En bit av nostalgi

En bit av det pitoreska Chile som lämpar sig väl för vykortsfriserade minnen

Det har gått nästan tre månader sedan jag lämnade Chile och min saknad efter Santiago är inte särskilt stor. Visst händer det någon gång att jag drar mig till minnes sommarvarma kvällar under parasoller och pimplande av pisco sours med enfaldens tårdrypande nostalgi. Den där nostalgin som endast spar på de goda och vykortaktiga minnena och skjuter allt som inte passar in däri in i glömskans vrå.

Nej, jag saknar nog inte Chile. Och ändå känner jag sorg, och en gnutta av längtan då jag pratar med vänner och mottar mail som berättar om helgens asado, intagandet av en måltid på min favoritrestaurang eller Santiagos trafikkaos och myller av folk.
Tänk att livet fortsätter utan mig. Santiago är densamma vare sig jag är där eller inte. Mina vänner fortsätter att leva, stiga upp om morgonen, gå till jobbet och uträtta sina dagliga bestyr. Santiago fortsätter att leva och jag är inte där och kan delta. Helst av allt hade jag önskat trycka på paus. Låta frysa allt precis som det var i den stund jag lämnade Chile för att ta upp och själv deltaga i skådespelet nästa gång jag har vägarna förbi. Istället för att som nu bara vara en åskådare på håll, utan möjlighet att vara en del av händelsernas förlopp. För jag vill inte gå miste om något. Och visst önskar jag ibland att allt kunde förbli vad det alltid har varit, så att jag känner igen mig och kan ta vid där jag slutade nästa gång jag har vägarna förbi.