I överklasstadsdelen Las Condes

Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.

-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.

Siesta

Konst under bar himmel

Jag upphör aldrig att förvånas och står stum av beundran inför de otaliga gatans konstnärer som låter sina färgstarka, fantasifulla och fantastiska målningar pryda Chiles gator, väggar och murar. Det handlar sällan om löst klotter här och där utan om hela fasader som förvandlas till gigantiska konsthallar under bar himmel.
I Valparaíso finns gott om målningar av det här slaget. I Santiago hittar man tyvärr inte lika många exempel men de finns och jag blir alltid lika glad när jag ser dem.

En asado i väntan på hösten

Det märks redan att sommaren snart är slut. Dagstemperaturen överstiger numera sällan 27 grader och på nätterna är jag tvungen att komplettera de urslitna t-shirts jag sover i med ett par pyjamasbyxor.
Innan hösten har tagit över hoppas jag hinna med ytterligare ett par asados, något av det bästa med sommaren i Chile.
Jag grillar egentligen helst grönsaker men tackar sällan nej till en choripan , de kryddiga små korvar som läggs på grillen först och serveras i färskt bröd som en aptitretare. En flaska vin, öl och grönsaksgrillspett. Då är asadon som bäst.

På en vägg i Bellavista, Santiago

Istället för bokklubb - vinklubb

När jag var liten var jag medlem i ett antal olika bokklubbar. Jag tyckte alltid att det var lika spännande att springa till posten och ur paketet plocka fram en bok som jag under de följande dagarna sedan snabbt slukade.
Förmodligen finns det bokklubbar även i Chile även om jag inte känner till några. Vad jag däremot känner till och är medlem i är en vinklubb, en alldeles ypperlig idé.
Varje månad kommer posten till mig med ett stort paket innehållande tre olika vinflaskor. Ofta är det lite mer exklusiva viner som skiljer sig från dom man hittar snabbköpet. Och det är med samma spänning och förtjusning jag kände när jag öppnade mina bokpaket som den månatliga vinlådan öppnas.

Att känna sig ensam i grupp

Jag är ju sällan särskilt personlig här på bloggen, men idag känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag.
Jag och Lillprinsens pappa var igår på en asado(grillfest) där samtliga inbjudna bortsett från mig själv har känt varandra sedan lågstadiet och gått i skolan tillsammans. Det är således en rätt sammansvetsad grupp av människor som känner varandra väl.
Jag kan ibland tycka det är jobbigt med fester där alla utom en själv känner varandra. Det blir lätt så att man känner sig malplacerad, som ett femte hjul som hamnat på avvägar. För det mesta brukar det dock lösa sig, alltid hittar man någon att småprata med en stund, isen är bruten och dörren in till gemenskapen står på glänt.
Jag är inte jättesocial av mig, när jag var liten var jag riktigt blyg och var aldrig den som tog mest plats och syntes eller hördes mest i skolan. I vuxen ålder har jag insett att min blyghet är en del av mig men samtidigt genom träning lärt mig att vara lite mer öppen. Till saken hör dessutom att jag under flera år haft ett arbete där jag träffar många människor och där sociala talanger varit oumbärliga. Genom mitt arbet lärde jag mig att vara social och fick ofta höra av andra att jag uppfattades som social och pratglad. Träffar jag nya människor i större grupper i privata sammanhang håller jag mig dock fortfarande gärna lite i bakgrunden.

