Rasism i Sydamerika

En argentinsk tulltjänsteman har av Bolivias ambassadör i Argentina anmälts för diskriminering av den bolivianska justitieministern Celima Torrico. Händelsen som ligger till grund för anmälan lär ha utspelats för ett par dagar sedan på Buenos Aires flygplats. Celima Torrico som är quechuaindian och bär sin folkgrupps traditionella och omisskänneliga kläder togs åt sidan ur den kö för diplomater i vilken hon stod och väntade på att betjänas. En argentinska tulltjänstemannen lär högljutt ha yttrat ”Hur kan den där indianen vara diplomat!”, och fick under det att han hävde ur sig fler tillmälen Celima Torrico att lämna kön. Händelsen betraktas som allvarlig och kommer förhoppningsvis leda till sanktioner för tulltjänstemannen i fråga.

Att rasism förekommer är väl knappast någon nyhet. Inte ens i det mångfacetterade Latinamerika, som utöver att vara hem åt kontinentens olika grupper av ursprungsbefolkning även kulturellt har berikats av de folkslag som tillkom efter erövringen, främst ättlingar till spanjorer och de slavar som fördes till världsdelen men även längre fram genom invandring från bland annat Asien, Mellanöstern och andra delar av Europa.
Trots att mer än 500 år har förflutit sedan erövringen står ursprungsbefolkningen men även den svarta befolkningen (som tyvärr ofta hamnar i skymundan i sådana här sammanhang) fortfarande och stampar på det nedersta trappsteget i samhällets pyramid.
Så här ser det åtminstone ut generellt sett. I verkligheten är bilden förstås mycket mer komplex och rasismen är, enligt mina egna erfarenheter och upplevelser, i många fall mycket mer svårgreppbar och märklig än den man som invandrare kan bli utsatt för i Europa. Och förmodligen är den mer klassbunden än färgbunden. Kanske inte särskilt konstigt, för visst kan man särskilja vit, svart och indian från varandra. Men variationen av kulörer däremellan, hur gör man med dem? Svaret är enkelt, hur du behandlas har mer med din sociala ställning att göra än med den exakta nyansen av din hudfärg. Indianer som klär sig traditionellt, behåller sitt språk och tillhörande traditioner blir alldeles säkerligen mer ofta utsatta för diskriminering än någon i samma folkgrupp som klär sig i västerländska kläder och kanske till och med byter efternamn till ett spanskt. Likaså blir en mulatt bosatt i Limas finare kvarter lika väl behandlad som en vit på en krog eller restaurang. I Peru är det lätt att se skillnad på den som har det gott ställt och den som inte äger någonting alls, och utbildning och pengar värderas i realiteten faktiskt högre än hudfärg. Detta trots att samhällets allmänna bild av framgång och rikedom är vit, gärna även blond och ligger så långt från den egna befolkningens utseende som möjligt. I länder som Bolivia som har en stor indiansk befolkning och en liten styrande vit minoritet är skillnaden mellan landets befolkningsgrupper fortfarande så stor att få människor ur ursprungsbefolkningen lyckats klättra uppåt på samhällsstegen varför att vara indian fortfarande av många ses som en synonym till att vara fattig och lågutbildad.


I Chile är situationen den omvända i jämförelse med grannlandet Bolivia, här har man en stor vit/mestis befolkning och en mindre grupp ursprungsbefolkning. För ett par veckor sedan talade landets president Michelle Bachelet inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och deklarerade att kampen mot rasism, intolerans och diskriminering i alla dess former prioriteras högt av regeringen.
Michelle Bachelets tal kan förefalla lite märkligt och kanske till och med ironiskt med tanke på att självaste FN har kritiserat Chile för det nära samband som finns mellan etnicitet och fattigdom. Enligt Wikipedia som inte alltid är världens mest tillförlitliga källa men i det här fallet nog kan sägas vara det är ”Ett etniskt sett relativt homogent land, ett mestisland där de vita inslagen dominerar och där ursprungsbefolkningen utgör mellan 35-40% av den fattiga befolkningen, mellan 20 till 25% i mellanskiktet och är så gott som obetydlig eller icke existerande i de högre samhällsklasserna". (Värt att betänka i det här sammanhanget är att ursprungsbefolkningen endast utgör 3% av den totala befolkningen).
Men inte behöver man egentligen läsa en FN rapport för att inse att utbildning och samhällsklass i Chile är så tätt knutet till etnicitet. Det räcker med att sätta sig på en buss från Santiagos marginaliserade delar till de mer välbeställda områdena. Under färdens gång kan man förundras (eller förfasas) över hur mörkhyade, korta chilenare med indianska drag stiger av bussen ju närmare de fina förorterna man kommer. I deras ställe kliver till utseendet europeiska män och kvinnor på bussen och då man når ändhållplatsen i någon av de finare stadsdelarna har chilenarna ofta blivit både blonda och blåögda.