Mer om svenskar i utlandet

Fick många intressanta kommentarer på inlägget om svenskar i Chile och Spanien så jag tänker fortsätta spinna vidare på samma tråd eftersom ämnet känns outtömligt.
Jag umgicks med en tjej i Chile vars föräldrar hade flyttat dit då pappan under ett par år jobbade i Chile. Mamman som arbetade hemma i Sverige var hemmafru i Chile. Hon kunde ingen spanska och umgicks bara med andra svenskar. Hon var en supertrevlig kvinna men jag fick intrycket av att hon själv kände sig väldigt malplacerad. Eftersom hon inte talade någon spanska var det svårt för henne att att ta sig runt själv. Familjen bodde i utkanterna av Santiago men mamman gav sig aldrig in till Santiago själv eftersom hon hade fått för sig att det var farligt. Trots att hon var intelligent, rar och trevlig tyckte jag på något sätt synd om henne eftersom hon vantrivdes så i Chile. Det tycktes som om hon givit upp och resignerat totalt, hon hade börjat läsa spanska men lagt av och umgicks enbart med Santiagos svenskkoloni i väntan på att få åka hem. Jag tror att hon hade fått ut mycket mer av de år familjen tillbringade i Chile om hon hade vågat närma sig de chilenska samhället. För hur kul är det egentligen att befinna sig i ett land där man inte talar språket och där människorna just därför ter sig lika främmande för en som om de vore från en annan planet?

Jag kan förstå att behovet av att delta i aktiviteter som luciafirande och liknande när man bor utomlands ökar då man får barn. Kanske vill man att barnet skall få ta del av den kultur i vilken man själv växt upp.
Men jag måste säga att jag när jag för två år sedan på luciadagen i Santiago stod iförd ett vitt natlinne och sjöng Staffan Stalledräng kände mig otroligt löjlig och frågade mig själv varför jag just då gjorde något som jag aldrig i livet hade gjort om jag befunnit mig i Sverige.

En olympisk mästare

Hur många gånger kan en bebis spy egentligen? Lillprinsen har idag slagit personligt rekord i att spy och skulle förmodligen kunna bli OS-mästare i spyning. Innan klockan hade hunnit slå 11.00 hade jag torkat fem spyor varav en var stor som en halv ocean. Just nu känner jag mig förbaskat trött på att torka spyor.
Enligt Lillprinsens sköterska på BVC är en del barn helt enkelt små spybebisar. Och en sådan har jag fått.
En riktig klassiker är när man skall iväg ut, själv har tagit på sig alla kläder och precis klätt Lillprinsen. Då kommer den, spyan från helvetet. Både Lillprinsens byxor och tröja är genomvåta av kräks och har man riktig otur blir det ändå en del över till att stänka ned ens egna kläder. Och så är det bara att börja om från början igen.

Bara för akademiker

En kall vinterdag då jag var på besök hos en chilensk kompis undrade hon om jag inte hade lagt märke till hur varmt och skönt det var hemma hos henne (inomhustemperaturen i Chile är inte många grader högre än den utomhus om vintrarna). "Vi har köpt ett element, och det är tyskt!", utbrast hon stolt. Precis som om det faktum att elementet var tyskt garanterade en bättre uppvärmning än om produkten hade varit inhemsk.
Så där är det ofta i Chile, gång efter gång förbluffades jag över hur förtjusta chilenarna är i allt som är utländskt (både saker och människor). Med utländskt menar jag företrädelsevis europeiska ting. Det finns schweiziska dagis, italienska skolor och tyska kliniker i Santiago. Ibland har de ingenting mer gemensamt med själva nationen än just namnet men uppenbarligen tror man att det är fördelaktigt att marknadsföra sig med namn som anspelar på Europa, för det är fiiint.
Att ha ett utländskt efternamn är extrafint. Och i Chile där man tagit emot stora grupper av invandrare från länder som Italien, Spanien, Kroatien och Tyskland är det relativt vanligt. Speciellt bland Santiagos medel- och överklass där chilenarnas europeiska härkomst skymtar bland blonda hårsvall och blåa ögon.

Lillprinsens farfar som är av kroatiskt ursprung har vid upprepade tillfällen fått inbjudningar till medlemskap i en kroatisk förening. På inbjudan har man varit noga med att uttrycka att ett medlemskap är något solo para profesionales, alltså bara för dem med akademisk utbildning. Något som kanske kan tyckas konstigt för en svensk men som är helt normalt i det elitistiska chilenska samhället.