Nåväl, åter till igår kväll. Vi var alltså åtta personer varav jag var den enda som inte kände någon mer än Lillprinsens pappa. Ganska snart började jag vantrivas på tillställningen. Pratet handlade mest om övrig medlemmar tillhörande gruppen som inte var där, folk som jag inte kände och följaktligen inte hade så mycket att säga om. När man inte pratade om andra kompisar drogs interna skämt som jag naturligtvis inte fattade ett jota av och resterande tid gick åt till diskutera olika chilenska fenomen som jag knappt hade hört talas om. Jag försökte vid ett par tillfällen inleda en konversation med någon, det funkade en stund. Sedan började de i grupp återigen prata om gamla kompisar, interna skämt och annat jag inte kände till. Efter ett par timmar, när klockan slagit ett, jag var vrålhungrig och grillen inte ens var tänd, surnade jag till rejält. För trots att ingen var direkt otrevlig mot mig så inbjöd de definitivt inte heller till konversation. Visst har jag varit med om liknande situationer tidigare, att vara ny i en grupp. Men det brukar alltid vara någon medlem i den slutna gruppen som är lite mer öppen och vänlig. Efter att ha pluggat och bott utomlands i längre eller kortare perioder är detta något jag brukar vara extra uppmärksam på om en ny person dyker upp i mitt kompisgäng. För jag tycker även att deltagarna i en sluten grupp har ett ansvar då det dyker upp en ny person, att utbyta ett par fraser med den nya eller berätta vilka personerna man talar om är t.ex. Igår hände inget av detta och jag kände mig bara rejält utanför och ensam trots att jag var omringad av sju andra. Givetvis hade jag också Lillprinsens pappa men jag kände mig ändå ensam och saknade mina vänner hemma.
Så jag åkte hem innan maten ens lagts på grillen.
Ni får gärna dela med er av era råd och erfarenheter när det gäller situationer som denna. Till min förvåning blev jag faktiskt både ledsen och drabbades av hemlängtan.

Världens största pool

Jag var i Algarrobo i början av veckan. En liten stad vid havet som har blivit en populär semesterort. Vid en av stadens många stränder sätter man nu de sista spadtagen i ett gated comunity alldeles intill strandkanten. Jag har skrivit om San Alfonso del Mar som området heter här. Särskilt vackra är byggnaderna inte att se på, detta trots att arkitekten till huset säger sig ha haft närheten till havet i åtanke då huset ritades. Bland annat har man valt att göra vissa fönster i byggnaden runda istället för fyrkantiga i ett försök att efterlikna båtar.
I skrytbygget San Alfonso del Mar kommer man även att ha världens största pool med inplanterade fiskar och vågor som lämpar sig för windsurfing på sina ställen. Killen som har designat världens största pool lär redan ha fått i uppdrag att bygga flera, bland annat i Dubai.
För den som mot förmodan skulle vara nyfiken på San alfonso del mar eller vilja köpa en lägenhet så finns länken till hemsidan med bilder här.

Musikfestival

Just nu pågår i den chilenska kuststaden Viña del Mar en av sommarens stora händelser; El festival de Viña.
En av årets inbjudna artister till festivalen, sångaren i Simply Red uppgav i en intervju att han trodde att "Viña" var en vinfestival. Kanske inte så konstigt med tanke på att detta årliga återkommande evenemang inte är särskilt känt på andra sidan Atlanten.
I Sydamerika däremot finns det förmodligen inte en enda superkändis som inte vid något tillfälle dykt upp på musikfestivalen i Viña.
Under en vecka i februari tar såväl inhemska som utländska artister plats på scenen. Bland årets artister finns bland andra Juanes, Marc Anthony, Daddy Yankee och Santana.
Festivalen har inte mycket gemensamt med nordiska evanemang som Hultsfred eller Roskilde. I Viña är det betydligt mer glamour och gala, festivalen utspelas på en arena och direktsänds i chilensk tv varje kväll från klockan tio till långt efter att jag har gått och lagt mig.
Som under alla sydamerikanska festligheter utses i Viña även en festivaldrottning. I år gick titeln till Catherine Fulop. En venezolansk skönhetsmiss som klädd i stringbikini och ivrigt påhejad av av journalister och fotografer simmade ett par längder i en pool och visade upp sin välsvarvade (och välopererade) kropp.

