Gott nytt år!

Torre Entel i Santiago sär stadens största fyrverkeriskådespel utspelas.

Så är då ännu ett år nästan tillända. Under december månad har jag varit osedvanligt impoduktiv då det gäller bloggandet. Inspirationen har sinat i större strömmar än vanligt vilket ännu en gång har fått mig att fundera över bloggens fortlevnad, kanske är det dags för begravning snart?
Liksom Therese tycker jag att det var lättare att hitta saker att skriva om då jag befann mig långt hemifrån och allting föreföll mig nytt och annorlunda. Hemma i vardagen går alltför lite tid åt till att filosofera över omvärlden, allting går på rutin och likt ett trött lokomotiv kör man på i samma gamla spår som vanligt.

Att skriva om Chile känns allt mer inaktuellt och avlägset. Det var nu ett halvår sedan jag lämnade landet, men i själva verket känns det som om det var evigheter sedan jag befann mig i Santiago. Nyårsnatten förra året beskådade jag de fyrverkerier som varje år avfyras från telefoniföretaget Entels torn som högrest sträcker sig upp i skyn och kan ses från stora delar av Santiago. Torre Entel som tornet kallas är en i dagsljus ganska ful byggnad från vilken man sedan 1992 har skjutit upp Santiagos mest påkostade fyrverkeriskådespel.
Ännu större och mer färgsprakande fyrverkeriskådespel kan i Chile beskådas i någon av kuststäderna Viña del Mar, Valparaíso eller Rancagua. Förra året genomförde man i dessa tre städer som är belägna på kort avstånd ifrån varandra en gemensam fyrverkerishow som sades vara den bästa i Chile och kanske till och med i hela Sydamerika. Tyvärr var jag inte på plats själv för att kunna verifiera detta påstående men av vänner och bekanta som var där fick jag höra att det var en helt extraordinär upplevelse.

Årets nyårsfirande kommer för min del inte att innebära något vilt partajande, och egentligen är detta inget som jag kommer att sakna. Liksom Lisa har även jag en liten hund som avskyr raketer och själv är jag i ärlighetens namn också rätt skotträdd.
Jag har svårt att förstå hur man som privatperson kan bränna tusenlappar på att avfyra fyrverkerier som bara är en fest för ögat i ett par sekunder under en natt. Om jag hade fått bestämma hade raket- och fyrverkeriförsäljningen liksom uppskjutandet varit mer reglerat. Nu skjuts det hejvilt åt alla håll och kanter av människor som kanske fått i sig lite för mycket sprit och som utgör en fara både för sig själva och för andra. I Chile är det om jag inte misminner mig förbjudet för privatpersoner att fyra av raketer, istället annordnas större skådespel av företag likt det i Entel tornet.
Till nyår hoppas jag få uppleva en relativt lugn kväll med en inte alltför rädd hund. I vad som förmodligen blir årets sista inlägg vill jag förstås passa på att önska er bloggläsare ett Gott nytt år, kanske hörs vi igen 2008!

Skuggan av Torre Entel avtecknar sig i en byggnad.

La suma de los días

Jag hade nästan givit upp förhoppningarna om att någonsin få läsa en underhållande och välskriven bok av Isabel Allende igen, för Allende är en ojämn och opålitlig författarinna som i sina bästa stunder uppvisar en berättarteknik som påminner om Latinamerikas främsta författare för att därefter dala till en nivå som har mer gemensamt med snabbköpens harlequinromaner än med García Márquez.
I senaste boken, La suma de los días är Allende i sitt essä. Och när Allende är som bäst är hon rolig, underhållande och definitivt läsvärd.
La suma de los días tar vid där den självbiografiska Paula av samma författarinna slutar. I Paula fick läsarna följa Isabel Allendes vakan vid den porfyrisjuka dotterns dödsbädd, den senaste boken är författad som ett brev till Paula i vilket Isabel Allende berättar om tiden som förflutit sedan dotterns död. Hon berättar om sin många gånger kaosartade vardag, livet i Kalifornien och de många dramer som utspelas i Allendes stora familj med skilsmässor, otrohet och dödsfall.
La suma de los días är framförallt ett familjeporträtt och ett på intet sätt förskönat sådant vilket känns ganska befriande. Allende visar upp sin familj sådan som den är, med fel och brister som många utav nutidens familjer delar.
La suma de los días finns ännu inte på svenska men är en relativt lättläst bok som man bör klara av att läsa även om man inte anser sig vara någon mästare på spanska.

Donkey Xote

Till helgen har en animerad film som bygger på boken om en av Spaniens främsta litterära personligheter premiär. Personen ifråga är naturligtvis Don Quijote, den galne och äventyrslystne riddaren från La Mancha. I denna nya filmversion som regisserats av spanjoren José Pozo och fått titeln Donkey Xote återfinns alla de välkända karaktärerna från litteraturens värld, vapendragaren Sancho Panza, Don Quijotes häst Rocinante och många fler. De söta animerade figurerna påminner mig om Shrek och får mig att hoppas att filmen även når våra nordliga breddgrader.

El rastro

Bild från Wikipedia

På söndagar och helgdagar kan man i Madrid roa sig med att besöka El Rastro, en stor marknad belägen mellan Plaza Mayor, La latina och Puerta de Toledo. Marknaden som pågår från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen fylls efter den första timmen snabbt med folk. Anländer man fram emot förmiddagen är det bästa man kan göra att se till att vässa armbågarna ordentligt och inte vara folkskygg, för lemmeltåget av besökare tycks vara oändligt och sniglar sig plågsamt sakta fram mellan de många stånden.

