30.8.07

Tillbaka i civilisationen

När jag berättar för folk att jag nyligen kommit hem från Chile får jag ofta kommentarer eller/och undringar i olika varianter om huruvida det inte känns skönt att vara tillbaka i civilisationen, har jag inte saknat att kunna duscha i en riktig dusch?
För som vi alla vet är ju den samlade landmassan utanför Europas gränser ett underutvecklat hav av misär, fattigdom, krig och elände där man inte har tillgång ens till de mest grundläggande faciliteter.
Det är endast i Europa som vi har välfungerade moderna badrum där vi kan tillåta oss lyxen att duscha i varmt vatten. Och naturligtvis är inte kranvatten drickbart någon annanstans än i Sverige. Skulle man få för sig att smaka ett glas kranvatten utanför detta lands gränser riskerar man alltid att drabbas av kolera, tyfus eller dysenteri och dö på fläcken.
Självklart har man det ingenstans så bra som i det moderna Sverige och därför är det ju logiskt att det alltid är en oerhörd lättnad då man återvänder från ociviliserade trakter och än en gång kan njuta av lyxen att sova i en riktig säng, köpa toapapper i butiken och ta sig en ordentlig dusch efter åtskilliga månaders vistelse i Långtbortistan.

28.8.07

Empanadas de pino

Eftersom recept på chilenska piroger eller empanadas som de kallas i Chile efterfrågades i mitt förra inlägg bjuder jag på receptet här.
Empanadas är bra mat att ha med sig och är dessutom oerhört gott. De empanadas jag bjudits på av chilenare i Sverige och mina egna hemlagade är faktiskt i mitt tycke godare än dom jag smakade i Chile.

Empanadas de pino, 14-15 stycken

500g blandfärs
2-3 gula lökar
5 kokta ägg
3 msk oregano
2-3 vitlöksklyftor
1 tsk chilipeppar eller chilifrukt
1 tsk paprikapulver
1 liten burk svarta oliver
ett par matskedar russin samt salt och peppar efter tycke och smak

Stek köttfärsen i olja, lägg i den hackade vitlöken och löken då köttfärsen fått färg. Bryn löken, tillsätt chilipepparn samt övriga kryddor. När köttfärsröran är klar är det dags att sätta igång med degen.

Till degen behövs följande ingredienser;

10 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 1/2 tsk salt
200 gram margarin
1 1/2 tekopp kokande vatten

Blanda alla torra ingredienser i en bunke, lägg smöret i mitten av mjölblandningen, häll över det heta vattnet och rör snabbt ihop till en deg. När degen väl är klar är det bara att kavla ut den. För att få en fin rund form till pirogerna brukar jag använda en större asiett för att skära ut en lagom stor degbit att lägga fyllningen i. Lägg 1-2 msk köttfärsblanding på den ena sidan av den utskurna degbiten, lägg också till 1/4 dels ägghalva samt 1 eller två oliver. "Stäng" pirogen och platta till kanterna med en gaffel. Pensla gärna med 1 uppvispat ägg eller olivolja. Grädda i 200 grader i ca 20 minuter eller tills pirogerna börjar få färg.

26.8.07

Flitighet


Innan klockan hade hunnit slå 12 idag hade jag redan varit ute på min sedvanliga joggingtur, tvättat, diskat och bakat ett ordentligt lass med chilenska piroger.
Pust! Nu tänker jag lata mig på soffan med en god bok resten av dagen.

23.8.07

Dricks

Dricks är brukligt att ge i Chile. Ibland kan det kännas skönt att tömma fickan på mynt men lika ofta kan man faktiskt bli lite irriterad på alla som förväntar sig att få dricks efter att ha gjort i princip ingenting. Speciellt mycket ogillar jag restauranger (främst i turisttäta områden i Santiago) som bakar in de 10% obligatoriska dricksen i notan. Då gäller det att vara uppmärksam när man betalar så att man inte ger extra mycket dricks för en service som kanske dessutom har varit undermålig.
Även när man går och handlar i snabbköpet är det bra att ha lite småpengar på sig. Då man betalat i kassan får man sina varor nedpackade i påsar av skolungdomar till vilka man brukar ge ett 100 pesos mynt (ca 1,50kr).
Den här typen av enklare arbeten som utförs av folk som alltid förväntar sig lite dricks för besväret finns det för övrigt gott om i Chile, till denna kategorin av arbeten hör förstås påspackarna i snabbköpet liksom de män som brukar stå på större parkeringsplatser för att peka ut lediga platser. Egentligen skulle samtliga dessa yrken kunna sorteras in under vad en svensk vän till mig kallade för "jobb som inte existerar i Sverige eftersom man kan utföra dem själv".

