En tuff vardag
En svensk kompis till en av mina bästa vänner i Chile har nyligen flyttat tillbaka till Sverige med chilensk make och barn.
Jag gissar att det till viss del beror på att de helt enkelt blev trötta på det eviga stret som en vardag i Chile innebär när man har barn och ett "vanligt" jobb. Med vanliga jobb menar jag arbeten som inte kräver någon högre utbildning. I Chile är det nämligen ganska stora löneskillnader mellan vanliga knegare och akademiker. För en städerska i Chile är det omöjligt att upprätthålla samma levnadstandard som svenska arbetare har. Är man arkitekt, ingenjör eller universitetslektor är det emellertid mycket troligt att man har råd med en och annan utlandsresa, en fin lägenhet och mycket annat som vi svenskar tar för givet och som de flesta av oss har råd med.
Har man barn bör man kunna bekosta en privatskola för att de sedan skall kunna läsa vidare vid något universitet där avgifterna förstås är ännu högre.
Yrkesarbetar båda föräldrarna kanske även dagis är en nödvändig utgift. Eftersom jag inte själv hade barn när jag var i Chile var jag inte särskilt intresserad av dagis och hur yrkesarbetande mammor lyckas lösa pusslet med karriär och barn när mammaledigheten endast är tre månader lång. Jag vet dock att det fortfarande är vanligt att barnen passas av far- eller morföräldrar när och om båda föräldrarna arbetar. En lösning som säkerligen kan vara nog så knepig då den bygger på idén om att kvinnor håller sig vid spisen och inte arbetar, för åtminstone bland medelklassen i städerna är den eviga hemmafrun redan utrotningshotad för att inte säga utdöd.
Lillprinsens farmor är veterinär, arbetar heltid och ägnar sig efter arbetet åt att gå på gym eller simma precis som många svenska kvinnor i medelåldern. Hade jag bott i Chile hade jag haft svårt att tänka mig se henne lägga karriären på hyllan och strunta i gymmet och manikyren för att torka barnbarnens spyor.
6 kommentarer:
Min kusin och hans fru är båda psykologer och de har ett himla pussel med sin son. Dock har de fördelen att de kan själva bestämma NÄR de arbetar eftersom de bland annat har en mottagning och bestämmer med varandra när de kan boka in eller ej. Dessutom har de en mormor som ställer upp. Men tillsammans jobbar de på inte mindre än FEM olika arbetsplatser för att få vardagen att gå ihop. Och då är de ändå akademiker...
Nej, jag skulle verligen inte vilja vara ensam mamma med barn i Chile!!!
Min kompis Carola flyttade hem efter 10 år i Chile, med chilensk man och fyra barn. Det blev för mycket, tror jag, att varje månad försöka få ihop till skolavgifter, försäkringar och hyra. De var egna företagare och det finns ju inget socialt skyddsnät att tala om. Men de drömmer sig redan tillbaka.
Det är så roligt att läsa din blogg! Kram Anna
I Frankrike är det fortfarande vanligt att mor- och farföräldrar tar hand om barnen, eftersom mammaledigheten är max 3 manader. Men det hänger ju pa att de inte jobbar, och bor i närheten, något som blir mer och mer ovanligt.
Jag har faktiskt tänkt att det skulle inte vara så dumt att få barn i sverige, det verkar mindre krångligt...
Grancanariamamman: Fem olika arbetsplatser?! Fy vad jobbigt det låter. Det är klart att det går att leva i Chile med barn, miljoner chilenare gör det. Men är man van vid svenska förhållanden så blir det otroligt mkt mer slitsamt att leva i Chile tror jag.
Anna: Ja, det är just den där osäkerheten som att leva i Chile innebär som måste vara oerhört tärande när man har barn att ta hand om.
Det är ett stort steg att lämna ett land efter så många år. Hoppas att din kompis och hennes familj finner sig tillrätta här hemma. Ibland är det jobbigt att längta.
Och tack för berömmet! Det är alltid kul att höra att någon har glädje av det man skriver.
Din blogg tillhör också en av mina favoriter.
Sara: Framförallt måste det vara jobbigt att helt och hållet behöva förlita sig på sina föräldrar, vad händer när de inte längre orkar?
Ju mer jag tänker på det, dessto mer inser jag att det verkligen är en förmån att ha råkat få barn i Sverige.
Hihi, här nere har mor- och farmödrarna fortfarande förkläder pâ gatan och lagar ordentliga luncher bâde till barnbarnen och deras föräldrar.... men i Madrid, t.ex, ser det nog annorlunda ut.
Är lillprinsen farmors första barnbarn? Vem vet, hon kanske ändrar sig helt när hon fâr ta hand om honom lite?
Jag hade gärna tagit lite time off frân yrkeslivet...om jag har turen att fâ barnbarn innan jag blir pensionär ;-)
Jag kan tänka mig att det är stor skillnad mellan större och mindre städer eller landsbygd även i Spanien.
Och ja, lillprinsen är första barnbarnet. Så vem vet, du kanske har rätt. Förhoppningsvis tycker farmor att det är viktigare att umgås med prinsen än att springa på gym.
Skicka en kommentar