26.7.08

Vart tog tiden vägen?


Det är märkligt hur dagar, veckor och månader bara går upp i rök.
Tiden är flyktig och desto äldre jag blir, desto snabbare tycks den rinna mellan mina fingrar. Speciellt sedan lillprinsen kom till världen.
Någon som för bara ett par månader sedan inte var mycket mer än ett litet paket som togs om hand om har plötsligt utvecklats till en person med egen vilja, önskningar och krav på tillvaron. Han finner sig inte längre villigt tillrätta i babysitern eller vagnen utan spjärnar emot för allt vad han orkar när det inte passar.
Från att vara liten som en myra (nåja, inte riktigt men nästan) till en riktig praktbebis på bara ett par månader. Ett halvår är en lång tid, ja faktiskt ett helt liv för min bebis.
Själv känner jag mig fortfarande som ungefär samma Nadia jag var för tio år sedan, den enda skillnaden är att jag nu undrar vart tiden tog vägen

Det händer bara i Sverige...

Det är bara i Sverige som man på en stålande fin dag kan ringa en kompis och fråga om hon/han vill följa med och bada/grilla/äta middag och få ett "Nej, jag kan inte för jag har tvättid", till svar.

24.7.08

Sensationsinriktad journalistik

Jag såg ett inslag igår på aktuellt om svensk media som kritiserades för att ha blivit allt mer sensationsinriktad, som exempel nämndes rapporteringen om mordet på den lilla flickan Engla vars mor intervjuats gång efter gång och har setts i både tidningar och TV.
Inslaget väckte mitt intresse eftersom ämnet är något jag själv reflekterat kring. I både Spanien och Latinamerika är det vanligt att man vid rapporteringen av händelser som t.ex. ett mord söker upp grannar eller anhöriga till mordoffret och försöker dränera dessa på så mycket information som möjligt. Ofta är det gråtmilda reportage i vilka en mormor, syster eller far till mördaren/mordoffret intervjuas och får berätta vilken fin människa han eller hon var.
Jag har lite svårt för den här typen av journalistik, det är lätt hänt att det blir för närgånget och intervjuerna balanserar allt som oftast på gränsen till det osmakliga.
Tidigare slapp man se sådant här i svensk media, det var bara ytterst sällan som nära berörda i tragiska mordfall intervjuades med bild och namn i TV och tidningar. Men tyvärr tycks man alltmer frångå detta förhållningssätt.
Något som jag verkligen hoppas att vi slipper se helt och hållet och som man till exempel ser ofta i colombianska tidningar är bilder på mordoffren på tidningens första sidor där de ligger blodiga och sönderskjutna på någon gata. På vilket sätt är det av allmänt intresse att publicera sådana bilder?

22.7.08

Presenter

Skall man resa bort är det alltid kul att ha med presenter. När jag var i Chile märkte jag snabbt vilka av de presenter jag hade med mig som blev extra populära. Mörk choklad kommer jag definitivt ta med mig, i Chile går det bara att få tag på mjölkchoklad. Helt okej för mig som föredrar ljus framför mörk choklad. Men jag har en kompis i Santiago som är ett riktigt chokladmonster och som bett mig ta med mörk choklad.
En annan succé bland mina presenter var smaksatt te i lösvikt. I snabbköpen i Chile finns det mest Earl Grey i påsar, absolut inget för en te-gorurmet som jag själv. Speciellt populärt var det bland mina chilenska kompisar med ett grönt te med smak av rabarber och grädde. Min personliga favorit just nu är grönt te med smak av persika, något som också lär följa med i resväskan.
Förutom det jag nämnt ovan är jag nog rätt idéfattig vad det gäller presenter att ha med när man åker utomlands. Helst skall det ju vara något som väger lite och är typiskt svenskt. En inte helt lätt kombination.
När jag var på IKEA för några veckor sedan köpte jag faktiskt ett paket med dalahästar i choklad, sådär lite lagom kul och fånigt.

Bärsjal vs bärsele

Nu när min prins har hunnit bli drygt ett halvår känner jag mig som något av en veteran både vad det gäller vagnar, bärselar och bärsjalar.
Rätt ofta ser man föräldrar som bär sina små i babybjörnselar, även bärsjalen tycks bli allt populärare trots att den fortfarande hamnar i skuggan av babybjörn.
Hemma har jag både en elastisk bärsjal samt en babybjörn, smart och praktiskt om man till exempel skall till stan, springa i affärer och vill slippa släpa på en tung och otymplig vagn.
Bärsjalen slår överlägset babybjörnen. Att bära sitt barn i en babybjörn är som att ha en ryggsäck på magen, med bärsjalen fördelas vikten jämnare över kroppen och eftersom barnet bärs så tätt intill den egna kroppen känns det inte som att bära på ett externt föremål. Dessutom går bärsjalen att använda redan från det att barnet är nyfött, för att kunna bäras i en babybjörn måstet barnet vara ett par månader gammalt.
Jag kan inte begripa att så många fortfarande använder sig av bärselar när en bärsjal är så mycket bekvämare. Bärsjalar sägs dessutom vara bättre för barnet som finner trygghet i att vara nära föräldern. I övrigt är bärsjalen också ett bättre alternativ ur ergonomisk synvinkel såväl för barnet som för föräldern. Det enda negativa jag kan säga om bärsjalen är att det kan vara lite knepigt att få till en bra knytning till en början men när man väl har lärt sig är det inte särskilt svårt.