22.8.07

En bit av nostalgi

En bit av det pitoreska Chile som lämpar sig väl för vykortsfriserade minnen

Det har gått nästan tre månader sedan jag lämnade Chile och min saknad efter Santiago är inte särskilt stor. Visst händer det någon gång att jag drar mig till minnes sommarvarma kvällar under parasoller och pimplande av pisco sours med enfaldens tårdrypande nostalgi. Den där nostalgin som endast spar på de goda och vykortaktiga minnena och skjuter allt som inte passar in däri in i glömskans vrå.

Nej, jag saknar nog inte Chile. Och ändå känner jag sorg, och en gnutta av längtan då jag pratar med vänner och mottar mail som berättar om helgens asado, intagandet av en måltid på min favoritrestaurang eller Santiagos trafikkaos och myller av folk.
Tänk att livet fortsätter utan mig. Santiago är densamma vare sig jag är där eller inte. Mina vänner fortsätter att leva, stiga upp om morgonen, gå till jobbet och uträtta sina dagliga bestyr. Santiago fortsätter att leva och jag är inte där och kan delta. Helst av allt hade jag önskat trycka på paus. Låta frysa allt precis som det var i den stund jag lämnade Chile för att ta upp och själv deltaga i skådespelet nästa gång jag har vägarna förbi. Istället för att som nu bara vara en åskådare på håll, utan möjlighet att vara en del av händelsernas förlopp. För jag vill inte gå miste om något. Och visst önskar jag ibland att allt kunde förbli vad det alltid har varit, så att jag känner igen mig och kan ta vid där jag slutade nästa gång jag har vägarna förbi.

16.8.07

Det finns en (bok)värld utanför Västerlandet

Under sommarens regniga dagar har det blivit många besök i bokhandlar och på de lokala biblioteket. På biblioteket är alla nyare svenska och böcker skrivna på engelska så gott som alltid utlånade. På bokhandlarnas topplista syns svenska deckare sida vid sida med Marian Keyes och andra välkända engelska eller amerikanska författare. Utgår man från bokhandlarnas topplistor skulle man kunna tro att det inte publiceras böcker på några andra språk än svenska och engelska.
Jag har svårt att begripa varför den anglosaxiska dominansens är så total även inom litteraturvärlden när det finns så många bra böcker skrivna av icke västerländska författare. Själv tycker jag om att läsa böcker av författare från länder jag inte känner så väl till eftersom det för mig är outforskad mark, det är spännande att genom en boks sidor ta del i livet i en ugandisk by eller på den indiska landsbygden. Och utöver detta finns det massvis av bra litteratur skriven av afrikanska, asiatiska och latinamerikanska författare.
Innan jag åkte till Chile prenumererade jag på litteraturtidskriften Karavan som fokuserar just på litteratur från de i den svenska bokvärlden bortglömda kontinenterna. Genom karavan lärde jag känna många nya författare och blev lika glad varje gång då den vackert utformade tidningen med sina många sidor damp ned i brevlådan full av nya upplevelser. Jag önskar att svenskarna upptäckte att det finns en hel värld full av böcker bortanför deckare och topplistor, jag menar inte att det ena skulle vara bättre än det andra men tänk så mycket man går miste om! Själv är jag till exempel outsägligt glad över att jag av en slump fann Moses Isegawas bok Despoternas maskerad i pockethyllan, despoternas maskerad är nämligen en färgstark och fantastiskt bra släktkrönika över livet i en ugandisk by i skuggan av kolonialismen. En läsupplevelse jag inte hade velat vara utan.

Till det nystartade förlaget Boca sätter jag stora förhoppningar. Förlaget som grundats av översättare från spanska och portugisiska satsar på att ge ut ung, latinamerikansk litteratur. Ännu så länge har inte så många titlar hunnit publicerats men det bådar gott inför framtiden. Litteratur som med största säkerhet aldrig hade nått så långt som till Sverige finns nu att läsa på svenska.

