Herrelösa hundar
Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.
I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.
Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.
3 kommentarer:
Inte för att det är ett bra alternativ men det är iaf det minst dåliga att förkorta lidandet.
Min sambo som är chilenare och veterinär flyttade ifrån Chile för 9 år sen. När vi var i Chile under jul och nyår så fick han en chock. Han påstår att situationen för djur har blivit värre sedan han åkte. Jag vet inte om det stämmer eller ifall det är så att han ser det med "svenska" ögon nu.
Jag upplevde i alla fall att de herrelösa hundarna i allmänhet verkar vara relativt välmående och att folk i allmänhet ger mat och vatten och skydd till gatuhundarna precis som du säger. Det jag däremot reagerade starkt över var att så många utav de herrelösa hundarna faktiskt är renrasiga,, vilket betyder att de förmodligen inte fötts som herrelösa. Dessutom verkar djurägare vara dåliga på att vaccinera och avmaska sina hundar. Jag träffade en hel del människor i alla samhällsklasser som påstod sig älska sin hund men där man tydligt såg att hunden hade parasiter eller var sjuk. Jag kan förstå att en fattig person kanske inte anser sig ha råd att ta hunden till en veterinär, men för en välbärgad person finns det faktiskt inga ursäkter. (Las Condes är fullt av såna djurägare). Veterinärer finns det dessutom i varje gatuhörn och jag vet att de är rätt billiga.
/Annika
/Annika
Pumita: Nej, det är verkligen inte något bra alternativ. Fast samtidigt kan jag känna lite uppgivet att "vad ska man göra?".
Annika: Att din sambo upplevde situationen för "hemlösa" djur som värre kan säkert ha att göra med att man inte längre avlivar gathundar. Jag kan tänka mig att det tidigare såg bättre ut på ytan eftersom det helt enkelt fanns färre hundar. Under en tid fångade man även in och steriliserade "hemlösa" tikar.
I många länder. Ja, faktiskt kanske i de flesta andra länder har man ju en lite annorlunda syn på djur än vad vi har i Sverige. även hundar som har ett hem bor ju ofta på pation (om man har en sådan) och gullas inte med eller tas om hand på samma sätt som svenska husdjur.
För det mesta är ju de herrelösa hundarna gatkorsningar men jag har också konstaterat att det finns en del renrasiga hundar. Att man släpper dessa vind för våg (som man ändå måste ha betalat för) tyder ju på att man kanske inte har någon större känsla av ansvar för sin hund.
Skicka en kommentar