20.7.08

Att se och göra

Jag har fortfarande mycket kvar att se och göra i Chile. När man vistas en längre tid på en och samma plats är det lätt att utflykter till närbelägna platser skjuts på framtiden. Åtminstone om man liksom jag tänker "Äh, det där kan vi göra nästa helg", "Idag är det för varmt/för kallt/för regnigt". Och så blir de där trevliga utflykterna inte av eftersom man istället ligger hemma på soffan och läser en bra bok.
Under den tid jag var i Chile hade jag planer på att besöka en vingård. Det finns en del vingårdar som ligger på lagom avstånd från Santiago. Jag är ingen stor vinkännare, fast jag tycker förstås att det kan vara gott med ett glas rött till middagen någon gång då och då. Men även om man inte är någon stor vinfantast känns att besöka en vingård som en lagom trevlig upplevelse. Igår kväll då jag drack ett chilenskt vin kom jag på nytt att tänka på det där med vingårdar, och visst skulle det vara roligt att besöka en om jag nu åker till Chile igen.
Till den lilla staden Pomaire som ligger ca en timma från Santiago kom jag heller aldrig iväg. Pomaire är känt för sina fina keramikföremål. Det är härifrån de speciella djupa fat i vilka man bland annat serverar nationalrätten Paila marina kommer. Tyvärr är ju keramikskålar och liknande lite svårt att ta med sig hem men till Pomaire bara måste jag när jag befinner mig i Chile igen.
Santiago som stad är ingen höjdare, men som tur är finns det många närbelägna platser som har mycket att se och bjuda på.

18.7.08

Provocerande ögonfärg

Flera gånger då jag har stött ihop med gamla bekanta eller ibland för mig främmande människor har det hänt att de har kommenterat lillprinsens blå ögon. Efter att de tagit sig en titt på mina bruna ögon har den stående frasen varit; "Vilken tur att han har fått blåa ögon!". Måhända är jag lite snarstucken men jag kan inte låta bli att känna mig lite provocerad, och vad förväntas man svara på en sådan kommentar? "Ja, för hade han fått bruna ögon som jag hade det ju varit väldigt synd om honom" eller "Ja det är ju verkligen tur, för bruna ögon är ju gräsligt fult!". Hade jag befunnit mig i Chile hade kommentarerna förmodligen inte förvånat mig särskilt mycket, men i Sverige känns den oerhört märklig.
Men vad vet jag, kanske är det så att jag själv och alla andra miljarder människor med bruna ögon på vår jord har haft en jäklig otur utan att vi ens är medvetna om det.

16.7.08

Plazas


Plaza de Cervantes i Alcalá de Henares. Bild från Wikimedia

Är det något jag saknar från Spanien är det alla dessa torg fulla av cafér, utomhusserveringar och människor som dricker en cortado eller tinto de verano i skuggan av ett parasoll.
I jämförelse med spanska plazas(torg) är svenska torg ofta kalla, döda och folktomma. Ett torg i Sverige är alltför ofta bara en kal, öppen plats. Kanske står en dammig staty i mitt därpå men mer livat än så blir det oftast inte.
När jag studerade i Alcalá de Henares, en liten och sömnig småstad en bit från Madrid, passerade jag varje dag stans största torg Plaza de Cervantes. Under förmiddagen satt där äldre män i koftor och baskrar och diskuterade livets trivialiteter innan solens brännande strålar gjorde torget till en outhärdlig plats att vistas på.
På eftermiddagen efter lektionernas slut frekventerades torget av hela familjer, glassätande barn, arga mödrar som bannade de små och pappor som läste dagstidningen.
Det är sällan man ser ett folktomt spanskt torg. Bara under dygnets mörkaste timmar och i gryningen vilar det.

15.7.08

Det är någonting i vattnet...

Idag åt jag och lillprinsen och lunch med tre av mina gamla arbetskamrater. Jag kunde konstatera att två av de tre arbetskamrater hunnit bli gravida sedan jag försvann och båda två skulle få barn kring jul.
Sist jag var på besök på min arbetsplats för ett par månader sedan med lillprinsen tyckte VDn att jag borde ta med honom en dag då han inte var en sådan solstråle. En sådan söt liten varelse kunde ju få fler av arbetsstyrkans tjejer att bli barnsugna resonerade VDn.
Kanske är det någonting i vattnet? Kan det vara fertilitetshormoner? VDns mardröm tycks ha besannats.