Själv undvek jag under den tid jag bodde i Madrid gärna El Rastro just på grund av den outhärdliga trängseln, förra helgen gjorde jag emellertid annorlunda. För begränsar sig ens vistelse i Spaniens huvudstad enbart till en helg känns det nästintill som ett obligatoriskt utflyktsmål att besöka Madrids största loppmarknad. Ordet loppmarknad känns lite missvisande då det får de flesta att associera till begagnade föremål eller kanske rentav skräp som säljs för en billig spottsyver. Men det mesta som säljs i stånden på El Rastro är faktiskt nya ting, huruvida det är skräp eller ej är upp till besökaren att bedöma. Bland otaliga stånd står barnkläder, smycken, strumpor, cd-skivor, souvenirer, blommor, böcker, husgeråd och förstås en massa krimskrams och mycket mer att finna. För egen del fyndade jag ett par vackra sjalar för 2 euros styck och strumpor för 1 euro.
Den stora fördelen med El Rastro är priserna som på de flesta föremål är lägre eller mycket lägre än priset för samma produkter på annat håll. Och trängseln till trots, visst är det något speciellt med att ströva längs gatorna en kylig vintermorgon och inventera utbudet i de små stånden längs vägen medan solens strålar som fortfarande för med sig ett uns av värme filtrerar sig ned mellan husväggarna.

Ytterligare ett spansktalande land?

I dagens El mundo kan man läsa att Filippinernas president Gloria Macapagal som är på besök i Spanien har tillkännagivit att spanska på nytt skall bli ett obligatoriskt ämne i skolorna på öarna. På Filippinerna som var en del av det spanska imperiet från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet har spanska inte använts i skolorna sedan 1987 och om bakgrunden till beslutet står ingenting att läsa.
Att införa spanska som ett obligatoriskt ämne applåderas och stöds förstås av den spanska regeringen som lovar att bistå med bland annat läromedel och utbildning av lärare.
Spanska är idag officiellt språk i 21 länder och talas dessutom av stora delar av befolkningen i länder som USA och Andorra och på platser som Gibraltar.
Det råder inga tvivel om att spanska är ett språk med stor utbredning som den enskilde individen kan ha nytta av att lära sig, men känns det inte lite nykolonialt att återuppväcka ett "dött" språk som inte använts i landet på 20 år?

El cantante

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma i soffan med att titta på film, El cantante med Jennifer López och maken Marc Anthony i huvudrollerna blev det. Filmen skildrar den puertorikanske salsasångaren Hector Lavoes tragiska levnadsöde. Lavoe flyttade i början av sextiotalet till New York från Puerto Rico och började sin karriär som sångare i Willie Colons band.
Ju bättre det gick för Lavoe på scen, dessto sämre tycks det ha gått på det personliga planet. Lavoe missbrukade bland annat heroin, föll in i en djup depression och försökte ta sitt liv genom att hoppa från nionde våningen från ett hotell. Lavoe överlevde men blev delvis förlamad och avled fem år senare år 1986 i AIDS.
I salsavärlden räknas Hector Lavoe fortfarande till de riktigt stora och filmen om hans liv gör honom inte riktigt rättvisa. Soundtracket däremot är en riktig pärla, speciellt mycket gillar jag ledmotivet El cantante.

Spanska barnkläder

Något som aldrig upphör att fascinera mig är spanjorernas förkärlek för att klä sina små som vore de gubbar och tanter i miniatyrupplaga.
I Spanien tycks man inte välja kläder till sina barn efter hur slitstarkt, tåligt eller lekvänligt ett plagg är. Istället är det av vikt att de små liven är så prydligt klädda som möjligt, allt för att ge en air av flärd, elegans, rikedom och klass. Skitsamma att treåringens lackskor, plisserade kjol och knästrumpor kanske inte lämpar sig så väl att bygga slott i sandlådan med, viktigare är ju att den lilla ser ut och uppför sig som en mindre kopia av mamma.
Pojkarna å sin sida ser även de ut som små gubbar hämtade ur de första årtiondena av förra seklet. Gärna iklädda små dufflar i murriga eller dystra färger, hängslen och varför inte en pullover över den stärkta vita skjortan. Klädmodet för människor som knappt är en tvärhand höga kunde inte skilja sig mer från svenska halksockar, sjuttiotalsmönstrade barnkläder eller H&M:s färgglada kollektioner.
Vad är det egentligen som driver spanska föräldrar att klä upp sina barn som om de skulle på finkalas när de i själva verket bara tar en promenad i parken?

Tre dygn i Madrid

Madrids paradgata Gran Vía

Mina tre dygn i Madrid blev intensiva då jag försökte hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vädret var som det brukar vara under decembermånad i den spanska huvudstaden relativt kallt. De svenskar ombord på Ryan Airplanet som hade lämnat vinterjackan hemma till förmån för tunnare kläder ångrade sig nog bittert. Speciellt under natten mellan lördag och söndag förra helgen då isande kalla vindar svepte över stan samtidigt som kvicksilvret i termometern inte orkade krypa särskilt många steg över nollgraderssträcket.

Lördagsmorgonen, min första heldag efter ankomsten inledde jag med bokshopping på Fnac vid tunnelbanestationen Callao på C/ Preciados, 28. Som affär är Fnac egentligen inte särskilt spännande men då det gäller böcker, cd-skivor och filmer är de billigast och har dessutom ett ganska stort utbud. Som bokaffär är la Casa del libro på Gran Vía svårslagen och definitivt mer spännande, den är enormt stor och alla sorters litteratur går att finna här.