Barn och prylar

Igår pratade jag med en kompis i Chile som väntar en dotter i september. Han berättade att de i helgen hade haft en baby shower för lilla Emilia som flickan skall heta.
Kanske är jag lite för svensk men bara tanken på en baby shower, att ordna en fest för ett barn som ännu inte är fött för att inkassera en massa presenter till ungen, bara tanken förefaller mig...hrm..en aning smaklös. När barnet sedan är fött, förväntar man sig då ytterligare gåvor av släkt och vänner? Och Gud förbjude, men tänk om något skulle gå fel innan eller under förlossningen och föräldrarna förlorar barnet. Vad gör man då med alla jäkla prylar? Nej, baby showers är nog ingenting för mig.

På tal om barn och prylar så säger min väninna som nyligen fått hit sina två styvbarn från Ecuador att hon är glad över att barnen har en sådan kravlös och okomplicerad inställning till materiella ting. T.ex. så är kläder för dem något man bär för att inte frysa, hur de ser ut eller vilket märke de är av har ingen betydelse. Och tjatar om saker som de vill ha gör barnen aldrig, kanske just eftersom de aldrig har haft leksaker och grejer i överflöd.

Arabia Felix i terrorns tid

Visste du att Jemen en gång i tiden varit Mellanösterns enda kommuniststat? Att landet kallades Arabia Felix (det lyckliga Arabien) men idag mest är känt som "de tre K:nas land"- kalasjnikovs, khat och kidnappningar.
Journalisten Eva Sohlman har efter åtskilliga resor i Jemen skrivit något så ovanligt som en både fascinerande, inspirerande, lärorik och underhållande bok om ett land som är föga känt för oss svenskar.
Efter att ha läst Sohlmans bok har mina kunskaper om Jemen gott från att vara så gott som obefintliga till att bli hyfsade. Jag läser om hur kvinnor lever i jemenitiska fängelser (i vilka de för det mesta hamnar efter att ha haft sexuella relationer med en man de inte är gifta med), om beduinernas liv och leverne, om Jemens roll som födelseplats för Usama Bin Ladins far och den annorlunda taktik USA här har valt i sin kamp mot terrorism. Och då jag har läst klart boken och lägger den ifrån mig vill jag bara läsa mer, mer och kan inte fatta att boken redan tagit slut.

Det är alltid roligt att göra nya, roliga fynd i pockethyllan och Arabia Felix i terrorns tid var en riktig fullträff.
Exit Kalahari (om två svenska SVT-medarbetare vars bil brinner upp på utflykt i en nationalpark) som jag fick med mig hem sist jag var ute och shoppade var jag inte lika nöjd med. Trots bokens goda recensioner blev jag grymt besviken. Tyckte mest att språket var platt, "pratigt" och retade mig på bokens huvudpersoner som så fort det prasslade i buskarna blev skräckslagna och trodde att de skulle bli uppätna av lejon. Lite dramatik för ingenting. Typ.

Ansiktena i närheten av där jag bor tycks bara bli fler och fler. Nu har de dessutom livats upp med lite färg.

En olycka

Bland det första man får höra och lära sig på MVC:s föräldrakurser hör uppmaningen "Lämna aldrig barnet ensamt på skötbordet". Ganska självklart egentligen, trots detta var den nämnda meningen ofta förekommande och frekvent vid kontakten med MVC innan Lillprinsen föddes.
Min egen barnmorska erkände dock utan omsvep att alla hennes tre barn hade trillat ner från skötbordet.
Och i morse hände det som inte får hända även mig. Lillprinsen trillade ner från skötbordet. Värst av allt är kanske att han inte ens lämnades obevakad. Jag fanns där hela tiden, bara ovanligt trött, trög och lite irriterad på Lillprinsen som inledde dagen 05:30 på morgonen med att vråla, vrida och vända sig som en ål på skötbordet. Och eftersom jag inte var lika mycket närvarande som jag är längre fram på dagen då även sinnet fått en chans att vakna till ålade sig Lillprinsen ned från skötbordet och jag var inte tillräckligt snabb för att stoppa det. Som tur var råkade han landa mjukt ovanpå två paket med blöjor som stod staplade på golvet och verkade därför inte göra sig illa. I och för sig var det svårt att avgöra eftersom han redan innan tjöt i högan sky, men några allvarliga men tycks han inte ha fått.
Jag sitter emellertid fortfarande här och skäms.