15.8.07

El puente de los suspiros


Häromdagen pratade jag med en peruansk vän och beklagade mig en aning över kylan och den svenska sommaren. Min vän i andra sidan luren suckade djupt och sa att han förstod mig, omgiven som han var av peruansk vinter. "Ja, här är det jätte kallt nu, knappt mer än 15 grader".
Själv hade jag gärna bytt ut Limas ständiga disiga himmel och milda vinter mot vår svenska regntunga sommaren. Helst av allt hade jag velat göra en dagsutflykt till Lima, äta peruansk majs, dricka fruktjuicer och ta en promenad genom Barranco. Barranco är den till storleken minsta av Limas 22 stadsdelar men har trots detta en hel del att erbjuda sina besökare. Vackra kolonialbyggnader, mysiga små gränder och trevliga restauranger finner man gott om i bohemiska Barranco. Här finns även den "fina" restaurang på vilken jag beställde in en huvudrätt som bestod av fem raviolis på en tallrik. Visserligen tjusigt upplagda och kreativt dekorerade med tre färgstarka morotsflagor och lite annat krafs, men likväl fortfarande fem ynka raviolis. Ett ställe man bör visitera om man vill gå hem hungrig och gillar att bli ruinerad.
I Barranco finns även, utöver restauranger med hutlösa priser, el puente de los suspiros. Suckarnas bro som sägs ha fått sitt poetiska namn av de många romanser som lär ha uppstått här. Den byggdes 1876, är gjord av trä och känns lite lagom vinglig under fötterna. Att den lämpar sig väl för romantik är en självklarhet då den är omgiven av vackra miljöer och palmer.
Dessutom sägs bron ha magiska egenskaper, den som klarar av att passera bron och samtidigt hålla andan lär få sin hetaste önskan uppfylld. Både mytisk och magisk är den, el puente de los suspiros. Och så stor betydelse har bron för limaborna att den till och med har fått en sång tillägnad sig av sångerskan Chabuca Granda. Chabuca som för övrigt är något av en peruansk legend och välkänd även i andra delar av Sydamerika hann under sin levnadstid komponera en mängd kreolvalser och afroperuanska rytmer. Underbara Flor de la canela hör till hennes mest kända verk och är tillsammans med den kanske ännu mer berömda "el condor pasa" något av en peruansk nationalhymn.
Med mig från Peru hade jag vad som numera är en av mina absoluta favorit skivor; Flórez para Chabuca. En fantastisk dyrgrip där Chabuca Grandes klassiker tolkas av Juan Diego Flórez och Rubén Flórez som egentligen är operasångare och bland annat har uppträtt med Pavarotti.

La flor de la canela

Déjame que te cuente, limeño
Déjame que te diga la gloria
Del ensueño que evoca la memoria
Del viejo puente, del río y la alameda
Déjame que te cuente, limeño
Ahora que aún perfuma el recuerdo
Ahora que aún mece en su sueño
El viejo puente del río y la alameda
Jazmines en el pelo y rosas en la cara
Airosa caminaba la flor de la canela
Derramaba lisura y a su paso dejaba
Aroma de mixtura que en el pecho llevaba
Del puente a la alameda
Mundo pie la lleva
Por la vereda que se estremece
Al ritmo de sus caderas
Recogía la risa de la brisa del río
Y al viento la lanzaba
Del puente a la alameda
Déjame que te cuente, limeño áay!
Deja que te diga moreno mi pensamiento
A ver si así despiertas del sueño
Del sueño que entretiene, moreno,
Tus sentimientos
Aspiras de la lisura
Que da la flor de canela
Adornada con jazmines
Matizando tu hermosura
Alfombras de nuevo el puente
Y engalanas la alameda
El río acompasara tu paso por la vereda
Jazmines en el pelo
Del puente a la alameda