Kritik från amerikanskt håll

I en årlig rapport kritiseras Chile av den amerikanska regeringen på tre punkter gällande mänskliga rättigheter i landet. De tre brister som tas upp i rapporten är kvinnomisshandel, den ständigt pågående konflikten med mapucheindianerna samt missförhållandena i landets fängelser.
Den chilenska regeringens språkrör Francisco Vidal har i ett uttalande svarat på kritiken. Vidal medgav att det chilenska fängelserna härbärgerar betydligt fler interner än vad de egentligen är avsedda för men påtalade samtidigt att "vi i Chile inte har något Guantánamo".


I januari 2008 sköts Matías Catrileo, en ung student och mapucheindian ihjäl av chilensk polis efter att han tillsammans med ett antal andra aktivister olagligt tagit sig in på ett landområde som traditionellt av mapucheindianerna ansetts tillhöra dem. På kritiken mot behandlingen av landets mapucheindianer och då främst Matías Catrileo svarade Vidal att fallet just nu ses över av rättsväsendet.
Att kvinnomisshandel som i tragiska fall slutar i mord fortfarande är ett existerande problem trots regeringens ansträngningar medgavs även detta av Francisco Vidal.

Demonstration i Santiago efter Matías Catrileos död. Weichafe betyder på mapucheindianernas språk "krigare". Bild från Wikipedia.

Utan tvekan återstår en hel del för den chilenska regeringen att förbättra på samtliga punkter.
Men hörrni, USA:s regering. Hur var det egentligen med det där att inte kasta sten när man sitter i glashus?

Kärleksfulla budskap på gatan

Cykelbanor

Sedan jag var i Chile sist har jag lagt märke till att antalet cykelbanor i Santiago har blivit betydligt fler. I stadsdelen Providencia kan man till och med hyra en cyklel av kommunen för att ta sig till eller från metron.
För att jag skall sätta mig på en cykel i Santiago skall det dock mycket till. Jag tycker visserligen att cykeln är ett ypperligt färdmedel men inte här där de nyligen anlagda cykelbanorna tvärt tar slut och man bör vara nästintill självmordsbenägen för att cykla på vägar avsedda för bilar.
Fast så värst petigt med var man cyklar är det inte. Många cyklister trivs bäst på trottoaren och på cylekbanorna trängs cyklisterna med såväl lösspringande hundar som fotgängare.

Blogglusten...

...kommer och går och just nu är den mikroskopiskt liten. Jag har haft en veckas semester men är nu tillbaka, vi får se hur länge det håller.

Intetsägande artiklar om skönhetsoperationer i Argentina

Läste ett inlägg hos Vladde som i sin tur hade läst en artikelserie i Sydsvenskan om bröstoperationer i Argentina (Läs här, här och här). Vladde ifrågasätter varför man väljer att skriva om dessa ämnen när det finns sociala problem av större vikt i landet som skulle vara bättre förjänta av lite medialtutrymme.

Jag tycker inte alls att det är fel att skriva om skönhetsideal och operationer i Argentina. Skönhetsoperationer är betydligt mer vanligt och allmänt accepterat i Argentina än i grannländerna. Argentinskorna är vida kända för sin fåfänga och känsla för stil. Det kan vem som helst som har besökt Buenos Aires intyga. Förvisso kan även jag tycka att det lätt blir lite fel när man så sällan publicerar artiklar från latinamerikanska länder, och då man väl gör det väljer att skriva om skönhetsoperationer. Fast problemet i det här fallet är inte valet av ämne. Problemet är att artiklarna är så kortfattade att det inte lämnas något utrymnme över för en mer djupgående analys.
Jag tycker det är intressant att i dagstidningar få ta del av små anekdoter ur ett människoöde på andra sidan jorden. De behöver inte vara särskilt anmärkningsvärda men fungerar ofta som en motivkt till tyngre, torra nyhetstexter om svält eller naturkatastrofer.
I en av artiklarna från Argentina skriver man om en ung tjej som vunnit en bröstoperation i ett lotteri. Men så mycket mer än så får vi inte veta.
I Chile är detta fenomen nytt. För inte så länge sedan organiserades ett Silicone Party där tjejer som köpt dyra biljetter till en fest på en klubb deltar i lotteriet av en bröstoperation. I Chile där utseendehysterin inte gått lika långt som i Argentina diskuterar man hur dessa fester skall kunna förbjudas med hjälp av lagen.

