Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.

Begagnade böcker

Häromdagen gick jag förbi ett antikvariat, en riktig pärla fullproppad med gamla böcker. Jag fyndade tre pocketböcker för trettio kronor och gick därifrån mycket nöjd med mina inköp.
Jag minns att jag under min barndom varje lördag gick till tobaksaffären tvärs över gatan för att köpa Bamsetidningar. Två gamla tidningar kunde bytas mot en ny, på så sätt räckte min veckopeng till lite fler tidningar och någon annan fick förhoppningsvis glädje av de tidningar som jag redan läst.
Varför finns inget liknande för pocketböcker? Mina hyllor svämmar över av pocketböcker. För de mesta läser jag dem bara en gång, därefter står de och samlar dam i hyllorna istället för att läsas igen.
Bokcrossing finns ju förstås, fast det är inte riktigt samma sak. Jag skulle gärna vilja ha någon att byta pocketböcker med. På min arbetsplats fanns en bokhylla till vilken folk kunde ta med sig lästa böcker som de inte längre ville ha. Det var ett bra sätt att bli av med böcker som man inte längre ville ha eller hade plats för, ibland hittade man dessutom något att själv ta med sig hem.

Boktips

Ingen som har läst tidningen eller sett nyheterna under de senaste dagarna kan väl ha undgått att höra talas om fritagningen av den colombianska politikern Ingrid Betancourt som suttit fången hos FARC-gerillan i sex år.
För ett par år sedan läste jag en bok skriven av Betancourt; Until Death Do Us Part: My Struggle to Reclaim Colombia , ett slags memoar om hennes uppväxt med en UNESCO ambassadör till far och en före detta skönhetsdrottning till mor, hur hon kom att bli intresserad av politik och hennes arbete som partiledare och presidentkandidat för Partido Verde Oxigeno.
Jag vill minnas att boken var både underhållande och intressant. Fast nu hoppas jag förstås på att snart få läsa en bok om Betancourts sex år som fånge i den colombianska djungeln.

Utmaning

Bloggandet går på sparlåga så här i sommarvärmen. Eftersom jag dessutom lider av idétorka passar det bra att anta en utmaning från Grancanariamamman .

Reglerna består av att först beskriva reglerna och sedan svara på frågorna. Därefter väljer du ut 6 personer som du vill ska svara och utmanar dem i deras bloggar, be dem läsa din samt låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?
*Tvätta och diska.
Tråkiga och oglamourösa vardagssysslor som jag avskyr att utföra.

*Byta blöjor på och mata sonen (har jag redan gjort x antal gånger idag, fler gånger återstår).

*Leka med sonen

*Läsa lite. Jag har alltid minst två böcker på gång. Förnärvarande läser jag Flyga drake.

*Grilla! Nu när vädret äntligen tillåter det. Finns det något godare än grillmat?


Vad gjorde du för 10 år sedan?
Hmm...jag har ett mycket dåligt minne och fruktar ibland att jag håller på att bli senildement i förtid men låt se nu... För tio år sedan gick jag sista året på gymnasiet, hade ingen aning om vart livet skulle föra mig. Var oerhört skoltrött och hade alldeles för dåligt självförtroende.

Ställen du bott på?

*Göteborg, Göteborg, Göteborg...
*Barcelona
*Madrid
*Santiago de Chile

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
*Flytta till ett varmare land

*Betala av mitt studielån och säga adjöss till alla CSN-räkningar

*Skänka en stor summa pengar till något välgörande ändamål

*Skaffa ett stort hus med rum för eget bibliotek och fylla rummet med böcker från golv till tak.

*Kan faktiskt inte komma på fler saker jag skulle göra om jag var ofantligt rik som jag inte kan göra nu.


Personer du vill veta mer om?
Eftersom jag sett den här utmaningen gå runt på de flesta bloggar hoppas jag att den som läser det här och känner för att anta utmaningen svara på frågorna

Borstmannen

Läste hos Nina i Costa Rica om en bil som på morgonen kör förbi och låter alla högt och ljudligt få veta att nu kan man komma och köpa ägg.

På den gata där jag bodde i Chile hade vi en borstman. En gammal skraltig gubbe som sålde sopborstar och ett par dagar i veckan gick förbi och ropade "escoooooba, una escooooba, escoooooba, una escoooba"(Booooooorste, en booooooorste) i all oändlighet.
Jag undrade alltid hur han lyckades försörja sig på att med nasal och entonig röst sälja sopborstar. Hur många sopborstar gör man av med under en vecka egentligen?

I Chile är det fortfarande många som är syselssatta inom den informella sektorn. De har arbeten som genererar små inkomster och sysslar oftast med försäljning av småkrafs. Inte minst märks detta när man åker kollektivt. På var och varannan busshålplats stiger människor av och på för att sälja kortlekar, pennor eller ark med klistermärken för 100 pesos styck (cirka 1,50kr).
Hur alla dessa människor lyckas hanka sig fram och överleva på sina arbeten är för mig något av en gåta.

Det här med nationell identitet

Så här i EM-tider tycks det vara extra viktigt att bekänna färg. Vems sida står du på egentligen? Vilket lag hejar du på? EM är inte enbart till för fotbollsnördar som slaviskt följer vartenda fotsteg under säsongen på allsvenskan fotbollsplaner. Även mormor, kusin Astrid och lille Kalle 3 år är med, skrålar och hissar den svenska fanan högt i luften under Sveriges matcher.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att människor som till vardags inte är det minsta sportintresserade vid framförallt större idrottshändelser plötsligt blir så entusiastiska, så nationalistiska och sluter upp så enhälligt bakom fosterlandet iklädda dess färger. Lite extra lustigt är det kanske i Sverige där den svenska flaggan till vardags sorgligt nog för en del associeras med nationalsocialism eller rasism.
Men viljan att sluta upp bakom fosterlandets fana är ju inte enbart en svensk företeelse, önskan om att kunna tillhöra en nationell gruppering är nog ungefär lika stor vart man än i världen befinner sig.

