Varför Chile?

Det har varit dåligt med bloggandet den senaste veckan. Lillprinsen har varit en riktig gringubbe och jag har så smått åtminstone gjort en ansats till att börja packa resväskan.
Häromdagen fick jag en fråga från en vän som undrade varför man skall åka till Chile. En bra fråga som man förstås kan finna många svar på.
Om jag skall vara ärlig skulle jag förmodligen aldrig ha satt min fot i landet om det inte vore för att Lillprinsens pappa är chilenare. För mig var Chile innan jag åkte dit en relativt anonym och grå massa på den sydamerikanska kartan. Inte utmärker det sig genom sina historiska monument och platser som Peru med sitt Machu Picchu, aldrig hade jag hört talas om dess musik- och kulturliv såsom är fallet med den väldiga grannen Brasilien. Inflytandet från ursprungsbefolkningen är inte så starkt att det för en europé ter sig exotiskt som i Boliva. Och inte har man i Chile några större kosmopolitska städer som kan mäta sig med Argentinas Buenos Aires. På många sätt och vis stämmer det svenska ordet lagom bra överens med Chile som helhet. Men även lagom kan ha sin tjusning, till landets fördelar hör att det är det i särklass tryggaste landet i Sydamerika, risken för att bli rånad eller råka ut för andra tråkigheter är betydligt mindre än i Rio de Janeiro.
För en europé kan Chile dessutom te sig lagom exotiskt. Det är inte så främmande att man känner sig fullkomligt bortkommen men samtidigt tillräckligt olikt Europa för att väcka intresse och ge näring åt den där pirrande känslan av spänning som bara infinner sig när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Och vad det gäller en punkt är Chile inte det minsta lagom; naturen är storslagen och bjuder på en fantastisk variation från norr till söder.
Södra Chile sägs vara något av en dröm för den som är imponerad av vackra landskap, snötäckta bergstoppar och ett rikt djurliv



Bilder från Chile, samtliga lånade från Wikipedia