Samtliga tre artiklar från Argentina som hade kunnat bli riktigt bra med lite fler tecken och en god portion analysförmåga blir nu istället tämligen intetsägande och substanslösa. Precis som Vladde sitter jag nu med en fadd smak i munnen och undrarvarför man valde att vika tre artiklar åt detta ämne när det finns så mycket annat av vikt att skriva om.

En doft av offentlig pissoar

I ett land där solen förärar oss med sina strålar varje dag och där det bara i sällsynta fall regnar under sommarmånaderna, är det kanske inte så konstigt att det i var och varannat gathörn börjar lukta offentlig pissoar efter ett tag. Tids nog lär man sig vilka av alla stadens gathörns som används för att uträtta mänskliga behov. Då är det bäst att börja hålla in andan ett halvt kvarter i förväg när man vet att det närmar sig.

Jag minns när jag bodde i Madrid och rumlade hem sena kvällar eller tidiga morgar. Då åkte stora bilar omkring på gatorna och sprutade dem rena med vatten. Ett såväl tidsödande som kostsamt projekt för staden Madrid kan jag tänka mig eftersom denna procedur upprepades natt efter natt. Ännu märkligare ter det sig när man betänker alla de plakat och anslag som sätts upp i staden under sommartid för att uppmana invånare att spara på Madrids knapphändiga vattentillgångar.
Till stadens försvar bör dock sägas att det i varje fall inte fanns ett enda gathörn i Madrid som luktade offentligt pissoar.

Promenad i barrio Bellavista, Santiago

En lustig boktitel

Frestad av en grek

...är namnet på den bok min syster en gång för längesedan fick i födelsedagspresent. Bokens pärmar öppnades aldrig men trots det så gav denna roman upphov till många skratt. Vid någon storstädning någon gång vart tredje år hittades den i en låda, i en bokhylla eller i någon garderob.
Vi tog fram den, tittade på den och gjorde oss lustiga över teckningen på omslaget som var minst lika smakfull som bokens titel. Där avbildades den virila och passionerande greken med bar bringa omfamnandes en liderlig engelska med blusen halvt uppknäppt, huvudet tillbakalutat och munnen halvt öppen som i ett stön.
Ja, omslaget såg så lustig ut att jag nästan men bara nästan blir sugen på att läsa den när jag tänker på det. Tänk att få ta del av tantsnusket som gömmer sig bakom dess pärmar.
Om någon, mot förmodan skulle vara intresserad av att läsa denna bok kan jag tala om att den är utgiven av Harlekins förlag. Fast det kanske ni redan hade räknat ut.

Handla allt på avbetalning

Varje gång man köper något i en affär i Chile för en summa som i princip kan vara hur obetydlig som helst, så blir man tillfrågad om huruvida man önskar dela upp betalningen. För det mesta kan man välja upp till "tres cuotas", att dela upp betalningstillfällena i tre utan ränta. Min första tanke då jag blev bekant med detta sätt att handla var; "Löjligt, varför skulle jag vilja dela upp en struntsumma på 100 kronor i tre avbetalningar?". Men har man ett dåligt betalt arbete och inte tjänar mer än 2000 kronor i månaden är förstås 100 kr ingen struntsumma.
De flesta chilenare jag känner har för vana att dela upp allt de köper i cuotas. Denna vana att handla allt på avbetalning blir förstås även problematiskt om man är oekonomisk eftersom det gör det lättare att handla över sina tillgångar.
För mig känns detta sätt att handla främmande eftersom jag av princip inte tycker att man bör handla saker som man egentligen inte har råd med. Jag handlar aldrig i cutotas men känner förmodligen inte en enda chilenare som inte handlar på detta sätt.

