Museo de la nación

Något man inte får missa vid ett besök i Lima är Mueseo de la Nación, Perus nationalmuseum där keramikföremål, smycken och andra precolombianska föremål visas upp på fyra våningsplan. Då Peru är känt för att ha varit inkakulturens högsäte skulle man kunna tro att museets huvudsakliga utställnigsobjekt är just föremål från denna tidsepok men den största delen av museets yta upptas av de mindre kända kulturer som existerade samtidigt eller innan inkaväldet bredde ut sig över stora delar Sydamerika.
Med tillhörande texter som berättar om de olika föremålen (för det mesta på både spanska och engelska) kan besökaren vandra utefter en tidslinje genom sekel efter sekel av peruansk historia. Objekten som uppvisas är ibland slagna i spillror och ibland förvånansvärt välbehållna. Nedan följer bilder på ett par av de ting som kan beskådas, tyvärr gör bilderna dem inte alltid rättvisa.

Utställningsobjekt från Museo de la nacion, 200 f. Kr - 300 f. Kr

Mumifierat huvud, Nasca

Om jag inte minns fel tillhör även detta föremål Nacsakulturen.

Guldföremålen återfanns i en grav i valle de Jequetepe som plundrades 1988. Föremålen fördes ut ur Peru på icke laglig väg och återbördades inte till landet förrän år 2006.

Begravningssmycken

Begravningsmask

Miraflores

Miraflores ar namnet pa en av Limas 43 stadsdelar. Belaget vid havet och med utsikt over en lang, inbjudande strandremsa ar det inte svart att forsta varfor Miraflores ar ett av Limas popularare distrikt. Gatorna langs med en av de storre gatorna Avenida José Larco ar kantade av allt fran exklusiva botiquer till outlet affarer. Sjalv blev jag sarskilt fortjust i La quinta dar man saljer markesklader tillverkade i Peru till ett mycket formanligt pris. Kruxet ar forstas att plaggen ar defekta, hur defekta de ar varierar. Jag hittade T-shirtar med stora hal i som forstas ar oanvandbara for fem soles (10 kr), T-shirtar som saknade tryck for samma summa och T-shirtar som inte hade nagra synbara fel. Jag passade pa att storhandla och kopte Calvin Klein T-shirtar for 30 kronor, trosor for 3 kronor styck, en hog med strumpor och en massa annat som jag egentligen inte behovde.

Lima ar fullt av vackra byggnader, pa bilden syns Palacio municipal.

Kyrka i Miraflores

Stranden i Miraflores. Bilden ar tagen vid ett kopcenter som ligger vackert till med utsikt overhavet.

Men det basta med Lima ar anda narheten till havet. Har behover man inte ha tillgang till bil for att kunna ta sig till en badvanlig strand. Malecon heter strandremsan vid vilken celebriteter som den peruanske forfattaren Mario Vargas Llosa har lagenheter med havsutsikt. Bilden ar tagen vid ett shoppingcenter som ligger en bit ovanfor stranden.

I Lima

Inte ett dygn har förflutit sedan jag landade i Lima men jag har redan konstaterat att Perus huvudstad är en kaotisk, härligt oorganiserad och oerhört fascinerande plats. Lima är kanske inte en lika turistvänlig stad som Santiago, men den är mer äkta och rakt på sak. Här finns ingen finputsad yta som under ett tunt skikt skickligt döljer stadens skavanker. Det hektiska och mindre fördelaktiga Lima är svårt att undvika.

I Lima bor jag granne med den amerikanska ambassaden, bättre än på det finaste hotell hemma hos en peruansk vän. Modern till min vän är hemmafru och verkar ägna dagarna åt att få massage och shoppa, faktum är att hennes fritidsaktiviteter upptar så mycket tid att familjen anser sig vara i behov av två hembiträden trots att barnen är utflugna. Men jag skall inte klaga, mig går det verkligen ingen nöd på. Att bli serverad ett glas med nypressad papayajuice just som man bänkat sig för att intaga frukosten är verkligen inte fel. Fast juicen smakar inte riktigt lika gott som om man hade gjort den själv då den serveras av Alicia som knappt ser ut att ha fyllt 17.

Några kort har jag ännu inte hunnit ta då dagen mest har ägnats åt att köpa billiga silversmycken, piratkopierade DVD-filmer (tre för tio spänn!) och CD-skivor. I väntan på att min peruanske vän skall komma hem från jobbet passar jag på att blogga och skänker en tanke till de peruanska pisco sours som jag tänkt dricka ikväll.
Jag hoppas kunna komma med en mer utförlig rapport med tillhörande bilder under de närmaste dagarna.

En drömresa

Det har varit tyst på bloggen på sistonde. Bland för många pisco sours, asados (grillpartyn) och ett alltför rörigt privatliv så har bloggen näst intill glömts bort. Jag har varit alltför upptagen med mina egna tankar och mig själv för att finna inspiration till intressanta blogginlägg. Detta hoppas jag dock råda bot på under de kommande veckorna då jag beger mig av till Peru, ett land som för mig alltid har varit lite av ett drömresemål. Mina förväntningar är höga men jag hoppas och tror att de infrias. I natt klockan 01:20 landar jag på Limas flygplats där jag blir hämtad av en vän i vars hem jag kommer att tillbringa den första veckan i Peru. Därefter bär det av till Cuzco, oorganiserad som jag är har jag förstås inte bokat någon flygbiljett till staden och ännu mindre förbokat en inkaledsvandring, men det löser sig nog.
Hej då på er! Nu skall jag gå och packa. Det pirrar redan i magen....

