15.8.08

Mer om svenskar i utlandet

Fick många intressanta kommentarer på inlägget om svenskar i Chile och Spanien så jag tänker fortsätta spinna vidare på samma tråd eftersom ämnet känns outtömligt.
Jag umgicks med en tjej i Chile vars föräldrar hade flyttat dit då pappan under ett par år jobbade i Chile. Mamman som arbetade hemma i Sverige var hemmafru i Chile. Hon kunde ingen spanska och umgicks bara med andra svenskar. Hon var en supertrevlig kvinna men jag fick intrycket av att hon själv kände sig väldigt malplacerad. Eftersom hon inte talade någon spanska var det svårt för henne att att ta sig runt själv. Familjen bodde i utkanterna av Santiago men mamman gav sig aldrig in till Santiago själv eftersom hon hade fått för sig att det var farligt. Trots att hon var intelligent, rar och trevlig tyckte jag på något sätt synd om henne eftersom hon vantrivdes så i Chile. Det tycktes som om hon givit upp och resignerat totalt, hon hade börjat läsa spanska men lagt av och umgicks enbart med Santiagos svenskkoloni i väntan på att få åka hem. Jag tror att hon hade fått ut mycket mer av de år familjen tillbringade i Chile om hon hade vågat närma sig de chilenska samhället. För hur kul är det egentligen att befinna sig i ett land där man inte talar språket och där människorna just därför ter sig lika främmande för en som om de vore från en annan planet?

Jag kan förstå att behovet av att delta i aktiviteter som luciafirande och liknande när man bor utomlands ökar då man får barn. Kanske vill man att barnet skall få ta del av den kultur i vilken man själv växt upp.
Men jag måste säga att jag när jag för två år sedan på luciadagen i Santiago stod iförd ett vitt natlinne och sjöng Staffan Stalledräng kände mig otroligt löjlig och frågade mig själv varför jag just då gjorde något som jag aldrig i livet hade gjort om jag befunnit mig i Sverige.

5 kommentarer:

Thérèse sa...

Intressant som vanligt. Låter väldigt tråkigt att bara umgås med svenskkolonin och inte våga sig in till stan. Som att leva i Chile men ändå inte. Tror jag ska försöka få ihop ett inlägg i samma ämne. Lite baserat på mina erfarenhet som jag skrev om i din förra kommentar härmodagen. För några år sen gick en TV-dokumentär om svenskar på Costa del Sol som var totalt ointegrerade. Barn som gått flera år i svenska skolan och knappt kunde spanska , deras föräldrar och pensionärer. Minns inte namnet på den men den var mycket sevärd.

Nadia sa...

Ja, just det. hon levde i chile men ändå inte och hade på ngt sätt bestämt sig att det inte var värt att närma sig det chilenska samhället

Dokumentären var ett reportage i kalla fakta. Det var grymt bra och dessutom underhållande att se hur svenskar som ofta klagar på invandrares integration (eller brist på densamma)själva valde att bara umgås med svenskar då de var bosatta utomlands

Thérèse sa...

Just det , tack , kalla fakta var det. Jo en del av dom där svenskarna var verkligen märkliga som klagade på invandrare som inte ville integrera sig. Minns en äldre man som blev lite småsur att kallas invandrare men sa sen att ok , invandrare är jag väl men jag är ingen svartskalle. Det har också gått en radiodokumentär om svenskar på solkusten som vann en del priser som var ungefär likadan som inslaget i kalla fakta och ungefär lika längesen.

Sara sa...

Under min tid i Frankrike har jag egentligen aldrig hamnat i de där skandinaviska kretsarna, och luciafirande eller kräftskivor på ikea lockar mig inte alls. Men ofta kan jag ändå känna en viss samhörighet med andra svenskar som jag träffar - det är lätt att fråga om man ska ta en fika tillsammans, exempelvis. Och det är skönt att prata svenska ibland!
På Taiwan var det oerhört tydligt bland alla "expats", som bodde i kvarter där det inte fanns en taiwanes, som inte gjorde minsta ansträngning att lära sig kinesiska och som handlade på amerikanska supermarkets, satte sina kids i amerikanska skolor, och levde liksom i en avskild bubbla. Det tycker jag är synd när man har chansen att ta till sig en ny kultur. Och pga av att jag såg ut som en expat räknade man med att jag skulle vilja leva likadant, även om jag många gånger tycker att kulturchocken mellan mig och amerikaner är stÖrre än den mellan mig och asiater... ;)
Nu kom jag kanske bort från ämnet och har dessutom skrivit alldeles för mycket...

Nadia sa...

Jag tycker också att det är synd att man inte tar till vara på möjligheten att vara delaktig i en ny kultur. Framförallt för att det för den enskilde individen är en personlig förlust även om han/hon inte alltid inser detta själv.
Fast visst är det möjligt att göra både och. umgås med landsmän och folket i det land där man befinner sig i. För på något märkligt sätt känner man ett slags samhörighet med svenskar man möter utomlands.