Utan ord

Fler bilder i kedjan finns hos Pumans dotter

Chilensk film

Den chilenska filmen La buena vida belönades nyligen med det spanska filmpriset Goya i kategorin bästa latinamerikanska film. Och filmen är bra, på ett så där lågmält estetiskt tilltalande vis. Här skildras ett antal människoöden i dagens Santiago, var och en är de på sitt vis representativa för dagens Chile.
Trots att berättartempot är sävligt (inga snabba klipp eller pang-pang här) är filmen aldrig långtråkigt utan lyckas hålla tittarens intresse vid liv ända fram till slutscenen.
Lyckas ni lägga vantarna på La buena vida så se den!

Att komma lite fööör sent

Glad i hågen och en aning lullig på pisco sour springer jag in i avgångshallen på Limas flygplats.
Jag vet att jag är sent ute. Det här är ju min sista kväll i Peru och det har firats ordentligt i trevligt sällskap tills jag inte längre kunde undvika det nödvändiga; att ge mig av till flygplatsen.
Taxin som jag ringt efter dök aldrig upp och följaktligen blev jag ännu mer försenad än vad jag redan var.
Men planet till Chile avgår inte förrän 01:20. Det första mina ögon söker efter när jag kommit in i avgångshallen är en klocka.
Ett par minuter i tolv är hon. Jag pustar ut och inser att jag inte längre behöver skynda mig. Jag hann!
Vid incheckningsdisken är jag så gott som ensam. De öviga passagerarna har säkert haft bättre framförhållning än mig, tänker jag samtidigt som jag känner en oändlig tacksamhet över att överhuvudtaget ha hunnit fram till disken innan den stängs.
Jag sträcker fram mitt pass till damen bakom disken som tar emot det och börjar knappra på sin dator. Jag väntar och väntar. Och väntar.
Plötsligt rynkar hon på ögonbrynen och ser fundersam ut. "Jag hittar inte ditt namn i passagerarlistan. Har du någon bokningskod?".
Jag sträcker lydigt fram den utskrift av bokningsbekräftelsen som har legat orörd i min väska sedan jag köpte biljetten för tre veckor sedan.
"Du är lite sen". Säger damen efter en stund och tittar upp från datorskärmen. "Planet avgick söndag 01:20".
"Men! Klockan är ju bara ett par minuter över tolv!", säger jag upprört. Arg över att min nyvunna känsla av triumf över att ha hunnit fram i tid skall grusas av ett par ynka minuter hit eller dit.
"Ja, men idag är det måndag. För ett par minuter sedan var det söndag", förklarar damen bakom disken pedagogiskt och pekar mot en stor klocka där tid och dag syns tydligt. "Ditt plan gick igår natt".
"Eh...", får jag fram och önskar med ens att jag kunde försvinna från platsen jag befinner mig på i en blinkning. Jag har tagit fel på dag. Det är så pinsamt att jag i denna stund är mer bekymrad över vilken dager denna lilla missberäkning framställer mig i än över hur jag skall komma till Chile.

Lyckligtvis slutar denna historia väl. Efter ytterligare knappande på datorn bokar damen bakom disken in mig på måndagens plan som avgår vid samma tid som det jag skulle tagit dagen innan. En mindre summa pengar betalas, faktiskt ganska liten eller kanske till och med mikroskopisk i jämförelse med vad jag har ställt till med för mig själv, och så sitter jag snart i ett flygplanssäte på väg till Chile.


Denna incident var jag med om för ungefär två år sedan. Då tyckte jag att den var alldeles för pinsam för att skriva om på bloggen. Så här i efterhand tycker jag mest den är lite smårolig och kanske ett bevis på att jag lever upp till den bild av en mycket disträ ung (nåja) dam som mina nära har av mig. Och ja, visst är jag lite tankspridd ibland. Men det här tog verkligen priset och fick mig att undra om jag inte kunde lida av besynnerlig släng av begynnande alzheimers.

Vem bär skulden?

Jag har tidigare skrivit om Mea Culpa här på bloggen, ett tv-program där man dramatiserar ofta mycket tragiska rättsfall. Igår såg jag ett avsnitt av detta program som berörde mig djupt och väckte en hel del tankar efteråt. Här är berättelsen.

