Trafiken i Santiago

Santiagos tunnelbana är något som de flesta chilenare är stolta över. Man påtalar gärna och ofta hur ren, modern och välfungerande den är och tunnelbanan tycks ses som ännu ett bevis på hur bra det går för kontinentens mest framgångsrika land. Santiagos metro är faktiskt det bästa och säkraste sättet att färdas på. Som i alla andra storstäder är trängseln kvävande i rusningstid och enligt mitt tycke stängs metron allt för tidigt på kvällarna (vid tiotiden) men utöver detta finns det inget man kan klaga på. Santiagos metro har inte särskilt många år på nacken varför antalet linjer i dagens läge inte är fler än fem. Detta kommer man dock råda bot på inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid då tunnelbanenätet fortfarande är under utbyggnad.
Chilenarnas beteende i tunnelbanan fascinerar mig. Att springa i trappor och rulltrappor för att hinna med nästa vagn är inte brukligt här. Istället sniglar man sig fram genom korridorer och uppför trappor i en sedesam takt som ger mig lite lätt panik då jag har bråttom.
Då tunnelbanevagnarna under rusningstid är fulla och man skall kliva av är det bara till att armbåga sig fram. Och det med rejäla tag eftersom chilenarna inte är särskilt benägna att vika åt sidan eller stiga av för att lämna plats då man kliver av vagnen. Trots dessa klagomål föredrar jag tunnelbanan framför alternativet "micros", gula, skraltiga bussar som far fram längs gatorna som om de vore deltagare i ett Formula-1 lopp. Bussarna är dessutom en starkt bidragande faktor till Santiagos förorenade luft då de lämnar efter sig ett svart, pyrande moln av avgaser så fort de startar.
Att åka micro kan vara ett riktigt äventyr och man får hålla i sig ordentligt för att inte ramla omkull i någon av chaufförens häftiga svängar. Försäljare som försöker få passagerarna att köpa allt från plåster till pennor eller annat krimskrams stiger av och på under bussfärden, ofta hoppar de av i farten då Santiagos micros inte alltid har tid att stanna helt vid en busstation.
Det gula avgaspyrande bussarna skall snart bara vara ett minne blott. Chile har nämligen köpt in ett större antal brasilientillverkade volvobussar. Dessa nya bussar som kallas för transantiagobussar skiljer sig från sina föregångare genom att vara betydligt bekvämare, renare och säkrare än micros. Till det yttre är de gröna och vita istället för gula.
En av mina chilenska vänner berättade för mig att han stigit ombord på ett fordon som såg ut att vara en av de nya transantiagobussarna bara för att upptäcka att bussen innuti fortfarande var en sliten, sjaskig micro. Bussen var alltså bara målad på utsidan för att se ut att vara en transantiagobuss.
De nya volvobussarna är bara en liten del av transantiagoprojektet som har till syfte att göra trafiken säkrare och mer effektiv. Till exempel kommer bussförarna få en fast lön. Tidigare har de fått provision baserat på hur många passagerare bussen plockar upp och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att microförarna överskrider alla hastighetsgränser på Santiagos gator. Fall där bussförare låter passagerare kliva på bussen till ett lägre pris utan att ge dem en biljett och därmed stoppar pengarna direkt i fickan har också förekommit men är alltså någonting som man vill råda bot på med transantiagoprojektet.