Barn i ett nytt land

Jag har en svensk kompis som i flera år varit tillsammans med en man från Ecuador. Nyligen kom kompisens killes barn hit från Ecuador åtta och tolv år gamla. Barnen som är av indianskt ursprung med korpsvart, långt, rakt hår och kopparfärgad hy har tidigare bott med sina farföräldrar i utkanterna av huvudstaden Quito. Liksom många andra ecuatorianska barn har de uppfostrats av farföräldrarna eftersom pappan lämnat landet för att arbeta och tjäna pengar i Europa (mamman till barnen är sedan tidigare ute ur bilden). Tack vare de pengar min kompis kille jobbat ihop har familjen i Quito kunnat bygga sig ett jämförelsevis fint hus och har nu råd till saker som tidigare varit ouppnåeliga.
Barnen har ännu inte hunnit vara i Sverige särskilt länge och frågar man vad de tycker om sitt nya land säger de att de trivs bra. Den äldsta pojken har dock redan börjat längta hem. Han saknar sina morföräldrar, sina vänner och sitt hem.
Jag tänker att det måste vara en märklig och småttintill surrealistisk upplevelse för dem att från en dag till en annan befinna sig en helt ny värld, så diametralt olik allt de känner till sedan tidigare. Det kan inte vara lätt.
Sin styvmamma känner de sedan tidigare eftersom hon flera gånger har varit i Ecuador och en bättre och snällare styvmamma en min kompis kan man nog inte hitta. Men det måste ändå vara otroligt svårt att som barn plötsligt befinna sig i en ny familj.
Barnen berättar att de hemma i Ecuador av la mamita som de kallar farmodern ofta blev slagna med nässlor då de varit olydiga. Något som nog de flesta svenskar skulle se som en frånstötande uppfostringsmetod och definitivt ingen metod som min kompis praktiserar, men i Latinamerika är det nog tyvärr alltför vanligt. Och kanske allra vanligast bland människor som saknar kunskap och utbildning.

Den äldste pojken som är 12 år skulle kunna beskrivas som lillgammal. Han är mycket ansvarsfull och ger intryck av att vara mycket äldre än vad han är. Då man pratar med honom är det lätt att glömma bort att han bara är tolv år.
Jag talade om det här med en kompis som arbetat på landsbygden bland marginaliserade grupper i El Salvador, han menade att detta var typiskt just bland Latinamerikas fattiga. Där existerar ingen tonår. Man träder in direkt från barndomen i de vuxnas värld.

Jag hoppas att min kompis nya familjemedlemmar kommer att trivas här samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om barnen som slitits upp från rötterna ur sin tillvaro. Förhoppningsvis finner de sig snabbare tilrätta när de börjat skolan och får nya kompisar.

Bebisar i Chile

Det skall bli så roligt att åka till Chile igen, extra kul och spännande blir det eftersom två av mina bästa vänner i Chile väntar och kommer att få barn under de kommande månaderna. Det skall bli intressant att få en inblick i hur chilenska föräldrar resonerar och tänker när det gäller bebisar.
I Chile verkar de flesta föredra att ge barnet ett namn långt innan födseln medan jag här i Sverige noterat att föräldrar har inställning "Vi kan ju inte ge barnet ett namn förrän det har fötts och vi ser vilket namn som kan tänkas passa honom/henne".
Liksom i många andra spanskspråkiga länder är det inte helt ovanligt att familjens förstfödda pojke/flicka får samma förnamn som mamma eller pappa.
Vad som mer skiljer bebisvärlden i Chile från den i Sverige lär jag få reda på när jag befinner mig på plats.