Eftersom jag ”bara” är halvsvensk har jag alltid betraktat den här nationalyran lite utifrån. För i Sverige är det fortfarande så att ser man inte svensk ut, då är man inte svensk. Och jag har nog aldrig känt mig riktigt svenskt och har således sällan eller aldrig kunnat dela den där glädjen över att tillhöra ett visst land. Jag vet att det finns en hel del som delar samma känslor kring detta som jag. Bland annat har jag en svensk kompis vars pappa under hela hennes uppväxt var anställd av ett svenskt företag utomlands. Var tredje eller fjärde år flyttade familjen till ett nytt land, så kanske är det inte så konstigt att hon känner sig rotlös och saknar en nationell identitet.

Varför känner vi människor ett så stort behov av att identifiera oss med och tillhöra en viss gruppering?
Jag kan inte låta bli att tänka på min egen son som är av kroatisk/svensk/chilensk/spansk/colombiansk/italiensk börd. Undra vilken flagga han kommer att vifta med under nästa fotbolls-VM.

En kroatisk/chilensk/italiensk/spansk/colombiansk liten svenne.

Att upptäcka och bli upptäckt

Tror ingen som läser svenska dagstidningar kan ha undgått att se bilderna på en ”ny” tidigare ”oupptäckt” indianstam som ”hittats” i Brasilien. I Dagens Nyheter kan man idag läsa att bilderna inte alls är så nya, de togs redan i februari av tjänstemän på brasilianska statens byrå för indianfrågor.

Det här med människor som lever ett isolerat liv, helt olikt den värld som omger dem är onekligen ett ämne som experterna gillar att debattera och tycka till om. Kanske för att det uppenbarligen inte är ett helt lätt ämne. Vem har auktoritet nog att avgöra vad som är rätt eller fel för en grupp människor som sällan själva får uttrycka sin önskan?
I DN kan man läsa att fotograferingen av indianstammen försvaras med att det var nödvändigt att göra den känd för omvärlden för att berörda länders regeringar inte skall kunna förneka dess existens.

Själv känner jag mig lite kluven inför den här typen av frågor. Vad är egentligen rätt? Låta indianstammen ”leva i fred” eller ”upptäcka”, studera och låta dem ta del av del av den värld som miljarder andra av jordens människor lever i?
Jag kan inte låta bli att tycka att de etnicitet romantiker som förespråkar att man skall låta isolerade folkslag fortsätta att ”leva i fred” känns lite naiva i sin inställning. Samtidigt kan man inte förbise de upplevelser av den ”moderna” världen som tidigare ”upptäckta” folkslag har fått ta del av. Sällan är de dess fördelar, desto oftare får de ta del av den nya världens nackdelar i form av sjukdomar, fattigdom och allt som oftast förpassas de till att bli medborgare av 3:e klass i sitt eget land.

Då jag läste artikeln i DN kom jag att tänka på en mycket intressant bok jag läste för många år sedan skriven av en man vid namn Bruce Olson. Han ger sig i den övre tonåren ensam ut i världen med en brinnande önskan om att missionera. Så småningom lyckas han i Colombia, efter en rad strapatser i djungeln nå motilonindianerna som lever utan någon kontakt med omvärlden. Boken som heter Driven av kärlek är oerhört spännande, och trots att jag har lite svårt för det kristna filter genom vilket bokens författare betraktar världen så är boken väldigt intressant. Dess författare närmar sig motilonerna med ömhet, inte arrogans. Det är fascinerande att läsa om hur en man närmar sig och blir vän med ett folk som han till en början inte ens kan tala med.

Frukost

Valnötter, vaniljyoghurt och flytande honung.
Mums! Det är nästan som godis fast en aning nyttigare.

Inlägget som jag inte skulle skriva

Jag hade lovat mig själv att inte skriva för mycket om amning, blöjbyten och annat som hör moderskapet till. Men eftersom jag skriver om det som faller mig in just för stunden och min vardag mest handlar om blöjbyten så blir det svårt att hålla sig borta från dessa ämnen. Så jag gör ett undantag, bara för denna gång.

Min son är nu snart fyra månader. Jag slutade av flera anledningar att amma honom för ca en månad sedan. Ända sedan jag fick barn och kanske ännu mer sedan jag gradvis slutade amma har jag funderat över den amningshysteri som råder i Sverige. Inom mödrahälsovården översköljs man av såväl muntlig som skriftlig information om amningens alla fördelar. För det mesta frågar man inte ens modern om hon har tänkt amma eller inte, att amma är ju så självklart.
Många är de nyblivna mammor som jag pratat med som talar om att de känner sig så bundna de första månaderna innan barnet börjat äta annat än modersmjölk. Man kan ju inte gå någonstans, inte göra någonting eftersom man har amningstider som skall passa.
Jag, som rätt snart efter min sons födelse började ge honom tillägg på natten förstod inte riktigt var problemet låg. Om man skall ut på stan och göra ett ärende är det ju bara att göra i ordning en flaska modersmjölkersättning att ha ståendes i kylskåpet som den som stannar hemma med bebisen kan ta fram om mamma inte skulle hinna hem i tid. När jag har föreslagit detta får jag ofta konstiga blickar av andra mammor. Ungefär som om jag hade föreslagit att de skulle hälla i sitt barn en flaska gift.
För det här med flaskmatning är ju verkligen tabu, fy och fult. Givetvis kan man också pumpa ut bröstmjölk om man skall iväg en stund. Men att pumpa är både jobbigt och tråkigt, och vad gör man om mjölken man pumpat ut inte räcker?
Med ett paket Baby Semp i skåpet har man alltid mat till hands om det skulle behövas.