En liten mammut

Jag rekommenderar den som kan spanska och är sugen på att skratta en stund att klicka på den här länken. OBS! Varning för humor på låg nivå.

Ny Allende roman

Jag är mycket skeptiskt inställd till den chilenska författarinnan Isabel Allende vars böcker allt som oftast gör mig djupt besviken. Många gånger har jag i veckor gått och väntat och trånat efter en ny titel som då jag har den i min hand till min stora förtrytelse visar sig vara något av en chilensk harlequinroman.
Då jag inte gillar att bli förådd och sviken av böcker och författare som har funnit en plats i mitt hjärta, så har jag lovat mig själv att i fortsättningen ignorera varje nyutkommen Isabel Allende bok och inte låtsas om dess existens. Men kanske får jag omvärdera min syn på Chiles mest välkända författarinna. Den senaste romanen som skrivits av Allende, Inés del alma mia skall tydligen vara något i klass med författarinnans tidiga storverk Andarnas hus. Jag har förvisso inte hunnit inhandla och läsa boken själv, men mina källor är pålitliga chilenska vänner med god litteratursmak som sällan misstar sig.
Inés del Alma mia är en historisk roman om en spanjorska som följer efter sin make till den nya världen (Sydamerika) i sökandet efter El dorado. Väl på plats i Peru finner Inés inte sin make, men däremot Pedro de Valdivia, en av Chiles conquistadorer. Tillsammans med denne kastas hon in i ett episkt äventyr som för henne till Chile där spanjorerna möter ett hårt motstånd från mapucheindianerna och stöter på fler motgångar än de hade räknat med.
Romanen skall tydligen vara både underhållande samt lärorik för den som är intresserad av Chiles historia. Efter att ha hört mina chilenska vänners lovord om boken har jag blivit grymt lässugen och hoppas på att kunna avlägga en rapport på bloggen så snart jag har fått tag på boken.

Inés del alma mia utges på svenska i maj 2007 under namnet Inés, min själs älskade.

Vackra Buenos Aires

Är man inte redan sugen på att besöka Buenos Aires blir man det genom att titta på sådana här bilder från chilenska dagstidningen El Mercurio.

Näste Daddy Yankee?

Miguelito är i vilket fall som helst grymt cool.

Liten sötnos

Inte för att det har särskilt mycket med Chile att göra, men jag är för tillfället bosatt hos en vän som är stolt ägarinna till fem ursöta taxvalpar. Den lilla sötnosen på bilden är knappt åtta veckor gammal.

Själva hundrasen tax kallas på spanska för salchica (en långsmal korv), ett passande och underhållande namn tycker jag.

Palta

Något av det absolut bästa med Chile är tillgången (och priset!) på frukt och grönt. Här har man råd att unna sig sådan lyx som färskpressad apelsin- eller grapefuktsjuice till frukosten varje dag utan att gräva djupa hål i plånboken. För mig som älskar avokado men inte köper det särskilt ofta är Chile näst intill ett paradis. För en 12 kronor får man ett tiotal härligt mogna avokados som smälter i munnen. Det finns en uppsjö av olika varianter att välja mellan, i olika storlekar och färger. I Chile kallas avokado för palta. Den aubergineliknande grönsaken på bilden går under namnet "palta chilena" medans den ljusgröna kallas för "palta hass".

Även kaktusar kan blomma

Höst- och shoppingblogg

Idag då jag klev utanför dörren förvånades jag över att sommaren tycktes ha svepts bort av natten så hastigt och lustigt att jag knappt lade märke till det. Visserligen har jag länge hört chilenarna tala om att "det har varit en vacker höstdag" och att "hösten är på väg" men det är svårt att ta dem på allvar då temperaturen sällan kryper under 28-graders sträcket och solen skiner dagarna i ända.
Men idag väntade mig alltså en mulen, regntugn himmel och både byxor (istället för kjol) och en tunnare jacka kändes som nödvändiga måsten. Så fick jag inse att hösten trots allt kanske är på väg.

Nåväl. Över till annat.
Eftersom igår var en söndag bestämde jag mig för att få slut på ledan som denna sysslolöshetens dag brukar föra med sig genom att ta en shoppingtur på stan. Här nedan kan ett par av de ting jag köpte beskådas.



Barnkofta med lamadjur och betande får, 50kr. Koftan var supersöt och det fanns så många olika varianter och mönster att jag nog blir tvungen att handla ett par stycken til.

Liggandes på koftan; ett par broscher med små dockor i färgglada färger, 7 st för 10 kr. Riktigt vad jag skall ha dem till vet jag inte men de är söta att smycka paket med och kan säkert användas till en hel del annat också.

