa Santiagos kändaste torg Plaza de armas eller presidentpalatset La Moneda känns inte direkt som någon större förlust för resenären.
Betyg: NNN

Shopping
Fina souvenirer i form av handarbeten och vackra vävar går att få tag i på marknader. Är man däremot intresserade av andra saker som te.x kläder eller skor finns det inte mycket spännande att inhandla. Är man klädintresserad får man bege sig till något av Santiagos alla shoppingcenter som alla ligger en bit utanför stan och dessutom har precis samma utbud av märkeskläder som man hittar hemma.
Betyg: NN

Mat
God mat finns på de bättre restaurangerna. Vill man däremot äta på chilenskt vis finns det gott om lagom sunkiga hål-i-väggen hak där man kan äta completos (varmkorv) med en mängd olika tillbehör och andra onyttigheter. Chilensk vardagsmat är inget som direkt skulle få en dietist att jubla av glädje.
Betyg: NNN

Storstadspuls
Nja. Sådär. Trängsel i metron och ett rejält trafikkaos så som det anstår en riktig storstad har Santiago visserligen men det är också allt.
Betyg: NN

Nattliv
Visst kan man ha kul i Santiago så snart man har hittat klubbar eller barer som passar ens smak. Dessutom har staden ett stort utbud av konserter av ofta kända artister
Betyg: NNN

Prisnivå
Vill man ha ungefär samma levnadsstandard som i Sverige kostar det även därefter för Chile är inget billigt land. Onödiga ting som cigaretter och sprit kostar ingenting så vill man göra karriär som alkis är Chile definitivt rätt land att resa till. Sjuk skall man dock helst undvika att bli om man inte vill blir ruinerad, för chilensk sjukvård är endast till för dem som kan pröjsa.
Betyg: NN

Renhet
För att vara en latinamerikansk storstad är Santiago osedvanligt rent. Visserligen inte lika ren som Madrid där gatorna spolas varje natt men helt klart godkänt.
Betyg: NNNN

Chilenarna
Är i övriga Latinamerika kända för att vara tysta och tråkiga, är trots detta ofta både tillmötesgående, trevliga och hjälpsamma.
Betyg: NNNN



Buenos Aires

Sevärdheter
Oj! Vart skall man börja? Recoletakyrkogården? La Boca? För att se allt som är värt att ses i Buenos Aires behöver nog fler än ett besök avläggas i staden.
Betyg: NNNN

Shopping
Allt i läder; bälten, väskor och skor är värt att ta en extra titt på. Fina hantverk finns det gott om liksom souvenirkitsch. Argentinska kläder gör vem som helst shoppingsugen.
Betyg: NNNNN

Mat
Både italienskt och grillat är värt att prova på. Restauranger finns naturligtvis i massor lite överallt.
Betyg: NNNN

Storstadspuls
Mycket folk, intensiv trafik. Storstadskänslan infinner sig snabbt.
Betyg: NNNN

Nattliv
Buenos Aires har gott om roliga uteställen och till skillnad från Chile som är rätt öde under veckodagarna tycks det gå lika bra att partaja på en onsdag som på en lördag.
Betyg: NNNN

Prisnivå
Buenos Aires är inte lika billigt som ryktet vill göra gällande men tar man i beaktning att det faktiskt är en storstad framstår den ändå som hyfsat billig.
Betyg: NNN

Renhet
Hundbajs på gatorna och stinkande sopsäckar i varje gathörn i 35-gradig värme är ingen höjdare.
Betyg: N

Argentinarna
Liksom chilenarna både trevliga och hjälpsamma om än lite snobbigare.
Betyg: NNN

Prisutlämning

Då Therese var duktig och svarade rätt på en fråga i den tävling jag utlyste anser jag det nu vara på tiden att hon får kvittera ut sitt pris. Så Therese, detta är vad du har att välja från: En varm och go halsduk, en liten neccesär/större börs i läder eller ett par härligt mjuka vantar att värma kalla händer i vinterkylan med.
Maila mig och skriv vad du vill ha så skickar jag dig ditt pris så snart jag har din adress!

Att komma hem

Staty vid Plaza de Mayo

Så var man hemma igen och jag som avskyr kyla och hade glatt mig över att åka hem till ett relativt varmt och snöfritt Sverige insåg snabbt att jag valt fel hemkomstdatum. För när jag återsåg min hemstad var gator och byggnader täckta av ett tunt lager av vit pudersnö. En obehaglig kyla trängde sig igenom min tunna kappa och in under huden vilket genast fick mig att huttra och längta tillbaks till Santiagos värme.