På lördagskvällen var det förstås tapas som gällde i sällskap med goda vänner. Vår barrunda påbörjades på bar hawaiiano vid Plaza de Santa Ana. Det är en av mina absoluta favoritbarer i Madrid, här serveras ljuvliga drinkar i keramikformar föreställandes cocosnötter, rykande vulkaner eller sköldpaddor. Baren är helt och hållet inredd enligt hawaiitemat, på översta våningen flyger kvittrande färggranna kanariefåglar fritt medan man bekvämt kan luta sig tillbaka i grottliknande utformingar på nedre våningen. Drinkarna, speciellt cocosdrinken är ljuvligt god och att man är ytterst generös med tapasen till drickan gör förstås inte saken sämre (även om de tapas som serveras inte är de traditionella spanska).
Alla kvinnliga besökare får en nejlika och ett färglatt plasthalsband, de manliga får tyvärr ingenting men bar hawaiiano är definitivt värt ett besök om man har vägarna förbi Madrid.

Resterna som blev kvar efter en runda på Hawaiibaren.

Till och med en tur till Pradomuséet hann jag med under mitt besök i Madrid, på söndagarna är det gratis inträde ett par timmar innan stängningsdags och som väntat stod det förstås en lång ringlande kö av människor utanför muséets portar. Köerna till trots anser jag att Pradomuséet är väl värt ett besök. Den nya tillbyggnaden som öppnades för en eller ett par månader sedan är verkligen vacker från insidan och får tavlorna att komma till sin rätt.
Speciellt berörd blev jag av ett par Velazqueztavlor som föreställde en abnormt fet sexårig flicka, dvärgar och människor med olika fysiska eller mentala handikapp. Tydligen var det brukligt för det spanska hovet under denna tidsepok att för nöjes skull hålla sig med en samling människor som förmodligen inte hade mycket annat till val än att finna sig i sitt öde.


Banco de España, en vacker byggnad som nyligen lär ha köpts upp av el ayuntamiento.

Jag har förresten en väninna som efter att ha varit i Madrid i sommras beklagade sig över att det var så svårt att hitta glass. Tydligen missade hon kedjan Palazzo som serverar riktigt god glass både på Gran Vía och vid Puerta del sol.

Vid tunnelbanestationen Moncloa.

Böcker

Så fort jag kommit hem och packat upp ångrade jag att jag inte köpt på mig fler böcker i Spanien, men de väger ju så mycket och är ju så tunga att släpa på. Och böcker kan man ju, trots allt beställa enkelt och smidigt på internet. Även om jag personligen anser att internetbokhandlarna aldrig kan ersätta den underbara känslan av att ströva runt i någon av Madrids enorma bokaffärer. Där kläs väggarna av böcker från golv till tak och jag strövar gärna runt medan jag stryker fingrarna längs bokryggar, vänder och vrider på böckerna och tar god tid på mig innan jag beslutar mig för vem eller vilka som skall få följa med hem .
Nåväl, det blev åtminstonde tre böcker. Un milagro en equilibrio av Lucía Extebarria, Javier Moros Pasión india som verkar spännande och som jag läst gott om hos Anna i Malaga, och så till sist La suma de los días av Isabel Allende. Den sistnämnda har jag läst ett par kapitel i och till min glädje ser det ut som om jag kommer att tycka om boken. En recension blir det förstås så snart jag har läst ut den.

Te dejo Madrid

Så var jag åter hemma igen efter en helg i min europeiska favorithuvudstad. 3 dagar och tre nätter tillbringade jag i Madrid. Tre dygn som tycktes förflyta alldeles för snabbt och ändå var det på något sätt alldeles lagom. Har man inte varit i Madrid tidigare är tre dagar förmodligen för lite tid för att hinna med allt det som finns att se och uppleva. Men det gav mig tillräckligt med utrymme för att hinna med allt som jag föresatt mig att göra; handla böcker och cd-skivor,njuta av stadens nattliv och lite till. Och så förstås ta igen förlorad tid med mina spanska vänner. Mina vänner som fortfarande lever i den vardag som för ett par år sedan även var min. Kanske kände ett jag sting av vemod vid tanken på att jag inte längre kan vara en del av deras liv på samma sätt som tidigare. När de möts på nytt nästa helg över en öl och ett par tapas på någon av Madrids många barer så kommer inte jag att kunna göra dem sällskap. För trots att jag under dessa tre dagar kände allt starkare att mitt hem numera finns i Göteborg, så känner jag även en viss sorg över att inte kunna dela mig i tusen bitar och leva utspridd över alla de platser där jag en gång har haft ett hem och fortfarande har vänner som minns och saknar mig på samma sätt som jag saknar dem.

När novembermörkret känns som tyngst...

...längtar jag till sommaren i Lima.

Nu är det dags att börja packa...

..för till helgen bär det av till Madrid.
Lite konstigt känns det, det var nästan två år sedan jag sist satte foten i Madrid. Kommer jag att känna igen mig? Kommer allting vara som jag minns det och kommer jag att hitta utan att behöva en karta till hjälp?
Jag ser fram emot en helg med shopping, tapas och trevligt umgänge i Spaniens finaste stad och kommer såklart att rapportera om det på bloggen!

Cykloner, jordbävningar...