Packa

Innan veckan är slut kommer jag, om allt går som det ska, vara lycklig ägare av en flygbiljett till Chile. Och jag har förstås redan börjat skissa på min packningslista. För det är inte helt lätt det här med att packa, vad ska man ha med sig och hur mycket av det man vill ha med sig får egentligen plats?
När jag anländer till Chile kommer det vara vår eller början till sommar. I Santiago är det under sommarmånaderna så gott som alltid varmt och soligt. Temperaturen ligger sällan under 25 grader och bara i undantagsfall över 36 grader. Kvällarna är dock alltid kyliga, eller svala (hur man nu väljer att se på det). Skall man ut på kvällen måste alltid tröja, jacka eller kofta tas med.
Vid kusten är inte temperaturskillnaderna mellan dag och natt så stora som i Santiago men Chile är inte något tropiskt land och under dagar då det regnar kan det vara riktigt ruggigt även vid kusten.
Helst skulle jag vilja ta med mig hela min garderob i bagaget med regnjackor, baddräkter, gummistövlar och täckjackor. Under förutsättning att jag slipper bära det själv förstås.

Böcker jag önskar att jag ännu inte läst...

Sommaren har gått fort, vi är redan inne i augustimånad. Men för många återstår ännu ett par härliga semesterveckor.
När jag är ledig och vill slappa är min favoritsysselsättning att läsa. Trots att jag numera har en liten att ta hand om har jag faktiskt en hel del tid att läsa. Här följer tips på fyra av mina favoritböcker i pockethyllan, fyra böcker som är så bra att jag önskar att jag hade läsningen av dem framför mig.

Giftträdets bibel av Barbara Kingsoliver är en storslagen familjekrönika om en missionärsfamilj som flyttar till belgiska Kongo. Såväl familjen som landet de anländer till är i upplösningstillstånd. En riktig tegelstensroman fylld av romantik, tragik och spänning.

Rasrisk av Mattias Gardell handlar om olika extremiströrelser i USA. Mattias Gardell har bland annat träffat och intervjuat ledare och medlemmar i Ku Klux Klan och Nation of Islam. Rörelser, kan det tyckas, av vitt skilda slag som emellertid har en hel märkliga idéer gemensamt. Superintressant och engagerande!

Olja av Gunnar Lindstedt som 1998 belönades med stora journalistpriset berättar på ett personligt sätt om världens sinande oljekällor och vad som kommer att hända den dag dåvärlden står utan olja.
Intressant och viktig läsning.

Doktor Romand av Emmanuel Carrère är en oerhört fascinerade historia som dessutom är sann. Jean-Claude Romand levde ett liv i lögn och lyckades dupera hela sin omgivning. Han utgav sig för att vara läkare för WHO och levde långt över sina tillgångar. I själva verket tog Romand aldrig sin läkarexamen utan tillbringade dagarna sittandes på en parkbänk. I mitten av 90-talet fick historien ett tragiskt slut då Romand mördade sina föräldrar och satte eld på det hus i vilket hans fru och barn befann sig. Frun och barnen omkom, Romand överlevde.
Är ni sugna på en riktigt spännande bok kan jag varmt rekommendera denna som är bättre än de flesta deckare.

Sjukvård i Chile och Spanien

Jag har haft (o)turen att bli sjuk både i Chile och Spanien och således kunnat bekanta mig med sjukvården i bägge länderna. Det bästa i Spanien är att man som EU-medborgare har tillgång till fri sjukvård. Då jag varit sjuk har jag uppsökt statliga sjukhus och varit mycket nöjd med den vård jag har fått. Ibland kan man få vänta lite väl länge på sin tur precis som i Sverige men då man väl får träffa sjukvårdspersonal som sköterskor och läkare verkar dessa inte lika stressade som sina svenska kollegor. Sist jag hade halsfluss i Spanien träffade jag en riktigt trevlig läkare som till och med hade tid att skoja och skämta med mig, något som förmodligen aldrig skulle inträffa i Sverige.
Något som dock skiljer sig en aning åt jämfört med Sverige är synen på antibiotika. Jag har rätt många spanska kompisar som då de känner sig sjuka ofta struntar i att gå till läkaren och istället går direkt till apoteket för att köpa antibiotika. Antibiotika kunde man, åtminstone när jag bodde i Spanien, köpa utan recept. Bara en gång hände det att jag blev nekad att köpa antibiotika då jag saknade recept. När jag gick till nästa apotek runt hörnet var det dock inga problem att handla samma produkt utan recept.