Amning tycks alltid ses som det självklara och enda valet. Och missförstå mig inte, jag är ingen amningsmotsåndare. Amning har en del fördelar jämfört med flaskmatning, det är den bästa födan för ett barn (därmed inte sagt att modersmjölersättning är så väldigt mycket sämre) och maten har man alltid med sig färdig och förpackad. Allt det här vet vi ju redan, så varför dränks blivande mödrar enbart i en massa "hej-och-hå-vad-bra-det-är-att-amma" broschyrer men inte en enda om de problem som kan uppstå i samband med amning?
För sanningen är ju att när mjölken rinner till så känns det för jävligt. Brösten spänner och värker och humöret är inte på topp. Då jag under de första dagarnas amning fick blödande sår på bröstvårtorna trodde jag att det berodde på att jag hade fel teknik. För så står det ju i alla amningsbroschyrer. Gör det ont så är det för att man har fel teknik. Jag kände mig helt värdelös på att amma. Det gjorde fruktansvärt ont och jag bävade inför varje matning. Tills jag pratade med andra mammor och insåg att jag inte mött en enda som sluppit smärtsamma sår på bröstvårtorna under de första veckorna.
Efter ett par veckor hade jag inga större problem med att amma, det både gick och kändes bra. Värre var det för en av mina bekanta. Hon hade oturen att lyckas dra på sig alla slags åkommor som finns då det gäller amning. Till en början fick hon mjölkstockning, något som är rätt vanligt men som man inte heller får särskilt mycket information om. Mycket konstigt med tanke på att man kan bli väldigt sjuk och få fruktansvärt ont. Min pappas fru hade en så svår variant av mjölkstockning att det rann var ur brösten.
Min stackars kamrat med amningsbekymmer fick dessutom svamp (även denna åkomma skall tydligen vara rätt vanlig) och tyckte till slut att varje amningstillfälle blev till ett helvete. Men ändå var det ingen på BVC som talade om möjligheten att sluta amma och börja med flaska. Visst skall man värna om det bästa för barnet, men det bästa för barnet är att ha en välmående mamma. Funkar det inte med amningen så funkar det inte, det är ett val som varje enskild kvinna bör få fatta ett beslut om själv. Och vi behöver inga pekpinnar eller amningspropaganda. Lägg istället lite tid på att informera om de problem som kan uppstå och hur man löser dem - och se flaskmatning som ett faktiskt alternativ till amning. Modersmjölkersättning är inte gift.

Los cerros

Vart man än befinner i Santiago skymtar Anderna fram i bakgrunden likt en storslagen kuliss.Och runt omkring staden finns det gott om höga kullar och djupa dalar som lämpar sig väl för vandring eller helgutflykter. På Santiagos gator ser man gott om stadsjeepar just av denna anledning, att åka till "los cerros", bergområden i stadens utkanter är rätt populärt.
Själv är jag inte mycket för fotvandring i berg och dalar och har inte besökt los cerros vid mer än ett tillfälle, det räckte gott och väl.

En vacker sommarkväll efter att jag med sällskap ätit middag hos ett par bekanta blev vi medbjudna på en fest värdparet skulle till. Visserligen talade de om för oss att partajet skulle hållas i "los cerros", det skulle ta en stund att åka dit. Och bäst vore nog om vi lånade varma kläder av värdparet eftersom det var kallt uppe i bergen. Men vad spelade lite kyla för roll? Vi var partysugna och kvällen var ännu ung så vi gav oss av i värdparets jeep.
Efter att ha färdats i en timme i bil hade vi inte kommit längre än till en bensinmack i utkanten av stan. Klockan började närma sig halv ett, plötsligt kändes sängen mer lockande en ett party i bergen och jag började undra vad vi egentligen hade gett oss in på.
Nåväl, efter ytterligare en stund i bilen närmade vi oss något som liknade början till en bergsväg. Något oroad konstaterade jag dock att vägen knappast kunde betraktas som körbar, dessutom var det becksvart och området såg totalt obebott ut. Inte blev jag lugnare när vägen efter tjugo minuters skumpande knappast längre kunde kallas en väg eftersom den utgjordes av stora stenbumlingar som bilen klättrade över och dessutom var så smal och slingrande att jeepen knappt fick plats. Då jag kikade ut genom fönstret var jag tacksam över att det var så mörkt ute eftersom det jag skymtade i mörkret var ett 20-30 meter långt stup.
Då jag bestämt mig för att (för mina nervers skull) inte kasta fler blickar ut genom fönstret befann vi oss plötsligt vid ett vägskäl. Värdparet visste inte åt vilket håll vi skulle och steg ur bilen för att ringa och höra efter. Givetivs fanns ingen täckning på den höjd där vi befann oss. Så jag antar att det bestämde sig för att tuta och köra för snart var vi på väg igen. Mitt oroliga sinne lugnades inte precis i takt med att höjden steg. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt hänt det vore att vi körde av vägen och dök rätt ned i stupet, eller tänk om vi råkade ut för ett motorstopp. Hur länge skulle vi då bli ståendes? Vi hade inte mött en enda bil på den nattsvarta vägen och civilisationen kändes rätt långt borta bland raviner och ett tort ökenlandskap där det enda levande föreföll vara ett gäng kaktusar såendes längs vägkanten.

Och så plöstsligt var vi framme. Längst uppe på en bergstopp på en yta stor som två fotbollsplaner hade man placerat gigantiska facklor som lyste upp den svarta natten, ur högtalare och försärkare strömmade musik som förvandlade ödemarken till värsta ravepartyt och vid en grill stod en kille och grillade chorizos.
Det var verkligen en häftig syn och jag undrade hur det var möjligt att så många hade tagit sig dit. Från bergets topp hade man utsikt över hela Santiago och för en stund tänkte jag att själva bilresan till slutmålet hade varit värd det bara för utsiktens skull.
Det var hur häftigt som helst. I ungefär en halvtimme. Sedan var det bara svinkallt och långtråkigt. Jag insåg att man tröttnar rätt så snabbt på en plats där det inte ens finns en bajamaja.
Natten blev lång kan jag säga. Och färden nedför berget blev om möjligt ännu värre än den uppför. Men visst var det en minnesvärd och speciell upplevelse, en upplevelse som jag förvisso inte skulle göra om igen.

