Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.