I Chile är sjukvården dyr och i regel gäller; ju dyrare sjukvård, desto bättre. De privata kliniker som finns i landet är ofta trevligt inredda för att inte likna sjukhus och bra mycket trivsamare och lyxigare än svenska sjukhus.
Vid ett tillfälle då jag blev sjuk uppsökte jag ett sjukvårdscenter för chilenare som "bara" har statlig sjukförsäkring. Centret var lite halvskabbigt med flagnad färg från väggarna och hårda halvtrasig plaststolar i väntrummet. Okej att gå till en gång men inget som jag valde att söka upp igen. Och det märktes tydligt att centrets patienter inte hade det lika gott ställt som patienterna vid den privata klinik jag tidigare hade varit på.
Och förresten, skall man få tag på antibiotika i Chile får man se till att vara sjuk på riktigt då läkarkåren är lite mer restriktiva med denna vara än sina spanska kollegor.

Vart tog tiden vägen?

Det är märkligt hur dagar, veckor och månader bara går upp i rök.
Tiden är flyktig och desto äldre jag blir, desto snabbare tycks den rinna mellan mina fingrar. Speciellt sedan lillprinsen kom till världen.
Någon som för bara ett par månader sedan inte var mycket mer än ett litet paket som togs om hand om har plötsligt utvecklats till en person med egen vilja, önskningar och krav på tillvaron. Han finner sig inte längre villigt tillrätta i babysitern eller vagnen utan spjärnar emot för allt vad han orkar när det inte passar.
Från att vara liten som en myra (nåja, inte riktigt men nästan) till en riktig praktbebis på bara ett par månader. Ett halvår är en lång tid, ja faktiskt ett helt liv för min bebis.
Själv känner jag mig fortfarande som ungefär samma Nadia jag var för tio år sedan, den enda skillnaden är att jag nu undrar vart tiden tog vägen

Det händer bara i Sverige...

Det är bara i Sverige som man på en stålande fin dag kan ringa en kompis och fråga om hon/han vill följa med och bada/grilla/äta middag och få ett "Nej, jag kan inte för jag har tvättid", till svar.

Sensationsinriktad journalistik

Jag såg ett inslag igår på aktuellt om svensk media som kritiserades för att ha blivit allt mer sensationsinriktad, som exempel nämndes rapporteringen om mordet på den lilla flickan Engla vars mor intervjuats gång efter gång och har setts i både tidningar och TV.
Inslaget väckte mitt intresse eftersom ämnet är något jag själv reflekterat kring. I både Spanien och Latinamerika är det vanligt att man vid rapporteringen av händelser som t.ex. ett mord söker upp grannar eller anhöriga till mordoffret och försöker dränera dessa på så mycket information som möjligt. Ofta är det gråtmilda reportage i vilka en mormor, syster eller far till mördaren/mordoffret intervjuas och får berätta vilken fin människa han eller hon var.
Jag har lite svårt för den här typen av journalistik, det är lätt hänt att det blir för närgånget och intervjuerna balanserar allt som oftast på gränsen till det osmakliga.
Tidigare slapp man se sådant här i svensk media, det var bara ytterst sällan som nära berörda i tragiska mordfall intervjuades med bild och namn i TV och tidningar. Men tyvärr tycks man alltmer frångå detta förhållningssätt.
Något som jag verkligen hoppas att vi slipper se helt och hållet och som man till exempel ser ofta i colombianska tidningar är bilder på mordoffren på tidningens första sidor där de ligger blodiga och sönderskjutna på någon gata. På vilket sätt är det av allmänt intresse att publicera sådana bilder?

Presenter

Skall man resa bort är det alltid kul att ha med presenter. När jag var i Chile märkte jag snabbt vilka av de presenter jag hade med mig som blev extra populära. Mörk choklad kommer jag definitivt ta med mig, i Chile går det bara att få tag på mjölkchoklad. Helt okej för mig som föredrar ljus framför mörk choklad. Men jag har en kompis i Santiago som är ett riktigt chokladmonster och som bett mig ta med mörk choklad.
En annan succé bland mina presenter var smaksatt te i lösvikt. I snabbköpen i Chile finns det mest Earl Grey i påsar, absolut inget för en te-gorurmet som jag själv. Speciellt populärt var det bland mina chilenska kompisar med ett grönt te med smak av rabarber och grädde. Min personliga favorit just nu är grönt te med smak av persika, något som också lär följa med i resväskan.
Förutom det jag nämnt ovan är jag nog rätt idéfattig vad det gäller presenter att ha med när man åker utomlands. Helst skall det ju vara något som väger lite och är typiskt svenskt. En inte helt lätt kombination.
När jag var på IKEA för några veckor sedan köpte jag faktiskt ett paket med dalahästar i choklad, sådär lite lagom kul och fånigt.