I slutet av 1990-talet blir den 19-åriga Palmeira Casanova gravid med sin första ungdomsförälskelse; den gifta chefen på det fält där hon arbetar med att plocka säsongens frukter.
Palmeira bor med sin mamma, pappa och sin äldre syster samt dennas två barn. Pappan i familjen är en riktig patriark som styr och ställer med kvinnorna i hushållet och inte drar sig för att ta till våld när orden inte räcker till. Han är besviken och måttligt belåten med sin äldsta dotter som har två barn med två olika fäder som dessutom inte har någon som helst kontakt med sina barn.
I den lilla by på landsbygden där familjen bor är att vara ensamstående mor något av ett socialt stigma. För att undvika att samma öde som drabbat den äldsta dottern även skall drabba Palmeira är hon hårt hållen av sin far. Kärleksaffären med chefen är en hemlighet som Palmeira bara avslöjar för sin äldsta syster. Så småningom får föräldrarna via byskvaller reda på att dottern är gravid. Palmeira bestraffas hårt av sin stränga far men när barnet väl är fött blir detta barnbarn precis lika älskat av sina morföräldrar som de övriga två barnen i hushållet.

Åren går. Palmeiras dotter har hunnit fylla fyra och Palmeira själv är nu 23-år gammal. Fadern till hennes dotter övergav henne så snart han fick reda på att hon var gravid och har aldrig träffat dottern. Palmeiras liv består av arbete, hemmet och dottern. Om kvällarna lyssnar hon på den lokala radiokanalen där en manlig radiopratare med sammetslen röst låter lyssnarna som främst är av kvinnligt kön ringa in och önska tårdrypande ballader. Palmeira ringer vid ett flertal tillfällen för att önska låtar och förälskar sig i mansrösten som besvarar hennes samtal.
En kväll då hon ringer till programmet ber radioprataren om hennes nummer. Den förtjusta Palmeira ger honom detta och snart har de stämt träff en lördagskväll efter programmet. Den relation radioprataren och Palmeira inleder tycks främst ha varit sexuell. Relationen varar en kort tid och får ett tvärt slut när Palmeira på nytt blir gravid. Radioprataren klargör med en gång att han varken vill ha något mer att göra med henne eller med barnet, dessutom är han gift. Livrädd för föräldrarnas reaktion bestämmer sig Palmeira för att dölja graviditeten. Hon lindar bandage hårt om sin växande mage och döljer den under bylsiga kläder. Faktum är att hon lyckas så bra med detta att varken systern, mamman eller pappan påstår sig ha lagt märke till Palmeiras graviditet.

En sen natt sätter värkarbetet igång. Palmeira kliver ur sin säng och smyger sig ut till familjens brunn som ser ut som ett utedass och består av ett gapande hål. Där föder Palmeira i ensamhet sitt barn som så snart det är fött faller ned i brunnen.
Efter födseln går Palmeira upp till sitt rum igen och lägger sig för att sova.

Dagen därpå upptäcker pappan blodspår som leder från verandan till utedasset. Han blir mycket arg och avkräver kvinnorna i hushållet en förklaring. Palmeira medger gråtande att hon har varit gravid och under natten födde ett barn som nu ligger i familjens brunn. Pappan i familjen beslutar att detta är en familjehemlighet som man aldrig mer skall tala om i hushållet. Vad ingen av dem vet är att Palmeiras systerson som sitter utanför huset har hört hela historian och senare kommer att berätta den för en kamrat som i sin tur för berättelsen vidare till sin mamma.
Ett par dagar senare kommer en läkare på besök hemma hos familjen. Han vill att Palmeira genomgår en gynekologisk undersökning och ber henne uppsöka stadens sjukhus nästkommande dag. Familjen motsätter sig först detta men låter sig till sist övertygas av läkarens ihärdighet.
Efter att en gynundersökning är utförd konstaterar läkaren att Palmeira alldeles riktigt har fött barn nyligen. Han konfronterar henne med detta och avkräver henne en förklaring. Palmeira nekar och nekar men bryter till sist ihop och erkänner att hon fött ett barn.
Efter att polisen underrättats finner man barnet i brunnen. Palmeira åtalas och döms till fem år och en dags fängelse.