14.7.08

En resa

Det ser faktiskt ut som om det skulle kunna bli en resa till Chile i höst för min del. Än är det inte spikat och klart så jag vågar inte hoppas för mycket men det ser lovande ut.
Denna resa skulle förstås bli annorlunda, mycket för att det blir första gången som jag reser med min son. Men jag inbillar mig att det är lättare att släpa med honom på en långresa nu innan han blivit alltför rörlig.
Det finns mycket jag skulle vilja uppleva i Sydamerikas avlångaste land, och mycket som jag redan upplevt som jag skulle viljag göra om igen. Som att dricka pisco sour till exempel, Chiles utsökta nationaldryck vars like jag aldrig smakat. Och äta avocado varje dag. Det kan man förstås göra här hemma också men jag är trött på dyra avocados till överpriser som alltid tycks vara halvruttna när man öppnar dem.
Och så skulle jag förstås åka till den fashionabla badorten Viña del Mar igen, titta på målningarna på Valparaísos gator och trängas ombord på bussar och tunnelbanor i Santiagos trafik.

13.7.08

Fler ansikten




11.7.08

Trasiga bussar

Idag åkte jag buss hem med en buss som hade problem med att stänga dörrarna. Halvägs hem talade chauffören om för oss passagerare att vi var tvugna att stiga av eftersom mittendörrarna inte gick att stänga ordentligt.
Jag kunde inte låta och bli att småle och tänka på bussarna i Chile som körs tills de faller sönder och samman. Vad gör det väl att en dörr inte går att stänga?
En gång ramlade en stor fönsterruta i bakre delen av bussen in och gick i tusen bitar på en buss jag satt i. Glassplitter hamnade överallt, på sätena, golvet och passagerarna. Men vad gör väl en trasig fönsterruta? Chauffören fortsatte naturligtvis att köra ändå.

9.7.08

Renovering

Min blogg skulle behöva en renovering. Jag har varit ganska trött på den ganska länge nu. Ännu tröttare blev jag när jag lade märke till att profilbilden samt alla länkar har hamnat längst ned på sidan. Något som jag inte noterade förrän för en vecka sedan. När jag surfar på min Mac ser sidan nämligen helt okej ut.
Fast egentligen har jag varken tid, energi eller kunskap för att ge bloggen ett ansiktslyft. Så den får nog se ut så här ett tag till.

Ansikten i sten

När jag är på väg hem brukar jag passera ett par trista gråa klippor längs vägkanten. En dag när jag gick förbi dem pryddes de av märkliga målningar föreställande stenansikten. Och för var dag jag går förbi på denna plats tycks stenansiktena bli fler och fler. Idag passade jag på att ta kort på dem. Tyvärr gör inte bilderna målningarna riktigt rätta då de är mycket finare i verkligheten.
Extra förtjust är jag i hur konstnären har utnyttjat klippornas naturliga former för att skapa stenfigurernas ansiktsdrag.










7.7.08

Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.

Begagnade böcker

Häromdagen gick jag förbi ett antikvariat, en riktig pärla fullproppad med gamla böcker. Jag fyndade tre pocketböcker för trettio kronor och gick därifrån mycket nöjd med mina inköp.
Jag minns att jag under min barndom varje lördag gick till tobaksaffären tvärs över gatan för att köpa Bamsetidningar. Två gamla tidningar kunde bytas mot en ny, på så sätt räckte min veckopeng till lite fler tidningar och någon annan fick förhoppningsvis glädje av de tidningar som jag redan läst.
Varför finns inget liknande för pocketböcker? Mina hyllor svämmar över av pocketböcker. För de mesta läser jag dem bara en gång, därefter står de och samlar dam i hyllorna istället för att läsas igen.
Bokcrossing finns ju förstås, fast det är inte riktigt samma sak. Jag skulle gärna vilja ha någon att byta pocketböcker med. På min arbetsplats fanns en bokhylla till vilken folk kunde ta med sig lästa böcker som de inte längre ville ha. Det var ett bra sätt att bli av med böcker som man inte längre ville ha eller hade plats för, ibland hittade man dessutom något att själv ta med sig hem.

4.7.08

Boktips


Ingen som har läst tidningen eller sett nyheterna under de senaste dagarna kan väl ha undgått att höra talas om fritagningen av den colombianska politikern Ingrid Betancourt som suttit fången hos FARC-gerillan i sex år.
För ett par år sedan läste jag en bok skriven av Betancourt; Until Death Do Us Part: My Struggle to Reclaim Colombia , ett slags memoar om hennes uppväxt med en UNESCO ambassadör till far och en före detta skönhetsdrottning till mor, hur hon kom att bli intresserad av politik och hennes arbete som partiledare och presidentkandidat för Partido Verde Oxigeno.
Jag vill minnas att boken var både underhållande och intressant. Fast nu hoppas jag förstås på att snart få läsa en bok om Betancourts sex år som fånge i den colombianska djungeln.

