12.5.07

Machu Picchu


Så nådde jag då till sist ända upp till toppen av Machu Picchu, en resa som jag nästan höll på att gå miste om. Dagen jag skulle resa till Machu Picchu vaknade jag mitt i natten av våldsamma magsmärtor och kräkningar som höll mig bunden vid toaletten ända tills gryningen. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna åka till Machu Picchu klockan sex på morgonen som planerat. Visst skulle jag kunna ge mig av, men det skulle vara rena tortyren och jag skulle bli tvungen att se till att alltid ha en toalett i närheten. Jag resignerade totalt inför detta olycksaliga faktum, insåg att läget var kört och att jag förmodligen skulle förlora alla de pengar jag hade betalat för resan.
Som tur var visade sig min släng av magsjuka vara kortvarig. Efter att nästa dag ha tilkallat en läkare som skrev ut recept på antibiotika och fem andra mediciner, kände jag mig ett dygn efteråt nästan som en ny människa. Eller åtminstone tillräckligt kry för att inte gå miste om Perus främsta turistattraktion. Jag fick visserligen betala en ny tågbiljett för att ta mig till Aguas Calientes varifrån bussarna till Machu Picchu går men jag slapp betala för bussen som tog mig från Cusco till samhället Ollantaytambo.
Från Ollantaytambo till Aguas Calientes tar det ca en och en halv timma med tåg. Att åka tåg direkt från Cusco till Aguas Calientes går också bra men då priset för tågbiljetterna har stigit under senare år, har allt fler resebyråer börjat välja den rutt som jag reste. Från Cusco färdades jag i buss tillsammans med andra turister till Ollantaytambo. Tidsmässigt förlorar man ingenting på att välja att åka buss istället för direktåg från Cusco. Tåget var inte direkt X2000 och jag började under tågresan så smått fundera på om det inte skulle gå snabbare om jag hoppade av och joggade till Aguas Calientes istället.
Nåväl, fram kom jag i alla fall i turisttåget som enbart transporterar utlänningar. Visst reagerade jag över att det inte fanns en ända peruan på tåget till Aguas Calientes. Då jag nämnde detta för min vän Steve i Lima talade denne om att det finns ett speciellt tåg för peruaner och ett för utlänningar. Steves bror Jaime hade besökt Machu Picchu tillsammans med sin tyska flickvän, de hade åkt i olika tåg eftersom Jaime inte hade varit särskilt sugen på att betala ett ockerpris för sin biljett. Peruaner kan alltså om de så önskar åka turisttåg men utlänningar tillåts inte åka i det tåg som är avsett för peruaner eftersom priset på biljetterna är mycket lägre.
Om jag hade gjort om min resa till Machu Picchu hade jag organiserat resan själv istället för att köpa ett färdigt paket genom en resebyrå. För resebyråerna tjänar naturligtvis sjukt mycket på att sälja paketresor till turister. Jag betalade 135 dollar för min resa, och då prutade jag ändå ner priset med cirka 20 dollar.
Tåget till Aguas Calientes är dyrt, men bussarna upp till Machu Picchu och inträdet till ruinstaden kostar inte särskilt mycket (även här finns förstås en taxa för peruaner och en annan för utlänningar). Av bekvämlighetsskäl eller tidsbrist är det förstås lätt att falla i fällan och kliva in på första bästa resebyrå i Cusco för att boka en färdig resa till Machu Picchu, men har man tålamod så lönar det sig definitivt att investera lite tid i att finna alternativa vägar.