Ovanför dockorna ligger en börs med fågeltryck som jag köpte för 11,50 riksdaler. Jag tycker inte om vanliga plånböcker då de tar alldeles för mycket plats och denna är perfekt då den är tillräckligt liten men ändå har utrymme för plastkort.

På börsen ligger ett par örhängen som jag köpte för ca 8 kronor. Hemma i Sverige har (eller hade) jag ett armband i samma stil som tyvärr har slängts om jag inte minns fel.

Intill örhängena ligger ett litet silverhjärta med en opal i hängsmycket som jag fick för 52 kronor. Jag tyckte förstås att jag hade gjort ett riktigt fynd även om det förstås är möjligt att opalen inte är äkta, den saken tänker jag dock undersöka närmare när jag kommer hem.

Transantiago kul

Transantiago fortsätter att vara ett tacksamt ämne att driva med. Nedan förstasidan på min favorittidskrift The Clinic.


Bip är namnet på det nya kort som man "tankar på" med pengar och betalar sina buss-eller tunnelbaneresor med. Burra är spanskans ord för åsna. Vidare har det band presidenten brukar bära snett över bröstet i Chiles färger bytts ut mot ett i Transantiagos ljusgröna och vita färger.


"Transtitanic". President Michelle Bachelet samt före detta presidenten Ricardo Lagos, en av hjärnorna bakom Transantiago syns här ombord på ett sjunkande skepp.

Väggmålningar i Valparaíso

Transantiago T-shirts

Sådana här fina T-shirts som driver med Santiagos katastrofala kollektivtrafikprojekt går att köpa här. De är förstås bara roliga om man är bosatt i Santiago men jag är lite sugen på att införskaffa en för att utöka min souvenirsamling. De flesta av trycken anspelar på Transantiagos ineffektivitet och de förseningar som projektet orsakar.


"Disculpe profe, me vine en el Transantiago" (Förlåt fröken, jag åkte med Transantiago), och "No fue el carrete, no fue el copete, fue el Transantiago" (Ungefär: Det var inte partajandet, det var inte supandet, det var Transantiago) lyder texten på två av de svarta T-shirtarna.

En hyllning till Valparaíso

Trots att inte jag är särskilt förtjust i Valparaíso så finns det som sagt många andra som är det. Sveriges nationalpoet Evert Taube skrev till och med en vals till stadens ära.

Vals i Valparaiso

Hav! Under bugande palmer jag såg
Hur våg på våg i svallande tåg
Emot Chiles klippiga stränder
Kom rullande in
O, detta brus när ett skimrande svall
Fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök bland korall
Och en vinröd klänning blev min!

Valparaíso, vackrare på bild än i verkligheten

Ännu en dag med Transantiago

I morse vaknade jag svettig av ångest bara av blotta tanken på att jag strax skulle bli tvungen att trängas med halva Chile i tunnelbanan.
Farorna är många i Santiagos metro; hjärtattacker, kvävning, tafsning och ond bråd död är bara ett fåtal av de ting man riskerar att drabbas av genom att färdas kollektivt nuförtiden.
När jag hämtat mig från ångestattacken satte jag lagom till morgonkaffet på TV:n. Detta fick mig genast att känna mig en smula lugnare då jag via nyheterna blev informerad om de åtgärder som vidtagits för att förhindra fler dödsfall i tunnelbanan under rusningstid. Vid tio av de mest vältrafikerade stationerna har man nu inrättat små akutmottagningar.
Det känns tryggt att veta och är naturligtvis en fenomenal lösning på problemet med alltför många resenärer i tunnelbanan.

De problem som uptstått kring det nya kollektivtrafikprojektet Transantiago är så allvarliga att en del ekonomer menar att Transantiago kommer att ha en negativ inverkan på landets ekonomi. Santiago är Chiles ekonomiska motor och då människor inte har någon möjlighet att ta sig till arbetet eller blir flera timmar försenade påverkas landets produktion. Vidare utsätts santiagoborna för en enorm stress som utöver privatlivet även har en negativ inverkan på arbetsförmågan.
Visst hör mycket folk på tunnelbanor och bussar till livet i en storstad. Men då man inte ens kan komma ner i tunnelbanan eftersom kön ner är så lång och består av så mycket folk att man anser sig tvungen att stänga tunnelbanan för att fler människor inte får plats, då har trängseln för längesedan överskridit alla gränser för vad som är acceptabelt. Faktum är att trängseln ombord på bussar och tunnelbanevagnar är så påfrestande att det för barn, gamla och sjuka är rent hälsovådligt att färdas kollektivt.

I Chile arbetar fortfarande många inom den så kallade informella sektorn. En del av dessa har haft som arbete att stiga på och av Santiagos bussar för att sälja allt från glass till pennor, dricka eller klistermärken. Deras arbete har nu blivit omöjligt att genomföra då det helt enkelt inte går att ta sig fram på bussarna eftersom det inte finns någon plats.
Presidenten som med jämna mellanrum brukar träda fram, göra offentliga uttalanden och försäkra att man arbetar för fullt med att finna en lösning på problemen har under de senaste dagarna varit på resa i Centralamerika. Idag kommer hon tillbaka till Chile och jag väntar med spänning på att få höra vad som blir hennes nästa drag för att få trafiken i Santiago att rulla på som vanligt igen.