11.8.07

Svenskar och väder

Vad är det med svenskar och väder egentligen? Hela långa vintern går vi och suktar och längtar efter en sommar som aldrig tycks komma och som alltid är alltför kort. Och då sommaren väl är här för den alltid med sig stress och krav. För en dag då solen lyser måste man ju vara utomhus, även om hemmet ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig-och-dö, högar av tvätt väntar på att stoppas in i maskinen, huvudvärken bultar och man helst av allt skulle vilja stanna inne hela dan och titta på TV.
Just soldyrkan och det krav på att företa sig olika utomhusaktiviteter som medföljer tycker jag är lustigt samtidigt som jag förstår att det är en logisk följd av den brist på sol som vi de flesta dagar om året upplever. Klart att man vill passa på att vara ute när det är fint väder då de senaste två veckorna bara har regnat bort. Klart att man betalar tusenlappar för att åka till främmande land och inte göra något mer än att ligga på stranden och njuta av solen dagarna i ända när just sol är en sådan bristvara i vårt eget land.
Men visst är det lite lustigt. Då jag pluggade var jag med och organiserade aktiviteter för utbytesstudenter på universitetet, många av dem som kom från varmare länder hade svårt att förstå att svenskarna rusade ut för att sätta sig och pressa på en bänk så snart solen tittade fram. Många, men inte alla. En venezolansk kompis till mig som tillbringade två år i Sverige berättade att han till en början hade tyckt att det var konstigt. ”Men nu när jag har genomlevt en lång, mörk, svensk vinter förstår jag precis varför svenskarna beter sig så”, sa han.
Något som är bra mycket konstigare än det här panikmässiga behovet av att rusa ut så snart ett par solstrålar tittar fram är det obligatoriska gnället som följer så snart kvicksilvret i termometern börjar närma sig 25-graders sträcket. Då skall det genast klagas över hur fruktansvärt varmt, jobbigt, svettigt och besvärligt det är. Ja, puh! Vilken värme, det här klarar jag inte!
Inte reflekterar man över att folk söderöver dagligen i flera månaders tid lever i klimat som är bra mycket mer påfrestande för människan än den svenska 25-gradiga sommaren.
Själv avskyr jag kyla och trivdes därför ypperligt när jag bodde i Madrid där somrarna är långa och ofta helvetiskt varma. Även i Chile var det skönt att veta att ett likhetstecken kunde dras mellan sommar och 35 grader varmt och sol varje dag. Inte behöver man känna någon press på att vistas utomhus, det blir ju lika fint väder i morgon, i övermorgon och ja, i tre månader framöver. Hundra gånger hellre föredrar jag en oerhört varm Madridsommar framför den svenska sommarens ombytlighet. Visst är sommaren i Sverige kanske till och med bättre och temperaturmässigt mer behaglig när det blir fint väder, men det blir det ju alltför sällan.

Amerikanerna vet inte mycket om Latinamerika

Lite fler än 7000 amerikaner har genom en internetenkät besvarat frågor om Latinamerika. Av studien som är utförd av Zorby International och Inter-American Dialogue framgår det att amerikanernas kunskap om länderna söderut är mycket knapp. Endast 10% av deltagarna i studien tyckte att namnet på Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva lät bekant. Då det gällde Mexikos president Felipe Calderón ringde en liten klocka hos något fler, 20% sade sig känna igen namnet.
Presidenten för Inter-American Dialouge menar att resultatet är ”fruktansvärt” då president George W. Bush vid ett flertal tillfällen har sagt att Mexiko är en av landets viktigaste allierade, trots detta vet endast var femte amerikan vad Mexikos president heter.
Då amerikanerna fick välja ut sitt eget lands största fiender hamnade Kuba föga oväntat på första plats, Venezuela på andra plats och Colombia på tredje plats. Att Colombia av amerikanerna själva pekas ut som USA:s värsta fiende kan tyckas något märkligt och felaktigt då det hör till de länder i världen som mottar störst ekonomiskt bistånd från USA.
Jag kan inte tänka mig att särskilt många ögonbryn höjs över amerikanernas dåliga omvärldskunskap den är ju vida känd, men hur skulle det egentligen sett ut om undersökningen hade genomförts i Sverige? Knappast hade resultatet varit bättre. Latinamerika hör ju tillsammans med större delen av Afrika samt Asien till de medialt bortglömda regionerna.
Några utrikeskorrespondenter på plats finns varken hos SVT eller TV4. Undantaget är Sveriges Radio med sin Lars Palmgren, bosatt i Chile. Men vad händer då den till åren komne Lars Palmgren går i pension? Blir det sista spiken i kistan för rapporteringen från Latinamerika?

9.8.07

Snön faller över Santiago

Snöflingorna dalar över jungfrun vid cerro San Cristóbal...

