Att känna sig ensam i grupp

Jag är ju sällan särskilt personlig här på bloggen, men idag känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag.
Jag och Lillprinsens pappa var igår på en asado(grillfest) där samtliga inbjudna bortsett från mig själv har känt varandra sedan lågstadiet och gått i skolan tillsammans. Det är således en rätt sammansvetsad grupp av människor som känner varandra väl.
Jag kan ibland tycka det är jobbigt med fester där alla utom en själv känner varandra. Det blir lätt så att man känner sig malplacerad, som ett femte hjul som hamnat på avvägar. För det mesta brukar det dock lösa sig, alltid hittar man någon att småprata med en stund, isen är bruten och dörren in till gemenskapen står på glänt.
Jag är inte jättesocial av mig, när jag var liten var jag riktigt blyg och var aldrig den som tog mest plats och syntes eller hördes mest i skolan. I vuxen ålder har jag insett att min blyghet är en del av mig men samtidigt genom träning lärt mig att vara lite mer öppen. Till saken hör dessutom att jag under flera år haft ett arbete där jag träffar många människor och där sociala talanger varit oumbärliga. Genom mitt arbet lärde jag mig att vara social och fick ofta höra av andra att jag uppfattades som social och pratglad. Träffar jag nya människor i större grupper i privata sammanhang håller jag mig dock fortfarande gärna lite i bakgrunden.

Nåväl, åter till igår kväll. Vi var alltså åtta personer varav jag var den enda som inte kände någon mer än Lillprinsens pappa. Ganska snart började jag vantrivas på tillställningen. Pratet handlade mest om övrig medlemmar tillhörande gruppen som inte var där, folk som jag inte kände och följaktligen inte hade så mycket att säga om. När man inte pratade om andra kompisar drogs interna skämt som jag naturligtvis inte fattade ett jota av och resterande tid gick åt till diskutera olika chilenska fenomen som jag knappt hade hört talas om. Jag försökte vid ett par tillfällen inleda en konversation med någon, det funkade en stund. Sedan började de i grupp återigen prata om gamla kompisar, interna skämt och annat jag inte kände till. Efter ett par timmar, när klockan slagit ett, jag var vrålhungrig och grillen inte ens var tänd, surnade jag till rejält. För trots att ingen var direkt otrevlig mot mig så inbjöd de definitivt inte heller till konversation. Visst har jag varit med om liknande situationer tidigare, att vara ny i en grupp. Men det brukar alltid vara någon medlem i den slutna gruppen som är lite mer öppen och vänlig. Efter att ha pluggat och bott utomlands i längre eller kortare perioder är detta något jag brukar vara extra uppmärksam på om en ny person dyker upp i mitt kompisgäng. För jag tycker även att deltagarna i en sluten grupp har ett ansvar då det dyker upp en ny person, att utbyta ett par fraser med den nya eller berätta vilka personerna man talar om är t.ex. Igår hände inget av detta och jag kände mig bara rejält utanför och ensam trots att jag var omringad av sju andra. Givetvis hade jag också Lillprinsens pappa men jag kände mig ändå ensam och saknade mina vänner hemma.
Så jag åkte hem innan maten ens lagts på grillen.
Ni får gärna dela med er av era råd och erfarenheter när det gäller situationer som denna. Till min förvåning blev jag faktiskt både ledsen och drabbades av hemlängtan.