Fördomar

För ett par år sedan satt jag ombord på ett plan till Spanien, jag skulle hälsa på min dåvarande pojkvän i Madrid som jag inte hade träffat på ett tag. Av någon anledning var jag just den här dagen på ett uruselt humör. Flyget var försenat, jag tyckte att resan hade tagit alldeles för lång tid och satt och surade i mitt hörn av planet.
Då planet äntligen landade ställde sig folk upp i gången i vanlig ordning för att ta fram sina saker ur bagagehyllorna ovanför sätena. En man som hade sitt bagage i samma lucka som jag rotade så frenetiskt efter sina väskor att en av mina saker, en present inslagen med vackra färgglada band ramlade ner på golvet. Mannen var fullt medveten om att hans hejdlösa rotande var orsaken till att paketet föll ur luckan, för han vände sig om, följde paketet med blicken då det föll till marken, ignorerade det faktum att paketet nu låg på golvet och fortsatte att leta efter sina egna saker. Jag som redan innan varit sur som en ättika surnade nu till rejält. En våg av enorm ilska och irritation sköljde över mig, alltsammans riktat mot den kostymklädde medelålders herre som var orsaken till att mitt ömtåliga paket fallit till marken och nu låg kvar där. ”Hur svårt kan det egentligen vara att bara böja sig ner och plocka upp paketet”, tänkte jag. Därefter följde en rad arga tankar som jag är mindre stolt över, allesammans en produkt av mitt ilskna sinnestillstånd. ”J-vla spanjorer!”, tänkte jag. ”Att de jämnt skall vara så fruktansvärt ohyfsade”. Så jag vände mig till kostymgubben och försökte projicera all min ilska i en mördande blick. ”Det där var faktiskt mina grejer, hur svårt kan det vara att plocka upp det?!”. Kostymgubben såg både förlägen och skamsen ut, böjde på huvudet och bad om ursäkt. Och egentligen borde denna lilla anekdot ta slut här. Jag sa ifrån till någon jag ansåg hade agerat fel och fick min ursäkt. Men var jag nöjd med det? Nej, inte just då. Istället fortsatte mina arga tankar att mala på om ohyfsade spanjorer, plötsligt mindes jag alla mindre angenäma händelser jag varit med om under den tid jag bott i Spanien som vore det igår. Plötsligt hade jag fått ytterligare ett belägg för min uppfattning om spanjorer som en aning ohyfsade.
När jag först kom till Spanien hade jag ibland svårt för spanjorernas raka sätt, att alltid och i alla lägen säga vad man tycker och tänker om saker och ting. Ibland kändes detta sätt att förhålla sig till andra människor på befriande, andra gånger var det bara ouppfostrat och onödigt.
Och i alla lägen kändes detta för mig som är uppvuxen i Sverige mycket främmande. Här hemma uttrycker man sällan sitt missnöje inför vilt främmande personer. Man föredrar istället att göra det då personen ifråga har gett sig av, bakom ryggen känns det tryggt att tissla och tassla.
När jag emellanåt var arg eller trött på Spanien var just detta en av de saker med Spanien och spanjorer som jag hade svårast att förstå mig på, ogillade och därför dök upp i mitt huvud. Då jag råkade ut för en otrevlig händelse som den på flyget så var jag mycket snabb med att tillskriva ”alla” spanjorer dessa mindre sympatiska karaktärsdrag som ouppfostrade eller ohyfsade. Jag kunde likaväl ha tänkt ”J-vla medelålders kostymgubbar, att de alltid ska vara så dryga”. Men det gjorde jag inte, istället såg jag denna enda enskilda handling som ett uttryck för en hel kultur, ett helt folkslag. Jag antar att detta är det som brukar kallas för fördomar. Och jag är övertygad om att vi alla har dem, i en eller annan form. Jag skulle till och med vilja hävda att den som påstår sig inte ha några ljuger.
Bär man inom sig på en föreställning om att ett visst folkslag besitter vissa egenskaper eller karaktärsdrag (som i mitt fall, ohyfsade spanjorer), så är det lätt att enbart se och minnas de händelser som underblåser fördomen.
Positiva fördomar á la ikaribiendansarallasalsaochärglada fungerar ungefär på samma sätt. Möjligtvis riskerar man att bli besviken då man efter en vistelse på någon av Karibiens alla öar upptäcker att människor inte dansar för jämnan, och inte heller ler de dagarna i ända.