Bloggen som tidstjuv och prioriteringar

Sådär gick det med min bloggsemester. Längre än en månad lyckades jag inte hålla mig borta.
Jag läser fortfarande mina favoritbloggar men har bestämt mig för att dra ned ordentligt på mitt eget bloggskrivande. Dels för att jag har annat att göra som känns viktigare just nu, dels för att jag känner att bloggen blev en riktig tidstjuv.
I fortsättningen kommer bloggen kanske uppdateras betydligt mer sporadiskt, inläggen blir förmodligen kortare men slutar blogga för gott gör jag nog inte riktigt ännu.
Själv tycker jag det är tråkigt när bloggar man följer bara försvinner eller slutar att uppdateras utan förklaring. Så därför skriver jag det här. Så att ni vet, om det nu mot all förmodan forftarande skulle vara någon som kikar in här.

Kvinnlig ambition

Jag sitter och tittar på Buenos días a todos, Chiles motsvarighet till Nyhetsmorgon.
Fyra programledare diskuterar fenomenet Cecilia Bolocco, en avdankad gammal skönhetsmiss som kröntes till Miss Universum någon gång Före Kristus. Sedan Bolocco kammade hem Miss Universum-titeln har hon inte gjort så mycket mer än glänsa på kändispartyn och avbildas i skvallerpressen tillsammans med föremålet för någon av sina utomäktenskapliga affärer.

"Man måste beundra Cecilia Bolocco, för hon är en ambitiös kvinna. Hon gifte ju sig med en före detta president", säger en av de kvinnliga programledarna.
(Cecilia Bolocco var tidigare gift med argentinske ex-presidenten Carlos Menem).

Och jag tänker; är det det som menas med ambition? Att glida runt i tjusiga galakläder på partaj efter partaj. Att gifta sig med en mafioso som utöver sin extravaganta livsstil mest är ihågkommen för att ha plundrat Argentinas statskassa. En man som under en resa till USA blev tillfrågad om huruvida Argentina hade medborgare av afrikanskt ursprung och svarade "Nej, vi har inga svarta. Brasilien har det problemet" (För övrigt har DNA-tester från senare år visat att till och med i det vita och självutnämnda "europeiska" Argentina har en stor andel av befolkningen svarta förfäder).

Jag föreställer mig en kvinnlig programledarna för svenska Nyhetsmorgon yttra samma ord;
"Silvia är en ambitiös kvinna. Hon lyckades ju gifta sig med en kung".

Nä. Det händer bara inte.

Bloggen är trött...

...och jag med. Saknar tid, lust och inspiration till att skriva och tar därför bloggsemeser på obestämd tid.
Hasta luego!

En poets hem

Isla Negra är fantastiskt vacker plats belägen alldeles intill havet.
Fast jag föreställer mig att det var betydligt mer harmoniskt när poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda bodde här.
Under dagarna vistas här hordvis av turister från världens alla hörn som kommit för att besöka Pablo Nerudas hem som gjorts om till museum. En bit från huset hittar man de obligatoriska souvenirstånden, en liten glasskiosk och så havet vars höga, vita vågor krossas mot klipporna vid strandkanten.

Kritik mot Slumdog Millionare

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

Glad Påsk !

Oh, jag som ville önska er en glad påsk. Men jag har ju ingen fin bild på ägg eller fjädrar.
Men en liten påskhare kan jag faktiskt bjuda på, så; Glad Påsk från mig och min påskhare!
Nu tar jag bloggpaus i ett par dagar.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter

Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".



På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

Dulce de leche - inte riktigt min grej

Jag skulle gissa att omkring hälften av alla sötsaker som går att köpa i detta land innehåller dulce de leche. Dulce de leche görs av kokad, kondenserad mjölk och har en tjock, kolaliknande konsistens. I den här delen av världen älskar man det och speciellt populära är de kakliknande alfajores.
Jag tycker mest att dulce de leche förstör allt som kommer i dess väg och gör det oätligt sött. För utöver sötman så smakar dulce de leche egentligen inget särskilt.
Nej, tacka vet jag Alghrens bilar och turkisk peppar.