Ja, ibland är det svårt att komma ihåg att det är verkliga människor som döljer sig bakom katastrofernas rubriker. Människor vars vardag vänts upp och ner, ut och in och aldrig kommer att bli densamma.

Förödelsen efter onsdagens jordbävning i norra Chile var inte särskilt stor, åtminstone inte räknat i antalet människoliv. Då är det lätt att vända blad i tidningen och som jag själv sucka "Ja, ja. Det var ju skönt i alla fall", över det där som händer så långt borta att det likaväl skulle kunna utspelas på en annan planet, för mig personligen berör det ju inte.

Bilderna nedan som jag hittade på chilenska tidningen El Mercurios hemsida och som visar de materiella skadorna som uppstått efter skalvet gör åtminstone för mig konsekvenserna av jordskalvet lite mer verklighetsnära. Trots att skadorna "bara" är materiella innebär det för den lilla flickan på bilden i Tocopilla att hon har mist sitt hem och därmed en del av sin trygghet.

Boktips

Jag har precis läst ut en av de där böckerna vars sidor man vänder med en blandning av sann läsglädje och ett uns av rädsla för att boken alltför snabbt kommer att ta slut.
De dansande flickorna i Lahore är en slags dokumentärroman skriven av den engelska sociologen Louise Brown som tillbringat 4 år i ett bordellkvarter i Pakistan. Hon har levt sida vid sida med Maha som vid 12 års ålder ingick ett tillfälligt äktenskap med en arabisk shejk och sedan dess har arbetat som prostituerade. Nu är hon i 35-års åldern, sörjer sin förlorade skönhet och är inte längre lika efterfrågad på marknaden. För att trygga sin försörjning inviger hon sina knappt tonåriga döttrar i yrkets hemligheter, redan från födseln har Mahas fem barns öde varit utstakat för i bordellkvarteren i Heera Mandi går yrket i arv från mor till döttrar.
Det som gör just denna berättelse så speciell är det faktum att Louise Brown har levt så nära inpå Maha, hennes döttrar och en rad andra trasiga människor i Lahore under en längre tid. Som läsare känner jag mig inte som en nyfiken utomstående som försiktigt gläntar på dörren till en okänd värld, jag blir en del av den. Misären och fattigdomen är överväldigande, och det gör ibland ont att läsa om Mahas familj som är på väg mot undergång. Samtidigt får jag ta del av vardagslivets glädjeämnen,starka färger och monsunregn, alltsammans insvept i en doft av starka kryddor. Maha och hennes familj blir människor och är inte enbart förpassade till att vara passiva tyckasyndom-intervjuobjekt. De dansande flickorna i Lahore är en fantastisk bok som jag är glad över att ha läst.

Kejsarsnitt som affärsidé

Igår kunde man i Svenska Dagbladet läsa en artikel om en studie gällande kejsarsnitt utförd av världshälsoorganisationen(WHO). I studien har det fastslagits att ett kejsarsnitt i de fall där det inte är absolut nödvändigt, medför ökade och onödiga risker samt komplikationer för både mor och barn.
En expertgrupp har samlat in och jämfört uppgifter från 410 förlossningskliniker i åtta Sydamerikanska länder, i rapporten understryker WHO-forskarna att standarden på klinikerna och urvalskriterierna för kejsarsnitt inte skiljer sig från situationen i västvärlden.

Kanske är den här rapporten något att läsa och begrunda för chilenarna som har högst andel kejsasnitt per födslar i hela Latinamerika. I slutet av nittiotalet förlöstes 40% av de chilenska mödrarna genom kejsarsnitt. Då det gäller medel- och överklassen som tecknar privata sjukvårdsförsäkningar och vänder sig till privata kliniker är siffran ännu högre. Bland dem som har råd att betala för privat sjukvård är "vanliga" vaginala förlossningar knappt ens ett alternativ och hela 60% föder genom kejsarsnitt.
Faktum är att det ses som konstigt och näst intill onaturligt att inte genomgå ett kejsarsnitt vid ett barns födsel. När jag för mina chilenska vännner berättar att de flesta barn i Sverige föds genom vaginala förlossningar ställer de sig mycket undrande till varför och tycker att det hela verkar mycket märkligt. En svensk bekant till mig i Santiago blev ifrågasatt och sedd som lite konstig eftersom hon ville föda utan att genomgå ett kejsarsnitt.

Enligt världshälsoorganisationen bör inte fler än 10-15% av alla barn som föds behöva förlösas genom kejsarsnitt. Hur kan det då komma sig att de kvinnor som genomgår ett kejsarsnitt är så många fler i Chile än på andra håll i världen? Det kan man förstås bara spekulera i, något som jag gjort både med svenska och chilenska vänner. Ett skäl torde vara att det är mer praktiskt för läkarna med ett planerat kejsarsnitt som kan klämmas in på lämplig plats i ett späckat schema. Dessutom kan det inte uteslutas att klinikerna uppmuntrar patienter att välja kejsarsnitt av rent finansiella skäl. För patienter ur medel- och överklassen med privata försäkringar betalas ett högre belopp ut till klinikerna vid kejsarsnitt än vid "vanliga" förlossningar. Visst känns det lite cyniskt att föreställa sig att det huvudsakligen skulle vara ekonomiska skäl som ligger bakom den höga andelen kejsarsnitt och inte barnet och moderns bästa. Men detta är på något sätt Chile i ett nötskal, den enskilde individens väl och ve hamnar i skymundan när det finns pengar med i bilden.

