25.5.07

Att leva i Chile - del 2

Chile har under de senaste årtionden upplevt en stark ekonomisk tillväxt och ses ofta i övriga Latinamerika som en förebild att efterlikna. Under slutet av 80-talet var andelen fattiga i landet över 40%, idag ligger siffran runt 20%.
Fattigdomen i Chile är inte lika synlig som i många av grannländerna. En turist på besök i Santiago kan mycket väl lämna landet med en bild av att man i Chile lever ungefär som i Europa. Till skillnad från i Buenos Aires, Bogota eller Lima där kåkstäderna klättrar uppför kullarna som omger staden och syns på långt håll, ligger Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) en bit utanför staden. En ökänd poblacion är La Pintana, som ofta figurerar i media för sina skottlossningar och narkotikahandel.
Under militärregimen stigmatiserades La Pintana då stadsdelen tog emot nyfattiga familjer som inte längre hade råd att bo kvar i Santiagos bättre kvarter. Att köpa mark i La Pintana var billigt och militärregimen gjorde stadsdelen till en uppsamlingsplats för Santiagos fattiga. La Pintana hör fortfarande till en av de fattigaste stadsdelarna i Chiles huvudstad, majoriteten av invånarna av vilka en stor del hör till de ofta diskriminerande mapucheindianerna, har dock tillgång till det mest grundläggande nödvändigheterna som rinnande vatten och elektricitet. Något som inte är en självklarhet bland dem som lever i extrem fattigdom. Att vara fattig i Chile kan fortfarande innebära att vara utan rinnande vatten, leva i en bostad med plåttak och jordstampat golv. Att Chiles välfärd bara nått en fortfarande alltför liten andel av befolkningen blir ännu tydligare då det gäller saker som utbildning och sjukvård. Skillnaden mellan den privata- och allmäna sjukvården är avgrundsdjup. På privatkliniker finns det ofta fler läkare än patienter i trevliga, inbjudande byggnader där man ibland till och med har playstation på rummet. Sjukhus öppna för allmänheten är ofta nedslitna, överfulla och vården som ges där är inte jämförbar med de privata klinikernas.
Då det gäller skolan finns det i Chile tre olika typer av grundskolor, de privata, de kommunala samt ett mellanting av de båda där den enskilde eleven bekostar en viss del av skolavgiften och staten skjuter till resten.
Bland de vänner jag har som är universitetsutbildade har inte en enda gått i en kommunal skola. Kanske bör jag tillägga att mina vänner inte är några rika krösusar utan rätt vanliga chilenare. De kommunala skolorna har mycket dåligt rykte då undervisningen oftast är undermålig och chansen att man går vidare till universitetet efter att ha gått i en av dem är försvinnande liten. De kommunala skolorna är dock gratis och fungerar som uppsamlingsplats för de barn vars föräldrar inte har råd att ge dem en bättre utbildning. Undantag finns givetvis men är sällsynta. I Santiago finns en kommunal skola känd för att ha undervisat flera av Chiles före detta presidenter, skolan är dock en elitskola vid vilken det är mycket svårt att komma in.
Liksom allt annat av vikt i Chile är utbildning dyrt. Månadsavgiften i en privatskola kan lätt gå på 300-400 dollar. Att man med en minimilön på omkring 250 dollar inte har råd att sätta sina barn i en bra privatskola säger sig självt. Utbildning är en stor utgift även för medelklassen. De sista har dock möjlighet att ta banklån och är för det mesta skuldsatt lånt upp över öronen men har en fast lön och bra arbeten som underlättar återbetalningen.
Om man trots en uppväxt i en fattig stadsdel som La Pintana lyckas gå ur den kommunala skolan med lysande resultat och önskar läsa vidare kommer nästa hinder. Hur skall man finansiera studierna? Universiteten är avgiftsbelagda och gräver förstås ett ännu större hål i föräldrarnas plånbok än grundskolan. Till de dyraste utbildningarna hör ingenjörs- och läkarprogrammen. För den som inte själv har råd att bekosta sin utbildning finns stipendier. Kriterierna som skall uppfyllas för att tilldelas ett stipendium är emellertid hårda. Antingen måste man vara ett oerhört begåvat underbarn eller extremt fattig, i det senare fallet är chansen att man har gått ut skolan med tillräckligt bra betyg för att universitetstudier överhuvudtaget skall kunna vara ett alternativ i vilket fall mycket liten. För att gå miste om ett stipendium av den orsak att man inte är tillräckligt fattig räcker det i princip med att man äger en TV, att man bor i ett ruckel med plåttak och stampat jordgolv spelar ingen roll.
Vill man försäkra sig om att få en god utbildning bör man alltså se till att födas i en familj som har råd att betala ens studier. Ett hembiträde som tjänar runt 2000kr i månaden har naturligtvis inte råd att sätta sina barn i en privatskola, inte heller är det en möjlighet för de många chilenare som fortfarande är syselsatta inom den informella sektorn. Till dessa räknas alla dem vars arbete består i att sälja vatten- eller Coca-Cola flaskor på gatan, klistermärken för 1,50kr per ark eller andra småsaker. Hur dessa människor lyckas klara sin vardag är för mig något av en gåta. Gatuförsäljare och hembiträden hör visserligen till dem som inte betalar någon skolavgift, kanske har de till och med fått sina bostäder bekostade av regeringen. Under senare år har Chiles regering försökt se till att den ekonomiska tillväxtens frukter når även de mest marginaliserade. Som en del i denna strävan investerades det under förre presidenten Ricardo Lagos regering stora summor pengar i att bygga billiga bostäder åt de fattiga. I många fall finansierades bostäderna till viss del av staten medan den blivande husägaren fick bekosta resten. En stor del av dessa bostäder visade sig dock vara hafsbyggen av så dålig kvalitet att det under vinterhalvåret regnade in i husen. En del av husen överlämnades till husägaren innan de var färdigbyggda och husägarna som tagit lån för att kunna bekosta sin del av bygget, stod i slutändan kvar med ett hus som inte var beboligt och enorma skulder. Lagos regerings husbyggnadsprojekt är en olöst tvist som än idag figurerar i media.