Statliga husbyggen

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).

Vart tog hösten vägen?

Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.

Detaljer från en fiskebåt

Havet under sensommaren

Att åka till havet under sensommaren eller tidig höst är att njuta det när det är som bäst. Skolorna har börjat, semestrarna är över och sommargästerna har försvunnit. På de tidigare överfulla stränderna syns nu bara en handduk eller två. En och annan surfare och så fiskarna i sina roddbåtar som är här för att stanna.
Och bäst av allt; temperaturen är fortfarande lika behaglig som under en svensk sommardag.

Mer Oscar Wao

Efter att ha läst klart om Oscar Wao går jag som vanligt in på Bok.nu (en för alla bokälskare oumbärlig sida) för att betygsätta boken. Bok.nu förutspår att jag kommer att ge Oscar Waos korta förunderliga liv en 5:a. Och jag tycker faktiskt att boken är värd en femma.
Enligt en artikel jag läste i någon svensk dagstidning om internetsidan Bok.nu så används ett avancerat matematiskt system, utvecklat av ett par elever vid KTH (om jag inte misminner mig) för att räkna ut vad jag kommer tycka om de böcker jag läser. Och det tycks funka, åtminstone hyfsat.

Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det saknas en översättning till all spanska som pratas i Oscar Waos korta förunderliga liv. I en intervju Bokhora har gjort med författaren Junot Díaz läser jag emellertid att det hela tiden varit författarens avsikt att inte en och samma person skall förstå all spanska och alla referenser till science-fiction världen (Oscar är ett science-fictionfreak). Läsningen skall på så sätt göras till en kollektiv aktivitet där människor med olika bakgrund och kunskap måste mötas för att kunna tillgodogöra sig all text i boken. En tanke som tilltalar mig.
För den late läsaren hittade jag via en kommentar på Bokhora dock en länk till ett Oscar Wao lexikon.

Glassbar med märkligt namn

Om du skall öppna en glassbar vid strandkanten, varför inte ge den det originella och säljande namnet Tsunami?

En karibisk familjesaga

Har ni någonsin läst en sådan där bok man inte kan släppa? Vars karaktärers öde känns så levande att ni bara vill fortsätta att läsa och läsa samtidigt som ni med sorg ser hur bokens kvarvarande sidor blir färre eftersom ni önskar att läsupplevelsen varade för evigt?

Ungefär så känns The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, skriven av Junot Díaz, född på Dominikanska Republiken och uppvuxen i USA.
Huvudkaraktären i romanen är Oscar Wao (spanskans uttal av Oscar Wild), en gravt överviktig nörd som hyser två stora drömmar i livet - att bli författare och att hitta en tjej. För det sägs att ingen dominikansk man har dött oskuld och Oscar tänker inte bli den förste. Tyvärr har vår antihjälte både utseende och en (obefintilig) charm emot sig. Då boken tar sin början är den ensamma rollspellsfantasten Oscar djupt deprimerad och självmordsbenägen. Låter det tungt? Det är det inte, The brief wondrous life of Oscar Wao karaktäriseras nämligen av en enorm berättarglädje som trots att det är en både annorlunda och modern roman får mig och tänka på stora och välkända latinamerikanska familjekrönikor som Andarnas Hus eller Hundra år av ensamhet. Inte för att Junot Díaz fortsätter att traska i den magiska realismens välkända spår. För hans sätt att skriva känns både innovativt och väldigt mycket 2000-tal.
Berättarperspektivet växlar precis som platsen där historien utspelas, från ett Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillos styre till New Jersey. Läsaren följer inte bara Oscar utan även dennes syster, mor och mormor.
Oscar Wao är rolig, underhållande, gripande, lärorik och tragisk.
Det är en fantastisk roman. Faktiskt en av de bästa jag läst på mycket, mycket länge. Och då har jag ändå ett par sidor kvar...