Det kändes märklig att åter vara hemma. Så långt bort från Chile och en annan verklighet efter bara ett dygns resande. I minnet vårdar jag fortfarande mina upplevelser i Argentina, inser att jag ligger lite efter och inte riktigt har hunnit berätta klart om min resa till Buenos Aires. För jag blev galet förtjust i Argentinas huvudstad och försöker att hindra minnena från att förblekna genom att vårda dem ömt, betrakta mina inhandlade fynd och i sinnet planera inför nästa resa.
Sista dagen i Buenos Aires tog jag en promenad till Plaza de Mayo, torget som mest är känt för att det under flera årtionden var den plats där ”de galna mödrarna” demonstrerade för sina söner och döttrar som försvunnit under militärdiktaturen. Plaza de Mayo är en populär samlingspunkt för demonstranter överhuvudtaget. Själv blev jag dock lite besviken efter att ha betraktat souvenirförsäljare och duvor en stund. Kanske hade jag väntat mig något mer, att torget skulle vara mer storslaget och praktfullt. Men det visade sig bara vara ett vanligt…torg.
Desto roligare var promenaden hem från torget då jag tog en fika på ett närliggande café och träffade en trevlig argentinska, boendes i Spanien som jag sedan slog följe med under resten av dagen.
Tyvärr ligger Buenos Aires långt bort från Sverige men har man ändå vägarna förbi Sydamerika och gillar storstäder får man bara inte missa Argentinas huvudstad. Jag hade inga särskilda förväntningar då jag anlände men insåg då det alltför snart var dags för avresa att jag funnit en ny favoritstad.

Plaza de Mayo som bara är ett vanligt torg.

Dagens problem

Hur får man på bästa möjliga sätt ned största möjliga mängd pisco sour flaskor i resväskan på ett smidigt sätt? Jag har ju tänkt bjuda vänner och bekanta på piscoparty i Sverige, detta blir dock svårt då jag inte längre kan bära med mig åtta flaskor som handbagage.
Skall jag slänga alla mina kläder? Strunta i souvenirerna och låta de dyrbara dropparna av pisco uppta dess plats? En dag som denna är funderingarna många och svaren få.

Adjo, Santiago!

I nasta vecka kommer jag ater att fardas over Anderna, denna gang for att aka hem till Sverige i en manad. Jag ar lite kluven infor min hemresa och bade ser fram emot den samtidigt som den ger mig seperationsangest. For jag vill inte skiljas fran Chile. Inte nu nar sommaren antligen har anlant och mina dagar fylls av flanerande stadsutflykter och pisco sours i skymningen pa nagon uteservering i goda vanners lag.
Jag vet att jag kommer fa aterse Santiagos kullar och berg, svarta avgasmoln och tryckande hetta snart. Men tills dess ar avstandet atminstone i sinnet oandligt. Over ett dygns resande, kontinenter och varldshav kommer att skilja mig fran Santiago da jag ater star med fotterna pa europeisk mark. Chile ligger i varldens ande, Sverige i ett regnigt helveteshal och blotta tanken pa att huttra av kyla under en gra vinterhimmel far mig att vilja grata.

Nagot som dock maste medges ar att det trots ovanstaende klagomal finns en hel rad av ting som far mig att bli rejalt sugen pa att aterse fosterlandet. Utover att aterse vanner och familj ar det mesta konstigt nog saker man kan ata.
Nar jag landat tanker jag ha en lang matorgie som formodligen kommer att vara tills jag aker tillbaks till Chile.
De ting jag drommer om pa natterna ar foljande:

Turkisk peppar - Finns det nagot godare?
Alhgrens bilar - Fast bara dom som ar sa farska och mjuka att de smalter i munnen. Inte de som legat framme i pressbyrans disk i ett halvar.
Indisk mat - Behover jag saga mer?
Thai mat - Ar tyvarr inte lika god i Santiago som hemma.
Pepparkaksmuffins med gradde med lingonsylt - Det vattnas i munnen pa mig bara jag tanker pa pepparkaksmuffins, och jag har tankt pa det ratt mycket det senaste.
Och till sist, som gradden pa moset: Kottbullar med potatis och lingonsylt! Jag har redan sett till sa att detta blir den forsta maltid som jag intar efter att ha kommit hem.

