Att leva i Chile - del 1

I en kommentar till ett inlägg bad Patricia mig att berätta lite om hur det är att bo i Chile. Hur lever man, och hur överlever man? Hur ser arbetsförhållanden och löner ut?
Förvisso är frågan komplex och säkerligen outtömlig, men jag tänker ändå göra ett försök att besvara den. Efter drygt sex månader i Chile är jag på intet sätt en expert inom ämnet, den bild jag har skapat mig av Chile är naturligtvis färgad av den miljö jag lever i, representativ endast för mig och de människor som omger mig i medelklassens Santiago.

Chile har till skillnad från många andra länder i Latinamerika en relativt stor och välmående medelklass vars levnadsstandard inte skiljer sig särskilt mycket från den svenska. De flesta av mina bekanta och vänner är akademiker, de bor i lugna, trygga och trevliga bostadsområden som Providencia, Ñuñoa eller Las Condes. De har hyfsat välbetalada arbeten och om de inte bor kvar i föräldrahemmet har de ofta tagit ett lån för att köpa en lägenhet i vilken en svensk skulle kunna bo utan att sakna något. Många väljer fortfarande att bo kvar hemma tills de gifter sig eller flyttar ihop med pojk- eller flickvännen, det blir dock allt vanligare att flytta hemifrån då man har etablerat sig på sin första arbetsplats och har möjlighet att försörja sig själv.
En medelklasslön räcker gott och väl till att unna sig en, eller ett par utekvällar i veckan och kanske en söndagsmiddag på någon av Santiagos många restauranger. Oavsett om man bor ensam eller ej har man ett hembiträde som kommer en eller ett par gånger i veckan för att städa, tvätta och kanske laga mat. Eftersom den allmänna sjukvården i Chile är känd för att hålla låg kvalitet och vara ineffektiv, tecknar alla som har råd (läs: medelklassen och de som tjänar ännu mer) en privat sjukvårdsförsäkring. Har man en bra arbetsgivare och ett förmånligt kontrakt kan det dock hända att sjukvårdsförsäkringen betalas av det företag vid vilket man är anställd. Den privata sjukvården i Chile håller mycket god kvalitet. Men smakar det så kostar det ju som bekant också, följaktligen är den privata sjukvården dyr.
Jag har en bekant som passar på att utnyttja sin sjukvårdsförsäkring vid minsta förkylning, eftersom han betalar så mycket resonerar han som så att försäkringen också skall utnyttjas så snart ett tillfälle ges. Sjuk är dock något man helst skall undvika att bli i Chile, för även mediciner är ruskigt dyra. Själv betalade jag i somras över 300kr för en 1-veckas antibiotikakur.

Vad ligger då en chilensk medellön på? Runt 600 dollar eller strax under är vad en vanlig chilenare tjänar. Hur man på en medellön lyckas försörja en hel familj samt bekosta skolgång och sjukvård för alla familjemedlemmar är en gåta som jag inte lyckats lösa. En ensamstående person behöver runt 5500 kronor i månaden att leva på för att få det att gå runt. Detta är min egen uppskattning och rätt lågt räknat, med denna summa pengar går livet runt men det blir inte så mycket över till lyx och andra utsvävningar.
Nedan följer en lista på en rad vardagliga och nödvändiga produkter samt priserna på dessa för att ge läsaren en bättre uppfattning om vad det kostar att leva i Chile.(Matvarorna är ett urval av vad jag hade med mig hem från mataffären idag).

1 liter mjölk, 7kr
1kg kycklingfile, 40kr
5 tomater, 8,50kr
1 paket cornflakes, 13 kr
5 bananer, 5kr
1 flaska schampoo, 19,50kr
1kg ris, 8kr
1kg avocado, 13 kr
1kg frallor, 10kr
1 tunnelbanebiljett(enkel resa), 5kr


För att uttrycka det på ett enkelt sätt skulle man kunna säga att en chilenare med universitetsutbildning som lyckas få ett jobb som motsvarar utbildningsnivån lever ungefär som i Sverige. För dem som saknar universitetsutbildning är det dock kört. Arbeten som inte kräver någon eftergymnasialutbildning är det ont om och lönen är så låg att den knappt går att leva på. En chilensk minimilön ligger på omkring 250 dollar och är vad exempelvis en snabbköpskassörska kan tänkas tjäna.
En bra chilensk lön är vad en av mina vänner, en nyutexaminerad civilingenjör har. Han tjänar runt 12500 svenska kronor i månaden och har en lön som förväntas stiga med åren. En annan av mina vänner har just fått sitt första jobb som projektassistent efter en två-årig eftergymnasial utbildning. Hon kommer att tjäna omkring 8500kr i månaden, en lön som är hög inom yrkesgruppen. De två exempel som jag har tagit upp kommer båda ha råd att upprätthålla en medelklass-livsstil. De drömmer om att åka till Europa på semester, en önskan som inte behöver förbli en dröm utan faktiskt kan förverkligas vilket för en snabbköpskassörska skulle vara omöjligt.
Den största skillnaden mellan en snabbköpskasörska och en ingenjör kan trots allt inte räknas i antalet resor till Europa, utan i det liv och den framtid som de ger sina barn. Om snabbköpskassörskans son eller dotter skulle hysa drömmar om en eventuell universitetsutbildning har han eller hon en lång, snårig väg att gå med många hinder på vägen för att nå sitt mål. Men mer om det i nästa inlägg.