Så har de första snöflingorna på mycket lång tid fallit över Santiago. I stan där det inte har snöat sedan 1998 har busvädret orsakat elavbrott, trafikolyckor och förseningar i trafiken.
Bilderna som kommer från den chilenska dagstidningen El Mercurio fick mig att huttra vid blotta åsynen. Tacksam är jag över att i nuläget befinna mig långt ifrån Chiles huvudstad och dåligt isolerade bostäder. Brr!

...och fortsätter att falla ned över presidentpalatset la Moneda

8.8.07

Hierarkiska Chile

Ett av de många ting jag reflekterade över under min tid i Chile och även efter min hemkomst är hur viktig och självklar klassmedvetenheten är hos en del chilenare.
För det mesta består ens umgänge av människor ur den socialgrupp vilken man själv tillhör. Kanske inget konstigt med det egentligen, även i Sverige bor och/eller arbetar man för det mesta med en viss typ av människor. Men i Chile tycks denna tendens i högre grad vara ett medvetet val. Kort sagt, om man är ingenjör har man inget intresse av att umgås med en brevbärare eller servitör och stöter förmodligen inte heller oväntat i hop med dessa en lördagskväll på ett uteställe eftersom det helt enkelt inte finns särskilt många spontana mötesplatser för folk ur olika socialgrupper.
Det är viktigt i vilken skola man har gått, vilken utbildning man har och vid vilket universitet man har studerat, kanske för att dessa ting säger en del om en människas status i det hierarkiska chilenska samhället.
I praktiken tycker jag att detta tankesätt och den betydelse som läggs vid utbildning och status kan ta sig märkliga uttryck. Som då en bekant till mig efter flera månaders dejtande med en tjej han var mycket förälskad i ännu inte presenterat sin flickvän för föräldrarna och bad sina vänner om råd om hur han skulle göra. Kanske borde han avsluta relationen, trots att han var förälskad. Flickvännen var ju, ve och fasa, endast en simpel sekreterare medan han själv var banktjänsteman.

7.8.07

Sommarböcker

När solen (äntligen!) lyser från en klarblå himmel prioriteras stillasittande framför datorn bort till förmån för utomhusaktiviteter. Idag har jag emellertid inte gjort så mycket mer än att läsa en god bok i skuggan av ett träd, underbart det med. Läsning har det förövrigt blivit mycket av i sommar och jag har haft turen att råka komma över ett par riktigt bra böcker. Nedan tänkte jag lista några av de senaste månadernas favoriter.


Tusen och en natt finns utgiven i en mängd olika versioner på olika språk. Pocketutgåvan i två delar från Albert Bonniers förlag är översatt från franska och lär vara den version som är mest likt det arabiska originalet. Jag har alltid gillat sagor och tusen och en natt där berättelserna vävs in i varandra uppfyller alla krav man som läsare kan tänkas ha på en saga. Spännande, roligt och underhållande!

Böcker läser jag på både engelska, svenska och spanska. Ibland översatta och ibland på orginalspråket. Då och då blir jag sugen på att läsa böcker på svenska skrivna av svenska författare. Den bok som i sommar fick se till att fylla denna kvot var Den vidunderliga kärleken av Carl-Johan Vallgren, en fantastisk och kuslig roman berättad som en skröna eller saga med ett osedvanligt vackert språk. Boken vann Augustpriset år 2002 och borde således vara välkänd, mig hade den dock gått totalt förbi. Fram tills nu, och glad att jag fick den i mina händer är jag eftersom den är en riktig sträckläsare som är svår att lägga ifrån sig.

En annan favorit är Colombines kyss av den brasilianska författarinnan Adriana Lisboa. Boken är kort, lättläst men håller ändå en hög språklig nivå. Dessutom gillar jag historien. En brasiliansk författarinna ger sig en natt ut för att simma vid en strand i Rio. Hon återvänder inte och tros ha drunknat trots att kroppen inte hittas. Författarinnans pojkvän bestämmer sig för att skriva klart den roman som hans flickvän påbörjat och tar läsaren med på en oväntad resa.


På spanska har jag läst Delirio av colombianska författarinnan Laura Restrepo. Boken stod länge i bokhyllan och dammade men har alltså nu äntligen blivit läst.
Romanen Delirio vann den spanskspråkiga världens Alfaguara pris år 2004 och har gjort sig väl förtjänt av utmärkelsen. Ibland nattsvart och djupt satirisk skildrar romanen en colombiansk verklighet av narkotikavåld vid sidan av kärlek och ett olöst mysterium. Mycket läsvärd.