Ett stort minus får boken dock för att alla de spanska uttryck och ord som förekommer på så gott som varenda sida saknar översättning.
Själv avskyr jag att läsa böcker i vilka ord eller fraser skrivna på ett andra språk förekommer utan översättning.
För att kunna njuta fullt ut av Oscar Wao bör man nog kunna ett par ord spanska eller åtminstone ha ett lexikon till hand. Jag läste boken på originalspråket; engelska. Enligt vad jag förstått innehåller inte heller den svenska översättningen Oscar Waos korta förunderliga liv någon ordlista eller översättning.

Så, har ni ännu inte läst Oscar Waos korta förunderliga liv har ni en stor läsupplevelse att vänta.
För den som har hyfsade kunskaper i engelska rekommenderas dock det engelska originalet.

A la playa

En staty av den här mannen, San Pedro återfinns ofta där havet är nära. San Pedro var utöver att vara Jesus lärjunge även fiskare varför han idag sägs beskydda fiskare världen över.

Gillar man inte att bada finns det mycket annat att göra på stranden. Som att samla snäckor och se vad som förts upp till stranden av havets vågor.

En del av stränderna i Algarrobo lämpar sig inte för bad eftersom det är gott om klippor i vattnet och kraftiga vågor på sina ställen.

Måsar finns det gott om. Speciellt när det vankas fiskrens från fiskarna.

I Chile pratas det just nu om...

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

Kompisarna

Min vegetariska kyckling

Igår gick jag förbi snabbköpet och passade på att kolla in vad de hade i salladsdisken. "Vegetarisk sallad", stod det med stora bokstäver på en plastlåda innehållandes sallad, tomater, ägg och kyckling.
Att man är något så konstigt och märkligt som vegetarian kan vara svårt för folk att förstå på den här sidan halvklotet. Att någon frivilligt skulle tacka nej till en rejäl bit kött och väldoftande asados övergår många chilenares förstånd.
Vill man beställa vegetarisk kost på en restaurang är det för säkerhets skull bäst att understryka att inte heller fågel eller fisk bör finnas på tallriken som serveras.
För rättvisans skull bör det kanske påpekas att det inte bara är i Chile människor i allmänhet tycks ha svårigheter med att begripa vad det innebär att vara vegetarian. Jag har faktiskt varit med om både en och två svenskar som varit mycket nogranna med att påpeka att de är vegetarianer för att sedan glatt lassa i sig kyckling.

Jag äter ytterst sällan något kött överhuvudtaget och när jag gör det så blir det oftast kyckling. Jag blev lite inspirerad av gårdagens vegetariska kycklingsallad och lagade därför till en "vegetarisk" kyckling i ugnen.
Gott blev det i alla fall.

"Vegetarisk" kyckling i ugn

8 kycklingklubbor
potatis
morot
paprika
gul- och rödlök
timjan
basilika
rosmarin
1/2 dl olivolja
saft av 1 citron
3 vitlöksklyftor
1 msk soja
1 tsk salt
svartpeppar

Blanda samman marinaden av soja, olja, citronsaft, vitlök samt kryddor. Dra av skinnet på kycklingklubborna, häll marinaden i en plastpåse, lägg i kycklingklubborna och knyt om. Låt gärna kycklingen marineras under natten i kylskåpet.
Skiva lök, potatis, paprika samt andra överblivna grönsaker som finns i hushållet grovt. Lägg dem i en ugnssäker form, häll ett par droppar olivolja över och salta och peppra. Lägg därefter i kycklingklubborna, sätt ugnen på 200 grader och låt formen stå i ugnen ca 40 minuter eller tills maten fått färg.
Lika enkelt som det är gott!