Fler bilder från La Boca

Miracle in the Andes

Minns ni filmen Alive? En hollywoodproduktion som i vanlig ordning var "based on a true story" och där samtliga karaktärer trots att de var uruguayaner talade en perfekt engelska.
Alive förtäljer förövrigt historien om hur ett gäng unga rugbyspelande uruguayaner råkar ut för en flygplanskrasch i Anderna där de på grund av de ogästvänliga förhållandena snart ser sig tvugna att gnaga på sina avlidna kamraters lemmar och ben för att överleva.
Jag vill minnas att filmen egentligen inte var särskilt bra utan snarare rätt medioker. Detta till trots kunde jag inte låta bli att fascineras av den spännande och dramatiska berättelsen, och att hetingen Ethan Hawke fick axla rollen som filmens hjälte gjorde ju inte heller saken sämre.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka på flygolyckan i Anderna varje gång jag själv färdas över denna mäktiga bergskedja. Sist jag företog mig denna resa tänkte jag lite extra på de unga, rugbyspelande uruguayanerna. Detta eftersom den reselektyr jag valde är en nyutgiven bok skriven av Nando Parrado, en idag medelålders herre som är verklighetens Ethan Hawke. Hans berättelse Milagro en los Andes är en detaljerad och gripande berättelse om tiden före flygplansolyckan, om rugbyspelarnas bekväma och bekymmerslösa medelklassliv i Montevideo. Om flygplanskraschen i Anderna och hur Nando Parrado förlorar sin mor och senare även sin syster, vars död istället för att inträffa direkt blir plågsam och utdragen. Nando Parrado berättar också på ett levande och påträngande kusligt sätt om de 72 dagar som tillbringades på berget. Om den stränga kylan och hur han och hans vänner lyckas överleva i Andernas trots att de inte bär något annat än sommarkläder. I boken berättas också om de spänningar och konflikter som uppstår bland de överlevande, hur de tappar modet då de efter ett par veckor via radio hör att sökandet efter planet upphört och slutligen ser sig tvugna att äta av sina döda kamraters kroppar för att överleva i Anderna.
Boken är inte en sensationslysten redogörelse över kannibalism, starkast är författarens egna tankar och den rädsla, frustration och sorg som han tvingas genomleva. Jag kunde inte lägga denna bok ifrån mig förrän jag hade läst klart den sista sidan och funderar redan på att läsa om den då den är oerhört spännande. Milagro en los Andes utgavs först på engelska och orginalets titel är Miracle in the Andes. Jag uppmanar härmed samtliga bloggläsare att kila iväg till närmsta bokhandel och inhandla boken på lämpligt språk. Jag lovar, ni kommer inte att ångra er.

La Boca

La Boca är en riktig turistfälla med en souvenirshop i varje hörn. Från andra våningen vinkar tangokungen Carlos Gardel, Evita och Maradona till de förbipasserande.

Utöver Recoletakyrkogården är även La Boca,ett kvarter beläget i de sydöstra delarna av Buenos Aires ett måste för varje god turist som slaviskt följer guideböckernas råd och anvisningar. Givetvis ville inte jag vara sämre än de mängder av tyska pensionärspar med fotvänliga skor och de grupper av japaner bärandes på dyra kameror som invaderar La Boca så snart solen stigit upp, så jag gav mig av till La Boca tidigt en morgon med min Lonely Planet i högsta hugg.

Det sägs att La bocas karaktär formats av de många invandrare som anlände till stadsdelen i slutet av 1800-talet för att söka lyckan i den nya världen på andra sidan Atlanten. De flesta av La Bocas nya invånare var av italienskt ursprung men även jugoslaver och greker fann ett nytt hem i denna arbetarstadsdel. I dag är La boca mest känt för fotbollslaget Boca Juniors och den argentinska fotbollsvärldens stolthet; Diego Maradona som under en period spelade i stadsdelens fotbollslag.

La Bocas karaktäristiska färgglada hus är en fröjd för ögat.

Utöver turiststråken med de färgglada husen finns det egentligen inte särskilt mycket att beskåda i La Boca. Där de färgglada husen tar slut tar nedgångna och slitna byggnader vid. Trots kvarterets tydliga turistprägel där en souvenirshop aldrig ligger längre bort än ett fåtal fotsteg från den plats där man befinner sig på så fann jag La Boca lagom charmigt och pittoreskt. Att strosa runt på gatorna och låta ögat njuta av de karamellfärgade byggnaderna är en lagom trevlig förmiddagsaktivitet. Något man dock får räkna med under en promenad i kvarteren är att ständigt bli utsatt för efterhängsna försäljare som högtydligt bedyrar att man finner de allra bästa, billigaste och därtill unika produkter i just deras affär.