3.8.07

Kampanj mot rasism i reklamvärlden

Promenerar man i ett köpcentrum eller på en gata i Lima/Santiago/annan valfri sydamerikansk storstad och betraktar reklamen som täcker väggar eller busskurer så kan man efter ett tag lätt börja fundera över varför modellerna i reklamen utseendemässigt är raka motsatsen till människorna man möter på gatan i det land där man befinner sig. Visst kan man ha förståelse för att företag från andra delar av världen kör en och samma reklamkampanj i flera länder och därför väljer modeller av t.ex. europeisk härkomst. Men när det gäller stora sydamerikanska företag? Som chilenska Ripley eller Falabella, Sydamerikas motsvarighet till Åhléns eller Spaniens El corte inglés.
Dessa företag har enbart affärer på den egna kontinenten, borde man då inte använda sig av modeller som är representativa för de människor till vilka man försöker sälja prylar?
Någon enstaka gång använder sig kedjor som Ripley och Falabella av sydamerikanska modeller i sina reklamkampanjer, det handlar då nästan uteslutande om blonda, argentinska modeller eller lika blonda chilenska tv-kändisar. Detta i länder där uppskattningsvis 5% av befolkningen eller färre skulle kunna sägas vara blonda. Modeller av annat etniskt ursprung är ytterst sällsynt, så sällsynt att det är så gott som osynliga.
Några som har tröttnat på den rasism som förekommer i reklamvärlden är grundarna av den peruanska organisationen Cuerazos peruanos. Under våren och början på sommaren har de i Peru protesterat mot rasismen inom reklamvärlden. Aktionerna har framförallt riktat sig mot Ripley och Falabella och har gått ut på att låta vanliga peruaner fotografera sig med företagens logga i bakgrunden, skriva brev till företagens VD:ar och demonstrera utanför affärer på olika platser i Lima. Därutöver planerade Perus kordinator för mänskliga rättigheter att överlämna ett "antipris" för mest diskriminerande företag vid kampanjens slut till de bägge affärskedjornas marknadsföringschefer. Målet är förstås att få företagen att vidta åtgärder och låta reklamen representera svarta, vita, indianer, mestiser och mulatter, de som är Peru av idag. Ripley och Falabella har slagit ifrån sig kritiken med föga trovärdiga och svamliga uttalande om att det i reklamen visst förekommer modeller av varierande etnisk härkomst. Knappast ett uttalande som köps av den som studerat företagets kataloger och reklamkampanjer lite mer ingående.
Att förändra bilden av framgång och lycka som förmedlas i reklam och som allt som oftast är kritvit till utseendet låter sig förmodligen inte göras över en natt. Men någonstans måste man ju börja och Cuerzasos peruanos kampanj var ett bra initiativ som förhoppningsvis får människor att stanna upp, tänka till och förhoppningsvis på sikt förändrar likriktningen inom den sydamerikanska reklamvärlden.

2.8.07

En siciliansk familj

En siciliansk mor (OBS, Länk på spanska!) har fråntagit sin son hemnycklarna och ger honom inte längre några pengar eftersom sonen en kväll kom hem på tok för sent. Det låter väl som en lämplig åtgärd för sonen som mamman beskriver som "rebellisk"? Kruxet är bara att sonen i det här fallet inte är en ohängd 16-åring utan en arbetslös 61-åring.
Nyheten har nått media då den 81-åriga kvinnan kontaktade polisen för att få hjälp med att få den bångstyrige sonen att "uppföra sig väl gentemot sin mamma". Enligt modern kommer han alltid hem sent och säger aldrig vart han skall, dessutom klagar han jämt och ständigt på allting hemma och då särskilt på maten som serveras.
Den 61-årige ensamstående sonen som inte har några planer på att lämna föräldrahemmet säger å sin tur att det inte är hans fel. Den 81-åriga gumman ger ju honom alldeles för lite pengar och dessutom är hon riktigt kass på matlagning.
Ja...vad skall man säga? Jag är kritisk till de svenska familjemönstret där familjebanden ofta inte är särskilt starka och ibland löses upp alltför snabbt. Men å andra sidan var väl familjekonstellationer som i det här sicilianska fallet inte vad jag hade i åtanke som eftersträvansvärt.