Dreams from My Father

Sådär, nu har jag läst ut eller rättare sagt lyssnat ut Barack Obamas Dreams from My Father på cd uppläst av Mr. President i egen hög person.
Och betyg? Inte dumt. Inte alls dumt. Dreams from My Father är faktiskt riktigt bra. En biografi och ett familjeporträtt där ämnet rasism löper som en röd tråd genom hela boken. Personliga anekdoter och erfarenheter vävs samman utomordentligt väl och ger en behaglig läsupplevelse ända fram till sista kapitlet.

Herrelösa hundar

Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.

I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.

Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.

En hund och dess herre

På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.

Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?

Och min goda gräddsås...

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

Kartellbildning i apoteksvärlden

För ett par dagar sedan avslöjades det att tre stora apotekskedjor i Chile gemensamt fattat beslut om prishöjningar på omkring 200 olika mediciner. De inblandade apotekskedjorna Cruz Verde, Farmacias Ahumada samt Salcobrand upptar tillsammans 91% av marknaden.
Då kartellbildningen avslöjades erkände en av de stora apotekskedjorna omedelbart medan de två andra valde att inte kommentera avslöjandet.
Människor är arga, upprörda och besvikna. I staden Concepción har ett flertal av de inblandade apoteken fått fönsterrutor krossade och i Santiago har demonstrationer mot kartellbildningen förekommit.
Värst drabbade av prishöjningarna blir äldre människor som lever på en låg pension och lider av fler än en av de sjukdomar för vilka priset på läkemedel höjs.
Mediciner är dyra, mycket dyra och för många människor återstår inte något annat alternativ än att sluta köpa de läkemedel de såväl behöver.

Gyllene lockar

"Du måste tvätta hans hår med produkter som innehåller kamomill för att behålla den fina, blonda färgen", säger en av Lillprinsens tias. Drar en hand genom prinsens guldlockar och lutar sig fram liksom för att understryka vikten av det hon just sagt.

I Chile kan man köpa en mängd hårprodukter som innehåller kamomill. Denna blomma vars välgörande egenskaper sägs bleka håret och bibehålla dess blondhet.

"Mmm...", säger jag "Det blir nog bra ändå. Han får den hårfärg han får".

Som om jag genom att använda ett visst schampo skulle kunna styra över vilken kulör min sons hår antar. Som om jag överhuvudtaget skulle ha något intresse av att styra och ställa över min ettårige sons hårfärg.
Det blir nog bra ändå, tänker jag.

Chilenska tidningar

Las últimas noticias är förmodligen Chiles mest folkliga nyhetstidning. Allt som oftast ser man människor på stan med ett exemplar av denna tidning under armen.
Populariteten har troligtvis en hel del med priset att göra. Las últimas noticias kostar ungefär tre kronor medan mer seriösa konkurrenter som La Tercera eller El Mercurio kostar en tia.
Och innehållet då? Jovars, lite av varje.
Det är inrikesnyheter (senaste nytt om vilken tuttfia som vikt ut sig i vilken tidning), politik (presidentan har setts i baddräkt på en strand i Brasilien), utrikesnyheter (senaste nytt om vilken utländsk tuttfia som har vikt ut sig i senaste numret av mexikanska Playboy) och så förstås sport (fotboll samt info om vilka fotbollspelare som dejtar vilka tuttfior).

Att bo lite här, lite där och lite överallt

Jag har nästan exakt två månader kvar i Chile. Samtidigt som jag bär på en känsla av att ha varit här i evigheter gör vetskapen om att jag snart är hemma att dessa månader i Chile känns som en droppe i havet.
Jag går just nu och funderar på om vi kanske skulle försöka bo här mer permanent.
Jag blir inspirerad när jag ser på en av minna vänner här i Chile. Hon kom hit med en knagglig spanska och idag fyra år senare har hon efter ett års studier ett bra jobb med schysst lön och framförallt en vardag i Chile.
Själv har jag inget speciellt att längta tillbaks till i Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner men jag tänker främst på andra saker. Som alla mina olika jobb, timanställningar och vikariat. En osäker framtid som inte alls känns lockande med ett Sverige i kris.
Därför har jag bestämt mig att på allvar ta reda hur goda mina möjligheter att hitta jobb eller studera ser ut i Chile. Väga för- mot nackdelar och se vilken skål som väger tyngst.

