Trafikkaos

Trängsel i busskön

Jag vet att jag har varit en urusel bloggare på sistonde, men jag skall försöka rycka upp mig, åtminstone tillfälligt. Känner tyvärr att bloggämnena tryter.

Veckan som gått har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med att störa mig på Santiagos nya kollektivtrafiksystem, Transantiago som invigdes ett par veckor innan jag landade i Chile. Moderniseringen av kollektivtrafiken som jag har skrivit om här är tänkt att göra det dagliga resandet bekvämare, säkrare och mer effektivt för såväl resenärer som busschaufförer. Tyvärr har det inte gjort någon direkt succé, sedan dag ett har klagomål och gnäll haglat över regeringen och övriga ansvariga i en till synes oupphörlig ström. Folk som tidigare kunde ta en buss direkt till sin arbetsplats får idag vara med om upp till tre byten innan de är framme. Busstrafiken som numera är sammanlänkad och synkroniserad med metron har ökat antalet resenärer i tunnelbanan markant. Vagnarna är ständigt överfulla, ibland får hälften av de väntande på perongerna inte plats och får följaktligen vänta ännu längre på nästa tunnelbanetåg som också det är överfullt då det dyker upp. Och inte blir det bättre av chilenarnas kollektivtrafik kultur. I tunnelbanan och under reklampausar i TV visas ständigt filmsekvenser som uppmanar tunnelbaneresenerän att inte sitta på golvet i metron, låta folk stiga av innan man själv kliver på och att dela "sin kvadratmeter" med övriga passagerare (då resenärerna i tunnelbanan ökat är det tänkt att sex personer skall få plats på en kvadratmeter).
Mitt eget lilla personliga irritationsmoment har under veckan varit det nya plastkort som skall användas för att betala resan i tunnelbanan såväl som på bussar. Det fantastiska "bip" kortet som det gjordes reklam för i all oändlighet innan det nya kollektivtrafiksystemet infördes är nämligen slutsålt överallt. Detta innebär att jag då jag åker tunnelbana får ställa mig i kö för att köpa en enkelbiljett varje gång jag skall passera spärrarna istället för att fylla på mitt (icke existerande) plastkort med pengar någon gång i månaden. Dessutom kan jag inte betala för mig på bussen eftersom det enda betalningsätt som numera finns är det överallt och sedan längesedan slutsålda bip-kortet. Varje gång jag stiger på en buss får jag därför förklara att jag inte har något kort varpå chauffören påpekar att det borde jag ha eftersom Transantiago har funnits sedan i februari. Jag förklarar att jag har varit bortrest och inte har något kort varpå busschauffören låter mig stiga på ändå. Visserligen får jag åka gratis men denna scen som upprepas gång efter gång börjar kännas tämligen tröttsam och tidsödande.
I Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) är innvånarna uppretade då förbindelserna för många har försämrats avsevärt. Innvånarna har emellertid inte nöjt sig med att sitta hemma och gnälla som jag gör, de har istället gått till direkt aktion och vandaliserat bussar och knivskurit och/eller misshandlat busschaufförer. För att få bukt med problemen och dämpa ilska och vrede har regeringen vidtagit en rad åtgärder, bland annat kommer tunnelbana att vara öppen en timma längre och särskilda bussfiler har skapats där endast bussar får köra för att snabba på den snigelångsamma trafiken. Transantiago har varit förstasidestoff i alla medier under den senaste veckan. Och jag gissar att det kommer fortsätta vara presidentens främsta huvudbry även den kommande veckan...