Utmaning

Bloggandet går på sparlåga så här i sommarvärmen. Eftersom jag dessutom lider av idétorka passar det bra att anta en utmaning från Grancanariamamman .

Reglerna består av att först beskriva reglerna och sedan svara på frågorna. Därefter väljer du ut 6 personer som du vill ska svara och utmanar dem i deras bloggar, be dem läsa din samt låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?

*Tvätta och diska.
Tråkiga och oglamourösa vardagssysslor som jag avskyr att utföra.

*Byta blöjor på och mata sonen (har jag redan gjort x antal gånger idag, fler gånger återstår).

*Leka med sonen

*Läsa lite. Jag har alltid minst två böcker på gång. Förnärvarande läser jag Flyga drake.

*Grilla! Nu när vädret äntligen tillåter det. Finns det något godare än grillmat?


Vad gjorde du för 10 år sedan?

Hmm...jag har ett mycket dåligt minne och fruktar ibland att jag håller på att bli senildement i förtid men låt se nu... För tio år sedan gick jag sista året på gymnasiet, hade ingen aning om vart livet skulle föra mig. Var oerhört skoltrött och hade alldeles för dåligt självförtroende.

Ställen du bott på?

*Göteborg, Göteborg, Göteborg...
*Barcelona
*Madrid
*Santiago de Chile

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
*Flytta till ett varmare land

*Betala av mitt studielån och säga adjöss till alla CSN-räkningar

*Skänka en stor summa pengar till något välgörande ändamål

*Skaffa ett stort hus med rum för eget bibliotek och fylla rummet med böcker från golv till tak.

*Kan faktiskt inte komma på fler saker jag skulle göra om jag var ofantligt rik som jag inte kan göra nu.


Personer du vill veta mer om?

Eftersom jag sett den här utmaningen gå runt på de flesta bloggar hoppas jag att den som läser det här och känner för att anta utmaningen svara på frågorna

23.6.08

Borstmannen

Läste hos Nina i Costa Rica om en bil som på morgonen kör förbi och låter alla högt och ljudligt få veta att nu kan man komma och köpa ägg.

På den gata där jag bodde i Chile hade vi en borstman. En gammal skraltig gubbe som sålde sopborstar och ett par dagar i veckan gick förbi och ropade "escoooooba, una escooooba, escoooooba, una escoooba"(Booooooorste, en booooooorste) i all oändlighet.
Jag undrade alltid hur han lyckades försörja sig på att med nasal och entonig röst sälja sopborstar. Hur många sopborstar gör man av med under en vecka egentligen?

I Chile är det fortfarande många som är syselssatta inom den informella sektorn. De har arbeten som genererar små inkomster och sysslar oftast med försäljning av småkrafs. Inte minst märks detta när man åker kollektivt. På var och varannan busshålplats stiger människor av och på för att sälja kortlekar, pennor eller ark med klistermärken för 100 pesos styck (cirka 1,50kr).
Hur alla dessa människor lyckas hanka sig fram och överleva på sina arbeten är för mig något av en gåta.

17.6.08

Det här med nationell identitet

Så här i EM-tider tycks det vara extra viktigt att bekänna färg. Vems sida står du på egentligen? Vilket lag hejar du på? EM är inte enbart till för fotbollsnördar som slaviskt följer vartenda fotsteg under säsongen på allsvenskan fotbollsplaner. Även mormor, kusin Astrid och lille Kalle 3 år är med, skrålar och hissar den svenska fanan högt i luften under Sveriges matcher.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att människor som till vardags inte är det minsta sportintresserade vid framförallt större idrottshändelser plötsligt blir så entusiastiska, så nationalistiska och sluter upp så enhälligt bakom fosterlandet iklädda dess färger. Lite extra lustigt är det kanske i Sverige där den svenska flaggan till vardags sorgligt nog för en del associeras med nationalsocialism eller rasism.
Men viljan att sluta upp bakom fosterlandets fana är ju inte enbart en svensk företeelse, önskan om att kunna tillhöra en nationell gruppering är nog ungefär lika stor vart man än i världen befinner sig.

Eftersom jag ”bara” är halvsvensk har jag alltid betraktat den här nationalyran lite utifrån. För i Sverige är det fortfarande så att ser man inte svensk ut, då är man inte svensk. Och jag har nog aldrig känt mig riktigt svenskt och har således sällan eller aldrig kunnat dela den där glädjen över att tillhöra ett visst land. Jag vet att det finns en hel del som delar samma känslor kring detta som jag. Bland annat har jag en svensk kompis vars pappa under hela hennes uppväxt var anställd av ett svenskt företag utomlands. Var tredje eller fjärde år flyttade familjen till ett nytt land, så kanske är det inte så konstigt att hon känner sig rotlös och saknar en nationell identitet.