Kungen och Chávez drar inte jämnt

Just nu pågår Cumbre Iberoamericana i Santiago de Chile. Ett möte som hålls årligen och samlar presidenter och regeringschefer från flera latinamerikanska länder samt Portugal, Spanien och Andorra. Cumbre Iberoamericanas syfte är att främja samarbetet mellan de olika nationerna. Något som man inte tycks ha lyckats med särskilt bra, i alla fall inte att döma av den här videon där Spaniens kung Juan Carlos ber Venezuelas president Hugo Chávez att hålla mun. Bakgrunden lär vara att Chávez under gårdagen upprepade gånger kallat Spaniens f.d. regeringschef José María Aznar för fascist. På videon ses han avbryta Spaniens nuvarande regeringschef José Luis Rodríguez Zapatero då denne går i försvar för Aznar.
Lycka till med samarbetet!

Det är inte bara i Mexico man firar döskallar

Bilder från El Mercurio.

Även i Bolivia fortlever kulten att tillbedja de döda trots att riten (kanske föga förvånande) fördöms av den i landet dominerande katolska kyrkan. Traditionen som har sitt starkaste fäste kring de andinska områdena och Cochabambatrakten har under senare decennier även rotat sig i och kring huvudstaden La Paz. Detta har förstås sin förklaring i migrationsströmmarna som lockar fattiga människor från landsbygden till La Paz i sökande efter arbete, med sig i bagaget bär de på uråldriga riter och traditioner.
Firandet som på spanska kallas för el culto a las ñatitas tar sin plats den 8 november och har av en boliviansk antropolog förklarats som en "själarnas mässa".
Liksom många andra inslag i boliviansk kultur och traditioner existerade el culto a las ñatitas redan innan den spanska erövringen. Vid ceremonin lyftes skeletten ur sina gravar för att senare återbördas tillsammans med den dödes favoritföremål. Under kolonialtiden var traditionen inget som uppmuntrades av landets nya herrar som tog firandet för häxkonster. Många sekel därefter, under mitten av 1900-talet dök denna kulturella yttring på nytt upp men praktiserades inte längre lika öppet.
Som synes på bilderna upplever el culto a las ñatitas en renässans, något som kanske har sin förklaring i det faktum att den indianska kulturen och arvet sedan president Evo Morales tillträdde vuxit i styrka och funnit nytt självförtroende.

En färgklick i höstmörkret

I Sveriges väntrum

Jag har precis läst ut en välskriven och framförallt oerhört intressant bok av DN-journalisten Lasse Granestrand. Bokens titel är I Sveriges väntrum och precis som namnet på boken antyder handlar den om de människor som genom årens gång anlänt till Sverige genom invandring, de problem som de stöter på och den problematik som uppstår kring flyktingar och integrationspolitik. Boken är sällsynt på så sätt att den vågar ta upp ett komplext problem och belysa det ur flera olika vinklar, att kritisera flyktingpolitiken och den på många håll misslyckade integrationen av nyanlända invånare är som att bege sig ut på ett minfält där minsta felsteg kan misstolkas. För att de problem som finns skall kunna lösas måste man först och främst våga medge deras existens. Men då flyktingpolitik och de problem som kan uppstå kring invandring någong gång kritiseras görs det alltför ofta enbart av högerextrema partier hos vilka kritiken tar sig uttryck genom ren och skär främlingsfientlighet och rasism.
Granestrand vågar på ett nyanserat och objektivt sätt ta upp kvällstidningarnas rapportering om avisade flyktingar, hur man väljer att spela på känslor och fyller texterna med dramatiska adjektiv men skriver mycket lite om de grunder på vilka ett avisningsbeslut har fattats. Hur Sverige tar emot fler flyktingar än de flesta andra europeiska länder, betydligt fler än sina grannländer Finland och Norge men ändå kritiseras för att ha en restriktiv flyktingpolitik. Med I Sveriges väntrum i hand blir man som läsar guidad genom invandringens historia som i Sverige tog sin början någon gång på 60-talet då landet var i behov av arbetskraft.
Granestrand följer även 3 enskilda individer i nutid från första besöket på Migrationsverket tills den stund då de får sitt uppehållstillstånd i hand. Det är gripande berättelser vi får ta del av och den sympati och medkänsla med vilken de tre männens historier nedtecknas lyser igenom och gör intryck på läsaren. I Sveriges väntrum är en mycket bra bok som berör alla som lever i Sverige som jag varmt kan rekommendera.
Jag skulle gärna läsa mer nyanserad journalistik av det här slaget. I veckans Göteborgs-Posten kunde man läsa en reportageserie på samma tema. En reportageserie där man gjort något som måste vara bland det mest tabubelagda som finns; att peka ut en viss folkgrupp. GPs artiklar har i veckan handlat om somalier i Göteborg, en invandrargrupp för vilken det har varit extra svårt att komma in i det svenska samhället. Själv tyckte jag att artikelserien var bra trots att jag kände mig tveksam till en del av de uppgifter som togs upp som kändes som rena spekulationer. Till exempel pekas somalier som grupp ut som stora bidragsfuskare utan att man har någon egentligen fakta eller statistik att basera sina påståenden på. För den som är nyfiken finns reportageserien här, fakta eller fördomar? Läs och döm själva.

