Sensationsinriktad journalistik
Jag såg ett inslag igår på aktuellt om svensk media som kritiserades för att ha blivit allt mer sensationsinriktad, som exempel nämndes rapporteringen om mordet på den lilla flickan Engla vars mor intervjuats gång efter gång och har setts i både tidningar och TV.
Inslaget väckte mitt intresse eftersom ämnet är något jag själv reflekterat kring. I både Spanien och Latinamerika är det vanligt att man vid rapporteringen av händelser som t.ex. ett mord söker upp grannar eller anhöriga till mordoffret och försöker dränera dessa på så mycket information som möjligt. Ofta är det gråtmilda reportage i vilka en mormor, syster eller far till mördaren/mordoffret intervjuas och får berätta vilken fin människa han eller hon var.
Jag har lite svårt för den här typen av journalistik, det är lätt hänt att det blir för närgånget och intervjuerna balanserar allt som oftast på gränsen till det osmakliga.
Tidigare slapp man se sådant här i svensk media, det var bara ytterst sällan som nära berörda i tragiska mordfall intervjuades med bild och namn i TV och tidningar. Men tyvärr tycks man alltmer frångå detta förhållningssätt.
Något som jag verkligen hoppas att vi slipper se helt och hållet och som man till exempel ser ofta i colombianska tidningar är bilder på mordoffren på tidningens första sidor där de ligger blodiga och sönderskjutna på någon gata. På vilket sätt är det av allmänt intresse att publicera sådana bilder?
4 kommentarer:
Jag känner precis som du, något som känns väldigt kluvet eftersom jag faktiskt är journalist... Redan under utbildningen kändes det som att vi fick lära oss det här sättet att jobba, som känns obalanserat och väldigt, väldigt vinklat. Och det känns inte som att medierna utvecklas i en mer balanserad riktning.
Visst är det både obalanserat och vinklat, och det är just det som känns så fel. Jag trodde nyheterna och dagstidningarna fanns till för att ge oss mediakonsumenter en objektiv skildring av händelser, men tydligen är det inte så längre.
Jag såg också Aktuellt. Håller helt med dig. Tycker också att det här med att anhöriga till mordoffer håller personliga och känslosamma inlägg i rättegången känns lite tveksamt. Visst kan jag förstå att dom vill uttrycka sin sorg och förlust men kanske är inte rättegångssalen rätt plats. För domen baseras ju inte på huruvida offret var en underbar person eller inte. Spansk TV kanske inte visar mordoffer så ofta men jag reagerade alltid på hur närgångna bilder på offer för trafikolyckor och likande visas. Jag känner att den typen av journalistik inte tillför särskilt mycket så jag skulle gärna slippa det.
Det är just det där att det inte tillför någonting som jag stör mig på, man spelar mer på känslor än på fakta vilket känns oerhört fel. Speciellt som det ibland handlar om personer som ännu inte blivit dömda för något brott.
Skicka en kommentar