Bärsjal vs bärsele

Nu när min prins har hunnit bli drygt ett halvår känner jag mig som något av en veteran både vad det gäller vagnar, bärselar och bärsjalar.
Rätt ofta ser man föräldrar som bär sina små i babybjörnselar, även bärsjalen tycks bli allt populärare trots att den fortfarande hamnar i skuggan av babybjörn.
Hemma har jag både en elastisk bärsjal samt en babybjörn, smart och praktiskt om man till exempel skall till stan, springa i affärer och vill slippa släpa på en tung och otymplig vagn.
Bärsjalen slår överlägset babybjörnen. Att bära sitt barn i en babybjörn är som att ha en ryggsäck på magen, med bärsjalen fördelas vikten jämnare över kroppen och eftersom barnet bärs så tätt intill den egna kroppen känns det inte som att bära på ett externt föremål. Dessutom går bärsjalen att använda redan från det att barnet är nyfött, för att kunna bäras i en babybjörn måstet barnet vara ett par månader gammalt.
Jag kan inte begripa att så många fortfarande använder sig av bärselar när en bärsjal är så mycket bekvämare. Bärsjalar sägs dessutom vara bättre för barnet som finner trygghet i att vara nära föräldern. I övrigt är bärsjalen också ett bättre alternativ ur ergonomisk synvinkel såväl för barnet som för föräldern. Det enda negativa jag kan säga om bärsjalen är att det kan vara lite knepigt att få till en bra knytning till en början men när man väl har lärt sig är det inte särskilt svårt.

Att se och göra

Jag har fortfarande mycket kvar att se och göra i Chile. När man vistas en längre tid på en och samma plats är det lätt att utflykter till närbelägna platser skjuts på framtiden. Åtminstone om man liksom jag tänker "Äh, det där kan vi göra nästa helg", "Idag är det för varmt/för kallt/för regnigt". Och så blir de där trevliga utflykterna inte av eftersom man istället ligger hemma på soffan och läser en bra bok.
Under den tid jag var i Chile hade jag planer på att besöka en vingård. Det finns en del vingårdar som ligger på lagom avstånd från Santiago. Jag är ingen stor vinkännare, fast jag tycker förstås att det kan vara gott med ett glas rött till middagen någon gång då och då. Men även om man inte är någon stor vinfantast känns att besöka en vingård som en lagom trevlig upplevelse. Igår kväll då jag drack ett chilenskt vin kom jag på nytt att tänka på det där med vingårdar, och visst skulle det vara roligt att besöka en om jag nu åker till Chile igen.
Till den lilla staden Pomaire som ligger ca en timma från Santiago kom jag heller aldrig iväg. Pomaire är känt för sina fina keramikföremål. Det är härifrån de speciella djupa fat i vilka man bland annat serverar nationalrätten Paila marina kommer. Tyvärr är ju keramikskålar och liknande lite svårt att ta med sig hem men till Pomaire bara måste jag när jag befinner mig i Chile igen.
Santiago som stad är ingen höjdare, men som tur är finns det många närbelägna platser som har mycket att se och bjuda på.

Provocerande ögonfärg

Flera gånger då jag har stött ihop med gamla bekanta eller ibland för mig främmande människor har det hänt att de har kommenterat lillprinsens blå ögon. Efter att de tagit sig en titt på mina bruna ögon har den stående frasen varit; "Vilken tur att han har fått blåa ögon!". Måhända är jag lite snarstucken men jag kan inte låta bli att känna mig lite provocerad, och vad förväntas man svara på en sådan kommentar? "Ja, för hade han fått bruna ögon som jag hade det ju varit väldigt synd om honom" eller "Ja det är ju verkligen tur, för bruna ögon är ju gräsligt fult!". Hade jag befunnit mig i Chile hade kommentarerna förmodligen inte förvånat mig särskilt mycket, men i Sverige känns den oerhört märklig.
Men vad vet jag, kanske är det så att jag själv och alla andra miljarder människor med bruna ögon på vår jord har haft en jäklig otur utan att vi ens är medvetna om det.