Boktips

Varma sommardagar vistas jag hellre utomhus än framför datorn. Självklart har jag alltid en bok med mig i picknick-väskan. Just nu läser jag En halv gul sol av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie, en välskriven och underhållande roman som utspelar sig under inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra.
Kul att hitta afrikansk litteratur bland nyheterna i pockethyllan, speciellt när den är så här bra.
Läs den!

På bottenvåningen

Jag har en tjejkompis som bor på bottenvåninggen i ett vanligt svensk hyreshus. Varje gång jag hälsar på henne tänker jag på vad obehagligt det måste vara att vem som helst kan se in för att inte tala om att vem som helst faktiskt också skulle kunna ta sig in om han/hon så önskade.
I Chile (liksom i de flesta länder söder om Skåne) är fönster närmast markplan alltid försedda med galler. Bor man i ett bostadsrättshus (hyresrätter existerar knappt) så är det också mycket troligt att byggnaden är inhängnad. En av mina vänner i Chile bodde i ett av Santiagos finaste kvarter, Vitacura. Huset de bodde i var försett med elstängsel och minst en gång var femtonde minut körde ett vaktbolag förbi för att kontrollera att allt stod väl till.
Ibland kan jag tycka att det kan kännas lite olustigt att ta en promenad genom ett svenskt villakvarter och få en ogenerad inblick i främmande människors vardagsliv när de grillar korv, spelar fotboll, solar eller klipper gräsmattan. Visserligen tycker jag att det är enormt skönt att bo i ett land som Sverige där dörrar och fönster inte behöver vara gallerförsedda. Men själv skulle jag aldrig vilja bo på bottenvåningen i ett hyreshus, och om jag bodde i villa skulle jag definitivt skaffa mig en ordentlig häck som skymmer sikten utifrån.

Bilder från Chile

Drömmar om Chile

Vad kan man hitta på för skoj när man är mammaledig egentligen? Utöver att gå långa promenader i solskenet, fika, umgås med andra mammalediga och fika ännu mera?
I bland drömmer jag om att resa till Chile. Tänk att kunna utnyttja så många månaders ledighet till att resa!
I Chile finns fortfarande alltför många platser som jag inte har besökt. Södra Chile som sägs vara ett naturens underverk av sköna landskap, vulkaner och nationalparker har jag till exempel aldrig satt min fot i. Egentligen mest av bekvämlighet, för att åka till södra Chile tar tid och kostar pengar. Och är man bosatt i Santiago som jag var, är det faktiskt både billigare och lättare att ta sig till Argentinas huvudstad Buenos Aires.
Jag är en bekvämresenär som ogillar långa bussresor och att bära mitt hem med mig i en kappsäck på ryggen. Därför företog jag mig hellre under min vistelse i Chile trevliga weekendresor till just Buenos Aires eller långsemester hos en bekant i Peru.

Just nu känns en Chile-resa fortfarande mycket avlägsen, ännu är den knappt på planeringsstadiet. Men kanske, kanske att den kommer att bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid.

Välgörenhet på köpet

Idag då jag var och handlade på H&M satt ett stort reklamplakat ovanför kassan som informerade kunderna om att man vid sina inköp kunde runda av inköpssumman uppåt och skänka mellanskillnaden till Röda korset.
Att skänka mellanskillnaden vid inköp till någon välgörenhetsorganisation är vanligt förekommande i de flesta snabbköpskedjor i Chile. Då man räcker över pengarna till kassörskan/kassören blir man så gott som alltid tillfrågad om man kan tänka sig att skänka de pesos som blir över till ålderdomshem/sjukhus eller vad det nu kan vara för gott syfte som snabbköpen samlar in pengar till.
Under mina första veckor i Chile fattade jag inte vad expediterna menade då jag blev tillfrågad om att skänka pengar. Därför sa jag alltid nej vilket resulterade i att min plånbok svämmade över av en massa en-peso mynt som jag aldrig hade någon använding för (1,00 kr= 79 pesos).
Så fort jag fick klart för mig vad det handlade om svarade jag liksom de flesta chilenare alltid ja när jag blev tillfrågad om att skänka mellanskillnaden till något välgörande ändamål. Det var verkligen inga stora summor det handlade om, en krona eller en halv och det var definitivt skönt att slippa gå omkring och bära runt på en massa småmynt som inte ens räcker till ett tuggummi.

Mammaledighet, barnvagnar och bloggfunderingar

Sedan jag kläckte ägg har det inte blivit mycket bloggat. Jag läser fortfarande mina favoritbloggar även om besöken är sporadiska och jag har blivit oförskämt dålig på att kommentera.
Blogglusten tycktes för ett bra tag ha dränkts och försvunnit någonstans på vägen mellan amning, blöjbyten och andra vardagsbestyr som inte direkt utgör några heta bloggämnen.
Men så sakteliga har blogglusten smugit sig på igen. Vad jag skall blogga om vet jag inte riktigt, och den här bloggen känner jag mig ärligt talat rätt trött på. Kanske lägger jag ner, och börjar på ny kula med en ny blogg och ny design.

Nu när jag är hemma med en liten bebis har jag funderat mycket på det här med vagnar. Barnvagnar är ju i Sverige ett obligatoriskt inköps-måste då man väntar barn. En barnvagn får kosta nästan hur mycket som helst, helst ska designen vara fräck och vagnen får gärna ha tre hjul istället för fyra. Skitsamma om den är så ostabil att ungen ramlar ur när föräldrarna kör rally mellan butiker och gator i stadsdjungeln. Det viktiga är ju att vagnen är snygg, ny och smidig att ta sig fram med.