Varför känner vi människor ett så stort behov av att identifiera oss med och tillhöra en viss gruppering?
Jag kan inte låta bli att tänka på min egen son som är av kroatisk/svensk/chilensk/spansk/colombiansk/italiensk börd. Undra vilken flagga han kommer att vifta med under nästa fotbolls-VM.

En kroatisk/chilensk/italiensk/spansk/colombiansk liten svenne.

15.6.08

Att upptäcka och bli upptäckt

Tror ingen som läser svenska dagstidningar kan ha undgått att se bilderna på en ”ny” tidigare ”oupptäckt” indianstam som ”hittats” i Brasilien. I Dagens Nyheter kan man idag läsa att bilderna inte alls är så nya, de togs redan i februari av tjänstemän på brasilianska statens byrå för indianfrågor.

Det här med människor som lever ett isolerat liv, helt olikt den värld som omger dem är onekligen ett ämne som experterna gillar att debattera och tycka till om. Kanske för att det uppenbarligen inte är ett helt lätt ämne. Vem har auktoritet nog att avgöra vad som är rätt eller fel för en grupp människor som sällan själva får uttrycka sin önskan?
I DN kan man läsa att fotograferingen av indianstammen försvaras med att det var nödvändigt att göra den känd för omvärlden för att berörda länders regeringar inte skall kunna förneka dess existens.

Själv känner jag mig lite kluven inför den här typen av frågor. Vad är egentligen rätt? Låta indianstammen ”leva i fred” eller ”upptäcka”, studera och låta dem ta del av del av den värld som miljarder andra av jordens människor lever i?
Jag kan inte låta bli att tycka att de etnicitet romantiker som förespråkar att man skall låta isolerade folkslag fortsätta att ”leva i fred” känns lite naiva i sin inställning. Samtidigt kan man inte förbise de upplevelser av den ”moderna” världen som tidigare ”upptäckta” folkslag har fått ta del av. Sällan är de dess fördelar, desto oftare får de ta del av den nya världens nackdelar i form av sjukdomar, fattigdom och allt som oftast förpassas de till att bli medborgare av 3:e klass i sitt eget land.

Då jag läste artikeln i DN kom jag att tänka på en mycket intressant bok jag läste för många år sedan skriven av en man vid namn Bruce Olson. Han ger sig i den övre tonåren ensam ut i världen med en brinnande önskan om att missionera. Så småningom lyckas han i Colombia, efter en rad strapatser i djungeln nå motilonindianerna som lever utan någon kontakt med omvärlden. Boken som heter Driven av kärlek är oerhört spännande, och trots att jag har lite svårt för det kristna filter genom vilket bokens författare betraktar världen så är boken väldigt intressant. Dess författare närmar sig motilonerna med ömhet, inte arrogans. Det är fascinerande att läsa om hur en man närmar sig och blir vän med ett folk som han till en början inte ens kan tala med.

14.6.08

Frukost



Valnötter, vaniljyoghurt och flytande honung.
Mums! Det är nästan som godis fast en aning nyttigare.

12.6.08

Inlägget som jag inte skulle skriva

Jag hade lovat mig själv att inte skriva för mycket om amning, blöjbyten och annat som hör moderskapet till. Men eftersom jag skriver om det som faller mig in just för stunden och min vardag mest handlar om blöjbyten så blir det svårt att hålla sig borta från dessa ämnen. Så jag gör ett undantag, bara för denna gång.

Min son är nu snart fyra månader. Jag slutade av flera anledningar att amma honom för ca en månad sedan. Ända sedan jag fick barn och kanske ännu mer sedan jag gradvis slutade amma har jag funderat över den amningshysteri som råder i Sverige. Inom mödrahälsovården översköljs man av såväl muntlig som skriftlig information om amningens alla fördelar. För det mesta frågar man inte ens modern om hon har tänkt amma eller inte, att amma är ju så självklart.
Många är de nyblivna mammor som jag pratat med som talar om att de känner sig så bundna de första månaderna innan barnet börjat äta annat än modersmjölk. Man kan ju inte gå någonstans, inte göra någonting eftersom man har amningstider som skall passa.
Jag, som rätt snart efter min sons födelse började ge honom tillägg på natten förstod inte riktigt var problemet låg. Om man skall ut på stan och göra ett ärende är det ju bara att göra i ordning en flaska modersmjölkersättning att ha ståendes i kylskåpet som den som stannar hemma med bebisen kan ta fram om mamma inte skulle hinna hem i tid. När jag har föreslagit detta får jag ofta konstiga blickar av andra mammor. Ungefär som om jag hade föreslagit att de skulle hälla i sitt barn en flaska gift.
För det här med flaskmatning är ju verkligen tabu, fy och fult. Givetvis kan man också pumpa ut bröstmjölk om man skall iväg en stund. Men att pumpa är både jobbigt och tråkigt, och vad gör man om mjölken man pumpat ut inte räcker?
Med ett paket Baby Semp i skåpet har man alltid mat till hands om det skulle behövas.