Problemen fortsätter för Transantiago

Regeringen har fortfarande inte lyckats få bukt med kaoset i kollektivtrafiken och santiagoborna som har uppmanats till lugn och att vara tålmodiga är arga, upprörda och frustrerade över situationen som i dagsläget är ohållbar.
I dag fick ytterligare en dam föras till sjukhus efter att ha svimmat i trängseln ombord på tunnelbanan. På nyheterna intervjuas människor som är tvugna att stiga upp 1 -1 1/2 timme tidigare för att hinna i tid till jobbet. I vissa fall för att kollektivtrafiken inte längre kör i deras bostadsområden (detta gäller främst dem som bor i Santiagos fattiga ytterområden), och i andra fall för att man numera får stå och vänta i en hel evighet innan bussen dyker upp. Då bussen till slut kommer man räkna med att den är mer än överfull, kanske får man vänta ett tag till och se yttrerligare 3-4 bussar passera innan man slutligen lyckas klämma sig in på en kvadratmeter som man delar med sex andra.

Kollektivtrafiksystemet har fullständigt kollapsat i en stad med mer än sex miljoner invånare. Vilka konsekvenserna blir och hur stora problem som uppstår för de av stadens invånare som är beroende av kollektivtrafiken för att ta sig till sina arbetsplatser tror jag är svårt att föreställa sig utan att själv ha upplevt det.
I går morse då jag klev ner i tunnelbanan var det redan fullt med folk på perongen. Jag suckade uppgivet och insåg att jag inte skulle få plats på tåget som anlände, men kanske nästa. Då vagnen kom var den överfull, vagnen som kom därefter likaså och den som kom efter med. Den enda möjlighet man har att kliva på är om någon eller några kliver av. Då får man skynda sig att tränga sig in i folkhavet och hoppas att man lyckas vilket kan vara svårt då det redan står 20 personer framför en. Dessutom har man bakom sig ett folkhav som trycker på för att även de vill få plats på den redan mer än överfulla vagnen. Lika illa är det med bussarna. Igår mötte jag en berest peruan som sa att det enda ställe där han tidigare sätt så fulla bussar var på Kuba. "Det ser ju rätt lustigt ut, i dag såg jag en buss där folk pressades mot fönsterrutan, som i serietidningar" tillade han.
Med trängseln på bussar och tunnelbana följer också andra problem, att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och blir tafsade på tas dagligen upp i media. En santiagobo med sinne för humor har gjort sig en hacka genom att trycka upp T-shirts som driver med Transantiagoprojektet och trängseln. "Señora, det var inte jag som tafsade dig i häcken, det var han bredvid" är bara ett av många T-shirt tryck man kan välja bland.

Vem eller vilka som har stått i skottgluggen för santiagobornas vrede har skiftat, tidigare var det regeringen, den senaste veckan har det varit den före detta fotbollsstjärnan och nationalhjälten Ivan Zamorano. Ivan Zamorano har figurerat i all reklam för Santiago, han har synts flitigt på TV och har fått 300 miljoner pesos i betalning för att göra reklam för Transantiago. Då projektet har visat sig vara ett enda stort misslyckande menar många chilenare att även Zamorano bör visa sitt ansvar, exakt vad det ansvaret består i debatteras hetsigt. Hatet mot Zamorano har vuxit sig så starkt att ex-fotbollstjärnan såg sig tvingad att kalla till presskonferens där han förklarade att han inte vill fungera som sköld för regeringen, för det är den som bär ansvar för misslyckandet enligt Zamorano. För att riktigt understryka att han fortfarande står på det chilenska folkets sida erbjöd Zamorano sig till och med att lämna tillbaka de pengar han erhållit för sitt reklamuppdrag om regeringen kunde lösa kollektivtrafik problemen.
En del av den ilska som chilenarna känner kanske kan förklaras med att Transantiagos ivriga förespråkare och ansikten utåt (presidenten, Ivan Zamorano och Chiles tidigare president Ricardo Lagos) hela tiden uppmanar santiagoborna till lugn samtidigt som de själva inte reser kollektivt och följaktligen inte drabbas av Transantiago problemen.
För oss som lever i Santiago är situationen ohållbar och vi har sedan länge tröttnat på att vänta.

Valparaíso

1536 anlände Chiles "upptäckare" Diego de Almagro till Valparaíso. Staden förblev emellertid en by tills efter Chiles självständighet då den växte sig större och kom att utmärka sig som en av landets viktigaste hamnstäder.
Och Valparaíso är än idag tillsammans med grannstaden Viña del mar en av Chiles främsta hamnstäder. En och en halv timme tar det att förflytta sig från Santiago till Valparaíso, ett besök passar alltså väl som en dagsutlykt och är ett populärt turist göromål.
Något som förmodligen har bidragit till populäriteten är att hamnen och de historikakvarteren har utnämnts till världskulturarv av Unesco.