Plazas

Plaza de Cervantes i Alcalá de Henares. Bild från Wikimedia

Är det något jag saknar från Spanien är det alla dessa torg fulla av cafér, utomhusserveringar och människor som dricker en cortado eller tinto de verano i skuggan av ett parasoll.
I jämförelse med spanska plazas(torg) är svenska torg ofta kalla, döda och folktomma. Ett torg i Sverige är alltför ofta bara en kal, öppen plats. Kanske står en dammig staty i mitt därpå men mer livat än så blir det oftast inte.
När jag studerade i Alcalá de Henares, en liten och sömnig småstad en bit från Madrid, passerade jag varje dag stans största torg Plaza de Cervantes. Under förmiddagen satt där äldre män i koftor och baskrar och diskuterade livets trivialiteter innan solens brännande strålar gjorde torget till en outhärdlig plats att vistas på.
På eftermiddagen efter lektionernas slut frekventerades torget av hela familjer, glassätande barn, arga mödrar som bannade de små och pappor som läste dagstidningen.
Det är sällan man ser ett folktomt spanskt torg. Bara under dygnets mörkaste timmar och i gryningen vilar det.

Det är någonting i vattnet...

Idag åt jag och lillprinsen och lunch med tre av mina gamla arbetskamrater. Jag kunde konstatera att två av de tre arbetskamrater hunnit bli gravida sedan jag försvann och båda två skulle få barn kring jul.
Sist jag var på besök på min arbetsplats för ett par månader sedan med lillprinsen tyckte VDn att jag borde ta med honom en dag då han inte var en sådan solstråle. En sådan söt liten varelse kunde ju få fler av arbetsstyrkans tjejer att bli barnsugna resonerade VDn.
Kanske är det någonting i vattnet? Kan det vara fertilitetshormoner? VDns mardröm tycks ha besannats.

En resa

Det ser faktiskt ut som om det skulle kunna bli en resa till Chile i höst för min del. Än är det inte spikat och klart så jag vågar inte hoppas för mycket men det ser lovande ut.
Denna resa skulle förstås bli annorlunda, mycket för att det blir första gången som jag reser med min son. Men jag inbillar mig att det är lättare att släpa med honom på en långresa nu innan han blivit alltför rörlig.
Det finns mycket jag skulle vilja uppleva i Sydamerikas avlångaste land, och mycket som jag redan upplevt som jag skulle viljag göra om igen. Som att dricka pisco sour till exempel, Chiles utsökta nationaldryck vars like jag aldrig smakat. Och äta avocado varje dag. Det kan man förstås göra här hemma också men jag är trött på dyra avocados till överpriser som alltid tycks vara halvruttna när man öppnar dem.
Och så skulle jag förstås åka till den fashionabla badorten Viña del Mar igen, titta på målningarna på Valparaísos gator och trängas ombord på bussar och tunnelbanor i Santiagos trafik.

Fler ansikten

Trasiga bussar

Idag åkte jag buss hem med en buss som hade problem med att stänga dörrarna. Halvägs hem talade chauffören om för oss passagerare att vi var tvugna att stiga av eftersom mittendörrarna inte gick att stänga ordentligt.
Jag kunde inte låta och bli att småle och tänka på bussarna i Chile som körs tills de faller sönder och samman. Vad gör det väl att en dörr inte går att stänga?
En gång ramlade en stor fönsterruta i bakre delen av bussen in och gick i tusen bitar på en buss jag satt i. Glassplitter hamnade överallt, på sätena, golvet och passagerarna. Men vad gör väl en trasig fönsterruta? Chauffören fortsatte naturligtvis att köra ändå.

Renovering

Min blogg skulle behöva en renovering. Jag har varit ganska trött på den ganska länge nu. Ännu tröttare blev jag när jag lade märke till att profilbilden samt alla länkar har hamnat längst ned på sidan. Något som jag inte noterade förrän för en vecka sedan. När jag surfar på min Mac ser sidan nämligen helt okej ut.
Fast egentligen har jag varken tid, energi eller kunskap för att ge bloggen ett ansiktslyft. Så den får nog se ut så här ett tag till.