11-M

Idag faller domarna mot de män som står åtalade för tågattentaten i Madrid den 11 mars för 3 år sedan. Tågbomberna som är det värsta terroristattentaten i Spaniens historia tog 191 människors liv och efterlämnade 1500 skadade.
Jag bodde i centrala Madrid det år som attentatet genomfördes. Tidigt på morgonen medan jag intog min frukost framför tvn avbröts den vanliga programtablån för direktsända nyhetssändingar där man talade om att en bomb exploderat vid tågstationen Atocha. Inom loppet av 10 minuter hade 10 bomber hunnit explodera och vad som borde ha varit en vanlig gråmulen marsmorgon förvandlade Madrid till en stad i kaos. Mobilnätet kollapsade snart då oroliga anhöriga försökte lokalisera sina familjemedlemmar. Min egen mobil var då nätet återigen började fungera full med sms och röstmeddelanden från släktingar och vänner hemma i Sverige som undrade om jag fortfarande levde med uppmaningar om att jag skulle höra av mig. Själv kände jag personligen ingen som omkom i tågattentaten. Tågen som bomberna exploderade ombord på avgick tidigt på morgonen från förorterna till Madrid. De flesta som befann sig ombord på tågen var därför inte Madridbor utan pendlare på väg in till arbete och skola i huvudstaden. Ett av pendeltågen avgick från den lilla staden Alcalá de Henares, belägen ca 40 minuter från Madrid. Alcalá de Henares är en sömnig småstad, känd för sitt universitet och för att vara den plats där Miguel de Cervantes, Don Quijotes författare föddes. Det var vid universitetet i Alcalá som jag läste, och jag minns att en syster och svåger till en av mina klasskamrater som arbetade i Madrid befann sig ombord på ett tåg där en bomb exploderade. Paret avled och efterlämnade två små barn. Och de var förstås inte ensamma, många var de familjer i Alcalá de Henares som på ett djupt personligt plan berördes av tragedin där den också kändes mer reell och påtaglig än i huvudstaden.
I själva Madrid dök svarta sorgeband snabbt upp på balkonger och fasader. Under en regntung mulen himmel marscherade tusentals spanjorer dagen efter i en manifestation mot vad man då trodde var ett terroristattentat utfört av ETA. Ett försök av den spanska regeringen att mörklägga kopplingen till Irakkriget och Al Qaeda som misslyckades och ledde till valförlusten ett par dagar senare. Men det är en helt annan historia som jag inte tänker skriva om här.

För den som är intresserad av att läsa mer om attentaten rekommenderar jag El mundos specialreportage om 11-M som händelsen kallas i Spanien.

Vikten av att lära sig tala god svenska

Ja, hur viktigt är det egentligen att till Sverige nyanlända invandrare tillgodogör sig kunskaper i det svenska språket? Rätt så viktigt skulle nog de allra flesta hålla med om. I media och politik blossar debatter om vikten av att lära sig svenska titt som tätt upp. Själv har jag intrycket av att svenskar är ytterst krävande då det gäller invandrares svenska, helst skall den vara helt och hållet felfri utan någon som helst brytning. I andra länder på vår kontinent blir människor oftast glada då de ser den nyanlände kämpa för att göra sig förstådd på det inhemska språket och man har tålamod och tid att lyssna, trots talarens brister.

Men detta krav på att invandrare skall tala svenska tycks inte gälla alla nationaliteter. Speciellt toleranta och förstående inför invandrare som inte lär sig svenska tycks vi vara när det gäller engelskspråkiga individer. Själv har jag en arbetskamrat från ett engelsktalande land som bott i Sverige i över ett år men fortfarande inte vill tala svenska. I början gjorde min arbetskamrat små försiktiga försök att deltaga i konversationerna på fikarasterna på svenska, men eftersom vi andra både förstår och talar hyfsad engelska lade min arbetskamrat snart ned sina ansträngningar och övergick till att tala bara engelska.
Varför upplevs det som mer okej att inte anstränga sig särskilt mycket för att lära sig svenska när man är engelsktalande? För att engelska och det medföljande amerikanska kulturbad som vi dränks i via tv, tidningar och musik gör att språket känns välbekant, mindre främmande och därmed inte lika hotfullt som andra invandrarspråk? Kanske är det bara en logisk följd av att de flesta svenskar pratar och förstår engelska hyfsat bra och tycker om att få öva på sin engelska när de möter en modersmåltalare?
Jag vet inte vad skälet är till att det tycks vara mer okej att bo i Sverige i 20 år utan att tala svenska när man har engelska som modersmål än om man råkar vara arabisktalande. Jag tycker bara det känns lite märkligt att inställningen till invandrare som inte talar svenska kan skilja sig så mycket beroende från vilket land person i fråga kommer ifrån och vilket språk hon eller han talar.

Plaza Mayor

Hittade en kortare artikel om min favoritstad Madrid i dagens Aftonbladet. I artikeln beskrivs Plaza Mayor som ett alldeles ypperligt val av plats då man vill lära känna Madrids själ. Även jag gillar Plaza Mayor, folkmyllret och det typiska spanska torget möts på en och samma plats. Där finns gott om uteserveringar, konstnärer, turister och så naturligtvis en turistbyrå. Till skillnad från artikelförfattaren tycker jag emellertid att det finns bra många bättre platser där man kan välja att slå sig ned vid en uteservering än Plaza Mayor. Prisnivåerna är avsevärt högre än på andra, mindre turisttäta områden och mat som är lika god eller godare går att finna på andra håll. Själv fick jag med sällskap en gång en chock efter att ha beställt in en karaff med sangria då notan landade på 12 euros. En likvärdig produkt hade jag kunnat finna i samma kvantitet i El corte inglés snabbköp för omkring 1 euro.
Så visst är Plaza Mayor fint, men det är knappast här man hittar de mest spännande tapasen eller de bästa priserna.

