Att vara utlänning i Chile

Chile är i jämförelse med dagens Sverige ett etniskt relativt homogent land vars befolkning härstammar från två kontinenter; Europa och Sydamerika. En del chilenare skulle till utseendet lätt kunna tas för sydeuropeer medan andra bär tydliga indianska drag, som utlänning skiljer man sig dock klart från mängden.
Ibland känns det som om Chile är beläget i världens ände vilket det på sätt och vis också är. "El culo del mundo" (världens bakdel), kallas denna avlånga landremsa i folkmun av chilenarna själva. Särskilt många olika folkslag, utöver chilenarna själva, finns här inte. Den största vågen av invandrare kommer från norr och består huvudsakligen av bolivianer och ecuatorianer. Dessa båda nationaliteter skiljer sig emellertid inte särskilt mycket utseendemässigt från chilenarna. Att man som utlänning väcker uppmärksamhet och sticker ut ur mängden är kanske därför inte särskilt konstigt. Till och med jag har kommit på mig själv med att titta nyfiket när jag ser ett ansikte som skiljer sig från mängden för den etniska mångfalden är inte särskilt stor.
Chile är inget land man dimper ned i av en slump så som är fallet med så många andra platser i världen. De flesta svenskar, nordamerikaner samt andra europeer jag har mött här tycks ha kommit hit antingen för att arbeta (har man riktigt otur kan man till och med bli tvångsdeporterad som en spansk vän till mig), eller av kärlek vilket var mitt fall. Att vara utlänning i Chile är ofta positivt. Chilenarna hyser en märklig beundran för allt som är utländskt (allra helst skall det vara europeiskt). Att se annorlunda ut och ha ett konstigt efternamn öppnar många dörrar på arbetsmarknaden. Det är ett märkligt land, för samtidigt som man bröstar upp sig och gärna skryter om sin egen förträfflighet inför grannländerna, så tycks man vara drabbad av ett slags mindrevärdighetskomplex gentemot resten av världen.
Att vara blond och blåögd i Chile innebär inte att man automatiskt ses som ett vandrande dollartecken att suga pengar ur som på så många andra platser. Snarare är man någon som chilenarna gärna vill bli vän med och är nyfikna på, kanske för att få spegla sig i dollartecknets glans.
Som tjej får man vänja sig vid att bli visslad efter och få slängkyssar slängda efter sig på gatan, för detta behöver man dock inte vara blond och blåögd. Själv är jag inte det minsta blond eller blåögd, jag ser bara icke-chilensk ut och det räcker. Till de få fördelar man som tjej får ta del av när man lever i ett land där machismon ibland är påtaglig hör småsaker som att dörrar alltid hålls upp, tunga kassar slipper man alltid bära själv och är man ute om kvällarna i manligt sällskap kan man vara säker på att det alltid är någon som ser till att man kommer hem ordentligt.
Myten om den festälskande, glada och utåtriktade sydamerikanen passar inte riktigt in på chilenaren som i Sydamerika har rykte om sig att vara blyga, tysta och kanske till och med lite tråkiga. Då jag kom hit kände jag redan chilenare vilket naturligtvis gjorde det lättare att skapa fler kontakter och få vänner som inte bara var utlänningar. Kommer man hit ensam kanske man själv får ta den första kontakten, när man väl skaffat sig chilenska bekanta och vänner är de för det mesta dock oerhört gästvänliga. Något som jag till en början uppskattade mycket var att man ofta blev hembjuden till folk till skillnad från t.ex. Spanien där man kan vara vänner i fem år utan att någonsin har varit hemma hos varandra.
Det sociala livet i Chile kretsar mycket kring familjen. På helgerna samlas man gärna till asados (grillpartyn) där mostrar, fastrar, kusiner farmödrar, kusinbarn och alla andra inom ett par mils avstånd som man på något sätt är släkt med deltar. Ibland har detta fått mig att sakna min egen familj, för i Sverige upptar ens vänner en stor del av den plats som familjen fyller här. Att ens egen familj befinner sig på andra sidan jordklotet blir man då extra påmind om. Som tur är brukar chilenska familjer vara ganska bra på att adoptera familjelösa utlänningar och få dem att känna sig som hemma.

Jag måste medge att jag inte är särskilt förtjust i Chile, men jag gillar chilenarna. Jag insåg ganska snabbt när jag kom hit att Santiago inte var någon stad jag skulle kunna tänka mig att leva i för resten av mitt liv. Santiago är ingen stad att förälska sig i. Den är inte särskilt vacker, men inte heller direkt ful. Under vintern ligger en tjock, ogenomtränglig smog som ett lock över Chiles huvudstad och gör ibland luften nästan oandningsbar.
För egen del kommer jag snart att lämna Santiago, men inte med dubbel sorg i hjärtat som då jag lämnade Madrid och sörjde avskedet från atmosfären, gatorna, byggnaderna, nattlivet och los madrileños (madridborna). Nej, då jag lämnar Santiago är det inte staden i sig jag kommer att sakna utan de människor som utgör den.
Lika säkert som att jag lämnar Santiago är också att jag kommer att återvända. Kanske för en ännu längre eller kortare visit, vem vet. Jag och Santiago kommer ses igen. Snart, om ett par år eller flera. Tills dess återstår bara för mig att säga; Hasta pronto! På återseende!