Chile, som det ser ut idag, gynnar medelklassen. De som har råd att sätta sina barn i bra skolor, bekosta deras universitetsutbildning, åka på weekendresor till Buenos Aires, ha hemhjälp, en trevlig bostad i en säker stadsdel, och tryggheten av att veta att inget av detta är förgängligt utan snarare ett arv som kommer att föras vidare till kommande generationer.

8 kommentarer:

Anna Malaga sa...

Väldigt intressant, bâde detta och del 1.
Är verkligen otroligt imponerad óver hur mycket du har "tagit in" av Chile och Argentin pâ sâ kort tid.

Linda sa...

Håller med Anna, jätteintressant! Och jag är minst lika imponerad av precis samma skäl.

Thérèse sa...

Kan bara instämma med dom andra , mycket intressant. I Santiago och andra större städer finns förstås en medelklass men hur lever folk i byar och på landsbygden?

Anonym sa...

Jatteintressant inlagg!

Jag ar lite nyfiken ocksa pa hur du lever i Chile? Varfor ar du dar och vad gor du? Ar du dar permanent eller en begransad tid?

Lisa Christensen sa...

Håller med ovanstående, jätteintressant läsning! Vet inte hur personlig du vill vara, men undrar också vad som fört dig till Chile (jobb, studier...?) och om du tycker att det har varit svårt/lätt att komma in i samhället, få vänner osv.

Pumita sa...

Tack Nadia för ett mycket intressant inlägg! Det är roligt att läsa positiva saker om Sydamerika för omväxlings skull. Vi är inte bortskämda med det här i Sverige.

Patricia sa...

Jätteintressant och bra skrivet Nadia! Nu vet jag betydligt mer än vad jag gjorde innan. Håller med de som skrivit innan också, att det skulle vara intressant att veta mer om människorna på landsbygden.

Tack!!! :)

Nadia sa...

Anna och Linda:Kul att hora att sa manga tycker inlagget ar intressant! kanner mig langt ifran fullard da det galler Chile (det blir man kanske aldrig) men jag tror att ett halvar ar tillrackligt langtid for att skapa sig en hyfsad bild av det land man lever i.

Therese: Tack! Landsbygden utelamnade jag medvetet eftersom jag kanner till den alltfor lite om den. Skall dock se om jag kan forsoka ta reda pa lite mer.
Majoriteten av Chiles befolkning lever ju dock i stader. Landet totalt har ca 16 miljoner invanare av vilka ca 6 miljoner bor i Santiago.

Vida Latina: Vad jag gor i Chile och hur jag hamnade har ar en ratt lang historia som egentligen fortjanar ett eget inlagg. Just nu ar jag dock sysselsatt med att packa mina vaskor, aker namligen hem om drygt tva veckor :(

Lisa:Tackar for berommet, skall se om jag lyckas fa ett lite mer berattande inlagg om vad jag gor har. Har inte skrivit sa mycket om det eftersom jag egentligen borjade skriva den har bloggen for att de darhemma skulle ha lite koll pa hur jag har det har. Sa att skriva vad jag gor har kandes ratt onodigt, men som sagt, skall se vad jag kan gora.

Pumita: An en gang; trevligt att hora att inlagget var uppskattat och kul att du uppfattade det som positivt! Sjalv tycker jag namligen att det ger en ratt dyster bild av Chile.

Patricia: Ar glad att jag lyckades besvara dina fragor med ett vaaaldigt langt svar :)
Amnet landsbygden tal som sagt att tankas pa.