Överpositiva mammor
När jag hör andra nyblivna mammor kuttra i förtjusning över sina nyfödda underverk, hur ljuvliga de är, hur förtjusande de är när de rapar/äter/tjuter/annat valfritt verb kan jag inte låta bli att undra om det är något fel på mig. En annan möjlighet är förstås att det är alla dessa överpositiva nyblivna mammor som det är fel på, eller så ljuger de för den första tiden med det lilla nyfödda livet var i mitt tycke faktiskt mest jobbig. Till och med jävligt jobbig. För hur kul är det egentligen med en unge som äter varannan, var tredje timme, gallskriker mellan 01.30 - 05.00 och däremellan mest sover och bajsar?
Kanske låter jag negativ, men det är först under de senaste månaderna som jag uppriktigt kan säga att det är roligt att vara mamma till en liten bebis. För nu är han inte bara ett litet försvarslöst paket som tas om hand om. Han har förvandlats från ett objekt till ett subjekt. Börjat upptäcka världen, utforska och undersöka den från att själv ha varit den som lärt kännas, upptäckts och beundrats.
8 kommentarer:
Jag tycker att det både jobbigt och underbart. Det är komplext för jag är trött, lycklig, glad, utmattad... allt på en gång. Men jag antar att det inte behöver vara antingen eller. Jag känner både igen mig i de "överpositiva mammor" du skriver om OCH i hur du själv upplevde det. Det beror vilket humör jag är på :)
Jag tror nog att det är som Lisa säger. (Och nu känner jag igen att jag är osäker på om jag borde kommentera - jag har ju inga barn!)
Under min systersons första månader var han väldigt söt och mysig att hålla i famnen. Säger jag, som moster. När hans mamma fick höra "visst är det roligt med en sådan liten?!" sa hon mest "nja... ja... jo...". Det är ju när han blev några månader som det blev roligt på riktigt. När man märkte att han började bli uppmärksam, när han skrattade om man gjorde något roligt, när han började röra rörelser för att han kände igen Hajsången. Nu håller han på att lära sig att gå, och han är ju så med, och det är skitkul!
Visst är små bebisar söta, men de är väl mest... ett paket i början. Jag älskar nyfödda, de är sjukt söta, men det är klart att det blir roligare när man får mer utbyte av barnet!
Bra sagt! Det är synd att alla ska låtsas som att det är så bra jämt, så att man känner att det är fel på en om man vågar erkänna att så inte är fallet. Visst är det jobbigt med små bebisar, annars skulle man ju skaffat hur många som helst! Lycka till!
Jag håller nog med Lisa att det var både jobbigt och underbart. Precis som Johanna älskar jag nyfödda och kan sitta och titta och krama på dom hur mycket som helst. Samtidigt tycker jag det är skönt att mina barn nu har blivit så stora och klarar mycket själv. Det är skönt att slippa ammning , blöjor och att kunna prata med dom och inte behöva passa dom varje sekund. Numera kan jag sitta och fixa med annat eller sova lite längre på morgonen och dom klarar sig själva. Fast än är dom så små att jag inte kan lämna dom ensamma mer än för att gå till tvättstugan. Det är ju kul på olika sätt och definitivt mindre jobbigt när man får sova på nätterna och kan umgås med dom på ett annat sätt. Men jag älskar verkligen nyfödda och får då och då bebissug (särskilt när jag träffar bebisar) även om jag tycker att två barn är ganska lagom och att mina är så stora nu att jag inte vill börja om med en bebis igen.
jag är chilenska men jag kan inte så mycket svenska....
Vivo en Ängelholm, pero viví en España tres años...ahí conocí a un sueco maravilloso que me trajo para acá....
Me gustó tu blog.
Lisa: Visst är det allt på en gång. När min son var nyfödd tyckte jag det var jobbigt men samtidigt var han förstås underbar. Jag tror det är först nu när han blivit lite äldre som jag kan jämföra och ärligt säga att det är roligare med en 7-månaders än en nyfödd.
Johanna: Du träffade mitt i prick tycker jag. Bebisar är söta och mysiga i början men det är först då de blir mer av en individ som det verkligen blir roligt.
Anna: Hej! Visst är det synd att man liksom ska tycka att allt är fantastiskt och underbart trots att det många gånger faktiskt inte är det. Och som mamma ska man hålla masken och låtsas
Therese: Var ålder har väl sin tjusning men jag måste säga att jag bara tycker det blir roligare och roligare. Kan inte riktigt föreställa mig hur det måste vara att ha en 7 eller 10-åring som kan prata, uttrycka sin vilja och fundera på ett sätt som bebisar inte kan.
Fuerza: Hej och välkommen till bloggen, kul att du gillar den. Jag ska kika in på din sida!
Visst är det så att varje ålder har sin tjusning och på sätt och vis kanske du har rätt i att det blir roligare och roligare. Visst är det mysigt med nyfödda men det blir ju en annan grej att umgås när man kan prata och göra mer saker ihop. Dessutom klarar äldre barn mycket själv , det är skönt att slippa blöjor , matning och sånt. Då och då kan jag bli sugen på en bebis igen men ofta tänker jag att jag är väldigt nöjd med två barn och en bebis är så mycket jobb. är inte heller så sugen på att vara gravid igen.
ja, det är just det där med att prata som jag ser fram emot. Måste vara helt fantastiskt! Men något av det mest fantastiska med att vara mamma tycker jag är att se sitt barn växa, och det går man ju liksom misste om om man inte är med från allra första början.
Skicka en kommentar