I överklasstadsdelen Las Condes
Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.
-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.
7 kommentarer:
Jag skulle nog ha agerat som du, tyvärr får jag väl säga för att jag tycker att det är sorgligt att de inte uppskattar sin egen kultur och överskattar det europeiska.
Ja, jag blir lite trött i huvudet av sådana här konversationer. Tror också att damer som dessa är en starkt bidragande orsak till den negativa självbild många latinamerikanska nationer brottas med.
Jag har tyvärr också mött likande attityd i Latinamerika från samma typ av damer utan att själv ge mig in i någon diskussion. Fast jag har haft lust. Man blir både trött och ledsen
Visst har man lust, men orkar kanske inte säga något av rädsla för att förstöra stämningen.
Hej, snubblade in i din blogg när jag satt och googlade så här på natten. Jag tycker chilenarna borde vara stolta över hela deras historia, både den Europeiska(Spanska framför allt)som den Amerikanska(ursprungsbefolkningen)Man ska nog inte välja sida utan istället se det vackra som byggts efter självständigheten samtidigt som man värnar om den spanska och ursprungsbefolkningens kultur och historia.
Anonym: Absolut, det behover inte finnas nagon motsattning i att varna om samtliga kulturer som ju utgor en del av Chiles historia.
Uff! Jag håller med dig! Varför undras inte mitt chilenska folk över machu pichu? Hoppas att självhatet försvinner med åren och att de slutar beundra Europa och börja se det vackra i Sydamerika också. Du skriver så bra och beskriver det jag kände när jag var i Chile sist :)
Underbar blogg! Te felicito!
// Maria
Skicka en kommentar