Själv kör jag en begagnad, hederlig gammal Emmaljunga och kom och tänka på tiden i Chile när en svensk bekant till mig väntade barn. Som en god svensk gav hon med make sig iväg till en affär som sålde bebisprylar för att införskaffa en barnvagn. Några riktiga barnvagnar i egentlig mening fanns emellertid inte till försäljning, det enda affären hade att erbjuda var små skraltiga sulkys. Butiksföreståndaren tittade oförstående på svenskan och menade att barnvagnar, sådana var det bara europeiska kvinnor som frågade efter.
Och när jag tänker efter såg jag faktiskt aldrig en riktig barnvagn i Chile. Inte heller såg jag några kvinnor som liksom i grannländerna Peru eller Bolivia bar sina barn i tygstycken på ryggen eller magen. Nej, bebisar ute i stadsvimlet i Chile bars invirade i filtar i sina föräldrars armar. Eller så satt de och svingade med huvudet fram och tillbaka i sina sulkys, trots att de enligt svenska mått mätt var alldeles för små för att sitta upprätt.

En annan skillnad jag lade märke till då det gäller bebisar, barnafödande och annat som hör till är att det i Chile är populärt med kejsarsnitt vilket jag har skrivit om här.
Mammaledighet har man bara rätt att vara tills barnet har fyllt tre månader och om jag inte minns fel existerar pappaledighet inte. Jag tror att man för ett par år sedan införde en lag som ger chilenska pappor rätt att vara hemma ett par dagar efter barnets födelse.
När jag var i Chile stiftades även en lag som ger chilenska kvinnor rätt att lämna arbetet en (eller var det två?) timmar för att amma sina barn efter att de börjat arbeta. En eller två timmar på en åtta-timmars arbetsdag är knappast tillräckligt om man har ett litet matvrak till bebis som jag.
Annan kuriosa som hör ämnet till är att man i Santiago tycks gilla att ha en filt slängd över små barns huvud. Tydligen tror man att detta skall hjälpa till att filtrera luften som de små får i sig i en av Sydamerikas mest förorenade städer.

Liten filur som gillar att bli buren i bärsjal

Bloggen tillfälligt nedlagd pga leverans från storken

Konst under bar himmel

I Sverige är det olagligt att med sprayburkar och färg försköna stadsbilden genom att pryda husfasader och betonggrå ytor med konstverk. På andra håll i världen har man en mer avslappnad syn graffiti och väggmålningar och väljer istället att förvandla gator och torg till en enda stor konsthall under bar himmel. Så är det i den chilenska hamnstaden Valparaíso. Här är inte gatukonsten förpassad till väggar som valts ut av kommunen, istället har graffitin blivit en del av stans stolthet som bidrar till dess unika karaktär.



Det finns inte många tomma väggar i Valparíso och på den minsta lilla gata, i den smalaste lilla gränd livas trista husfasader upp av färgstarka målningar. Ibland används väggarna som politisk arena och täcks av bilder som uttrycker förakt för den f.d. diktatorn Pinochet eller fördömer det sätt på vilket Chile styrs. Traditionen att använda sig av husväggar för att föra fram politiskt budskap växte fram under 60-talet bland partier på vänsterkanten. Till en början föraktades denna kulturella yttring av allmänheten eftersom konstnärerna hade en tendens att låta sina verk pryda gamla monument och andra historiskt betydelsefulla platser. Så småningom insåg man dock vikten av att låta budskapen täcka väggarna på mer strategiska platser där de kunde ses av alla och snart växte stora muralmålningar fram på stadens huvudgator. I början av 70-talet nådde fenomenet med politiska väggmålningar sin kulmen. Även partier på högerkanten insåg att alla sätt att framföra propaganda på är goda, även de mindre konventionella. Stans väggar målades av konststudenter och arbetare och till och med Chiles f.d. president Salvador Allende sägs ha lovordat denna propagandaform efter ett besök i Valparaíso.
Ett mörkt moln på himmelen för stans graffitikonstnärer dök upp 1973 i samband med militärkuppen då all form av opposition utplånades i sann diktaturanda. Politiska budskap som inte föll militärregimen i smaken målades över och föll i glömska under lager av flagnande färg. Ända tills 90-talet kom det att dröja innan graffiti och utomhusmålningar i alla dess former dök upp på Valparaísos gator igen. Denna gång under mer ordnade former när konststudenter från ett av stans universitet fick i uppdrag att skapa ett utomhusmuseum. Så småningom sällade sig mindre kända konstnärer till gruppen av Valparaísobor som gav hus och byggnader en makeover med sina penslar och sprayburkar. Väggarna fylldes snabbt och numera är Valparaíso välkänt för sina speciella målningar. Det är riktiga konstverk, unika var och en på sitt sätt som pryder murar och husfasader. Graffiti, muralmålningar och politiska budskap samsas i en salig blandning i en stad som levandegörs av sin gatukonst.

Det chilenska köket

Ibland händer det att jag framför datorskärmen på kontoret blickar ut genom fönstret mot en regntung himmel, suckar och låter tankarna flyga iväg en aning och drömmer mig bort till Chile. Kanske önskar jag att jag i februarisolens värmande strålar satt på en uteservering i Valparaíso, smuttade på en pisco sour och väntande på att få in en nygrillad reineta på bordet.
Egentligen tycker jag inte att den chilenska maten är särskilt märkvärdig. Det finns många länder som erbjuder mer varierad och mer smakrik kost än Chile. Men även i Chile finner man förstås en hel del godbitar, speciellt om man upskattar det som havet bjuder på. En typisk rätt är paila marina. En soppa gjord på musslor, räkor samt en mängd andra fiskar och havsdjur som om den skall intagas på rätt sätt bör serveras i de traditionella lerkärl som tillverkas i byn Pomaire.
En annan chilensk favorit är pastel de choclo, en slags gratäng gjord på mosad majs, köttfärs, oliver och ibland kyckling som lagas i ugn och som på restauranger tyvärr ibland ganska oftas serveras gratinerad med socker.
Pastel de choclo är annars en utsökt rätt som jag lagat hemma ett par gånger, men då helst utan socker.

