Uppfinningsrikedom

Jag upphör aldrig att förvånas över hur driftiga och strävsamma chilenarna är. Tusentals chilenare går till sina arbeten varje morgon för att sälja dricka till förbipasserande bilar vid stoppljusen. Pennor, tejp, kortlekar, klistermärken och alla möjliga små prylar däremellan ombord på bussar för en spotsyver.
Jag skulle gissa att inte särskilt många av alla dessa småföretagare och försäljare frivilligt har gjort sina yrkesval. De flesta har troligtvis i brist på arbetsmöjligheter sett sig tvugna att ge sig ut på Santiagos gator för att tjäna ihop ett par pesos. Under den smogtunga vintern såväl som i den heta sommarvärmen kliver de ombord på överfulla bussar för att sälja tändare för någon krona. Kryssar fram och tillbaks mellan bilarna på vägarna under morgonens rusningstrafik för att sälja öronsnäckor till de i de flesta fall likgiltiga bilförarna.
Jag beundrar alla dessa människor, trots att jag är medveten om att de allra flesta av dem skulle föredra ett vanligt åttatillfemjobb om de överhuvudtaget hade haft någon möjlighet att välja. Jag beundrar dem för deras oförtrutna ihärdighet i vad som måste vara mördande långa arbetsplass av letargi och leda. Och jag beundrar dem för hur de ens förmår överleva på en lön som ger en eller två kronor för varje såld penna eller klistermärkesark. Själv hade jag aldrig klarat det.

Blomman på bilden köpte jag av en av alla de människor som detta blogginlägg handlar om. En ung man som försörjde sig på att sälja blommor gjorda av blomsterpinnar och något slags skumgummi. I utbyte mot blomman bad han om lite växelpengar.