Amning tycks alltid ses som det självklara och enda valet. Och missförstå mig inte, jag är ingen amningsmotsåndare. Amning har en del fördelar jämfört med flaskmatning, det är den bästa födan för ett barn (därmed inte sagt att modersmjölersättning är så väldigt mycket sämre) och maten har man alltid med sig färdig och förpackad. Allt det här vet vi ju redan, så varför dränks blivande mödrar enbart i en massa "hej-och-hå-vad-bra-det-är-att-amma" broschyrer men inte en enda om de problem som kan uppstå i samband med amning?
För sanningen är ju att när mjölken rinner till så känns det för jävligt. Brösten spänner och värker och humöret är inte på topp. Då jag under de första dagarnas amning fick blödande sår på bröstvårtorna trodde jag att det berodde på att jag hade fel teknik. För så står det ju i alla amningsbroschyrer. Gör det ont så är det för att man har fel teknik. Jag kände mig helt värdelös på att amma. Det gjorde fruktansvärt ont och jag bävade inför varje matning. Tills jag pratade med andra mammor och insåg att jag inte mött en enda som sluppit smärtsamma sår på bröstvårtorna under de första veckorna.
Efter ett par veckor hade jag inga större problem med att amma, det både gick och kändes bra. Värre var det för en av mina bekanta. Hon hade oturen att lyckas dra på sig alla slags åkommor som finns då det gäller amning. Till en början fick hon mjölkstockning, något som är rätt vanligt men som man inte heller får särskilt mycket information om. Mycket konstigt med tanke på att man kan bli väldigt sjuk och få fruktansvärt ont. Min pappas fru hade en så svår variant av mjölkstockning att det rann var ur brösten.
Min stackars kamrat med amningsbekymmer fick dessutom svamp (även denna åkomma skall tydligen vara rätt vanlig) och tyckte till slut att varje amningstillfälle blev till ett helvete. Men ändå var det ingen på BVC som talade om möjligheten att sluta amma och börja med flaska. Visst skall man värna om det bästa för barnet, men det bästa för barnet är att ha en välmående mamma. Funkar det inte med amningen så funkar det inte, det är ett val som varje enskild kvinna bör få fatta ett beslut om själv. Och vi behöver inga pekpinnar eller amningspropaganda. Lägg istället lite tid på att informera om de problem som kan uppstå och hur man löser dem - och se flaskmatning som ett faktiskt alternativ till amning. Modersmjölkersättning är inte gift.

11.6.08

Los cerros

Vart man än befinner i Santiago skymtar Anderna fram i bakgrunden likt en storslagen kuliss.Och runt omkring staden finns det gott om höga kullar och djupa dalar som lämpar sig väl för vandring eller helgutflykter. På Santiagos gator ser man gott om stadsjeepar just av denna anledning, att åka till "los cerros", bergområden i stadens utkanter är rätt populärt.
Själv är jag inte mycket för fotvandring i berg och dalar och har inte besökt los cerros vid mer än ett tillfälle, det räckte gott och väl.

En vacker sommarkväll efter att jag med sällskap ätit middag hos ett par bekanta blev vi medbjudna på en fest värdparet skulle till. Visserligen talade de om för oss att partajet skulle hållas i "los cerros", det skulle ta en stund att åka dit. Och bäst vore nog om vi lånade varma kläder av värdparet eftersom det var kallt uppe i bergen. Men vad spelade lite kyla för roll? Vi var partysugna och kvällen var ännu ung så vi gav oss av i värdparets jeep.
Efter att ha färdats i en timme i bil hade vi inte kommit längre än till en bensinmack i utkanten av stan. Klockan började närma sig halv ett, plötsligt kändes sängen mer lockande en ett party i bergen och jag började undra vad vi egentligen hade gett oss in på.
Nåväl, efter ytterligare en stund i bilen närmade vi oss något som liknade början till en bergsväg. Något oroad konstaterade jag dock att vägen knappast kunde betraktas som körbar, dessutom var det becksvart och området såg totalt obebott ut. Inte blev jag lugnare när vägen efter tjugo minuters skumpande knappast längre kunde kallas en väg eftersom den utgjordes av stora stenbumlingar som bilen klättrade över och dessutom var så smal och slingrande att jeepen knappt fick plats. Då jag kikade ut genom fönstret var jag tacksam över att det var så mörkt ute eftersom det jag skymtade i mörkret var ett 20-30 meter långt stup.
Då jag bestämt mig för att (för mina nervers skull) inte kasta fler blickar ut genom fönstret befann vi oss plötsligt vid ett vägskäl. Värdparet visste inte åt vilket håll vi skulle och steg ur bilen för att ringa och höra efter. Givetivs fanns ingen täckning på den höjd där vi befann oss. Så jag antar att det bestämde sig för att tuta och köra för snart var vi på väg igen. Mitt oroliga sinne lugnades inte precis i takt med att höjden steg. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt hänt det vore att vi körde av vägen och dök rätt ned i stupet, eller tänk om vi råkade ut för ett motorstopp. Hur länge skulle vi då bli ståendes? Vi hade inte mött en enda bil på den nattsvarta vägen och civilisationen kändes rätt långt borta bland raviner och ett tort ökenlandskap där det enda levande föreföll vara ett gäng kaktusar såendes längs vägkanten.