Och hur var då Machu Picchu? Den dag då jag besökte ruinstaden föll regnet ned i strida strömmar, piskade mot marken och trängde in i var turists sko. På var och varannan bild jag tog skymtar en färgglad regnponcho fram i något hörn. Själv köpte jag en klarlysande röd poncho, säkerligen har även den förevigats genom någons kameralins.
Guiden som ledde min turistgrupp bland de labyrintliknande ruinerna var alldeles lysande, gav oss en historisk resume av platsen och började med att tala om att Machu Picchu upptäcktes 1911 av Yale historikern Hiram Bingham. Denne lär i sin tur ha fått höra talas om staden genom en peruansk bonde boendes i trakten.
Att Machu Picchu är så välbevarat har det förmodligen sitt unika läge att tacka för. Det ligger på ca 2500 meters höjd på en 500 meter hög bergstopp i samklang med molnen som sagolikt tycks sväva precis över ruinstaden.
Machu Picchu tros ha byggts av inkan Pachacuti, staden övergavs av okänd anledning och riktigt vilket syfte den har tjänat är inte helt klarlagt. Senare års studier tyder dock på att Machu Picchu har använts för religiösa cermonier. Då platsen upptäcktes fann man även ett hundratal skelett, merparten av dem kvinnliga. Varför de begravts på Machu Picchu och vad som har hänt dem är även det okänt. Och kanske är det just detta som är tjusningen med Machu Picchu, att det ännu är ett olöst mysterium höjt i dunkel.
Platsens läge är oerhört vackert. Vad som inte syns på alla foton från Machu Picchu är all den grönska som omgärdar ruinerna, här växer flera olika sorters orkideer, chirimoya och tropiska frukter som granadilla. Dessutom tycks kvaliten på gräset vara finfint eftersom betande lamadjur kan skådas vart man än vänder blicken.
Machu Picchu är onekligen en speciell och vacker plats som bör ses om man har vägarna förbi Peru. Om jag skulle gjort om resan skulle jag dock valt att övernatta i Aguas Calientes för att ta första bussen upp i gryningen, förhoppningsvis är där då lite färre turister. I min grupp var vi 40 personer vilket gjorde att det blev svårt att höra vad guiden sa och ibland trängsel i de smala gångarna då vi passerade andra, lika stora turistgrupper.

Spana in lemmeltåget av regnponchos.

5 kommentarer:

Pumita sa...

Härliga bilder! Vad tråkigt att du blev sjuk! Tur att det finns mediciner. :)

Det ser inte speciellt varmt ut på bilderna. Hur var det? Jag var ju där på svensk sommar och då var det varmt, men det där ser lite småkyligt ut. Min regnponcho var också röd, men jag fick ingen användning för den. =)

It´s all about me sa...

MP är så otroligt...
Det är dyrt att åka dit, min resa gick oxå på runt 100dollar (men då åkte vi tåg hela vägen från Cusco) På ett sätt kan jag bjuda på att landet får lite extra pengar, men pengarna går väl ändå bara till en person som sitter och gottar sig. Visst är tåget privatägt? Det stör mig. Min lillebror var magsjuk den dagen och kräktes på MP, så vi tog det lugnt...Såg du lemurerna i buskarna? Hur kändes det när du gick högst upp? Jag kände mig som om jag vägde 150kg.

It´s all about me sa...

förresten, när vi åkte tåget upp i godan ro, såg vi en peruan som satt och bajsade längs spåret. Haha, kommer inte glömma den bilden på länge...man såg verkligen ALLA detaljer...

It´s all about me sa...

FIna bilder du tagit! Det är svårt att få så folktomma bilder i MP, eller det kanske inte var så mkt folk när du var där?

Nadia sa...

Pumita; Jag tyckte ocksa (da) att det kandes jakligt surt att bli sjuk. Tala om dalig tajming. Desvarre tror jag att det var sjalvforvallat.

Det var inte speciellt varmt, framst pa grund av regnet. Kallt var det i och for sig inte heller, skulle gissa pa att temperaturen lag pa 20-21 grader men det kandes kallt pa grund av regn och vind.
Onskar att jag ocksa hade sluppit anvanda min regnponcho. Det syns inte pa bilderna men det regnade faktiskt ganska mycket, sa mycket att jag emellanat var radd for att kameran kunde forstoras.

Anna: Missade lemurerna! De kanske gomde sig pga regnet?
Jag har ocksa for mig att taget ar privatagt, om jag inte ar helt ute och cyklar ags det av chilenare. Jag tycker ocksa att det kan vara okej (ibland) att som turist projsa lite mer eftersom man for det mesta faktiskt har rad. Fast jag blir samtidigt sur nar jag tanker pa att de forsoker suga ur en sa mycket pengar som mojligt.

Det var ratt mkt folk nar jag var dar, ar val sa gott som alltid mkt folk kan jag tanka mig. men jag anstrangde mig forstas for att ta folktomma bilder. Ar ju inte sa snyggt med fargglada regnponchos pa var och varannan bild