Pastel de choclo serverat i keramikkärl från Pomaire

Något annat som man inte skall missa att pröva på om man råkar befinna sig i Chile under sommarsäsongen är mote con huesillo som säljs i så gott som varje gathörn. Mote con huesillo är en söt dryck gjord på det kokade sädesslaget mote samt torkade persikor och funkar bra både som dryck och efterätt.
Mote con huesillo, passar utmärkt en het sommardag

I Chile bör man även passa på att skölja ner varje måltid med ett glas rödvin, extra populärt till alla asados (grillfester). Att grilla är chilenarna förövrigt barnsligt förtjusta i. Till skillnad från här hemma där varje grillning är ett helt projekt med avancerade marinader, 50 olika sorters sallader och andra tillbehör så nöjer man sig i Chile med att slänga på ett stycke blodig biff på grillen. Sedan är det klart. Gärna och ofta skall det grillas, helst varje helg utan fler tillbehör än lite bröd och möjligtvis salt och peppar. En trevlig sed tycker jag, trots att blodiga biffar inte riktigt är min melodi.

Bloggande på lågfrekvens och filmfestival

Bloggidéerna tycks ha sinat totalt och inläggen blir färre och färre. Kanske är det dags att ta sig i kragen och vara lika produktiv som tidigare.
Fast ärligt talat börjar jag bli rätt trött på den här bloggen och funderar på om jag skall lägga ner, starta en ny med annat tema eller vänta och se om inspirationen behagar infinna sig igen.

Nästa vecka startar (appropå ingenting) Göteborgs filmfestival. Själv brukar jag alltid passa på att se ett par filmer som jag med största säkerhet inte skulle haft möjlighet att se annars.
Årets tema är Mexiko varför festivalprogrammet denna gång bjuder på ett flertal filmer från landet, bland annat skådespelaren Gael García Bernals regidebut Deficit. Även Gael själv lär dyka upp på festivalen för den som vill ta sig en titt.
För egen del är jag nog mer sugen på att titta på Guillermo del Toros senaste film och Spaniens oscarsbidrag El orfanato eller Barnhemmet som filmen heter på svenska. Pans labyrint av samme regissör var tveklöst en av förra årets bästa filmer och efter vad jag har hört skall även Barnhemmet, som går upp på svenska biografer i mars, vara lika sevärd.

Hjälpa borta, hjälpa hemma

En vän till mig som älskar att resa och drömmer om att "rädda världen" har under en längre tid funderat på att kombinera sitt resande med volontärarbete. Tills alldeles nyligen då hon slogs av det absurda i det hela, varför åka till andra sidan jordklotet för att "hjälpa" när det finns människor i ens närhet som även de är i behov av hjälp. Ibland kanske de till och med befinner sig på närmare avstånd än vad man tror.
Min kompis har en väninna som lever ensam med tre barn och som under en längre tid har haft det besvärligt av olika anledningar. Så istället för att åka till Indien och arbeta på barnhem eller åka till Costa Rica och rädda utrotningshotade djur, så beslöt hon sig för att erbjuda denna väninna stöd och avlastning. Väninnan blev glad över erbjudandet och trots att de två även tidigare umgicks är min kompis numera delaktig i familjens liv på ett annat sätt en tidigare. Bägge parter tycks vara mycket nöjda över arrangemanget och speciellt då min kompis som kom till insikt om att man inte behöver resa till andra sidan jorden för att göra nytta.

Enligt en artikel jag läste innan jul ger svenskar helst till svenskar när det gäller att bidra ekonomiskt till olika organisationer och stiftelser. En av de organisationer som under förra året lyckades samla in mest pengar var cancerfonden. Kanske inte så förvånande med tanke på att det ofta är lättare att identifiera sig med och känna empati för människor och händelser i vår närhet. Men om man dragit denna logiska slutsats är det dessto svårare att förstå varför så många svenskar känner ett behov av att ge sig av till Långtbortistan för göra en insats för sina medmänniskor. Och dessutom betala en massa pengar för det. Jag menar, vem skulle på hemmaplan kunna tänka sig att betala för att få arbeta för t.ex. Frälsningsarmén? De flesta skulle inte ens göra det gratis.
Givetvis är jag medveten om att det för dem som ger sig av för att volontärarbeta säkerligen finns flera skäl såsom äventyrslusta och kanske en önskan om att förverkliga sig själv. Men ändå, vist är det lite lustigt. För trots att jag inte har en negativ syn på volontärarbete i allmänhet (jag tror visst att man som 18-åring kan åka till Kenya, arbeta på barnhem och få en upplevelse som både är till nytta för andra och för än själv), så känns det hela lite paradoxalt.

Vi svenskar hjälper gärna, men helst skall vi kunna slå två flugor i en smäll och förverkliga oss själva på samma gång. Och känner man att man inte har tid över för allt detta så nöjer man sig med att skänka ett par kronor till en ideell organisation. Att själv ta initiativ, göra en insats och hjälpa en granne i nöd är de flesta nog tyvärr mindre benägna att göra. Det är ju samhällets uppgift. Sjuka och gamla skall förvaras och tas om hand av någon, men inte av oss själva. Detsamma tycks gälla för barn som skall skötas om och hållas inspärrade på dagis minst 8 timmar om dagen så att alla vi andra hinner jobba ihjäl oss någonstans på vägen mellan förskolan och ålderdomshemmet.

Psst...

Läsvärt reportage om min favoritstad Madrid i Göteborgs-Posten.