Och så plöstsligt var vi framme. Längst uppe på en bergstopp på en yta stor som två fotbollsplaner hade man placerat gigantiska facklor som lyste upp den svarta natten, ur högtalare och försärkare strömmade musik som förvandlade ödemarken till värsta ravepartyt och vid en grill stod en kille och grillade chorizos.
Det var verkligen en häftig syn och jag undrade hur det var möjligt att så många hade tagit sig dit. Från bergets topp hade man utsikt över hela Santiago och för en stund tänkte jag att själva bilresan till slutmålet hade varit värd det bara för utsiktens skull.
Det var hur häftigt som helst. I ungefär en halvtimme. Sedan var det bara svinkallt och långtråkigt. Jag insåg att man tröttnar rätt så snabbt på en plats där det inte ens finns en bajamaja.
Natten blev lång kan jag säga. Och färden nedför berget blev om möjligt ännu värre än den uppför. Men visst var det en minnesvärd och speciell upplevelse, en upplevelse som jag förvisso inte skulle göra om igen.

9.6.08

Boktips


Varma sommardagar vistas jag hellre utomhus än framför datorn. Självklart har jag alltid en bok med mig i picknick-väskan. Just nu läser jag En halv gul sol av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie, en välskriven och underhållande roman som utspelar sig under inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra.
Kul att hitta afrikansk litteratur bland nyheterna i pockethyllan, speciellt när den är så här bra.
Läs den!

26.5.08

På bottenvåningen

Jag har en tjejkompis som bor på bottenvåninggen i ett vanligt svensk hyreshus. Varje gång jag hälsar på henne tänker jag på vad obehagligt det måste vara att vem som helst kan se in för att inte tala om att vem som helst faktiskt också skulle kunna ta sig in om han/hon så önskade.
I Chile (liksom i de flesta länder söder om Skåne) är fönster närmast markplan alltid försedda med galler. Bor man i ett bostadsrättshus (hyresrätter existerar knappt) så är det också mycket troligt att byggnaden är inhängnad. En av mina vänner i Chile bodde i ett av Santiagos finaste kvarter, Vitacura. Huset de bodde i var försett med elstängsel och minst en gång var femtonde minut körde ett vaktbolag förbi för att kontrollera att allt stod väl till.
Ibland kan jag tycka att det kan kännas lite olustigt att ta en promenad genom ett svenskt villakvarter och få en ogenerad inblick i främmande människors vardagsliv när de grillar korv, spelar fotboll, solar eller klipper gräsmattan. Visserligen tycker jag att det är enormt skönt att bo i ett land som Sverige där dörrar och fönster inte behöver vara gallerförsedda. Men själv skulle jag aldrig vilja bo på bottenvåningen i ett hyreshus, och om jag bodde i villa skulle jag definitivt skaffa mig en ordentlig häck som skymmer sikten utifrån.

25.5.08

23.5.08

Drömmar om Chile



Vad kan man hitta på för skoj när man är mammaledig egentligen? Utöver att gå långa promenader i solskenet, fika, umgås med andra mammalediga och fika ännu mera?
I bland drömmer jag om att resa till Chile. Tänk att kunna utnyttja så många månaders ledighet till att resa!
I Chile finns fortfarande alltför många platser som jag inte har besökt. Södra Chile som sägs vara ett naturens underverk av sköna landskap, vulkaner och nationalparker har jag till exempel aldrig satt min fot i. Egentligen mest av bekvämlighet, för att åka till södra Chile tar tid och kostar pengar. Och är man bosatt i Santiago som jag var, är det faktiskt både billigare och lättare att ta sig till Argentinas huvudstad Buenos Aires.
Jag är en bekvämresenär som ogillar långa bussresor och att bära mitt hem med mig i en kappsäck på ryggen. Därför företog jag mig hellre under min vistelse i Chile trevliga weekendresor till just Buenos Aires eller långsemester hos en bekant i Peru.

Just nu känns en Chile-resa fortfarande mycket avlägsen, ännu är den knappt på planeringsstadiet. Men kanske, kanske att den kommer att bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid.