En skrattretande start på dagen

Hittade en rolig artikel i spanska El País skriven av en läsare som nyligen besökt Machu Picchu och förfasade sig över det höga pris man får betala för att nå fram till ruinerna. Det skall betalas för tåg, buss och inträde till själva ruinerna.
Även jag förvånades över att alla turistaktiviteter i Peru är oproportionerligt dyra i jämförelse med kostnaderna för allt annat i Peru. Inträdet till guldmuseet i Lima kostar om jag inte minns fel 70 kr, vilken peruan har råd att betala det? Ytterst få. Dyrast av alla sevärdheter är förstås Machu Picchu, den främsta anledningen till att många turister överhuvudtaget besöker Peru.
Och visst, det är dyrt. Väldigt dyrt. Men är det egentligen så konstigt att man försöker pressa så mycket pengar som möjligt ur turister som inte hade befunnit sig i landet alls om det inte vore för att det hade hyfsat med pengar? Jag tycker inte det.
Artikelförfattaren beklagar sig vidare över att tåget till Machu Picchu är långsamt och standarden inte vad man kunde vänta sig i förhållande till priset. Men hallå?! Vad väntar han sig?? Sammetsbeklädda säten och gratis drinkar och snacks under färdens gång för att slå hål på ledan och tristessen? Om man åker till Peru och beklagar sig över att standarden inte är densamma som hemma tycker jag att man skulle stannat hemma istället. Själv fann jag förövrigt inget att anmärka på vad det gällde tågen, sätena är hyfsat bekväma, det är rent. Visserligen håller jag med om att tåget sniglade sig fram längs rälsen, detta kändes emellertid inte som något jätteproblem eftersom färden inte varade längre än en och en halv timme.
Artikelförfattaren beklagar sig över att priserna är "skrämmande höga för att vara Peru" men tycks helt ha missat att de höga priserna enbart gäller turister, peruaner betalar ett lägre pris.
Gnället fortsätter i artikeln när skribenten ondgör sig över att det varken finns några papperskorgar eller toaletter inne på själva ruinområdet. Ursäkta? Menar han att papperskorgar skall slås ned i marken på världskulturarvsområdet enbart för att han tycker det är jobbigt att ta vara på sitt eget skräp och stoppa det i fickan tills han kommer ut igen? Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå det här behovet av papperskorgar, vad är det han vill slänga i dem? Förtäring av mat och liknande är nämligen förbjudet inne på området.
Men det bästa är trots allt slutet på artikeln där dess författare menar att han kände sig besviken över att de var så många andra turister på platsen och att detta gjorde upplevelsen mindre angenäm. Ha,ha,ha! Detta måste vara humor av högsta klass. Vad hade du väntat dig? Att du skulle vara den enda turisten i hela Peru som besökte Machu Picchu?

1.8.07

Congreso

Jag väntar otåligt på ett utlovat paket från Chile innehållande en Congreso cd. Congreso är en chilensk grupp som bildades på 70-talet samtidigt som en mängd andra folk- och protestmusiker dök upp på den chilenska och latinamerikanska musikscenen.
Ärligt talat har jag rätt svårt för just chilensk 70-tals musik i denna stil. Victor Jara, Violeta Parra och en del andra under den här epoken kända artister får jag nästan utslag av att lyssna på. Congreso är undantaget, mycket för att de har bestått genom årtiondena och forftfarande är aktiva, de komponerar inte enbart protestmusik och uppträder fortfarande tillsammans. Jag är svag för Congresos melodiösa musik och försökte hitta något på You tube av gruppen. Det gick sådär. Jag hittade en av mina absoluta favoritlåtar, vuelta y vuelta. Men i det här fallet spelas och sjungs den inte utav Congreso utan av en glad amatör som gör en cover snarlik orginalet. Den är fantastiskt bra! Se den här.
Tolkningen är så vacker att jag tyvärr har drabbats av en en släng plågsam och akut chilenostalgi. Tror jag skall ta och begrava mig i kudden och lipa ett tag.

(Vill man lyssna på orginalen finns en annan av mina favoritlåtar här. Men Congreso är bäst på skiva och inte i kassa tv-inspelningar från 70-talet).

Ordlös onsdag - Recoletakyrkogården, Buenos Aires


Fler bilder i kedjan.