28.2.09

Att känna sig ensam i grupp

Jag är ju sällan särskilt personlig här på bloggen, men idag känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag.
Jag och Lillprinsens pappa var igår på en asado(grillfest) där samtliga inbjudna bortsett från mig själv har känt varandra sedan lågstadiet och gått i skolan tillsammans. Det är således en rätt sammansvetsad grupp av människor som känner varandra väl.
Jag kan ibland tycka det är jobbigt med fester där alla utom en själv känner varandra. Det blir lätt så att man känner sig malplacerad, som ett femte hjul som hamnat på avvägar. För det mesta brukar det dock lösa sig, alltid hittar man någon att småprata med en stund, isen är bruten och dörren in till gemenskapen står på glänt.
Jag är inte jättesocial av mig, när jag var liten var jag riktigt blyg och var aldrig den som tog mest plats och syntes eller hördes mest i skolan. I vuxen ålder har jag insett att min blyghet är en del av mig men samtidigt genom träning lärt mig att vara lite mer öppen. Till saken hör dessutom att jag under flera år haft ett arbete där jag träffar många människor och där sociala talanger varit oumbärliga. Genom mitt arbet lärde jag mig att vara social och fick ofta höra av andra att jag uppfattades som social och pratglad. Träffar jag nya människor i större grupper i privata sammanhang håller jag mig dock fortfarande gärna lite i bakgrunden.

Nåväl, åter till igår kväll. Vi var alltså åtta personer varav jag var den enda som inte kände någon mer än Lillprinsens pappa. Ganska snart började jag vantrivas på tillställningen. Pratet handlade mest om övrig medlemmar tillhörande gruppen som inte var där, folk som jag inte kände och följaktligen inte hade så mycket att säga om. När man inte pratade om andra kompisar drogs interna skämt som jag naturligtvis inte fattade ett jota av och resterande tid gick åt till diskutera olika chilenska fenomen som jag knappt hade hört talas om. Jag försökte vid ett par tillfällen inleda en konversation med någon, det funkade en stund. Sedan började de i grupp återigen prata om gamla kompisar, interna skämt och annat jag inte kände till. Efter ett par timmar, när klockan slagit ett, jag var vrålhungrig och grillen inte ens var tänd, surnade jag till rejält. För trots att ingen var direkt otrevlig mot mig så inbjöd de definitivt inte heller till konversation. Visst har jag varit med om liknande situationer tidigare, att vara ny i en grupp. Men det brukar alltid vara någon medlem i den slutna gruppen som är lite mer öppen och vänlig. Efter att ha pluggat och bott utomlands i längre eller kortare perioder är detta något jag brukar vara extra uppmärksam på om en ny person dyker upp i mitt kompisgäng. För jag tycker även att deltagarna i en sluten grupp har ett ansvar då det dyker upp en ny person, att utbyta ett par fraser med den nya eller berätta vilka personerna man talar om är t.ex. Igår hände inget av detta och jag kände mig bara rejält utanför och ensam trots att jag var omringad av sju andra. Givetvis hade jag också Lillprinsens pappa men jag kände mig ändå ensam och saknade mina vänner hemma.
Så jag åkte hem innan maten ens lagts på grillen.
Ni får gärna dela med er av era råd och erfarenheter när det gäller situationer som denna. Till min förvåning blev jag faktiskt både ledsen och drabbades av hemlängtan.

7 kommentarer:

Rune sa...

Inga råd från mig. Jag vet däremot mycket väl hur det känns. Än värre tycker jag det känns när man är i en grupp och är ensam om att tala sitt eget språk. Man ska prata med andra på engelska och de andra inte verkar så intresserad av det. Då står man där som ett fån och kan inte delta i samtalet. Visst ska man anstränga sig men man orkar inte hur länge som helst då man inte får någon respons. Då gjorde du faktiskt det rätta och lämnade festen.

ecka sa...

Kom hem!! Saknar dig!! Puss

ecka sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lisa Christensen sa...

Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg! Jag var också väldigt blyg som barn (även om jag var mycket pratsam med de jag kände väl). Jag är fortfarande lite blyg när det är mycket folk och jag får panik om jag ska tala inför en stor grupp. En gång i Frankrike när jag skulle hålla ett föredrag höll jag t.o.m på att svimma! Men på universitetet blev det bättre.
Tillbaka till din fest, jag tycker att de personerna var otrevliga på ett subtilt sätt. Har man en bjudning har man ansvar för att alla trivs. Eftersom jag själv vet hur det är att känna sig utanför försöker jag alltid se till att prata med någon som ser ut att vara ensam, för det är det jag alltid önskar om jag befinner mig i en situation som du beskrivit.

Nadia sa...

Rune: Tycker precis som du att man själv har ett ansvar för att anstränga sig. Men när ansträngningarna inte ger ngt resultat lessnar man. Tycker också att jag börjar bli lite för gammal för att stanna på en ställe där jag vantrivs av rädsla för vad andra skall tänka eller tycka.

Ecka: Tänkte på dig idag faktiskt! Saknar dig med och hoppas vi kan umgås massor när vi kommer hem!

Lisa: Absolut, själv brukar jag alltid försöka tänka på sånt. Att den som är ny kanske uppskattar lite extra att man byter ett par ord med henne eller honom.
Jag tyckte också att de var otrevliga på ett subtilt sätt, det var därför jag till slut bestämde mig för att gå. Hade det mycket trevligare hemma i soffan! :)

Thérèse sa...

Jag har också flyttat en del och hamnat i nya grupper flera gånger. Det är inte lätt när alla känner varandra och man dyker upp som nykomling. Jag brukar tänka på att vara extra uppmärksam när det finns en sån person i sällskapet. Tycker att den eller dom som hade festen du var på har ett visst ansvar att se till att alla trivs. Tyvärr funkar det väl inte alltid så och det handlar nog inte om elakhet utan mer om glömska och slarv.
Jag var också väldigt blyg som liten och egentligen är jag nog det fortfarande. Fast jag brukar dölja det ganska bra. Folk uppfattar nog mig som väldigt social och pratsam. Jag har också haft jobb där jag varit tvungen att vara väldigt social men då går jag liksom in i en roll. Visst kan jag tycka det är jättetrevligt att träffa nya människor och prata och vara social. Fast jag är verkligen ingen som vill synas utan håller mig gärna i bakgrunden och trivs nog bättre i mindre sällskap även om jag inte känner alla bra än på stora fester.

Håkan sa...

Hej Nadia,
jag känner igen allt du skriver. Jag är gift med en chilensk kvinna, och vi har bott i Sverige tillsammans i snart 10 år.

Tyvärr så är min erfarenhet att om människorna i en befintlig grupp där alla redan känner varandra (familj, festdeltagare, eller vilken grupp som helst) inte själva förstår hur man ska få en ny medlem i den gruppen att inte känna sig utanför, så är det helt kört att kunna fortsätta vistas som par i den gruppen.
Ska man verkligen behöva tala om för vuxna människor hur man beter sig? Och när man väl gör det, och det inte blir någon skillnad, då blir man ju förtvivlad.

Och när man kört igenom alla grupptillhörigheter man har, och det är samma visa överallt, då är man plötsligt helt ensam (som par), och det håller inte i längden. Då kommer den som känner sig utanför att vilja åka hem till sin familj och sina bekanta igen.

Tråkigt när det händer. Det var dock intressant att höra att det även kan hända i Chile, trots att chilenare är kända för sin gästfrihet och öppenhet. Trodde att det bara var en svensk (läs: norrländsk) företeelse. Har själv aldrig känt så, trots att jag tillbringat totalt ca 1,5 år i Chile. Men det beror ju faktiskt helt på i vilka grupper man hamnar. Och det påverkar ju hela ens bild av det landet.
Det gäller helt enkelt att ha tur! :-)

Lycka till, vare sig du bestämmer att bo kvar i Sverige, eller åka tillbaka för att bo i Chile!