Saker jag skall göra i Madrid

Äta tapas. Ingenstans finner man så många olika sorters tapas som i Spanien, och ingen annanstans är de lika goda och går att finna på så många olika platser. Är det något jag saknar från min tid i Spanien så är det tapaskulturen. Ett par tapas serveras ofta som tillbehör då man beställer ett par öl. Inte behöver man beställa dom vid sidan om och betala extra som härhemma.

Shoppa. I Madrid finns ett stort utbud av det mesta. Eftersom jag åker strax inna jul passar det bra att köpa med sig lite turrón hem. Turrón är ett spanskt julgodis som är himmelskt gott och görs på mandlar, honung och ägg. Det säljs mest kring jul men går att hitta på el Corte Inglés året om.
Naturligtvis kommer jag även passa på att handla lite kläder, i Spanien finns ett Zara i varje gatuhörn. Priserna tycks mig billigare än de man finner hos Zara utomlands och utöver Zara finns förstås en mängd andra butiker att botanisera i.
Franska affärskedjan Fnac är ett måste, här hittar man både böcker och dvd- och cd-skivor. Jag längtar redan efter att shoppa spanska böcker!

Umgås med vänner. Spanjorer är kul att umgås med. Extra trevliga är los madrileños, åtminstone om man lär känna dem. Jag är glad över att Spanien ligger så nära att det är möjligt att åka dit med jämna mellanrum. Varje gång jag besöker Madrid umgås jag fortfarande med de vänner jag hade i stan när jag pluggade.
I övrigt tänker jag bara njuta i stort av att befinna mig i en av mina favoritstäder.

Till Madrid

Så var det gjort. Nu har jag äntligen bokat en resa till min favoritstad Madrid och har följaktligen en weekendresa att se fram emot och drömma om när den svenska hösten känns som tyngst och gråast.
Efter att jag flyttat hem från Madrid hade jag för vana att avlägga minst ett besök om året i den spanska huvudstaden. Men nu är det nästan två år sedan jag var där. Jag undrar och funderar, kommer gatorna, människorna och stadsbilden kännas lika bekanta som alltid? Eller kommer jag att känna mig som en främling i den stad som en gång var min? Möjligheten att Madrid kanske inte längre tillhör mig känns som en upptäckt jag helst inte vill göra. Länge efter att jag flyttade ifrån staden drömde jag om att flytta tillbaka, ett tag var planerna ganska konkreta. Men så kom annat emellan. Senast blev det Chile istället för Spanien men jag har fortsatt att drömma om och längta till mitt älskade Madrid. Nu känner jag inte längre en lika stark längtan efter att bosätta mig där, jag trivs rätt bra där jag är trots att min favoritstad fortfarande lever sig stark i mitt minne.
Den här resan känns spännande, spännande trots att jag skall bege mig till en plats som jag redan besökt ett antal gånger tidigare. Kommer staden leva upp till mina förväntingar och vara som jag minns eller har både jag och Madrid förändrats och vuxit ifrån varandra?

Piñatan

En piñata i form av en stjärna som sägs representera de sju dödssynderna. Bilder från Wikipedia.

Min mammas väninna vars barnbarn fyllde år för inte allt för längesedan fick på sin två-årsdag en piñatatill sitt kalas. Jag log vid tanken på den färgglada piñatan som givetvis är en succé på vilket barnkalas som helst.
Piñatan som ofta tillverkas för att tas fram och användas vid firandet av högtider såsom födelsedagar, jul eller påsk är för det mesta tillverkad av material som är relativt lätt att förstöra såsom papier-maché och lera. De fylls med godis, presenter eller leksaker och hängs upp i taket. Nere på marken får barnen stå på kö för att med förbundna ögon turas om att slå på piñatan tills den går sönder och godiset ramlar ner.
Till en början sägs piñatas mest ha tillverkats i form av mänskliga figurer eller djur. Efter en googling kunde jag emellertid konstatera att allt från Hello Kitty piñatas till abstrakta och fantasifulla figurer konstrueras världen över.
Piñatans ursprung är oklart, på engelska Wikipedia hävdar man att den härstammar från aztekerna och Mexiko där den fortfarande är populär. Förlitar man sig på spanska Wikipedia är dess ursprung kinesiskt. Under det kinesiska nyåret lär man ha tillverkat djurfigurer av papper som fylldes med olika typer av frön. Marco Polo sägs ha fört med sig traditionen till Europa varifrån den genom den spanska erövringen spritts till Latinamerika där traditionen att använda piñatas vid firanden än idag lever kvar.
Skall man tro spanska Wikipedia har piñatan även en religiös dimension då den representerar kampen mellan det goda och det onda. Piñatan bör vara en stjärna med sju kanter, var och en av kanterna symboliserar någon av de sju dödssynderna. Genom sitt tilldragande yttre är piñatan frestelsen som lockar människan i fördärvet medan det redskap som används för att slå håll på piñatan representerar de gåvor som skänks från den allsmäktige för att bekämpa ondskan. Ögonen är förbundna på den som slår på piñatan eftersom det inte är nödvändigt att "se för att tro". Godiset som faller ned till marken då piñatan slagits sönder sägs representera evigt liv.
Ja, säga vad man vill om den sista förklaringen. Jag minns bara hur roligt och spännande det var att på ett av mina barnkalas ha fått en piñata tillverkad av mamma som sedan fylldes med ting som föll till golvet i ett ösregn av godis och leksaker. Bra mycket mer fartfyllt och orginellt än den traditionella barnkalasfiskdammen, och dessutom en minnesvärd upplevelse. Kanske är det dags för en piñata till nästa barnkalas?