Tangopar utanför en av de många souveniraffärerna


Boca Juniors stolthet Maradona träffas på lite överallt

Fler bilder från Recoletakyrkogården

Jag kan inte låta bli att slänga in ytterligare ett par bilder på de fina statyer jag fotograferade under min promenad på Buenos Aires häftigaste kyrkogård.

Och hur var det med peson egentligen?

Ja, hur står det till med den argentinska peson sett ur turistens perspektiv? Är Buenos Aires verkligen så billigt som ryktet gör gällande?
Efter 2001 då landets ekonomi havrerade totalt färdades ett lemmeltåg av turister till Argentina för att roa sig och shoppa loss rejält för nästan inga pengar alls. De senaste åren har ekonomin dock stabiliserats och tillväxten har varit god. Detta till trots tycks Buenos Aires fortfarande vara ett enda stort shoppingmecka för Sydamerika och kanske till och med hela Latinamerika. I Buenos Aires malls och shoppingstråk trängs stora grupper av turistande brasilianare med mexikaner överlastade med prylar.

Själv tycker jag nog att ryktet om hur billigt Argentina är, är något överdrivet. Men kanske beror de mer på de förväntingar man har för då folk ständigt talar om hur oerhört billigt det är tror jag att allting skall kosta två kronor, och riktigt så är det givetvis inte.
En middag kan man få för en hyfsat billig penning utanför turistkvarteren. Sista dagen åt jag på en italiensk restaurang som serverade mycket god mat för en 50-lapp. Det var visserligen ingen lyxrestaurang men inte heller hörde den till de sämre.
Sedan kan man så klart göra precis vad jag gjorde andra dagen i Buenos Aires, äta middag på ett ställe beläget i turistkvarteren och betala över 60 kronor för en spansk tortilla. Visserligen var restaurangen fin och tortillan stor och väldigt god men det är förmodligen den dyraste tortilla jag någonsin ätit.

Jag passade på att inhandla både det ena och det andra då utbudet i Buenos Aires är mycket större än i Santiago. Eftersom jag skall hem till Sverige en månad om en vecka lassade jag även ner en hel del souvenirer i resväskan. Ett axplock av mina inköp kan beskådas på bilden nedan.

Bilden går att klicka på för att se i större format

Längst upp till vänster: (vit)pocket bok om den ekonomiska krisen i Argentina, 9 kr

På den vita boken: Två matekärl med namn på kompisar ingraverade att ge bort som present, 13 kr

(svart) inbunden bok: Los cachorros av Mario Vargas Llosa, 18kr

(orange) Mafalda bok med mjuka pärmar, 43kr

Nyutgiven storpocket: Milagro en los Andes, 96kr

Lonely Planets Buenos Airesguide, 169kr

Nedre raden
Blå-vit turist t-shirt i barnstorlek med gul sol och Argentina skrivet på, 50kr

Läderskärp liggandes ovanpå T-shirten, 67kr

T-shirt med I love BA tryck, 80kr

Silverhalsband med läderrem liggandes på T-shirten, 56kr

Örhängen i glas (ligger också på T-shirten),25kr

Liten läderväska, 56kr

Cd-skivor: Tangosamling, 33kr

Manas senaste cd, 70kr

Spindelväv över Recoletakyrkogården

Lokala uttryck och ord

Det absolut roligaste argentinska ordet som jag hörde i Buenos Aires var cola less. Jag gillar skarpt det härliga hopkoket av engelska och spanska, dessutom tycker jag att ordet är ganska talande och ger en tydlig bild av substantivet som det beskriver.

Uppdatering;
Den som först vågar sig på att gissa och dessutom lyckas lista ut vad cola less betyder vinner en liten souvenir från sydliga breddgrader!
Fuska inte nu! ;)

Cementerio de la Recoleta

På Recloletakyrkogården finner man en mängd maosoleum, statyer och gravar i olika stadier av förfall.

Under mina få dagar i Buenos Aires försökte jag klämma in så många turistaktiviteter som möjligt. En klar favorit bland attraktionerna var Recoletakyrkogården. Cementerio de la Recoleta som har funnits sedan 1822 lär ha varit Buenos Aires första allmäna kyrkogård och det är här som stadens crème de la crème vilar i påkostade och tjusiga masoleum. Att köpa sig en gravplats på Recoletakyrkogården sägs vara lika dyrt som att investera i en mindre lägenhet vilket förmodligen är en av förklaringarna till varför det tycks nödvändigt att vara f.d president, författare eller nobelpristagare för att föräras med en gravplats här.