Dagens skratt...

...fick jag när jag trillade in på Annas blogg och läste om en muslimsk rektor som tar till sig svenska seder utan att kompromissa med sin egen tro.

Nueva Germania

Bernhard Föster, Nueva Germanias grundare. Bild från Wikipedia.

Jag fortsätter att läsa om andra världskriget och de krigsförbrytare som då kriget var förlorat lämnade Europa. Många av dem fann som bekant en fristad i samvetslösa länder som Chile, Paraguay, Brasilien och Argentina. Dessa länder i framförallt den södra delen av Sydamerika sträckte välvilligt ut en hand och tog emot tyska nazister och högt uppsatta SS-män. En förklaring till denna välvilja var den tyska maktelitens goda relationer till de styrande i många sydamerikanska länder. Dessutom hade flera av de tidigare nämnda länderna redan innan kriget tagit emot stora grupper av tyska invandrare. Majoriteten av de utvandrare som lämnade Europa för Sydamerika under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gjorde det av samma skäl som dagens invandrare idag gör samma färd fast i motsatt riktning; av fattigdom och i sökandet efter en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

Ett av de märkligaste äventyren och förmodligen även den mest stolliga utvandrarbravaden står Bernhard Föster för.
Den tyske läraren Bernhard Föster, tillika gift med Friedrich Nietzsches syster, utvandrade till Paraguay där han år 1886 grundade det lilla samhället Nueva Germania. Syftet med grundandet av den tyska kolonin var att finna en fristad där idén om den ariska rasens överlägsenhet och överhöghet skulle kunna utvecklas och frodas, långt ifrån de judar som Föster så innerligt avskydde.
Lyckligt nog för resten av världen utföll inte projektet riktigt på det sett som Föster hade önskat. De tyska invandrarna vantrivdes och led av det annorlunda klimatet. Det lilla samhällets medlemmar glömde snart bort orsaken till varför de befann sig i Paraguay och gifte sig med och smälte in bland lokalbefolningen.
Bernhard Föster själv begick självmord så snart som tre år efter kolonins grundande.
Det lilla samhället Nueva Germania finns dock fortfarande kvar i Paraguay. Dagens invånarna ägnar sig främst åt odlande av mate.
Elisabeth Förster Nietzsche återvände till Tyskland fem år efter makens självmord. Bild från Wikipedia

Ninas resa

När jag gick i gymnasiet ansåg jag -en aning arrogant- att jag sedan längesedan fyllt min kunskapskvot beträffande andra världskriget. Av skäl som jag nu har betydligt större förståelse för ägnades ju en stor andel av lektionstimmarna såväl under högstadiet som i gymnasiet i ämnet historia åt andra världskriget.
Eftersom jag var måttligt intresserad av krig har jag inte läst så mycket litteratur om andra världskriget sedan jag gick ur gymnasiet. Därför har jag inte förrän nu läst Lena Einhorns hyllade och augustprisbelönade Ninas resa, inte heller har jag sett dokumentären som boken bygger på.

Litteratur i vilken barn skildrar sina föräldrars liv blir lätt melodramatisk och onyanserad. Därför är det med glädje som jag upptäcker att Lena Einhorn förmår hålla sig neutral och objektiv till sin mamma Ninas levnadsberättelse. Och häri ligger bokens styrka när Einhorn rakt och sakligt berättar historian om den unga judiska Nina som växer upp i Warszawa strax innan kriget bryter ut. Läsaren får följa Nina från den bekymmerslösa barndomen till livet som gömd, ung flicka utan existensberättigande i Warszawas getto under andra världskriget.
Berättelsen är fängslande, gör ett djupt intryck och lämnar efter sig många tankar och funderingar.
Ninas resa är mycket läsvärd och får en svag 5:a i betyg av mig.