Tankar om rasism i Chile

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis.
Bebisen ifråga är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis)och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det påpekas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera en människa efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chiles befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon, har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget) vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället.
Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. Istället för att drabbas av den oskrivna regeln "vitt är fint-svart är fult" som gäller för indianer och mestiser i Chile, så exotifieras den som kommer utifrån.
Nåväl, inte alla. Och definitivt inte de peruaner och bolivianer som under senare år emigrerat från sina hemländer i jakt på en på en bättre framtid i Chile. Peruaner och bolivianer talar många chilenare öppet illa om och ofta förvånas jag över hur mycket rasistisk dynga man ohämmat förmår ösa ur sig.
Bolivianer och framförallt peruaner är överrepresenterade i invandrinsstatistiken. De flesta är av indianskt ursprung och söker sig till Chile där de arbetar som hembiträden eller utför andra lågavlönade arbeten. Uppstår det någonstans varsomhelst ett problem rörande vadsomhelst där en peruan är inbladad, står svaret i folkmun för det mesta att finna just i den skyldiges nationalitet.

Chiles förhållande till sin egen ursprungsbefolkning och till invandrare av såväl sydamerikanskt som europeiskt ursprung kan man skriva hur mycket som helst om. Men just nu söker en liten prins min uppmärksamhet och jag låter därför detta bli min sista rad.