Efter att ha sett denna djupt tragiska historia som avslutades med en intervju med den djupt ångerfulla Palmeira väcktes följande frågor hos mig;
Hur kunde detta hända? Och vem bär det yttersta ansvaret för detta händelseförlopp? Jag har tänkt ut åtta tänkbara alternativ, säkert finns det många fler och jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker.

1. Det yttersta ansvaret ligger hos familjen som helhet då denna är tydligt dysfunktionell och varken förmådde se att Palmeira var gravid eller inge henne tillräckligt med förtroende för att hon skulle våga anförtro sig åt dem.

2. Det yttersta ansvaret ligger hos fadern, en auktoritär patriark som kuvade, undertryckte och bar hand på samtliga kvinnor i hushållet. Det var på grund av honom som Pamela valde att dölja sin graviditet för familjen .

3. Det yttersta ansvaret ligger hos Palmeira själv som uppenbarligen struntade i att använda preventivmedel fler än en gång och dessutom "mördade" sitt eget barn.

4. Det yttersta ansvaret ligger hos samhället; den lilla by där Palmeira bodde i vilken det fortfarande ses som ett socialt stigma att bli gravid och sakna en oficiell far till barnet. Det var denna sociala press som ledde Palmeira till att dölja sin graviditet och senare göra sig av med sitt barn.

5. Det yttersta ansvaret ligger hos samhället eftersom ingen som helst hjälp i form av ekonomiska bidrag eller emotionellt stöd ges åt ensamstående mödrar.

6. Det yttersta ansvaret ligger hos skolväsendet eftersom undervisningen om preventivmedel och hur man förhindrar graviditet är nästintill obefintilig.

7. Det yttersta ansvaret ligger hos föräldrarna eftersom det är deras uppgift att undervisa sina barn i hur man förhindrar oönskade graviditeter.

8. Det yttersta ansvaret ligger hos pappan till barnet som vände Palmeira ryggen och varken gav henne känslomässigt eller ekonomiskt stöd.

Trafikolyckor

Vi är på väg till snabbköpet sent på eftermiddagen då trafiken är som intensivast och vägarna är fyllda av bilister på väg hem efter en lång arbetsdag.
Vid en korsning stannar vi till vid rött ljus.
En man i kostym kommer farandes på en motorcykel i hög fart samtidigt som en mindre röd bil drar på gasen för att hinna köra innan trafikljusen slått om till rött. En tiondels sekund senare smäller det. Mannen på moped krockar med den lilla röda bilen. Slås av sin moped, flyger en eller ett par meter upp i luften och dunsar i marken på andra sidan av bilen.
Hade det här varit en actionfilm hade mannen på motorcykeln förmodligen rest sig upp, borstat bort dammet från kostymen, satt sig upp på motorcykeln igen och gett sig av precis som om olyckan aldrig inträffat.
Men nu är ju det här ingen film utan det verkliga livet. Så istället för att resa sig upp ligger mannen kvar på marken, bilföraren -en ung man- slänger upp dörren och rusar ut. Allt fler människor samlas kring den kostymklädde mannen som ligger orörlig kvar på marken. Någon tar upp en mobil ur fickan och påkallar hjälp. Efter att ha konstaterat att mannen har fått den hjälp han behöver och att det knappast hjälper med ytterligare ett par nyfikna ögon som sällar sig till skaran av åskådare så promenerar vi vidare.

Det här är inte den första olyckan jag har sett i Chile. Sist jag var här blev jag vittne till hur en cyklist blev påkörd och fördes bort, inte för att vårdas på sjukhus utan för att begravas. Trafikolyckor förekommer naturligtvis i alla länder. Och jag skulle gissa att man i Chile statistiskt sett har betydligt färre trafikolyckor med dödlig utgång än i en del av grannländerna. I Santiago finns åtminstone trafikljus och övergångställen.
I Perus huvudstad Lima avgörs vem som får företräde vid en vägkorsning genom snabba ögonkast som utbyts mellan bilisterna. På en tiondels sekund är det avgjort. Hur många dödsoffer denna metod är direkt skyldig till kan man bara spekulera i.

