Bussresan genom Anderna

Bussen färdas längs slingriga serpentinvägar, kränger till i en kurva och jag kippar efter andan varje gång då jag genom fönstret kikar ut mot de branta stup som döljer sig bakom rutan. "Tänk om vi störtar, rakt ner i djupa intet", funderar jag medan jag betraktar skyltar längs vägen som uppmanar förare att inte köra fortare än 4km i timmen. Jag försöker lugna mig själv med tankar av tacksamhet gentemot Chiles infrastruktur som till skillnad från många av grannländernas är välutbyggd. De snirkliga vägarna långt uppe i Anderna är asfalterade, trots att de saknar metallräcken längs vägen som skydd mot de branta stupen.




Landskapet som skymtar förbi utanför fönsterrutan är torrt, kargt och nästintill ökenliknande. Till en början utgörs det av kullar i olika formationer vars vegetation består av grästuvor mot en sandfärgad bakgrund. Här och där skymtar enstaka klungor av klargula blommor, en påminnelse om att den höjd vi befinner oss på fortfarande är tämligen blygsam. Här finns det fortfarande liv nog för att ge näring åt ett par ensamma blommor som i sina ljuva toner av solgult fungerar som ett slags lykta i det annars entoniga landskapet.
Floder som senare blir till bäckar far fram längs bergen. Om vintrarna är bergen täckta av snö, men eftersom vår resa företas under sommaren är bara de allra högsta topparna vita. Ju längre upp i bergen vi far, dessto fler vita fläckar av snö ser jag. Det är som om någon målat med en pensel här och där med vita snötäcken estetiskt placerade på de kala, gråa bergsväggarna. Jag tar upp min kamera och försöker fånga denna perfektion på bild. Men när jag har knappat in rätt ljusinställningar och tryckt bort kamerans blixt så är ögonblicket redan förbi och har ersatts av en ny bild. När jag till sist lyckas fånga en bild i min kamera upptäcker jag att bergens skönhet är för stor och därför inte förmås fångas och återges av en simpel metallbit.
Anderna är enorma och närmast trollska i skenet av solens sista brandgula strålar innan natten är kommen. Jag ryser och tänker på det uruguayanska rugbylag som störtade med sitt plan här i Anderna på 70-talet. De tillbringade månader i dessa ogästvänliga omgivningar innan två av de överlevande lyckades ta sig ner från bergen och kunde se till så att kamraterna blev räddade. Trots att landskapet är ändlöst vackert, så är det också alldeles tydligt en plats som inte är avsedd för människan att leva på.





När vi befinner oss på nästan 3000-meters höjd över havet når vi gränskontrollen. Här, mitt i Anderna upphör Argentina där Chile tar vid.
I gränskontrollen blir vi fast i sex timmar, under de första tre tillåts vi inte lämna bussen. De resterande tre ger gott om tid att sträcka på benen och fota tills batterierna tar slut. Vinden far häftigt fram, genom min tunna tröja och jag fryser något väldigt men kan inte förmå mig till att kliva in i bussen när jag nu får tillfälle att på nära håll se det landskap som genom en fönsterruta berört mig så djupt. Till en början kan jag inte se mig mätt. Sex timmar senare är jag betydligt mindre ödmjuk inför landskapets storhet, är tacksam över att få åka därifrån och tackar gudarna över att det inte är mitt i vintern. Efter större snöoväder händer det ofta att vägarna blir oframkomliga och bussar kan bli ståendes flera dagar i sträck.