Jag känner många som är Valparaíso frälsta, även chilenarna själva talar gärna om sitt "Valpo" med värme och längtan. Jag har bara besökt staden en gång men upptäckte till min besvikelse att jag inte blev lockad till fler besök. Visst är trähusen i alla regnbågens färger som ser ut att klättra och slingra sig fram över kullarna ovan havet både vackra och unika, men de flesta utav dem är fallfärdiga ruckel.



Världsarv?


I de centrala delarna av staden är byggnaderna inte tillräckligt åldersstigna för att vara av något historiskt intresse men ändå tillräckligt gamla för att ha hunnit bli slitna och nedgångna. Gatorna tycks vara impregnerade av en stark doft av urin och avgasmolen som de många bussarna lämnar efter sig är om möjligt ännu svartare och mer kvävande än dem i Santiago.
Nej, Valpo är bäst på kort och själv hade jag nog föredragit att behålla den rosenskimrande vykortsbild jag i huvudet hade av staden innan jag åkte dit.

Vad jag tyckte bäst om med staden var alla de fina väggmålningar som finns att beskåda lite varstans.

En häst på en av Valparaísos husväggar. Klickar man på bilden för att se den i större format kan man se att hästen är smyckad med små bitar av en sönderslagen spegel.

Santa Lucía

I närheten av tunnelbanestationen Santa Lucía i centrala Santiago finns en liten oas, en grön oas som sträcker sig över storstadens buller och avgasdrypande luft. Från dess topp kan man betrakta Santiago från ovan.

Så här ser det ut då. Tyvärr var det rejält disigt då korten togs varför man inte ser Andernas vackra snöbeklädda toppar.

Det finns gott om vackra blommor att vila ögonen på

Och pampiga fontäner

Tydligen upskattas platsen även av katter. Jag mötte en hel kattfamilj, här kikar en av kattungarna fram vid sidan av en soptunna


Längst ner finns en vacker muralmålning, tyvärr är kortet lite oklart och gör inte målningen rättvisa.

Boktips

De senaste två veckorna har jag haft turen att läsa tre riktigt bra böcker på rad. Detta händer sällan och jag är rätt kräsen vad det gäller böcker varför jag blev mäkta förvånad och glad över mitt val av svenska böcker att ta med till Chile.

Första boken jag läste var Fans av Fredrik Strage. En reportagebok om idoldyrkan och om vart gränsen mellan besatthet, kärlek till en artist och galenskap går. Ibland är skiljelinjen tunn, och ibland helt glasklar. Som i kapitlet om den schizofrena kvinna som trodde sig vara Evert Taubes älskarinna, som ägnade sitt liv åt att förfölja sin idol och som då denne drog sig tillbaka istället riktade sin uppmärksamhet mot sonen, Sven Taube.
Boken är uppdelad i kapitel som berör all form av idoldyrkan, från fanatiska Michael Jackson fans till Star Wars fantaster.
Utan att egentligen vara speciellt intresserad av ämnet köpte jag boken som sträcklästes och är ett måste för alla som har det minsta intresse av populärkultur.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón levde inte riktigt upp till de förväntningar jag skapat mig efter att ha läst baksidans översvallande lovord där boken beskrivs som "en storslagen äventyrsroman, ett vindlande och spännande epos om kärlek, våld och förtryck[...]det lyser och sprakar om Ruiz Zafóns språk".
Kanske handlar det mer om mina förväntningar men jag hade väntat mig ett mästerverk, en blivande klassiker och istället fick jag i mina händer något som liknade en ungdomsroman lite i Harry Potter eller Narniastil. Med detta vill jag inte säga att romanen var dålig, långt ifrån. Den var både underhållande, spännande och välskriven. Men hade som sagt en bismak av ungdomsroman som inte riktigt föll mig i smaken. Dessutom tyckte jag mig märka Carlos Ruiz Zafóns bakgrund som manusförfattare i Hollywood i bokens upplägg. Berättelsen kändes ibland lite väl melodramatisk och kanske skulle passat bättre på vita duken än i skrift. Detta till trots är Vindens skugga en bra bok och klart läsvärd, så spring och köp om ni suktar efter äventyr, mystiska män och vackra jungfrur.

Min favoritbok bland de tre jag nyligen har läst är utan tvekan Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. Romanens huvudkaraktär och berättarjag är 15-årige Christopher, en annorlunda kille som man som läsare lätt fattar sympati för.
Vad som gör Christopher till en ovanlig 15-åring är det sätt på vilket han betraktar världen och sina medmäniskor. Christopher är nämligen autistisk och låter läsaren se saker och ting genom sina ögon på ett så skickligt och humoristiskt sätt att man börjar undra om det inte är omvärlden som är ologisk, knepig och annorlunda istället för Christopher.

Utdrag ur boken;

"Folk gör mig förvirrad. Av två anledningar.
Den första anledningen är att folk ofta använder metaforer när de talar. Det här är exempel på metaforer.

Jag skrattade ihjäl mig.
Han var hennes ögonsten.
De hade ett lik i garderoben.
Hon var vacker som en dag.
Hunden var stendöd.