Ansikten i sten

När jag är på väg hem brukar jag passera ett par trista gråa klippor längs vägkanten. En dag när jag gick förbi dem pryddes de av märkliga målningar föreställande stenansikten. Och för var dag jag går förbi på denna plats tycks stenansiktena bli fler och fler. Idag passade jag på att ta kort på dem. Tyvärr gör inte bilderna målningarna riktigt rätta då de är mycket finare i verkligheten.
Extra förtjust är jag i hur konstnären har utnyttjat klippornas naturliga former för att skapa stenfigurernas ansiktsdrag.

Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.

Begagnade böcker

Häromdagen gick jag förbi ett antikvariat, en riktig pärla fullproppad med gamla böcker. Jag fyndade tre pocketböcker för trettio kronor och gick därifrån mycket nöjd med mina inköp.
Jag minns att jag under min barndom varje lördag gick till tobaksaffären tvärs över gatan för att köpa Bamsetidningar. Två gamla tidningar kunde bytas mot en ny, på så sätt räckte min veckopeng till lite fler tidningar och någon annan fick förhoppningsvis glädje av de tidningar som jag redan läst.
Varför finns inget liknande för pocketböcker? Mina hyllor svämmar över av pocketböcker. För de mesta läser jag dem bara en gång, därefter står de och samlar dam i hyllorna istället för att läsas igen.
Bokcrossing finns ju förstås, fast det är inte riktigt samma sak. Jag skulle gärna vilja ha någon att byta pocketböcker med. På min arbetsplats fanns en bokhylla till vilken folk kunde ta med sig lästa böcker som de inte längre ville ha. Det var ett bra sätt att bli av med böcker som man inte längre ville ha eller hade plats för, ibland hittade man dessutom något att själv ta med sig hem.

Boktips

Ingen som har läst tidningen eller sett nyheterna under de senaste dagarna kan väl ha undgått att höra talas om fritagningen av den colombianska politikern Ingrid Betancourt som suttit fången hos FARC-gerillan i sex år.
För ett par år sedan läste jag en bok skriven av Betancourt; Until Death Do Us Part: My Struggle to Reclaim Colombia , ett slags memoar om hennes uppväxt med en UNESCO ambassadör till far och en före detta skönhetsdrottning till mor, hur hon kom att bli intresserad av politik och hennes arbete som partiledare och presidentkandidat för Partido Verde Oxigeno.
Jag vill minnas att boken var både underhållande och intressant. Fast nu hoppas jag förstås på att snart få läsa en bok om Betancourts sex år som fånge i den colombianska djungeln.

Utmaning

Bloggandet går på sparlåga så här i sommarvärmen. Eftersom jag dessutom lider av idétorka passar det bra att anta en utmaning från Grancanariamamman .

Reglerna består av att först beskriva reglerna och sedan svara på frågorna. Därefter väljer du ut 6 personer som du vill ska svara och utmanar dem i deras bloggar, be dem läsa din samt låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?
*Tvätta och diska.
Tråkiga och oglamourösa vardagssysslor som jag avskyr att utföra.

*Byta blöjor på och mata sonen (har jag redan gjort x antal gånger idag, fler gånger återstår).

*Leka med sonen

*Läsa lite. Jag har alltid minst två böcker på gång. Förnärvarande läser jag Flyga drake.

*Grilla! Nu när vädret äntligen tillåter det. Finns det något godare än grillmat?


Vad gjorde du för 10 år sedan?
Hmm...jag har ett mycket dåligt minne och fruktar ibland att jag håller på att bli senildement i förtid men låt se nu... För tio år sedan gick jag sista året på gymnasiet, hade ingen aning om vart livet skulle föra mig. Var oerhört skoltrött och hade alldeles för dåligt självförtroende.

Ställen du bott på?

*Göteborg, Göteborg, Göteborg...
*Barcelona
*Madrid
*Santiago de Chile

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
*Flytta till ett varmare land

*Betala av mitt studielån och säga adjöss till alla CSN-räkningar

*Skänka en stor summa pengar till något välgörande ändamål

*Skaffa ett stort hus med rum för eget bibliotek och fylla rummet med böcker från golv till tak.

*Kan faktiskt inte komma på fler saker jag skulle göra om jag var ofantligt rik som jag inte kan göra nu.


Personer du vill veta mer om?
Eftersom jag sett den här utmaningen gå runt på de flesta bloggar hoppas jag att den som läser det här och känner för att anta utmaningen svara på frågorna