Boktips

Att läsa Hälsningar från ondskans axelmakter av journalisten Caroline Salzinger som precis kommit ut i pocket, är som att läsa ett brev från en god vän. Avsändaren sänder sina hälsningar från platser som i många fall är otillgängliga, stängda eller helt enkelt otänkbara resemål för de flesta turister. Liksom titeln avslöjar har bokens författarinna besökt de länder som av USA givits epitetet "ondskans axelmakter". Bland dessa återfinns bland annat Syrien, Iran, Irak, Nordkorea, Libyen och Kuba. Vart och ett av länderna tillägnas ett par kapitel i vilka bokens författarinna intervjuar människor som bor i landet, fyller sidorna med vardagssamtal och däremellan hänger med andra journalister på hotell som tycks ha som enda uppgift att logera världens samlade presskår.
Språket känns familjärt och enkelt, berättelserna skildrar för det mesta inga extraordinära händelser och Caroline Salzinger delar gärna med sig av sin personliga vardag. Den familjära tonen är något av bokens styrka, den gör den lättläst och underhållande samtidigt som man ibland inte kan låta bli att önska att en del av reportagen hade varit lite mer djupgående. Boken är trevlig i all sin charm och enkelhet och fungerar bra som en apptitretare för den som är nyfiken på ondskans axelmakter. Men vill man veta mer om länderna räcker förmodligen inte tre kapitel skrivna av någon som tillbringat två veckor i ett land, bott på journalisthotell och inte talar landets språk. Lite grann känns det som om jag, efter en charterresa till Gran Canaria skulle skriva en bok om landet. Visst hade min bok kunnat vara underhållande men förmodligen hade mina insikter och analyser blivit ungefärlika djupa som Caroline Salzingers. Därmed inte sagt att boken inte skulle vara läsvärd, för det är den absolut och jag hoppas få läsa mer av Caroline Salzinger i framtiden.

Gott nytt år!

Torre Entel i Santiago sär stadens största fyrverkeriskådespel utspelas.

Så är då ännu ett år nästan tillända. Under december månad har jag varit osedvanligt impoduktiv då det gäller bloggandet. Inspirationen har sinat i större strömmar än vanligt vilket ännu en gång har fått mig att fundera över bloggens fortlevnad, kanske är det dags för begravning snart?
Liksom Therese tycker jag att det var lättare att hitta saker att skriva om då jag befann mig långt hemifrån och allting föreföll mig nytt och annorlunda. Hemma i vardagen går alltför lite tid åt till att filosofera över omvärlden, allting går på rutin och likt ett trött lokomotiv kör man på i samma gamla spår som vanligt.

Att skriva om Chile känns allt mer inaktuellt och avlägset. Det var nu ett halvår sedan jag lämnade landet, men i själva verket känns det som om det var evigheter sedan jag befann mig i Santiago. Nyårsnatten förra året beskådade jag de fyrverkerier som varje år avfyras från telefoniföretaget Entels torn som högrest sträcker sig upp i skyn och kan ses från stora delar av Santiago. Torre Entel som tornet kallas är en i dagsljus ganska ful byggnad från vilken man sedan 1992 har skjutit upp Santiagos mest påkostade fyrverkeriskådespel.
Ännu större och mer färgsprakande fyrverkeriskådespel kan i Chile beskådas i någon av kuststäderna Viña del Mar, Valparaíso eller Rancagua. Förra året genomförde man i dessa tre städer som är belägna på kort avstånd ifrån varandra en gemensam fyrverkerishow som sades vara den bästa i Chile och kanske till och med i hela Sydamerika. Tyvärr var jag inte på plats själv för att kunna verifiera detta påstående men av vänner och bekanta som var där fick jag höra att det var en helt extraordinär upplevelse.

Årets nyårsfirande kommer för min del inte att innebära något vilt partajande, och egentligen är detta inget som jag kommer att sakna. Liksom Lisa har även jag en liten hund som avskyr raketer och själv är jag i ärlighetens namn också rätt skotträdd.
Jag har svårt att förstå hur man som privatperson kan bränna tusenlappar på att avfyra fyrverkerier som bara är en fest för ögat i ett par sekunder under en natt. Om jag hade fått bestämma hade raket- och fyrverkeriförsäljningen liksom uppskjutandet varit mer reglerat. Nu skjuts det hejvilt åt alla håll och kanter av människor som kanske fått i sig lite för mycket sprit och som utgör en fara både för sig själva och för andra. I Chile är det om jag inte misminner mig förbjudet för privatpersoner att fyra av raketer, istället annordnas större skådespel av företag likt det i Entel tornet.
Till nyår hoppas jag få uppleva en relativt lugn kväll med en inte alltför rädd hund. I vad som förmodligen blir årets sista inlägg vill jag förstås passa på att önska er bloggläsare ett Gott nytt år, kanske hörs vi igen 2008!

Skuggan av Torre Entel avtecknar sig i en byggnad.

La suma de los días

Jag hade nästan givit upp förhoppningarna om att någonsin få läsa en underhållande och välskriven bok av Isabel Allende igen, för Allende är en ojämn och opålitlig författarinna som i sina bästa stunder uppvisar en berättarteknik som påminner om Latinamerikas främsta författare för att därefter dala till en nivå som har mer gemensamt med snabbköpens harlequinromaner än med García Márquez.
I senaste boken, La suma de los días är Allende i sitt essä. Och när Allende är som bäst är hon rolig, underhållande och definitivt läsvärd.
La suma de los días tar vid där den självbiografiska Paula av samma författarinna slutar. I Paula fick läsarna följa Isabel Allendes vakan vid den porfyrisjuka dotterns dödsbädd, den senaste boken är författad som ett brev till Paula i vilket Isabel Allende berättar om tiden som förflutit sedan dotterns död. Hon berättar om sin många gånger kaosartade vardag, livet i Kalifornien och de många dramer som utspelas i Allendes stora familj med skilsmässor, otrohet och dödsfall.
La suma de los días är framförallt ett familjeporträtt och ett på intet sätt förskönat sådant vilket känns ganska befriande. Allende visar upp sin familj sådan som den är, med fel och brister som många utav nutidens familjer delar.
La suma de los días finns ännu inte på svenska men är en relativt lättläst bok som man bör klara av att läsa även om man inte anser sig vara någon mästare på spanska.