21.5.08

Välgörenhet på köpet

Idag då jag var och handlade på H&M satt ett stort reklamplakat ovanför kassan som informerade kunderna om att man vid sina inköp kunde runda av inköpssumman uppåt och skänka mellanskillnaden till Röda korset.
Att skänka mellanskillnaden vid inköp till någon välgörenhetsorganisation är vanligt förekommande i de flesta snabbköpskedjor i Chile. Då man räcker över pengarna till kassörskan/kassören blir man så gott som alltid tillfrågad om man kan tänka sig att skänka de pesos som blir över till ålderdomshem/sjukhus eller vad det nu kan vara för gott syfte som snabbköpen samlar in pengar till.
Under mina första veckor i Chile fattade jag inte vad expediterna menade då jag blev tillfrågad om att skänka pengar. Därför sa jag alltid nej vilket resulterade i att min plånbok svämmade över av en massa en-peso mynt som jag aldrig hade någon använding för (1,00 kr= 79 pesos).
Så fort jag fick klart för mig vad det handlade om svarade jag liksom de flesta chilenare alltid ja när jag blev tillfrågad om att skänka mellanskillnaden till något välgörande ändamål. Det var verkligen inga stora summor det handlade om, en krona eller en halv och det var definitivt skönt att slippa gå omkring och bära runt på en massa småmynt som inte ens räcker till ett tuggummi.

16.5.08

Mammaledighet, barnvagnar och bloggfunderingar

Sedan jag kläckte ägg har det inte blivit mycket bloggat. Jag läser fortfarande mina favoritbloggar även om besöken är sporadiska och jag har blivit oförskämt dålig på att kommentera.
Blogglusten tycktes för ett bra tag ha dränkts och försvunnit någonstans på vägen mellan amning, blöjbyten och andra vardagsbestyr som inte direkt utgör några heta bloggämnen.
Men så sakteliga har blogglusten smugit sig på igen. Vad jag skall blogga om vet jag inte riktigt, och den här bloggen känner jag mig ärligt talat rätt trött på. Kanske lägger jag ner, och börjar på ny kula med en ny blogg och ny design.

Nu när jag är hemma med en liten bebis har jag funderat mycket på det här med vagnar. Barnvagnar är ju i Sverige ett obligatoriskt inköps-måste då man väntar barn. En barnvagn får kosta nästan hur mycket som helst, helst ska designen vara fräck och vagnen får gärna ha tre hjul istället för fyra. Skitsamma om den är så ostabil att ungen ramlar ur när föräldrarna kör rally mellan butiker och gator i stadsdjungeln. Det viktiga är ju att vagnen är snygg, ny och smidig att ta sig fram med.

Själv kör jag en begagnad, hederlig gammal Emmaljunga och kom och tänka på tiden i Chile när en svensk bekant till mig väntade barn. Som en god svensk gav hon med make sig iväg till en affär som sålde bebisprylar för att införskaffa en barnvagn. Några riktiga barnvagnar i egentlig mening fanns emellertid inte till försäljning, det enda affären hade att erbjuda var små skraltiga sulkys. Butiksföreståndaren tittade oförstående på svenskan och menade att barnvagnar, sådana var det bara europeiska kvinnor som frågade efter.
Och när jag tänker efter såg jag faktiskt aldrig en riktig barnvagn i Chile. Inte heller såg jag några kvinnor som liksom i grannländerna Peru eller Bolivia bar sina barn i tygstycken på ryggen eller magen. Nej, bebisar ute i stadsvimlet i Chile bars invirade i filtar i sina föräldrars armar. Eller så satt de och svingade med huvudet fram och tillbaka i sina sulkys, trots att de enligt svenska mått mätt var alldeles för små för att sitta upprätt.

En annan skillnad jag lade märke till då det gäller bebisar, barnafödande och annat som hör till är att det i Chile är populärt med kejsarsnitt vilket jag har skrivit om här.
Mammaledighet har man bara rätt att vara tills barnet har fyllt tre månader och om jag inte minns fel existerar pappaledighet inte. Jag tror att man för ett par år sedan införde en lag som ger chilenska pappor rätt att vara hemma ett par dagar efter barnets födelse.
När jag var i Chile stiftades även en lag som ger chilenska kvinnor rätt att lämna arbetet en (eller var det två?) timmar för att amma sina barn efter att de börjat arbeta. En eller två timmar på en åtta-timmars arbetsdag är knappast tillräckligt om man har ett litet matvrak till bebis som jag.
Annan kuriosa som hör ämnet till är att man i Santiago tycks gilla att ha en filt slängd över små barns huvud. Tydligen tror man att detta skall hjälpa till att filtrera luften som de små får i sig i en av Sydamerikas mest förorenade städer.

Liten filur som gillar att bli buren i bärsjal