Ordet metafor betyder att bära en sak från en plats till en annan och det kommer från grekiskans [...] och det är när man beskriver något genom att använda ett ord för något som det inte är. Det betyder att ordet metafor är en metafor.
Jag tycker att det borde kallas att ljuga, för en människa ser inte ut som en dag och folk har inte lik i garderoben. Och när jag försöker göra en bild av meningen i huvudet gör det mig bara förvirrad därför att föreställningen om att någon har en sten i ögat har inte alls att göra med att gilla någon, och det gör att man glömmer vad den där personen pratade om.
Mitt namn är en metafor. Det betyder bära Kristus [...] Mor brukar säga att det betyder att Christopher är ett vackert namn därför att det är en berättelse om att vara snäll och hjälpsam, men jag vill inte att mitt namn ska betyda en berättelse om att vara snäll och hjälpsam. Jag vill att mitt namn skall betyda mig".


Tre toppenböcker

En promenad på stan

I dag tillbringade jag en lugn söndagseftermiddag med en promenad i centrala Santiago där det till min förvåning fanns rätt mycket att underhålla sig med.



I korsningen mellan gatorna Huérfanos/Estado var kommersen i full gång. Allt från krimskrams till riktigt fint hantverk kunde inhandlas. Med andra ord ett paradis för en sådan som jag som älskar marknader och att handla skräp som jag verkligen inte behöver.



På Santiagos centrala torg Plaza de Armas kan man köpa konstverk, titta på gycklare eller sätta sig ned på ett café och betrakta virvarret av turister och lokalbefolkning på avstånd.




Den här damen som säkert inte var lika ålderstigen som hon såg ut att vara satt i ett gathörn och klinkade på sin gitarr. Tonerna som genljöd från instrumentet var inte direkt välljudande. Efter varje gång hon låtit sina nikotingula fingrar glida över gitarrens strängar gjorde hon ett uppehåll, hostade som om hon vore tuberkolossjuk tills cigaretten höll på att trilla ur mungipan, vilade en stund och tog sedan upp spelandet tills hon ansattes av nästa hostattack.



Staty på Plaza de Armas föreställande ett mapucheindian ansikte.

Nanas

Jag läste ett inlägg hos Pumans dotter om tråkiga men nödvändiga vardagsysslor som städning och tvättning.
De flesta kan nog instämma i att de dagliga stunderna vid diskhon inte direkt är något som förgyller livet eller sätter guldkant på tillvaron, men ofta ses dessa sysslor inte heller som alltför betungande. Man gör det för att det måste göras, tycker kanske både att det är tråkigt och tidsödande men det är likväl en del av vardagen.
I Chile däremot tror jag faktiskt inte att jag känner en enda kotte som ödslar sin tid på dessa göromål. Är man ung och ensamstående diskar man på sin höjd sin egen tallrik men där tar det stopp. Resten sköter hushållets nana (hemhjälp) som kommer en eller flera dagar i veckan och städar, stryker och lagar mat. Är man en familj med barn (spelar egentligen ingen roll om barnen är i 2-års åldern eller 20-års åldern) så kanske man till och med har en nana adentro. En hemhjälp som bor tillsammans med familjen, är där dygnet runt, städar, tvättar, lagar mat, passar barnen och kanske har ledigt en eller högst två dagar i veckan.
Jag läste för ett tag sedan ett reportage i den utmärkta chilenska tidskriften The Clinic om Nanas i Vitacura där Santiagos Crème de la Crème bor bland vackra vyer och högresta berg långt bort från storstadens smog och trafikkaos.
I artikeln beklagar sig chilenska nanas om hotet från norr, de peruanska kollegerna som väller in över gränsen för att slava hos välbesällda chilenare och spara pengar för att skicka hem till familjen som ofta är kvar i Peru. De chilenska hembiträdena beklagar sig över konkurrensen, sedan peruanskorna började komma vill alla arbetsgivare i Vitacura ha hembiträden som bor hos familjen på heltid vilket förstås ger arbetstagerskorna minimalt med tid över till sina egna familjer. Dessutom dumpar peruanskorna lönerna, en nana som arbetar heltid tjänar runt 2000-2500 i månaden vilket inte ens räcker för att överleva på i ett land som Chile.
Vitacuras nanas bär alltid uniform, städrocksliknande, rutiga och fula plagg. Det är ju viktigt att man ser skillnad på folk och folk. Och även bland hembiträden i Vitacura finns en strikt hierarkisk ordning. En chilensk nana beklagar sig i The Clinics artikel över att peruanskorna är "smutsiga och obildade". "Vi kommer aldrig bli vänner", avslutar hon. "De är helt enkelt för olika oss. De kommer från ett land där folk inte vet någonting om någonting, där de tror att luktuppfräschande spray är parfym och att glasputs är klor".

Frukt och grönt

På lördagar är det fisk, grönsaks- och fruktmarknad i närheten av där jag bor. Synen av de små stånden som dignar av mogen frukt i en uppsjö av olika kulörer gör vem som helst sugen på att ta sig en tugga av de uppradade varorna.
Själv inhandlade jag idag ett kilo hallon, ett kilo björnbär och ett kilo nektariner. För det fick jag punga ut med omkring 30 riksdaler vilket kändes som ett helt okej pris. När jag kom hem insåg jag dock att jag hade fått med mig lite för mycket bär hem. Vad skall jag göra med allting? Om någon har förslag på apptitliga rätter, sylt eller marmelad som har hallon och/eller björnbär som huvudingredienser så mottages recept tacksamt.