Mest känt är Recoleta förmodligen för att nationalhelgonet Evita Perón ligger begravt här. Evita vars popularitet inte tycks vilja avta var gift med president Juan Perón och avled 1952 vid 33-års ålder i livmoderscancer.
En orehört bra och spännande bok om Evita och tiden efter hennes död är Santa Evita skriven av argentinaren Tomás Eloy Martínez, ett måste för alla som är det minsta intresserade.

Evita Peróns grav. Kring just denna grav är det mycket turisttätt vilket också syns på fotot. Svårt att få en bra bild utan någons axel eller huvud mitt i.



Den stora behållningen med att besöka kyrkogården är dock inte Evitas grav utan alla de fantastiskt vackra statyer som omger gravar och maosoleum.
Det känns märkligt och nästan lite kusligt att vandra runt i dödens rike. Ströva omkring längs de trånga gångarna bland dramatiska scener av förtvivlade sörjande och gråtande barn.

Tillbaks i Santiago

Så var man "hemma" i Santiago igen (jo, det känns fortfarande lite konstigt att säga)efter att ha tillbringat ett par fantastiska dagar i Argentinas huvudstad.
Buenos Aires infriade alla mina förväntingar eller till och med överträffade dem.
Är det möjligt att bli annat än förälskad i denna stad som har så mycket att erbjuda och visa upp för den tillfällige besökaren?
Några snorkiga eller arroganta argentinare träffade jag inte på, så som ryktet i Sydamerika gör gällande att detta land kryllar av. Däremot stötte jag ihop med ett flertal hjälpsamma och vänliga individer som bidrog till att förhöja trevlighetsfaktorn under min resa.
Dessutom måste jag säga att vad det beträffar den den argentinska stoltheten så förefaller mig denna rätt sympatisk. Särskilt i jämförels med Chile där det utländska är idealet och det inhemska arvet helst sopas under mattan för att gömmas och glömmas bort.
Jag insåg snabbt att fyra dagar i Buenos Aires är alltför lite. Jag lämnade staden med sorg i hjärtat och en häftig önskan om att ett snart återseende.
Buenos Aires är sannerligen fantastiskt, och så underbart att det numera konkurrerar med Madrid om förstaplatsen på min lista över favoritstäder.

Obelisken vid Avenida 9 de Julio, ett välkänt Buenos Aires-riktmärke

Landat!

Att flyga med brasilianska lagprisbolaget Gol ar kanske inget man bor rekommendera. Visserligen kommer man till Buenos Aires for en billig penning men det kanns inte sa kul nar planet ar tre timmar forsenat. Speciellt inte nar man som jag bara har 3 och en halv dag i Argentinas huvudstad vilket jag redan har insett ar alltfor lite.
Jag som egentligen inte ar sarskilt fortjust i att handla har latit shoppingdjavulen satta klorna i mig da utbudet har ar sa mycket storre an i Santiago och priserna ganska mycket lagre. Idag har jag hunnit besoka turistattraktionen Recoleta samt inhandlat tva urfina klanningar for en hundralapp var.
Bilder fran Argentina laggs upp nar jag ar tillbaks i Santiago. Pa internetcafet som jag nu skriver fran har jag bara tittat in for att vila fotterna innan det ar dags for nya upptag i Buenos Aires.

Tidsfördriv

Jag är tidningsberoende och läser dagligen de flesta svenska dags- och kvällstidningar på nätet. Då de gäller spanska webbtidningar besöker jag oftast El mundos hemsida. Lustigt nog har jag alltid föredragit konkurrenten El país framför El mundo i pappersform men då det gäller internetsidor är den sistnämnda att föredra. Många av El país artiklar går inte att läsa gratis men att botanisera i El mundos arkiv kostar inte ett endaste öre. Speciellt mycket tycker jag om El mundos specialreportage om Spanien, världen, kultur och vetenskap som ofta bjuder på både intressant läsning, bilder och ljudklipp.

Några av mina favoritreportage länkar jag till här:

Pinochet
La Cuba de Castro
25 años sin Franco
Celia Cruz la reina de la salsa y el azúcar
Etiopia un infierno en el mapa
Destinos literarios

Då jag har en stund över tycker jag också om att läsa Semana eller ännu hellre Revista cambio som ägs av ingen mindre än Gabriel García Márquez.

Till Argentina...igen

Ok, nu gör jag ett nytt försök att besöka Buenos Aires. På onsdag bär det av till tangons land vilket förmodligen kommer innebära att bloggen går i ide ett par dagar.
Vi ses snart!