Att lämna sina barn för att ta hand om någon annans
Igår var jag hemma hos en av mina vänner här i Chile. Hon skalll börja jobba om två veckor efter att ha varit mammaledig i tre månader. Till skillnad från många andra kommer hon inte att förlänga den tre månader långa mammaledigheten med hjälp av falska läkarintyg som så många andra kvinnor i Chile gör. Min vän hade (o)turen att stöta på en av de få hederliga barnläkare som finns i Santiago. I vanliga fall brukar de kvinnor som har råd uppsöka barnläkare som skriver ut intyg på att den fullt friska bebisen har någon sjukdom som gör att mamman måste stanna hemma ytterligare ett par månader.
"Ja, jag kommer ju ändå inte behöva att lämna bort min dotter för att gå och passa någon annans barn", lade min vän till som för att muntra upp sig själv.
För min vän har ett hyfsat välbetalt jobb som hon trivs med. Till skillnad från alla de chilenska kvinnor som arbetar som hembiträden kommer hon inte att behöva lämna ifrån sig sin bebis för att gå och arbeta i någon annans hem och passa någon annans små barn.
Det är verkligheten för många nanas (hembiträden). Jag har skrivit en del om hemhjälp i Chile i tidigare inlägg. För inte så länge sedan skrev jag om Clara som arbetar i det hus där Lillprinsens farfar bor med sin sambo. Hon har arbetat i hushållet i 18 år och har följaktligen sett sambons barn växa upp, uppfostrat dem och kanske till och med tillbringat mer tid med barnen i hushållet hon arbetar i än med sina egna barn.
På många sett är Claras levnadsöde tragiskt. Hon började arbeta som hemhjälp vid 7års ålder, blev gravid och födde ett barn som 15-åring efter att ha blivit våldtagen av pappan i den familj hon arbetade i (inte samma familj som hon nu arbetar för) och har tillbringat de senaste 18-åren i Lillprinsens farfars sambos hem.
Hon har älskat, tröstat och tagit hand om de tre barnen i hushållet. Varit som en mamma för dem och har även av barnen själva setts som en extramamma. Men nu är barnen stora, det äldsta av dem har fyllt 20. Någonstans på vägen upphörde Clara för dem att vara en extramamma och ses nu bara som ett hembiträde, en som passar upp, en del av interiören som lika gärna hade kunnat vara osynlig.
Jag har förstått, både genom att prata med sambon och med Clara, att detta är något som smärtar Clara som nu börjar bli gammal. Hon känner sig inte behövd, är trött på att passa upp och ledsen över att bara ses som "hembiträdet" av de barn som hon uppfostrat och tagit hand om som om de vore hennes egna.
6 kommentarer:
Vilken sorglig historia. Tyvärr är det nog ett väldigt vanligt öde för många kvinnor i Latinamerika (och andra delar av världen)
Vad är alternativet? Som ett väl utvecklat land i sydamerika är det trots det fortfarande stora klyftor mellan fattiga och rika (och det kanske ökar?) i Chile. Att arbetslösheten dessutom är relativt hög resulterar väl i att man tar det jobb man får, och precis som du nämnt tidigare, det skapas jobb som egentligen inte borde finnas. Det jag undrar över är, har Clara överhuvudtaget ett alternativ? Då hon inte känner sig uppskattad för sitt arbete känns det ganska naturligt att hon säger upp sig, och försöker hitta en annan inkomstkälla. Men det är väl det som är problemet. Hon vet att hon inte kan det och får stå ut med det hon har, vilket med tiden resulterar i att hon blir bitter.
Therese: Ja, det är sorgligt men som du påpekar på intet sät unikt.
Rune; Tja, vad är alternativet? Det är väl just det som är grejen att det inte finns något tillfredställande alternativ. Clara är 62 år och skulle förmodligen ha svårt att hitta jobb hos en ny familj. Dessutom tjänar hon bra med tanke på det yrke hon har. 200 000 pesos i månaden (ca 2600kr). Svårt att få det att gå runt även i Chile med så lite pengar men det är en mkt bra lön för ett hembiträde. Dessutom är ju hennes öde inte ovanligt. Det finns massa hembiträden som städar, diskar, tar hand om barn som de älskar för att när barnen fyllt femton upptäcka att ungen bara blivit ännu en rik, bortskämd snorunge som tycker att ett hembiträde är en del av husets interiör.
Visst är det tragiskt! Kom att tänka på en städerska och receptionist i BA som tillbringade minst 12 timmar om dagen på sitt jobb. Ofta stannade hon kvar och sov på hotellet för att det inte var någon idé (eller för sent och för farligt) att åka hem. Hennes son jobbade också där.
Kom att tänka på en annan sak: vill jag inte på nåt sätt göra en jämförelse för att det är som att prata om natt och dag men det finns många människor i Sverige som offrar för mycket för sitt jobb och barnen kommer i kläm... trots att de inte alltid skulle behöva göra det. Det sorgliga här är att det finns alternativ, inte för alla men många.
Trist! Arbetsgivarna borde vara mer generösa, tycker jag. De behöver inte SÂ mycket tid, de hade kunnat ge henne mer ledig tid istället för att ta henne för givet.
Mycket vanligt, tyvärr, i hela världen.
Pumita: Din jämförelse är på sätt och vis relevant för i båda exemplen handlar det om att livet inte går ut på ngt annat än att jobba. Skillnaden är ju att i Sverige kan man välja att jobba mindre men ändå överleva på den lön man får. Precis som du säger. Många människor i Latinamerika har ju inte ens den valmöjligheten utan är tvugna att att jobba 12-timmar om dan för att kunna köpa mat för dagen.
Anna; Jo, Clara har faktiskt förhållandevis generösa arbetsgivare. Grejen är ju att familjen inte längre har ngt behov av att ha henne där på samma sätt som tidigare eftersom barnen är stora. Men de kan ju inte heller avskeda henne eftersom hon har jobbat så många år för familjen och de vet att hon behöver inkomsten.
Skicka en kommentar