Dödsvagnen

Så har Santiagos numera jämt och ständigt mer än överfulla tunnelbana skördat ännu ett dödsoffer idag. En 52-årig kvinna avled av syrebrist efter att ha svimmat i trängseln ombord på en tunnelbanevagn. Hon var Transantiagos andra offer, häromveckan dog en herre ombord på metron av en hjärtattack som även den sades vara orsakad av syrebrist.

Känns ju lite olustigt att man utöver att samsas på en enda ynklig kvadratmeter med fem köttbullerunda* chilenare nu även skall behöva bekymra sig för att trilla av pinnen på kuppen.

*Enligt en studie hör chilenarna till Sydamerikas mest rundlagda folkslag

Trafikkaos

Trängsel i busskön

Jag vet att jag har varit en urusel bloggare på sistonde, men jag skall försöka rycka upp mig, åtminstone tillfälligt. Känner tyvärr att bloggämnena tryter.

Veckan som gått har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med att störa mig på Santiagos nya kollektivtrafiksystem, Transantiago som invigdes ett par veckor innan jag landade i Chile. Moderniseringen av kollektivtrafiken som jag har skrivit om här är tänkt att göra det dagliga resandet bekvämare, säkrare och mer effektivt för såväl resenärer som busschaufförer. Tyvärr har det inte gjort någon direkt succé, sedan dag ett har klagomål och gnäll haglat över regeringen och övriga ansvariga i en till synes oupphörlig ström. Folk som tidigare kunde ta en buss direkt till sin arbetsplats får idag vara med om upp till tre byten innan de är framme. Busstrafiken som numera är sammanlänkad och synkroniserad med metron har ökat antalet resenärer i tunnelbanan markant. Vagnarna är ständigt överfulla, ibland får hälften av de väntande på perongerna inte plats och får följaktligen vänta ännu längre på nästa tunnelbanetåg som också det är överfullt då det dyker upp. Och inte blir det bättre av chilenarnas kollektivtrafik kultur. I tunnelbanan och under reklampausar i TV visas ständigt filmsekvenser som uppmanar tunnelbaneresenerän att inte sitta på golvet i metron, låta folk stiga av innan man själv kliver på och att dela "sin kvadratmeter" med övriga passagerare (då resenärerna i tunnelbanan ökat är det tänkt att sex personer skall få plats på en kvadratmeter).
Mitt eget lilla personliga irritationsmoment har under veckan varit det nya plastkort som skall användas för att betala resan i tunnelbanan såväl som på bussar. Det fantastiska "bip" kortet som det gjordes reklam för i all oändlighet innan det nya kollektivtrafiksystemet infördes är nämligen slutsålt överallt. Detta innebär att jag då jag åker tunnelbana får ställa mig i kö för att köpa en enkelbiljett varje gång jag skall passera spärrarna istället för att fylla på mitt (icke existerande) plastkort med pengar någon gång i månaden. Dessutom kan jag inte betala för mig på bussen eftersom det enda betalningsätt som numera finns är det överallt och sedan längesedan slutsålda bip-kortet. Varje gång jag stiger på en buss får jag därför förklara att jag inte har något kort varpå chauffören påpekar att det borde jag ha eftersom Transantiago har funnits sedan i februari. Jag förklarar att jag har varit bortrest och inte har något kort varpå busschauffören låter mig stiga på ändå. Visserligen får jag åka gratis men denna scen som upprepas gång efter gång börjar kännas tämligen tröttsam och tidsödande.
I Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) är innvånarna uppretade då förbindelserna för många har försämrats avsevärt. Innvånarna har emellertid inte nöjt sig med att sitta hemma och gnälla som jag gör, de har istället gått till direkt aktion och vandaliserat bussar och knivskurit och/eller misshandlat busschaufförer. För att få bukt med problemen och dämpa ilska och vrede har regeringen vidtagit en rad åtgärder, bland annat kommer tunnelbana att vara öppen en timma längre och särskilda bussfiler har skapats där endast bussar får köra för att snabba på den snigelångsamma trafiken. Transantiago har varit förstasidestoff i alla medier under den senaste veckan. Och jag gissar att det kommer fortsätta vara presidentens främsta huvudbry även den kommande veckan...

En riktig pärla

Om jag bara fick se en film i år, så skulle det bli Pans labyrint. Då jag såg filmen på bio häromveckan fick den mig att minnas barndomens strövtåg genom sagornas värld och känslan av att absorberas helt av en fiktiv historia.
Redan från första filmsekvensen satt jag som klistrade i biofåtöljen då den 11-åriga Ofelia med sin mor reser till landet för att tillbringa sommaren under samma tak som moderns maken, en kapten i spanska armén. Redan från början ligger spänning och skräck och pyr under ytan, redo att bryta ut vid minsta provokation.