Piñatan slås sönder med förbundna ögon.

En piñata kan föreställa vad som helst, det är bara fantasin som sätter gränser.

Jag & bloggen

Jag har blivit så usel på att blogga och gör det numera så sällan att jag har börjat fundera på att helt sluta. En gång i tiden fyllde bloggen någon slags funktion, den hjälpte mig att sortera mina minnen från Chile. Nu när jag är hemma är bloggbehovet inte lika starkt och den lilla tid jag har lägger jag helst på annat. Kanske kommer jag att fortsätta blogga då och då, eller så slutar jag helt. Jag får se vad jag känner för.

Pinochet i spanskspråkiga tidningar

Om arresteringen av familjen Pinochet står det inte mycket i svenska tidningar. Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel men utöver det tycks nyheten inte vara intressant nog för att få någon större uppmärksamhet.
Vill man veta mer om fallet får man istället kolla in den chilenska dagstidningen El Mercurio, eller ännu hellre; spanska El País som idag har en intressant artikel om hur familjen Pinochet köpte hörlurar, klockor och kostymer med allmäna medel.

Sista spiken i kistan för familjen Pinochet?

Så trodde man då att rättvisan äntligen flåsade familjen Pinochet i nacken. Nästan ett år efter den tidigare chilenske diktatorns död greps änkan Lucía Hiriart samt makarnas fem barn igår då de misstänks för förskingring av stora summor pengar.
Att Pinochet och dennes efterlevande sägs ha haft en del fuffens för sig med dolda bankkonton lite här och var världen över är ingen nyhet i sig. Senast ämnet var uppe på tapen var förra året då jag befann mig i Chile. Om jag inte minns fel undersöktes emellertid saken inte särskilt nogsamt, Pinochets hemliga bankkonton skapade rubriker ett par dagar i rad men sopades därefter snabbt under mattan för att glömmas bort. Kanske kommer samma sak ske denna gång. Domaren Carlos Cerda har nämligen beslutat att tillfälligt frige Pinochets närstående, ett definitivt beslut om eventuell frigivning väntas fattas imorgon.

Familjen Pinochet är i Chile fortfarande något som berör och upprör stora delar av befolkningen. Till skillnad från i Sverige ses den före detta diktatorn inte enbart som en blodtörstig tyrann utan är för en del den hjälte som räddade Chile undan kommunismen och den man har att tacka de senaste decenniernas ekonomiska framgångar för.
När det gäller Pinochet tycks det i Chile inte finnas något brott som är allvarligt nog för att få anhängarna att ta avstånd från sin "tata". Då reportage om ex-diktatorns hemliga bankkonton dök upp i tidningarna häromåret pratade jag med chilenare som naturligtvis ansåg agerandet vara förkastligt men ändå sade sig stödja Pinochet och den ekonomiska politik som fördes under hans tid vid makten.
Säga vad man vill om chilenarna och deras inställning till diktatorn, men Pinochet lämnar ingen oberörd. Alla har en åsikt och sällan möts man i Chile av den likgiltighet inför politik och samhällets styrelseskick som man ofta finner i Sverige.

Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.

Isabel Allende igen

Mitt förhållande till den chilenska författarinnan Isabel Allende är komplicerat. Jag har utvecklats någon slags hat-kärlek till hennes böcker och samtidigt som jag ofta blir besviken på den låga litterära kvalité många av författarinnans senare alster håller, så kan jag inte låta bli att med spänning slänga mig över varje nyutkommet verk. Senaste boken i raden av noveller och romaner signerade Allende var till alldeles nyligen Inés, min själs älskade, en lättsmält roman löst baserad på spanjorskan Inés Suárez äventyr i Sydamerika då hon tillsammans med den historiska legenden Pedro de Valdivia erövrar Chile. Boken är underhållande för stunden, om än väl sentimental och harlequinlik i sin berättelse.

Nu är Isabel Allende på nytt aktuell med en nyutkommen bok som en så länge bara finns på spanska och bär titeln La suma de los días. Boken är självbiografisk och tar vid där Paula, en mycket gripande bok om Allendes dotter som dör i porfyri endast 28 år gammal slutar. Eftersom Paula är en av mina absoluta Allendefavoriter så hoppas jag att La suma de los días skall vara minst lika bra och boken står högt upp på min inköpslista över böcker som måste införskaffas.

Skulle jag lista mina övriga Allendefavoriter måste jag så klart nämna Andarnas hus, förmodligen Isabel Allendes mest kända roman och en riktigt bra bok. Andarnas hus är en släktkrönika som sträcker sig över flera generationer och innehåller en lagom dos av allt; kärlek, död, historia och magisk realism.
En annan favorit är Afrodite, en kokbok full av underhållande berättelser, vackra bilder och recept som sägs fungera som afrodisiakum.
Landet i mitt hjärta som handlar om författarinnans hemland Chile och chilenarna är även den mycket läsvärd, lättläst underhållande och riktigt, riktigt kul. Övriga böcker skrivna av Isabel Allende gör man bäst i att inte lägga någon tid på att läsa för de är ändå inte särskilt bra.