Donkey Xote

Till helgen har en animerad film som bygger på boken om en av Spaniens främsta litterära personligheter premiär. Personen ifråga är naturligtvis Don Quijote, den galne och äventyrslystne riddaren från La Mancha. I denna nya filmversion som regisserats av spanjoren José Pozo och fått titeln Donkey Xote återfinns alla de välkända karaktärerna från litteraturens värld, vapendragaren Sancho Panza, Don Quijotes häst Rocinante och många fler. De söta animerade figurerna påminner mig om Shrek och får mig att hoppas att filmen även når våra nordliga breddgrader.

El rastro

Bild från Wikipedia

På söndagar och helgdagar kan man i Madrid roa sig med att besöka El Rastro, en stor marknad belägen mellan Plaza Mayor, La latina och Puerta de Toledo. Marknaden som pågår från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen fylls efter den första timmen snabbt med folk. Anländer man fram emot förmiddagen är det bästa man kan göra att se till att vässa armbågarna ordentligt och inte vara folkskygg, för lemmeltåget av besökare tycks vara oändligt och sniglar sig plågsamt sakta fram mellan de många stånden.

Själv undvek jag under den tid jag bodde i Madrid gärna El Rastro just på grund av den outhärdliga trängseln, förra helgen gjorde jag emellertid annorlunda. För begränsar sig ens vistelse i Spaniens huvudstad enbart till en helg känns det nästintill som ett obligatoriskt utflyktsmål att besöka Madrids största loppmarknad. Ordet loppmarknad känns lite missvisande då det får de flesta att associera till begagnade föremål eller kanske rentav skräp som säljs för en billig spottsyver. Men det mesta som säljs i stånden på El Rastro är faktiskt nya ting, huruvida det är skräp eller ej är upp till besökaren att bedöma. Bland otaliga stånd står barnkläder, smycken, strumpor, cd-skivor, souvenirer, blommor, böcker, husgeråd och förstås en massa krimskrams och mycket mer att finna. För egen del fyndade jag ett par vackra sjalar för 2 euros styck och strumpor för 1 euro.
Den stora fördelen med El Rastro är priserna som på de flesta föremål är lägre eller mycket lägre än priset för samma produkter på annat håll. Och trängseln till trots, visst är det något speciellt med att ströva längs gatorna en kylig vintermorgon och inventera utbudet i de små stånden längs vägen medan solens strålar som fortfarande för med sig ett uns av värme filtrerar sig ned mellan husväggarna.

Ytterligare ett spansktalande land?

I dagens El mundo kan man läsa att Filippinernas president Gloria Macapagal som är på besök i Spanien har tillkännagivit att spanska på nytt skall bli ett obligatoriskt ämne i skolorna på öarna. På Filippinerna som var en del av det spanska imperiet från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet har spanska inte använts i skolorna sedan 1987 och om bakgrunden till beslutet står ingenting att läsa.
Att införa spanska som ett obligatoriskt ämne applåderas och stöds förstås av den spanska regeringen som lovar att bistå med bland annat läromedel och utbildning av lärare.
Spanska är idag officiellt språk i 21 länder och talas dessutom av stora delar av befolkningen i länder som USA och Andorra och på platser som Gibraltar.
Det råder inga tvivel om att spanska är ett språk med stor utbredning som den enskilde individen kan ha nytta av att lära sig, men känns det inte lite nykolonialt att återuppväcka ett "dött" språk som inte använts i landet på 20 år?

El cantante

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma i soffan med att titta på film, El cantante med Jennifer López och maken Marc Anthony i huvudrollerna blev det. Filmen skildrar den puertorikanske salsasångaren Hector Lavoes tragiska levnadsöde. Lavoe flyttade i början av sextiotalet till New York från Puerto Rico och började sin karriär som sångare i Willie Colons band.
Ju bättre det gick för Lavoe på scen, dessto sämre tycks det ha gått på det personliga planet. Lavoe missbrukade bland annat heroin, föll in i en djup depression och försökte ta sitt liv genom att hoppa från nionde våningen från ett hotell. Lavoe överlevde men blev delvis förlamad och avled fem år senare år 1986 i AIDS.
I salsavärlden räknas Hector Lavoe fortfarande till de riktigt stora och filmen om hans liv gör honom inte riktigt rättvisa. Soundtracket däremot är en riktig pärla, speciellt mycket gillar jag ledmotivet El cantante.

Spanska barnkläder

Något som aldrig upphör att fascinera mig är spanjorernas förkärlek för att klä sina små som vore de gubbar och tanter i miniatyrupplaga.
I Spanien tycks man inte välja kläder till sina barn efter hur slitstarkt, tåligt eller lekvänligt ett plagg är. Istället är det av vikt att de små liven är så prydligt klädda som möjligt, allt för att ge en air av flärd, elegans, rikedom och klass. Skitsamma att treåringens lackskor, plisserade kjol och knästrumpor kanske inte lämpar sig så väl att bygga slott i sandlådan med, viktigare är ju att den lilla ser ut och uppför sig som en mindre kopia av mamma.
Pojkarna å sin sida ser även de ut som små gubbar hämtade ur de första årtiondena av förra seklet. Gärna iklädda små dufflar i murriga eller dystra färger, hängslen och varför inte en pullover över den stärkta vita skjortan. Klädmodet för människor som knappt är en tvärhand höga kunde inte skilja sig mer från svenska halksockar, sjuttiotalsmönstrade barnkläder eller H&M:s färgglada kollektioner.
Vad är det egentligen som driver spanska föräldrar att klä upp sina barn som om de skulle på finkalas när de i själva verket bara tar en promenad i parken?