Telenovelas

Eftersom jag tillbringar mycket tid hemma har jag fått tillfälle att studera alla de latinamerikanska såpoperor som visas dag som natt på chilensk tv.
Många är gjorda i andra länder, Mexiko är förmodligen den största exportören av denna typ av tv-serier av tvivelaktig kvalitet. En hel del såpoperor görs även i Brasilien, dubbas i Mexiko och sänds sedan i stora delar av Latinamerika.
En liten bråkdel av alla dessa telenovelas som de kallas på spanska blir jättesuccéer och följs slaviskt av uttråkade hemmafruar och skolflickor från Argentina i söder till Mexiko i norr. Till dessa hör bland andra Betty la fea, en colombiansk produktion som spreds över stora delar av den latinamerikanska världen och som inom sin genre blev den största tittarsuccén någonsin. Betty la fea gjordes som bekant om i amerikansk version för att anpassas till gringomarknaden och har därefter sänts av bland andra kanal 5 i Sverige.

Igår kväll blev jag sittandes framför tvn under samma timme som den senaste såpan sändes; Sin senos no hay paraíso (Utan bröst finns inget paradis). Även denna är en prisbelönad telenovela av colombianskt ursprung, baserad på författaren Gustavo Bolívars bok med titeln Sin tetas no hay paraíso. Serien kretsar kring den 17-åriga Catalina som lever tillsammans med sin mamma under påvra förhållanden. Vägen till rikedom och lycka går, tror Catalina, via silikonimplantat. Jakten på pengar för att kunna betala operationen leder henne till prostitution och snart delar Catalina säng med Colombias största nakotikatrafikanter.
I slutet av serien kommer Catalina förstås till insikt om att det inte är mödan värt att förödmjuka sig för att leva ett liv i lyx. Men då är det för sent, under Catalinas väg till rikedom och makt har hon mist sin bror, mamman väntar barn med Catalinas pojkvän och alla hennes väninnor är prostituerade eller sitter i fängelse i USA.
Sin senos no hay paraíso har sålts till en spansk tv-kanal som har producerat en egen version av såpan baserad på den colombianska föregångaren.
Jag funderade länge på varför dessa stora latinamerikanska tittarsucéer ansågs bra nog för att köpas av utländska tv-kanaler men tydligen inte tillräckligt bra för att visas i orginalversion. Både Betty la fea och Sin tetas no hay paraíso har ju gjorts om för att bättre passa publiken i det land där de kommer sänds.
Efter att ha sett ett par avsnitt av Sin senos no hay paraíso undrar jag inte längre varför dessa serier inte kan visas för en europeisk publik. Skådespeleriet är teatraliskt och har för länge sedan passerat gränsen för överspel. Mimiken är stundtals så överdriven att den får karaktärerna att framstå som lätt efterblivna. De kreationer som skådespelarna bär är ibland så hiskeliga att det gör ont i ögonen bara att titta. Det är guld, glitter, högklackat och ett kilo spackel i ansiktet som gäller. Fast allra värst är nog ändå de miljöer som alla dessa telenovelas utspelas i, alltid i de högre samhällsklasserna. Lyx i överflöd och minst tre bilar per person. Givetvis skymtar i en mindre viktig biroll ofta ett hembiträde fram, alla skall ju kunna känna igen sig i en telenovela. Inte bara den uttråkade hemmafrun utan även hennes tjänstefolk.
I Sin senos no hay paraíso är till och med fattigdomen som huvudpersonen Catalina lever i rosenskimrande och Catalinas mor med sina perfekta korkskruvar ser alltid ut som hon precis varit hos frissan och fått håret uppsnurrat på papiljotter.
Catalina och hennes mor har föga gemensamt med den samhällsklass de skall representera så som jag ser den på Santiagos gator i smutsiga, slitna kläder. Och med en läderlik hud, hårt ansatt av solen långt ifrån den mjölkvita välsminkande fasad som visas upp på tv. Men det är klart, en telenovela får aldrig vara för lik verkligheten för då återstår för tittaren ingenting att drömma sig bort till.