För motorcykelföraren gick det förhoppningsvis bättre än för cyklisten jag såg blev påkörd. Föraren av motorcykeln bar trots allt hjälm, fick hjälp snabbt och fördes levande från olycksplatsen.

Fel att handla rättvisemärkt

Hittade ett intressant inlägg i Runes även i övrigt läsvärda blogg.
I en debattartikel i Fria Tidningen ifrågasätter artikelförfattaren Eddie Salgado vårt köpande av rättvisemärkta produkter. Artikeln uppmanar till bojkott eftersom vi genom att handla rättvisemärkt "bidrar till att upprätthålla en världsordning där de fattiga jobbar åt oss".
Rätt eller fel? En intressant synvinkel är det i vilket fall som helst.
Läs artikeln här.

Utan ord

Fler bilder hos Pumans dotter

Boktips till er

Eftersom jag har fått en massa intressanta och spännande tips på böcker av er, så tänker jag dela med mig av några av mina egna favoriter.

Allt som skrivits av Jonathan Safron Foer. Författaren har bara hunnit skriva två böcker, två romaner som är fantastiskt bra.

Rasrisk av Mattias Gardell, mycket intressant läsning om extremrörelser i USA, från Ku klux klan till Nation of Islam

Killing Pablo av Mark Bowden, en redogörelse för den colombianska narkotikakungen Pablo Escobars liv och leverne. Spännande som en thriller och svår att lägga ifrån sig.

Jag är förmodligen den sista svensk som upptäckt Stieg Larsson (är egentligen inte särskilt förtjust i deckare) men hans triologi som börjar med boken Män som hatar kvinnor tyckte jag var mycket bra.

Nina Solomins Ok, amen och Gränsen, båda två är reportageböcker men aldrig torra eller tråkiga. Den förstnämnda handlar om judar i New York, den sistnämnda om afrikanska invandrare i Spanien och framförallt deras riskfyllda färd mot Europa.

På tal om böcker

"Det kändes som om det tog 100 år att läsa den".

(Sagt av en bekant till mig som inte blev så där överdrivet förtjust i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez).

Nu har jag...

...äntligen lyssnat ut Roberto Savianos omtalade essä/reportage/roman Gomorra. En bok som i mitt tycke kanske borde utnämnas till förra årets mest överskattade litterära alster. Helt okej egentligen men alldeles för pratig, långrandig och ostrukturerad för att vara något mästerverk. Att jag sedan lyssnade på Gomorra uppläst av en synnerligen osympatisk, dryg och teatralisk stockholmsröst gjorde ju inte heller saken bättre...

...nästan sett hela första delen av filmen om Che Guevara. Filmen är faktiskt helt ok. Tror dock att man skall se till att ha hyfsade kunskaper om Kubas historia innan man ser den eftersom händelser skildras i all sin hastighet utan någon bakomliggande förklaring.
Ett stort plus får filmen för att dialogen är på spanska. Jag tycker annars att amerikanska filmer som utspelas i andra delar av världen men ändå är på engelska drabbas av svåra trovärdighetsproblem.

Boktips!

Jag vill ha boktips, allt ni kan komma på bland kommentarerna.

Valparaíso en mulen dag

Varje gång jag beger mig av till Valparaíso tycks staden vara insvept i en grå slöja av täta, regntunga moln. Utan de milda soljuset som lyser upp de höga kullarna och speglar sig i havsvattnet vid hamnen är det svårt att se att man befinner sig i samma pittoreska stad som visas upp på de vykort man säljer i souvenirbutikerna.
Faktum är att Valparaíso ter sig ganska oansenlig en mulen dag. Som vilken hamnstad som helst med sina fiskmarknader och rader av lastfartyg som funnit sig tillrätta i hamnen.