I närheten av sitt nya hem möter Ofelia en faun som ger henne en magisk bok. Han talar om för henne att hon är dotter till en avliden konung, och för att återuprätta dennes rike är hon på sagovis tvungen att genomgå tre prövningar. Och så börjar Ofelias färd genom sagornas magiska värld som inte enbart bebos av goda feer och andra märkliga väsen, på sin resa möter hon även ondska och mörker.
Parallelt med historien som utspelar sig i en sagovärld löper den något mer jordnära i den vanliga världen, där Ofelia lever i ett stort gammalt hus med sin mor och styvfar. Styvfadern som har fullt upp med att bekämpa det sista francomotståndarna efter inbördeskriget, visar sig vara en riktigt otäck person. Något som man kan ana redan då han för första gången uppenbarar sig på biouken.
Filmen är regisserad av mexikanen Guillermo del Toro och lär i USA vara historiens mest inkomstbringare spanskspråkiga film. Och i det här fallet är det inte konstigt att folk springer ned biograferna för Pans labyrint är ett riktigt mästerverk. En underbar, vacker, magisk och samtidigt skrämmande film som lämnar avtryck långt efter att biosalongen lämnats. Skall ni bara se en film på bio i år så låt det bli Pans labyrint!

Härliga kollektivtrafik!

I måndags var det premiär för Santiagos nya kollektivtrafiksystem Transantiago. Transantiago har som syfte att förbättra och modernisera trafiken i Chiles lätt kaotiska huvudstad och på pappret lät projektet som en alldeles lysande idé. Busschaufförerna som susar fram längs Santiagos gator i ilfart och knappt har tid att stanna för att plocka upp passagerare skulle få fast lön och utbildning. Nya, fina brasilientillverkade Volvobussar skulle byta plats med skraltiga chilenska bussarna av modell rost och betalningsystemet skulle skulle samstämmas så att ett inhandlat kollektivtrafik kort skulle kunna användas såväl i tunnelbanan som på bussar.
Jag skulle inte vilja påstå att det jag älskar mest med Chile är trafikkaoset, varför jag både blev glad och förväntansfull då jag hörde talas om Transantiagoprojektet. Tyvärr tillstötte ett problem efter ett annat redan innan projektets invigning. De nya volvobussar som köpts visade sig vara för breda för att ta sig fram genom en del av Santiagos trånga gränder och fastnade i kurvor utan att kunna ta sig vare sig framåt eller tillbaka. Och i vanlig chilensk ordning hade man givetvis inte tagit sig tid att filosofera över sådana här störningsmoment innan bussarna inhandlades.
Kontraktet med Volvo som ännu inte hade levererat alla de beställda bussarna bröts då ett parti Mercedesbussar stod till buds för ett lägre pris och Volvo hotade med att dra sina kunder inför rätta.
Annons- och informationskampanjerna för Transantiago var många. Den före detta chilenska fotbollshjälten Ivan Zamorano syntes i TV-rutan under varenda reklampaus, entusiastiskt orerande om projektes förträfflighet. Trots all möda som lades ned på att informera santiagoborna och göra dem vällvilligt inställda till det nya kollektivtrafiksystemet så möttes det med en viss skepsis. Rykten sade att det skulle bli ännu mer ont om plats i tunnelbanevagnarna då bussarna endast skulle köra inom en och samma stadsdel. Ville man komma till andra änden av stan skulle man bli tvungen att hoppa av vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan.

Hur stort Transantiagoprojektet är understryks av det faktum att president Michele Bachelet i måndags avbröt sin semester för att närvara vid invigningen. Men inte blev chilenarna gladare för det, invigningsdagen kantades nämligen av störningar, trafikstocckningar och bussar som inte dök upp. Då de visar sig att resan till jobbet som tidigare tog en halvtimma numera tar en timma blir man naturligtvis inte på gott humör och trots att kollektivtrafiken nu tycks vara något sånär under kontroll fungerar det nya systemet fortfarande långt ifrån felfritt.
Jag hoppas såklart att läget skall vara under kontroll lagom tills att jag återvänder, för sugen på mer trängsel i tunnelbanan är jag verkligen inte. Under tiden passar jag på att njuta av den välorganiserade svenska kollektivtrafiken och lovar att inte gnälla mer över 3-minuters förseningar. Inte ens när det är -10 och snöstorm ute skall jag yppa ett knyst.

En liten paus...

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar och har förstått att jag behöver ta vara på min tid i Sverige för snart tar den slut och då bär det av till Chile igen.
Så nu säger jag på återseende till bloggen och mina bloggläsare för ett tag!
Jag vill njuta av Sverige, H&M och umgås med vänner :)

Då våren känns långt borta...

Idag då himlen är täckt av ogenomträngliga gråa moln från vilka ett tunnt, men aldrig upphörande droppande duggregn faller får jag en känsla av att solen förbisett Sverige och kanske till och med glömt bort dess existens i sin färd mot sydligare breddgrader.
Vem vet, kanske avlägger den just nu en visit hos Anna i Malaga?
Hos mig är den definitivt inte.

Då världen utanför mitt fönster bjuder på ett härligt spektrum av transparentgrått, dassgrått, smutsgrått och fulgrått är jag tvungen att påminna mig själv om att solen och en rikare färgskala så småningom även kommer att nå Sverige genom att leta fram bilder på förra vårens tulpaner.