Att komma lite fööör sent

Glad i hågen och en aning lullig på pisco sour springer jag in i avgångshallen på Limas flygplats.
Jag vet att jag är sent ute. Det här är ju min sista kväll i Peru och det har firats ordentligt i trevligt sällskap tills jag inte längre kunde undvika det nödvändiga; att ge mig av till flygplatsen.
Taxin som jag ringt efter dök aldrig upp och följaktligen blev jag ännu mer försenad än vad jag redan var.
Men planet till Chile avgår inte förrän 01:20. Det första mina ögon söker efter när jag kommit in i avgångshallen är en klocka.
Ett par minuter i tolv är hon. Jag pustar ut och inser att jag inte längre behöver skynda mig. Jag hann!
Vid incheckningsdisken är jag så gott som ensam. De öviga passagerarna har säkert haft bättre framförhållning än mig, tänker jag samtidigt som jag känner en oändlig tacksamhet över att överhuvudtaget ha hunnit fram till disken innan den stängs.
Jag sträcker fram mitt pass till damen bakom disken som tar emot det och börjar knappra på sin dator. Jag väntar och väntar. Och väntar.
Plötsligt rynkar hon på ögonbrynen och ser fundersam ut. "Jag hittar inte ditt namn i passagerarlistan. Har du någon bokningskod?".
Jag sträcker lydigt fram den utskrift av bokningsbekräftelsen som har legat orörd i min väska sedan jag köpte biljetten för tre veckor sedan.
"Du är lite sen". Säger damen efter en stund och tittar upp från datorskärmen. "Planet avgick söndag 01:20".
"Men! Klockan är ju bara ett par minuter över tolv!", säger jag upprört. Arg över att min nyvunna känsla av triumf över att ha hunnit fram i tid skall grusas av ett par ynka minuter hit eller dit.
"Ja, men idag är det måndag. För ett par minuter sedan var det söndag", förklarar damen bakom disken pedagogiskt och pekar mot en stor klocka där tid och dag syns tydligt. "Ditt plan gick igår natt".
"Eh...", får jag fram och önskar med ens att jag kunde försvinna från platsen jag befinner mig på i en blinkning. Jag har tagit fel på dag. Det är så pinsamt att jag i denna stund är mer bekymrad över vilken dager denna lilla missberäkning framställer mig i än över hur jag skall komma till Chile.

Lyckligtvis slutar denna historia väl. Efter ytterligare knappande på datorn bokar damen bakom disken in mig på måndagens plan som avgår vid samma tid som det jag skulle tagit dagen innan. En mindre summa pengar betalas, faktiskt ganska liten eller kanske till och med mikroskopisk i jämförelse med vad jag har ställt till med för mig själv, och så sitter jag snart i ett flygplanssäte på väg till Chile.


Denna incident var jag med om för ungefär två år sedan. Då tyckte jag att den var alldeles för pinsam för att skriva om på bloggen. Så här i efterhand tycker jag mest den är lite smårolig och kanske ett bevis på att jag lever upp till den bild av en mycket disträ ung (nåja) dam som mina nära har av mig. Och ja, visst är jag lite tankspridd ibland. Men det här tog verkligen priset och fick mig att undra om jag inte kunde lida av besynnerlig släng av begynnande alzheimers.